USA:s bostadsbubbla sedd från kreditsidan

Vi har väl alla vid det här laget sett diagrammen över hur USA:s bostadsbubbla såg ut - hur de reala bostadspriserna ökade fram till 2006 för att sedan sjunka. Egentligen är dock bostadsbubblor så som jag ser det följdeffekter av kreditbubblor, i detta fall en bubbla för hushållskrediterna. Därför är det intressant att se på hur det ser ut "från andra sidan", alltså kreditsidan. I diagrammet nedan ser ni mängden bolån i förhållande till årlig BNP för åren 1951-2014.

Bolånen i förhållande till BNP har en viss tidsförskjutning i förhållande till bostadspriserna - det var inte förrän i början av 2009 som de började sjunka. En tänkbar förklaring är att det var först hösten 2008 och den akuta finanskrisen som gjorde att de sedan 2006 sjunkande bostadspriserna fick genomslag även på bolånen.

Notera att detta är en lång tidsserie - den visar hur bolånen i USA växt som andel av BNP från 14,5 procent år 1951 till 73,5 procent i början av 2009 för att därefter gå igenom den största minskningen sedan tidsseriens början till nu omkring 54 procent av BNP. Det är ett exempel på den typiska bubbeldynamiken - i detta fall en bubbla i krediter för bostadsändamål som i några steg blåses upp, med en avslutande manisk fas (i detta fall 00-talet), för att därefter sjunka ihop när bubblan nått en ohållbar nivå. Eftersom det rör sig om bolån rör sig bubblan över en lång tid, då bostadsköp görs mer sällan än exempelvis köp av aktier eller tulpanlökar.

Det är generellt svårt att säga hur lång den sista maniska fasen i en bubbla kommer att bli och när den kommer att avslutas. Som ni ser i diagrammet ovan är det först en bit in på nedförsbacken som det verkligen bekräftas att bubblan spruckit.


Nu är bolånen inte den enda delen av hushållens krediter, utan det finns även konsumtionskrediter, som utgör en mindre andel av BNP. Dessa ser ni i diagrammet nedan. Observera att skalan här är annorlunda - data för konsumtionskrediterna finns endast från 1980.

Konsumentkrediterna i USA har åter ökat sedan 2010. Är även detta en bubbla? Jag vet inte, men ja kanske. Det ser dock inte riktigt ut som om det funnes en sista manisk fas, om det inte är så att vi på grund av tidsskalan inte ser det - det skulle kunna vara så att den maniska fasen är från 1993 och att vi sedan början av 00-talet ser den vacklande toppen. Det verkar som om det för varje kategori av krediter finns en gräns för hur stor andel av ekonomin de kan utgöra innan de blir ett problem. För bolånen låg denna gräns i USA på drygt 70 procent av BNP. För konsumentkrediter ligger gränsen rimligtvis lägre.

Så nu ska vi se på USA:s statsskuld (egentligen offentliga sektorns totala skuldsättning, varav statsskulden utgör absolut största delen). Hos FRED finns data från 1966 och framåt, se diagrammet nedan.

Här ser vi en uppenbart manisk fas från 2008 och framåt, som dock verkar ha börjat vackla nu när statsskulden nått över 100 procent av årlig BNP. Kommer vi att få se USA:s statsskuld falla? Isåfall när? Och hur? Vilka effekter får detta på världsekonomin (tips: inte bra).

Kaliforniens torka, grundvattnet och Coloradofloden

Kaliforniens exceptionella torka har jag skrivit om senast i augusti och det är nu dags för en liten uppdatering. Läget för torkan ser enligt US Drought Monitor ungefär lika illa ut som i augusti. Den stora frågan är förstås hur nederbörden kommer att se ut den kommande vintern. Den måste vara över genomsnittet framförallt i Sierra Nevada för att det ska göra någon skillnad för Kalifornien på längre sikt.

