Jag läser huru filosofiprofessor Tännsjö, som politiskt synbarligen haver sina sympatier å vänster sida, nu ser "global despoti" som en möjlighet för att motarbeta den klimatkris som vi leva i. Detta synes mig helt riktigt, då endast en stark man med ett kraftfullt mandat kan leda ett samhälle i kris, utan att behöva ta hänsyn till hinder orsakade av demokratiska processer av olika slag.
Låtom oss därför snarast tillsätta denne starke man! Kanske filosofiprofessor Tännsjö själv borde axla denna viktiga roll, ty han haver (såsom den aktuella artikeln tydligt visar) uppenbarligen ägnat sig åt djupa filosofiska grubblerier just om klimatfrågorna och deras globala lösningar utifrån ett etiskt riktigt perspektiv. Just att professor Tännsjö är så kunnig inom etikens område torde göra honom särskilt lämplig för rollen som den upplyste despot som skall leda världssamfundet vidare mot en klimatpositiv framtid. Inget etiskt dilemma en upplyst despot skulle kunna råka ut för torde vara för komplicerat för denne gigant inom filosofin.
Just despotens roll är intressant, då historien visar huru despoter hava varit viktiga för att genomdriva snabba förändringar i samhällen. Förvisso finnas där många exempel på despoter som drivit samhällen i dåliga riktningar, men dessa despoter voro ju icke upplysta, utan endast simpla oupplysta despoter, som mestadels drevos av makthunger eller förfelade idéer. Nej, se istället på de upplysta despoterna genom historien! Jag kan emellertid för tillfället icke påminna mig några exempel på upplysta despoter, men haver starka minnen av att jag läst om sådana - jag får skylla på min glömska, eller måhända ouppmärksamhet å vissa historielektioner.
2018-06-27
Jemen - värsta kollapsen hittills?
I Jemen pågår sedan några år den värsta humanitära katastrofen i världen. Den bör knappast ha kommit som en överraskning för någon som tittat närmare på detta lands sorgliga utveckling.
Redan 2010 skrev Livet Efter Oljan två artiklar om Jemens stora bekymmer och Jemens olösliga problem. Dessa två artiklar är ännu idag läsvärda sammanfattningar för den som vill förstå mer om landet. Lite relevanta citat från dessa:
Sedan 2011 har Jemen varit i politisk kris, vilket började med protester och sedan urartat i inbördeskrig och till slut sedan 2015 saudiarabisk och arabemiratisk inblandning med flygbombningar. Omkring 2 miljoner människor är på flykt inom landet, men har som sagt mycket svårt att ta sig till något annat land.
Landets president är Abdrabbuh Mansur Hadi (som stöds av Saudiarabien), men hans anhängare behärskar bara omkring hälften av landets yta och han kontrollerar inte ens huvudstaden Sana'a, utan håller till i Aden på sydkusten. En fjärdedel av landet (den västra delen förutom sydkusten) kontrolleras av Houthi-rebeller och trupper lojala till den i december mördade tidigare presidenten Saleh. Houthi-rebellerna är shiamuslimer och anses av Saudiarabien vara sponsrade av Iran. En fjärdedel av landet (glesbefolkade delar i mitten) kontrolleras av Al-Qaida och IS-affilierade Ansar al-Sharia.
Redan innan kriget var Jemen det fattigaste landet i Mellanöstern. Den snabba befolkningsökningen är en av de främsta orsakerna. 1950 hade landet 4,3 miljoner invånare och 2016 uppskattades befolkningen till 28 miljoner. 46 procent av befolkningen är under 15 år. Huvudstaden Sana'a har växt från omkring 55 000 invånare 1978 till omkring 2 miljoner i början av 2000-talet.
Den snabba befolkningstillväxten har sin bakgrund i att dödligheten minskade kraftigt från 1980 och framförallt att barnadödligheten minskade redan från 1975. Men fertiliteten minskade inte lika snabbt - den toppade i början av 1980-talet på drygt 9 barn per kvinna! Fortfarande i slutet av 1990-talet var fertiliteten runt 7 barn per kvinna. Nu är fertiliteten nere på 4,5 barn per kvinna, vilket fortfarande är mycket högt.
Även innan kriget var Jemens vattensituation ytterst allvarlig med utsuget grundvatten och landet beskrevs av experter som det första landet i världen som skulle få slut på vatten. På grund av kriget har vattensituationen förvärrats ytterligare med bland annat förstörd infrastruktur. 80 procent av landets befolkning har svårt att få tag på vatten till dryck och hygien. Många människor har flytt inom landet, vilket satt ytterligare tryck på brunnarna i de områden de flytt till.
Vattenbristen har i sin tur orsakat världens största utbrott av kolera, med omkring en miljon smittade.
Kriget har även förstört för den lokala livsmedelsproduktionen. Skörden av den viktigaste grödan durra (sorghum) har sjunkit med över 40 procent och veteskörden med omkring 25 procent. Den inhemska livsmedelsproduktionen täckte emellertid inte ens innan kriget på långa vägar upp befolkningens behov, utan över 80 procent av spannmålen importerades!
Kriget har även försvårat livsmedelsimporten, särskilt som den viktigaste hamnstaden Hodeidah (Al Hudaydah) på västkusten kontrolleras av Houthi-rebellerna, men nu sedan 12 juni attackeras av saudiska styrkor. Större delen av landets befolkning torde därför löpa risk för en svältkatastrof av enorma mått. Saudiarabien säger att de måste ta tillbaks Hodeidah för att beröva Houthi-rebellerna deras främsta inkomstkälla och förhindra dem från att smuggla in vapen.
Livsmedelsimporten har redan minskat - för årets första kvartal minskade den med 11 procent jämfört med motsvarande period förra året. Omkring 18 miljoner av landets befolkning beräknas lida av livsmedelsosäkerhet och över 8 miljoner har svår livsmedelsosäkerhet och riskerar svält - omkring en fjärdedel fler än förra året. Dessutom är matpriserna på grund av den osäkra tillgången höga.
Oljeproduktionen då? Den har i princip sjunkit till ingenting. Därmed finns inget bränsle i landet annat än vad som möjligen kan importeras. Frågan är om det ens skulle löna sig att vid en (osannolik) fred dra igång oljebrunnarna igen. Reparationskostnaderna skulle troligen överstiga vinsten från vad som kan finnas kvar att ta upp ur marken.
Även om Saudiarabien och Förenade arabemiraten mot förmodan skulle sluta sina attacker mot Jemen och de inbördeskrigande falangerna mirakulöst skulle sluta fred skulle landet vara en humanitär katastrof av stora mått. Med fortsatt krig och inbördeskrig är katastrofen gigantisk och jag kan inte se något annat än obeskrivligt elände framöver.
Jemen saknar grundförutsättningarna för att repa sig. Fortsatt snabb befolkningstillväxt, livsmedelsbrist, akut vattenbrist, sönderslagen infrastruktur samt slut på inhemsk olja blockerar en återhämtning och gör landet för all framtid beroende av omvärldens hjälp med alla livets nödvändigheter. Ja, det låter deppigt värre, men som Livet Efter Oljan påpekade redan 2010 är Jemens problem olösliga.