2014 var i Kalifornien ett av de torraste åren på flera årtionden och följde efter två torra år. I delstaten som helhet var den totala nederbörden lika stor eller under den lägsta treårsperioden sedan 1895. I maj i år var snötäcket i Kaliforniens berg endast 18 procent av det normala genomsnittet. I slutet av maj var Sierra Nevadas snötäcke nästan nere på noll. Därmed har inget smältvatten fyllt på delstatens vattenmagasin, som i augusti i de flesta fall var under 50 procent av sin kapacitet. Många vattenmagasin är också under 50 procent av sina historiska genomsnittliga fyllnadsgrader.

I brist på ytvatten har kalifornianerna pumpat upp alltmer grundvatten. Under torra år uppskattar Department of Water Resources att grundvatten står för nästan 60 procent av delstatens vattenförsörjning.

Det finns dock stora osäkerheter vad gäller Kaliforniens grundvatten. Kelly Redmond, chef för Western Regional Climate Center, säger att väldigt lite är för stora delar av delstaten känt om hur snabbt grundvattnet fylls på eller tappas ur. Kalifornien har i princip obefintliga regleringar av grundvattnet, så vilken jordägare som helst kan pumpa ut så mycket som den vill och har råd att borra brunnar för. Förutom att grundvattnet är oreglerat så finns det mycket dåliga register över brunnar och hur mycket de pumpar upp.

Trots de dåliga registren har forskare lyckats se att användningen av grundvatten har varit enorm och större än vad man tidigare trott. En rapport fann att grundvattennivåerna har minskat i nästan alla områden i delstaten sedan våren 2013 och ännu mer sedan våren 2010. Sedan våren 2008 har grundvattennivåerna varit på rekordlåga nivåer över nästan hela Kalifornien.

Värst är det i San Joaquin Valley i inlandet mellan San Francisco och Los Angeles, ett av USA:s mest produktiva jordbruksområden. Där har det pumpats upp så mycket vatten att landet har sjunkit metervis - på vissa ställen har landet i dalen sjunkit mer än 10 meter de senaste årtiondena!

Alla försök att reglera grundvattnet har tidigare stoppats av Kaliforniens starka jordbrukslobby. Nu har dock Kalifornien till slut alltför sent insett att man borde reglera grundvattnet i lag. I september stiftades därför en lag om detta. Problemet är bara att grundvattenplanerna inte behöver färdigställas förrän om fem till sju år, alltså runt 2020, och man har fram till 2040 på sig att implementera dessa planer. Om den nuvarande situation fortsätter kommer verkligheten att ha sprungit ifrån denna nya lag långt innan den får några effekter.

Överpumpningen av grundvattnet är alltså ett långsiktigt problem som kommer att förvärras oberoende av om Kaliforniens klimat återvänder till vad som varit normalt det senaste århundradet. Detta eftersom man pumpar upp grundvatten snabbare än vad det fylls på.

Förutom torkan och det sjunkande grundvattnet finns även ett annat stort orosmoln vad gäller Kaliforniens vattensituation. Stora delar av södra Kalifornien (bland annat mångmiljonstaden Los Angeles och jordbruksområdet Imperial Valley) får större delen av sitt vatten från Coloradofloden och där är vattennivåerna i de stora dammarna nu mycket låga efter att det varit torka även i dess avrinningsområde de senaste åren. Enligt US Drought Monitor har elva av de senaste fjorton åren varit torkår av varierande grad i sydvästra USA.

Lake Mead vid Las Vegas, Nordamerikas största vattenmagasin, som däms upp av Hooverdammen, är nu på 39 procent av sin kapacitet, vilket är den lägsta nivån sedan den fylldes upp efter färdigställandet 1935. Uppströms därifrån ligger ett annat jättemagasin, Lake Powell som däms upp av Glen Canyon Dam, och den är nu nere på 51 procent av sin kapacitet.

Det råkar vara så att dessa enorma vattenmagasin skapades under vad som visade sig vara den våtaste perioden i området de senaste tusen åren. Detta visas av studier av årsringar på gamla träd, forskningsresultat som ännu inte fanns när jättedammarna byggdes i Coloradofloden.
Den senaste vintern var det gott om snö i Klippiga bergen och avrinningen låg på 96 procent av det historiska genomsnittet, men på grund av de föregående torkåren har alltså Lake Powell och Lake Mead bara kommit upp till de låga nivåerna 51 respektive 39 procent av kapaciteten. Så sent som i Oktober 2011 låg Lake Powell på 70 procent av kapaciteten. Även här krävs alltså vintrar med över genomsnittlig snömängd för att fylla på vattenmagasinen.