Redan 2010 skrev Livet Efter Oljan två artiklar om Jemens stora bekymmer och Jemens olösliga problem. Dessa två artiklar är ännu idag läsvärda sammanfattningar för den som vill förstå mer om landet. Lite relevanta citat från dessa:
det fattigaste av alla länder i arabvärlden (BNP/capita ligger på under 1000 USD/år). Runt 40% av befolkningen lever på mindre än 2 dollar/dag. Bara 50% av kvinnorna är läskunniga. Samhället är starkt patriarkaliskt med polygami och stor barnadödlighet.Jemen ligger trea från slutet på Fragile States Index (tidigare kallat Failed States Index). Endast Somalia och Sydsudan anses vara värre fallerade stater. Men Jemens krigsdrabbade befolkning har särskilda svårigheter, då landet ligger inlåst mellan Saudiarabien, Oman, Arabiska havet, Adenviken och Röda havet. De har helt enkelt ingenstans att fly, till skillnad från de andra värsta länderna i indexet, där det i princip är möjligt att vandra till fots (om än under svåra umbäranden) till grannländer. Till Saudiarabien i norr är det svårt att fly, dels eftersom landet är fientligt och bombar Jemen, dels eftersom stora delar av befolkningen i västra Jemen är shiamuslimer och inte skulle vara välkomna, dels eftersom större delen av landgränsen till Saudiarabien består av en av världens kargaste öknar - Rub al Khali. Det sistnämnda gäller även gränsen mot Oman. Och vad gäller att ta sig över havet begränsas det förstås av kravet på att ha en båt av något slag, men även av att på andra sidan havet finns dels Somalia (ett land varifrån människor tills nyligen flydde åt andra hållet), dels de fattiga och tämligen ofria länderna Djibouti och Eritrea, där jemenitiska flyktingar troligen inte skulle vara välkomna utan snarare slängas i fängelse även om de skulle vilja försöka ta sig vidare.
[...]
Befolkningsutvecklingen i detta karga och resurssvaga land har trots, eller kanske på grund av fattigdom och patriarkala traditioner varit explosiv; på bara 50 år har befolkningen fyrdubblats! Den genomsnittliga familjestorleken är sju personer och hela två tredjedelar av befolkningen är under 24 år.
[...]
står oljeinkomsterna för över 70% av Jemens nationella budget!
[...]
År 2002 toppade Jemens oljeprodukton på över 450 000 fat olje/dag. [...] år 2008, producerade Jemen bara 305 000 fat olja/dag (110 miljoner fat på årsbasis) och under årets första 10 månader exporterade man bara knappt 40 miljoner fat.
[...]
Förutom att den inhemska oljekonsumtionen “stjäl” olja som kunde exporteras för att få välbehövliga inkomster, så lägger staten dessutom hundratals miljoner dollar varje år på att subventionera den inhemska (ökande) energikonsumtionen. Redan år 2005 var olika subventioner den enskilt största posten i statens budget och bara subventionerna av bränsle uppgick till nästan 25% av statens totala utgifter.
[...]
- Landet har mycket hög frekvens av undernäring - över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth")
[...]
- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen.
[...]
Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen kat
Landets president är Abdrabbuh Mansur Hadi (som stöds av Saudiarabien), men hans anhängare behärskar bara omkring hälften av landets yta och han kontrollerar inte ens huvudstaden Sana'a, utan håller till i Aden på sydkusten. En fjärdedel av landet (den västra delen förutom sydkusten) kontrolleras av Houthi-rebeller och trupper lojala till den i december mördade tidigare presidenten Saleh. Houthi-rebellerna är shiamuslimer och anses av Saudiarabien vara sponsrade av Iran. En fjärdedel av landet (glesbefolkade delar i mitten) kontrolleras av Al-Qaida och IS-affilierade Ansar al-Sharia.
Redan innan kriget var Jemen det fattigaste landet i Mellanöstern. Den snabba befolkningsökningen är en av de främsta orsakerna. 1950 hade landet 4,3 miljoner invånare och 2016 uppskattades befolkningen till 28 miljoner. 46 procent av befolkningen är under 15 år. Huvudstaden Sana'a har växt från omkring 55 000 invånare 1978 till omkring 2 miljoner i början av 2000-talet.
Den snabba befolkningstillväxten har sin bakgrund i att dödligheten minskade kraftigt från 1980 och framförallt att barnadödligheten minskade redan från 1975. Men fertiliteten minskade inte lika snabbt - den toppade i början av 1980-talet på drygt 9 barn per kvinna! Fortfarande i slutet av 1990-talet var fertiliteten runt 7 barn per kvinna. Nu är fertiliteten nere på 4,5 barn per kvinna, vilket fortfarande är mycket högt.
Även innan kriget var Jemens vattensituation ytterst allvarlig med utsuget grundvatten och landet beskrevs av experter som det första landet i världen som skulle få slut på vatten. På grund av kriget har vattensituationen förvärrats ytterligare med bland annat förstörd infrastruktur. 80 procent av landets befolkning har svårt att få tag på vatten till dryck och hygien. Många människor har flytt inom landet, vilket satt ytterligare tryck på brunnarna i de områden de flytt till.
Vattenbristen har i sin tur orsakat världens största utbrott av kolera, med omkring en miljon smittade.
Kriget har även förstört för den lokala livsmedelsproduktionen. Skörden av den viktigaste grödan durra (sorghum) har sjunkit med över 40 procent och veteskörden med omkring 25 procent. Den inhemska livsmedelsproduktionen täckte emellertid inte ens innan kriget på långa vägar upp befolkningens behov, utan över 80 procent av spannmålen importerades!
Kriget har även försvårat livsmedelsimporten, särskilt som den viktigaste hamnstaden Hodeidah (Al Hudaydah) på västkusten kontrolleras av Houthi-rebellerna, men nu sedan 12 juni attackeras av saudiska styrkor. Större delen av landets befolkning torde därför löpa risk för en svältkatastrof av enorma mått. Saudiarabien säger att de måste ta tillbaks Hodeidah för att beröva Houthi-rebellerna deras främsta inkomstkälla och förhindra dem från att smuggla in vapen.
Livsmedelsimporten har redan minskat - för årets första kvartal minskade den med 11 procent jämfört med motsvarande period förra året. Omkring 18 miljoner av landets befolkning beräknas lida av livsmedelsosäkerhet och över 8 miljoner har svår livsmedelsosäkerhet och riskerar svält - omkring en fjärdedel fler än förra året. Dessutom är matpriserna på grund av den osäkra tillgången höga.
Oljeproduktionen då? Den har i princip sjunkit till ingenting. Därmed finns inget bränsle i landet annat än vad som möjligen kan importeras. Frågan är om det ens skulle löna sig att vid en (osannolik) fred dra igång oljebrunnarna igen. Reparationskostnaderna skulle troligen överstiga vinsten från vad som kan finnas kvar att ta upp ur marken.
Jemen saknar grundförutsättningarna för att repa sig. Fortsatt snabb befolkningstillväxt, livsmedelsbrist, akut vattenbrist, sönderslagen infrastruktur samt slut på inhemsk olja blockerar en återhämtning och gör landet för all framtid beroende av omvärldens hjälp med alla livets nödvändigheter. Ja, det låter deppigt värre, men som Livet Efter Oljan påpekade redan 2010 är Jemens problem olösliga.
2018-05-17
Passagerarflyget växer fortfarande exponentiellt
Det är nu drygt sju år sedan jag senast tittade på trafikflygets utveckling globalt, så det är väl dags för en uppdatering.
Som ni ser så har passagerarflyget fortsatt att öka i vad som ser ut att vara en exponentiell kurva, efter det lilla hacket 2009 i spåren av Finanskrisen.
Fraktflyget däremot har inte ökat i samma takt som innan Finanskrisen. Fram till 2007 följde fraktflygets kurva i princip passagerarflygets, men efter ett stort hack 2008-2009 så har den årliga ökningen inte alls varit densamma som tidigare. Vad detta beror på vet jag inte, utan överlåts till den ärade läsekretsen att spekulera i. Tillägg: Jag noterar dock att för 2017 så var det en rekordstor ökning på 9 procent för flygfrakten.