Det är inte bara södra Kalifornien som drabbas av minskad vattenmängd i Coloradofloden och dess dammar, utan även Arizona och Nevada med storstäder såsom Phoenix och Las Vegas.

Sydvästra USA har under de senaste århundradena haft en ovanligt nederbördsrik period historiskt sett, vilket har gjort att detta område kunnat blomstra. Om det nu återgår till historiskt sett mer normala nederbördsmängder förändras hela livsbetingelserna där. Det har funnits liknande nederbördsrika perioder även tidigare, då indiankulturer såsom Anasazi blomstrat för att sedan falla samman under den efterföljande torrperioden.

Oljepriset i ny fas

Jag skrev för något år sedan om oljeprisets fasskiften sedan 1965. Nu har Euan Mearns och hans medarbetare Roger Andrews uppmärksammat att oljepriset verkar ha gått in i en ny fas med fallande pris, efter att ha legat på en platå med högt pris och sakta ökande produktion de senaste åren. Följande diagram visar detta - notera de grå punkterna till höger (som bygger på preliminära för de senaste månaderna).

Det är detta prisfall som jag tidigare påpekade drabbar de oljeproducerande ländernas statsbudgetar. För de flesta större oljeproducentländer ligger oljepriset redan en bra bit under den nivå de behöver för att statsbudgeten inte ska gå back. Det är nu bara Kuwait, Förenade Arabemiraten och Qatar som klarar sina statsbudgetar - deras gränser ligger på 75, 70 respektive 65 dollar per fat.
OPEC:s tolv medlemsländer ska träffas imorgon för att diskutera eventuella produktionsneddragningar för att åter driva upp oljepriset. Det är tveksamt om de kommer att lyckas att komma överens. Iran har deklarerat att man inte kommer att sänka sin oljeproduktion och säger att det krävs samarbete även från de stora oljeexportörer som inte är med i OPEC. Saudiarabien misslyckades dock igår att komma överens med Ryssland, Venezuela och Mexiko om att dra ner oljeproduktionen.

De oljeexporterande länderna drabbas inte bara av underskott i statsfinanserna, de har också fått problem med att deras valutor fallit snabbt, med alla de bieffekter detta får på världsekonomin.

Förutom de oljeexporterande länderna så drabbas som jag skrev nyligen även USA:s skifferolja av lönsamhetsproblem när oljepriset har fallit.

Ett oljeexporterande land som fått problem är Afrikas folkrikaste nation Nigeria, som igår tvingades devalvera sin valuta med 8 procent mot dollarn och höja centralbankens styrränta från 12 till 13 procent.

Från Ryssland läser jag att dess största oljebolag Rosneft kan få problem med sina lån. Rosneft har 21 miljarder dollar i lån som ska återbetalas innan april nästa år och som till största delen är noterade i utländska valuta. Med tanke på att den ryska rubeln har fallit 30 procent under året skapar det problem för Rosneft, som troligen kommer att behöva något slags stöd från staten, något som president Putin sade att han skulle bistå med. Rosneft drabbas förutom av det fallande oljepriset även av sanktionerna mot Ryssland med anledning av dess aggression i Ukraina. Sanktionerna har gjort det svårare för ryska företag att få lån och utgivningen av företagsobligationer i Ryssland har minskat med 64 procent sedan förra året. Det verkar dock som om bedömarna inte ser någon risk för att Rosneft skulle ställa in betalningarna, eftersom man räknar med att staten kommer att hjälpa företaget. Det blir dock ytterligare en belastning på en statsbudget som redan går back på grund av det låga oljepriset.

Det låga oljepriset leder som jag skrivit tidigare även till att oljebolagens investeringar i ny produktion minskas. Därmed kan vi räkna med lägre produktion på längre sikt, men för tillfället hålls produktionsöverskottet uppe av redan gjorda investeringar.