Vad gäller flygbolagens vinster så har de efter förluståren 2008-2009 faktiskt gått med vinst, men mestadels ganska usel vinst - som jag påpekat tidigare så ställs inte alls samma krav på vinst vad gäller flygbranschen som för andra branscher. Ändå är flyget starkt subventionerat, till exempel genom att flygbränsle inte beskattas, samt att flygplatser är statusbyggen som ofta finansieras genom skattemedel.
En orsak att flygbranschen gått med vinst sedan 2010 är troligen det extremt låga ränteläget globalt.
Värt att notera är att 2015-2016 har flygbolagens vinster varit på en nästan rekordhög nivå - endast mitten av 1960-talet kan mäta sig med dessa år. Detta torde till stor delen bero på det betydligt lägre oljepris som vi haft de senaste åren jämfört med det höga pris som rådde i några år dessförinnan.
Mångmiljardfrågan är nu förstås när nästa hack i kurvan kommer - både för flygtrafiken och för flygbolagens vinster.
Som ni ser så har passagerarflyget fortsatt att öka i vad som ser ut att vara en exponentiell kurva, efter det lilla hacket 2009 i spåren av Finanskrisen.
Fraktflyget däremot har inte ökat i samma takt som innan Finanskrisen. Fram till 2007 följde fraktflygets kurva i princip passagerarflygets, men efter ett stort hack 2008-2009 så har den årliga ökningen inte alls varit densamma som tidigare. Vad detta beror på vet jag inte, utan överlåts till den ärade läsekretsen att spekulera i. Tillägg: Jag noterar dock att för 2017 så var det en rekordstor ökning på 9 procent för flygfrakten.
Vad gäller flygbolagens vinster så har de efter förluståren 2008-2009 faktiskt gått med vinst, men mestadels ganska usel vinst - som jag påpekat tidigare så ställs inte alls samma krav på vinst vad gäller flygbranschen som för andra branscher. Ändå är flyget starkt subventionerat, till exempel genom att flygbränsle inte beskattas, samt att flygplatser är statusbyggen som ofta finansieras genom skattemedel.
En orsak att flygbranschen gått med vinst sedan 2010 är troligen det extremt låga ränteläget globalt.
Värt att notera är att 2015-2016 har flygbolagens vinster varit på en nästan rekordhög nivå - endast mitten av 1960-talet kan mäta sig med dessa år. Detta torde till stor delen bero på det betydligt lägre oljepris som vi haft de senaste åren jämfört med det höga pris som rådde i några år dessförinnan.
Mångmiljardfrågan är nu förstås när nästa hack i kurvan kommer - både för flygtrafiken och för flygbolagens vinster.
2018-04-27
Kreditimpulsen svenska bolån snart negativ igen
Förra sommaren uppmärksammade jag att kreditimpulsen för de svenska bolånen blivit negativ, vilket förebådade den nedgång vi såg på bostadsmarknaderna under hösten.
Kreditimpulsen fortsatte att vara negativ till och med oktober, men uppstudsen från bottensiffran för maj 2017 tog kreditimpulsen upp till positivt territorium. I februari och mars föll dock kreditimpulsen åter och var för mars nära noll. April månads finansmarknadsstatistik får vi dock vänta på drygt en månad (kommer 29 maj). Risken är dock överhängande att nedtrenden då fortsätter och vi åter får en negativ kreditimpuls för de svenska bolånen.
Under tiden som kreditimpulsen studsat upp har bostadspriserna fortsatt nedåt. Årsnedgången för HOXSWE är nu större än för både 2008 och 2011. Med åter negativ kreditimpuls är det sannolikt att prisnedgången på bostadsmarknaden fortsätter. Fundamenta på bostadsmarknaden, till exempel de galna (reala) prisuppgångarna de senaste tjugo åren, talar också för det.
Under tiden som kreditimpulsen studsat upp har bostadspriserna fortsatt nedåt. Årsnedgången för HOXSWE är nu större än för både 2008 och 2011. Med åter negativ kreditimpuls är det sannolikt att prisnedgången på bostadsmarknaden fortsätter. Fundamenta på bostadsmarknaden, till exempel de galna (reala) prisuppgångarna de senaste tjugo åren, talar också för det.
2018-01-04
Flygom mera!!
Infrastrukturminister - smaka på det ordet! Huru härligt är det icke? Ack, så det utstrålar makt, framåtanda och utbyggnad!
Sverige haver sedan i somras en infrastrukturminister vid namn Tomas Eneroth, socialdemokrat till färgen, som ser ut att taga sitt uppdrag att sikta framåt och uppåt på största allvar. Jag läser idag med glädje huru storstilade planer Herr Eneroth haver för Arlanda flygplats. Icke blott skall denna flygplats expandera, nej den skall i framtiden bliva det ledande flygnavet i Norden! Huru ärofulla äro icke dessa högt ställda ambitioner? Till råga på allt manar Herr Eneroth till nationell samling kring dessa ambitioner. Ack, vilken sant patriotisk enande kraft denne infrastrukturminister är!
Herr Eneroths grunder till dessa grandiosa planer äro sannerligen väl genomtänkta. Vi behöva helt enkelt bra flygförbindelser för att icke komma å den så nesliga efterkälken. Ty vi vilja förvisso icke vara sämre än våra grannar danskarna, som frikostigt satsa å sin flygplats i Köpenhamn.
Det må vid första anblicken (med tanke på Arlandas geografiska placering) förefalla som om Herr Eneroth främst hade Stockholms väl och ve i tankarna, men nej, hans planer äro mer vittomfamnande än så. De innefatta hela landet, ty Arlanda skall utgöra en motor för Sverige!
Herr Eneroth emottar för dessa sina högtflygande planer välförtjänt stöd från Fru Rankka, verkställande direktör för en av den kungliga huvudstadens viktigaste institutioner, nämligen Stockholms handelskammare. Hon påpekar så förnuftigt att Sverige icke må riskera att tappa i konkurrenskraft på grund av de usla flygförbindelser vi nu hava, utan att vi skola investera i denna styvmoderligt behandlade flygplats, framförallt för att icke riskera att förlora framtida utplaceringar av viktiga europeiska myndigheter.
Vissa elaka tungor försöka nu att misskreditera utbyggnaden av Sveriges pärla, vår största flygplats Arlanda, genom att i sin illvilja antyda att en större flygplats skulle förorsaka större utsläpp av koldioxid, en gas som redan Professor Arrhenius för etthundratjugu år sedan visade att den orsakar uppvärmning av klimatet. Intet kan emellertid vara mer felaktigt än dessa antaganden om ökade utsläpp! Kan vår stolte infrastrukturminister tänka ut så storstilade utbyggnadsplaner kan han säkerligen även tänka ut huru vi kunna hava fler flygförbindelser med mindre utsläpp. Eller måhända överhänder han detta uppdrag till sin för ändamålet kanske mer lämpliga regeringskollega miljöministern Fru Skog.
Så låtom oss framöver med stolthet bygga ut detta för Stockholm och Sverige livsnödvändiga nav, Arlanda flygplats! Och låtom oss flyga mer, ty det är viktigt för Sveriges näringsliv och den heliga tillväxten!
Sverige haver sedan i somras en infrastrukturminister vid namn Tomas Eneroth, socialdemokrat till färgen, som ser ut att taga sitt uppdrag att sikta framåt och uppåt på största allvar. Jag läser idag med glädje huru storstilade planer Herr Eneroth haver för Arlanda flygplats. Icke blott skall denna flygplats expandera, nej den skall i framtiden bliva det ledande flygnavet i Norden! Huru ärofulla äro icke dessa högt ställda ambitioner? Till råga på allt manar Herr Eneroth till nationell samling kring dessa ambitioner. Ack, vilken sant patriotisk enande kraft denne infrastrukturminister är!