Cervenka sågar också abenomin

Knappt hade jag hunnit publicera min beskrivning av vad som misslyckats i premiärminister Abes försök att sparka igång Japans ekonomi förrän SvD publicerade en teveintervju med Andreas Cervenka om Japans problem. Lyssna även på den!

Och läs vad Cervenka skrev i början av november om Japans kamp mot kollapsen.

Stödköpen motsvarar 15 procent av Japans BNP per år. Som jämförelse kan nämnas att Federal Reserves nyligen avslutade program som mest summerade till runt 6 procent av BNP per år.
[...]
Dessutom köper BoJ aktier och kommer inom ett halvår vara den näst största ägare på Tokyobörsen
[...]
Den statliga japanska pensionsfonden ska genomföra en stor förändring av sin portfölj som innebär att andelen inhemska obligationer ska minska från 60 procent till 35 procent, och andelen aktier ökas från 24 till 50 procent.

Cervenka tar också upp grundproblemen med demografin, statsskulden och bytesbalansen som jag skrev om (och har skrivit om flera gånger förut). Jag är dock ytterst tveksam till om Japan kommer att få se hyperinflation som Cervenka spekulerar i. Det finns många historiska exempel på hyperinflation, men inget av dessa har drabbat en ekonomi där större delen av penningmängden är skapad som krediter, utan har drabbat "sedelekonomier". Vi kan se vad som händer i en ekonomi med "kreditpengar" i t.ex. PIIGS-länderna, som drabbats av deflation istället för hyperinflation, även när deras ränteläge för något år sedan var mycket högt.

Har Japans abenomi lyckats?

I Japan har det som ni troligen vet bedrivits "abenomi" de senaste två åren sedan Shinzo Abe tillträdde som premiärminister i december 2012. "Abenomin" går ut på en kombination av penningpolitik, finanspolitik och strukturella reformer för att stimulera ekonomin till investeringar och tillväxt. Mer specifikt handlar det om ett inflationsmål på 2 procent per år, att försvaga valutakursen, negativ ränta och stora kvantitativa lättnader, utökning av de offentliga investeringarna,

Redan för ett år sedan kunde man se att abenomin inte lyckats så bra som det var tänkt. Så hur ser läget för Japans ekonomi ut nu efter två år av abenomi? Häromdagen kom en "chock" när det visade sig att Japans ekonomi nu gått in i sin fjärde recession sedan 2008! Abenomin sparkade alltså igång ekonomin i halvtannat år, därefter kom en recession igen. Ingen stor hjälp alltså.

Arbetslösheten har visserligen minskat sedan Abe tillträdde, men det är ingen revolutionerande förändring och dessutom bara en fortsättning av den trend som rått sedan 2009, vilket ni kan se i diagrammet nedan.

På en punkt har dock abenomin helt lyckats i sina föresatser, nämligen att försvaga valutakursen. I diagrammet nedan ser man dock att den försvagade yenen var en trend som påbörjades redan i början av 2012, nästan ett år innan Abe tillträdde. Det är också tveksamt hur pass positiva effekter valutans försvagning haft på ekonomin - den leder ju till att import blir dyrare och Japan är beroende av att importera råvaror inklusive bränslen.

Med tanke på behovet av att importera bränslen och råvaror så är det inte konstigt att inflationen tagit fart i Japan. Även här har ju då abenomin "lyckats", även om man faktiskt har skjutit en bra bit över inflationsmålet. Dessutom är inflationen inte av den "bra" sorten. Det handlar nämligen uteslutande om inflation i prisnivån. Lönerna har istället snarast stagnerat.

Sedan Abes tillträde har Japan även haft ett underskott i handelsbalansen. Detta var dock fallet redan innan Abe, men nu har underskottet permanentats, även om det blivit mindre än rekordet i början av detta år.

Bytesbalansen (som även inkluderar tjänster) är dock åter positiv, vilket troligen är orsaken till att vi ännu inte fått se någon spektakulär finanskrasch i Japan. Den långsiktiga trenden sedan 2007 ser dock inte särskilt kul ut, se diagrammet nedan.