Herr Eneroths grunder till dessa grandiosa planer äro sannerligen väl genomtänkta. Vi behöva helt enkelt bra flygförbindelser för att icke komma å den så nesliga efterkälken. Ty vi vilja förvisso icke vara sämre än våra grannar danskarna, som frikostigt satsa å sin flygplats i Köpenhamn.
Det må vid första anblicken (med tanke på Arlandas geografiska placering) förefalla som om Herr Eneroth främst hade Stockholms väl och ve i tankarna, men nej, hans planer äro mer vittomfamnande än så. De innefatta hela landet, ty Arlanda skall utgöra en motor för Sverige!
Herr Eneroth emottar för dessa sina högtflygande planer välförtjänt stöd från Fru Rankka, verkställande direktör för en av den kungliga huvudstadens viktigaste institutioner, nämligen Stockholms handelskammare. Hon påpekar så förnuftigt att Sverige icke må riskera att tappa i konkurrenskraft på grund av de usla flygförbindelser vi nu hava, utan att vi skola investera i denna styvmoderligt behandlade flygplats, framförallt för att icke riskera att förlora framtida utplaceringar av viktiga europeiska myndigheter.
Vissa elaka tungor försöka nu att misskreditera utbyggnaden av Sveriges pärla, vår största flygplats Arlanda, genom att i sin illvilja antyda att en större flygplats skulle förorsaka större utsläpp av koldioxid, en gas som redan Professor Arrhenius för etthundratjugu år sedan visade att den orsakar uppvärmning av klimatet. Intet kan emellertid vara mer felaktigt än dessa antaganden om ökade utsläpp! Kan vår stolte infrastrukturminister tänka ut så storstilade utbyggnadsplaner kan han säkerligen även tänka ut huru vi kunna hava fler flygförbindelser med mindre utsläpp. Eller måhända överhänder han detta uppdrag till sin för ändamålet kanske mer lämpliga regeringskollega miljöministern Fru Skog.
Så låtom oss framöver med stolthet bygga ut detta för Stockholm och Sverige livsnödvändiga nav, Arlanda flygplats! Och låtom oss flyga mer, ty det är viktigt för Sveriges näringsliv och den heliga tillväxten!
2018-01-03
Hur skulle Sverige kunna få stigande räntor?
Som läget ser ut nu för Sveriges och de globala finansmarknaderna har jag (och många med mig) svårt att tänka sig att vi skulle kunna få se ett uppåttryck på det svenska ränteläget. Fallande bostadspriser, som vi ju sett under hösten och lär få se mer av under 2018, lär snarast ge ett deflatoriskt tryck, vilket borde orsaka ett nedåttryck på räntorna i Sverige.
Därför tycker jag att det känns intressant att spekulera i ett tänkbart scenario för hur ränteläget i Sverige skulle kunna drivas uppåt. Därmed inte sagt att jag tycker att scenariot nedan känns troligt. Däremot kanske möjligt.
Låt oss anta att de svenska bostadspriserna fortsätter att sjunka under 2018 - något som inte känns helt orimligt. Med tanke på all panik som har spridits efter höstens lilla nedgång kan bostadspriserna mycket väl hamna i en självförstärkande nedåtspiral som håller i sig några år.
Eftersom stora delar av Sveriges ekonomi är beroende av bostäderna (och då framförallt köpebostäderna) kommer detta att drabba Sveriges ekonomi negativt. Bankerna kommer att gå sämre när färre vill låna mindre pengar till att köpa ny bostad. Byggbolagen kommer att drabbas av kraftigt minskad efterfrågan och felslagna mer eller mindre spekulativa byggprojekt. Hela det konsumtionsinriktade komplex som lever på inrednings- och renoveringstrenderna kommer att sjunka ihop som en felslagen sufflé - möbelaffärer, byggvaruhus m.fl. Även övrig konsumtion kommer att drabbas - vi vet att cirka 25 procent av prisökningar på bostäder tas ut som ökad konsumtion. Vid prisnedgångar torde för det första denna konsumtionseffekt försvinna och istället förbytas i en konsumtionsminskning av motsvarande omfattning. Med tanke på hur stor andel av BNP som utgörs av hushållens konsumtionsutgifter handlar det om ett BNP-sänke på drygt 2 procent.
Framförallt kommer vi att få se en negativ kreditimpuls för bolånen och till och med en minskning av hushållens lån till bostadsköp. Detta sänker konsumtionen och hänger förstås ihop med det som jag beskriver i förra stycket.
Dessa nedgångar i svensk ekonomi kommer att göra att utländska investerare drar tillbaks sina investeringar. Detta orsakar i sin tur att den svenska kronan faller mot övriga större valutor. Spekulanter kan också driva kronkursen vidare nedåt.
Den fallande svenska kronan kommer i sin tur att orsaka prisinflation på grund av ökade priser för importerade varor.
Nu kommer vi till en intressant bit av scenariot. Riksbanken siktar ju idag mot ett inflationsmål runt två procent årlig KPI-ökning. Får vi för hög prisinflation måste Riksbanken isåfall höja räntan för att följa sitt mål.
Game over.
Så känns detta som ett möjligt scenario? Om inte - var finns svagheterna i scenariot?
Därför tycker jag att det känns intressant att spekulera i ett tänkbart scenario för hur ränteläget i Sverige skulle kunna drivas uppåt. Därmed inte sagt att jag tycker att scenariot nedan känns troligt. Däremot kanske möjligt.
Låt oss anta att de svenska bostadspriserna fortsätter att sjunka under 2018 - något som inte känns helt orimligt. Med tanke på all panik som har spridits efter höstens lilla nedgång kan bostadspriserna mycket väl hamna i en självförstärkande nedåtspiral som håller i sig några år.
Eftersom stora delar av Sveriges ekonomi är beroende av bostäderna (och då framförallt köpebostäderna) kommer detta att drabba Sveriges ekonomi negativt. Bankerna kommer att gå sämre när färre vill låna mindre pengar till att köpa ny bostad. Byggbolagen kommer att drabbas av kraftigt minskad efterfrågan och felslagna mer eller mindre spekulativa byggprojekt. Hela det konsumtionsinriktade komplex som lever på inrednings- och renoveringstrenderna kommer att sjunka ihop som en felslagen sufflé - möbelaffärer, byggvaruhus m.fl. Även övrig konsumtion kommer att drabbas - vi vet att cirka 25 procent av prisökningar på bostäder tas ut som ökad konsumtion. Vid prisnedgångar torde för det första denna konsumtionseffekt försvinna och istället förbytas i en konsumtionsminskning av motsvarande omfattning. Med tanke på hur stor andel av BNP som utgörs av hushållens konsumtionsutgifter handlar det om ett BNP-sänke på drygt 2 procent.
Framförallt kommer vi att få se en negativ kreditimpuls för bolånen och till och med en minskning av hushållens lån till bostadsköp. Detta sänker konsumtionen och hänger förstås ihop med det som jag beskriver i förra stycket.
Dessa nedgångar i svensk ekonomi kommer att göra att utländska investerare drar tillbaks sina investeringar. Detta orsakar i sin tur att den svenska kronan faller mot övriga större valutor. Spekulanter kan också driva kronkursen vidare nedåt.
Den fallande svenska kronan kommer i sin tur att orsaka prisinflation på grund av ökade priser för importerade varor.
Nu kommer vi till en intressant bit av scenariot. Riksbanken siktar ju idag mot ett inflationsmål runt två procent årlig KPI-ökning. Får vi för hög prisinflation måste Riksbanken isåfall höja räntan för att följa sitt mål.
Game over.
Så känns detta som ett möjligt scenario? Om inte - var finns svagheterna i scenariot?