Och så var det statsskulden... den har fortsatt att öka från absurda nivåer till ännu mer absurda nivåer. Senaste siffran är 227 procent av årlig BNP, vilket är ett svårslaget världsrekord. Så länge bytesbalansen är positiv kan Japan leva med det, eftersom större delen av statsskulden ägs inom landet, men bytesbalansen får inte bli negativ under någon längre tid om korthuset ska hålla ihop.

Japanska staten drivs sedan 2010 med ett årligt budgetunderskott på 8-9 procent av BNP. Om staten skulle tvingas kapa sitt budgetunderskott skulle det ge en åtstramning som skulle skicka Japans ekonomi in i en ond spiral.

Grundproblemet som alla ekonomiska stimulansförsök inte kan göra något åt är förstås att Japans befolkning minskar sedan 2011 och åldras sedan ännu längre tid. Antalet arbetande japaner toppade i slutet av 1990-talet och den längre trenden är sedan dess nedåt.

Japans försök att få en fortsatt BNP-ökning är alltså tämligen fruktlösa och framtidsutsikterna för BNP är inte goda. Det viktigaste måttet på samhällets välbefinnande är dock BNP per capita, och den har faktiskt ändå ökat i Japan de senaste åren. Recessionen 2009 var bara ett hack i kurvan. BNP per capita ökar förvisso inte lika snabbt efter 1990 som före 1990, men den ökar ändå.

Så man kan tycka att Japans regering och centralbank fokuserar på ett obefintligt problem när de försöker att driva upp landets BNP, när de istället borde se på BNP per capita och vara nöjda med hur den utvecklas. Det finns dock ett grundproblem och det är att BNP måste öka för att inte få en kreditkris - det räcker inte med att BNP per capita ökar.

Hittills har Japans styrande alltså lyckats hålla näsan över vattnet, men hur länge till klarar de det? Två hot hänger över Japans orimligt stora statsskuld, nämligen hotet om negativ bytesbalans och hotet om recession. Värst är förstås om de utlöses samtidigt.

Vi får se om abenomin fortsätter. Abe har utlyst nyval efter de dystra BNP-siffrorna. Vem som än kommer att styra Japan framöver kvarstår dock de hot jag påtalat samt den långsiktiga demografiska trend som ligger bakom problemen.

USA:s skifferolja får lönsamhetsproblem

Jag skrev nyligen om hur det fallande oljepriset drabbar oljeproducenterna och att oljepriset nu fallit så lågt att många oljeproducerande länder får problem med sina statsfinanser. Med ett pris just nu på Brentoljan på 83 dollar per fat drabbas Iran, Venezuela, Algeriet, Nigeria, Ecuador, Irak, Ryssland, Angola, Saudiarabien och Libyen av detta.

Jag nämnde då även att USA:s så kallade "tight oil", alltså skifferolja (inte att förväxla med "oil shale" alltså oljeskiffer) också kommer att drabbas av det fallande oljepriset. Den amerikanska WTI-oljan noteras just nu till drygt 78 dollar per fat och det kraftiga prisfallet sedan i somras visar ännu inga tecken på trendvändning.

Barclays varnar i en analys för att det låga oljepriset kan göra situationen ytterst svettig för många skifferoljebolag. Framförallt kommer inga investeringar att göras i ytterligare produktion för att motverka det snabba produktionsfall som brunnarna vid "fracking" dras med. Barclays har också ritat upp ett diagram med en mer detaljerad bild av de olika skifferoljeområdena.

Redan runt nuvarande oljepris får som synes många skifferoljefält ekonomiska svårigheter och faller priset ytterligare till 70 dollar per fat drabbas ännu mer av denna produktion.

Vi kan alltså för det första räkna med att USA:s totala oljeproduktion, som uppvisat en uppgång de senaste åren tack vare skifferoljan, nu åter kommer att plana ut och kanske falla igen.

För det andra kan vi räkna med att många oljebolag som är inblandade i den USA:s skifferolja kommer att få ekonomiska problem och i slutändan konkurser, vilket drabbar alla som investerat i dessa bolag.