Flute-tankar

Grekiska uppgörelser skjuts hela tiden framåt

2012-02-01T23:39:00.002+01:00

Det börjar bli tröttsamt att försöka följa turerna kring den "frivilliga" nedskrivningen av Greklands statsskuld och nästa "räddningspaket" från trojkan EU, ECB och IMF.

Idag florerade ett rykte om att ett avtal om nedskrivning skulle vara klart inom några timmar, vilket såklart visade sig vara osant. Istället är senaste beskedet att vissa delar av nedskrivningspaketet kommer att vara klara inom några dagar och IIF (de privata investerarnas organisation) säger att de förväntar sig ett avtal om nedskrivningen av Greklands statsskuld nästa vecka. Jaha. Jag har något minne av att jag har hört liknande förut. Det har hetat "på fredag" eller "nästa vecka" ganska länge nu. Att få till ett avtal verkar vara lika svårt som att försöka komma fram till regnbågens fot - när man gått en bit har den förflyttat sig bortåt.

Som jag påpekade för några dagar sedan finns det stora problem i förhandlingarna om den "frivilliga" nedskrivningen i form av ovilliga fordringsägare. Jag är inte optimistisk vad gäller möjligheten till avtal och de ständigt framskjutna måldatumen bekräftar min bild.

Även förhandlingarna med ECB, EU och IMF ska tydligen som vanligt vara klara "inom några dagar". Jag tror att man när några dagar har gått kommer att upprepa samma mantra och hoppas att vi glömt vad som sades för några dagar sedan.

Hanteringen av Greklands statsskuldskris har från början fram tills nu varit ett gigantiskt misslyckande från EU:s sida. EU:s ledare började hanteringen av krisen i förnekelsestadiet i slutet av 2009 för att sedan övergå till förhandlingsstadiet, där man uppenbarligen fortfarande befinner sig. Samtliga åtgärder har hela tiden visat sig vara för lite för sent (eller helt felaktiga) på grund av de komplicerade beslutsprocesserna, makthavarnas ovilja att se sanningen i vitögat och deras dubbla agenda att vilja rädda EU-bankerna från förluster. Samtidigt går den grekiska patienten långsamt mot ett allt sämre tillstånd. Vanligt folk i Grekland är mycket hårt drabbade - framförallt de fattigaste.

Jag kör en repris på diagrammet från i somras, som visar hur Greklands statsskuld och BNP utvecklats.

Den sista december 2009 uppgick statsskulden till 127 procent av BNP och som det såg ut i somras väntades statsskulden ha växt till 160 procent av BNP den sista december 2011 - jag har inte den senaste siffran tillgänglig, men det har inte oväntat blivit värre än man trodde i somras.

Har man alltså åstadkommit något positivt för Grekland? Nej, kurvan för statsskulden visar fortfarande inga som helst tecken på att plana ut. Vad värre är, så divergerar den fullständigt från BNP-utvecklingen. Jag anser alltså att "räddningen" av Grekland får ses som ett totalt misslyckande.

Jag läser också att IMF vill att Grekland sänker minimilönerna som villkor för ytterligare meningslösa nödlån. Jag har nu ett radikalt förslag - inför istället en maximilön i Grekland! Allt över denna maximilön går som skatt till staten. Därmed drabbas inga fattiga, utan bara rika. Dessutom får staten mer inkomster. Eftersom alla åtgärder hittills visat sig ganska verkningslösa eller förvärrande för Greklands situation är det dags att förutsättningslöst pröva nånting "outside the box".

Dessutom behövs tydligen större nödlån än tidigare beräknat. Inte förvånande. Den 20 mars är datumet alla i slutändan jobbar mot, då en finansieringslösning måste vara på plats för att undgå en ostrukturerad grekisk statsbankrutt.

Viktigt EU-avgörande för frömångfalden

2012-02-01T14:55:00.000+01:00

En av EU:s så kallade generaladvokater vid EU-domstolen, Juliane Kokott, kom 19 januari med ett för den odlade frömångfalden positivt besked. Hon konstaterade i ett så kallat förhandsavgörande att delar av EU-direktivet 2002/55/EG (att man inte får marknadsföra icke registrerade frösorter) strider mot vissa grundläggande EU-lagar. Förhandsavgörandet har beteckningen "Mål C-59/11" och kan läsas på EUR-lex och InfoCuria, även om det i skrivande stund ännu inte är översatt till alla språk. För mig som förstår franska går det dock att traggla sig igenom, även om det hade varit lättare med engelska.

La France Agricole har en artikel om det hela som även beskriver bakgrunden. Den lilla franska fröfirman Kokopelli stämdes av den stora franska fröfirman Graines Baumaux för brott mot EU:s utsädesdirektiv för köksväxter. Graines Baumaux krävde 10000 euro i skadestånd. Domstolen i Nancy dömde 2005 Kokopelli för att de sålde fröer av flera hundra olika köksväxtsorter som inte fanns med på EU:s sortlista.

Kokopelli överklagade till appellationsdomstolen i Nancy, som i sin tur skickade frågan vidare till EU-domstolen för ett förhandsavgörande. Appellationsdomstolens fråga till EU-domstolen var om "begränsningarna i produktion och försäljning av fröer och plantor av gamla sorter" är i överensstämmelse med vissa grundläggande principer för EU.

Generaladvokaten Juliane Kokott kom nu 19 januari alltså med beskedet att direktivet 2002/55/EG om försäljning av grönsaksfröer som inte finns med i EU:s officiella sortlista "är ogiltigt i det att det bryter mot unionens lagar" i "proportionalitetsprincipen" och "fritt företagande enligt artikel 16 i stadgan om de grundläggande rättigheterna" och "rörelsefrihet för varor enligt artikel 34 av EU-fördraget" och "principen om likabehandling enligt artikel 20 i fördraget".

Generaladvokaten säger vidare att "förbudet mot försäljning av otillåtna frösorter är oproportionerligt gentemot målen i den europeiska lagstiftningen". Enligt henne "skulle målen kunna uppnås genom mindre begränsande föreskrifter". Exempelvis skulle en möjlig väg vara att ha ett krav på tydlig märkning för att säkerställa information och skydd för konsumenten när frösorten inte uppfyller kraven för EU:s sortlista.

Kokott säger att förbudet mot försäljning av fröer som inte är med på sortlistan har "vissa fördelar" och framförallt "säkerställer en tillfredsställande produktivitet inom jordbruket" och "har som mål att skydda slutkonsumenten av matvaror från hälsoproblem" och mot "förfalskningar och lurendrejeri". Emellertid påpekar hon att förbudet har "allvarliga olägenheter" vad gäller näringsfrihet, konsumenter av jordbruksprodukter samt biologisk mångfald inom jordbruket. Hon föreslår därför att EU-domstolen i sitt kommande beslut fastslår att detta förbud är ogiltigt.

Motståndet från fröjättarna är dock inte slut - den franska fröproducentföreningen protesterar och försöker tolka generaladvokatens uttalande så gynnsamt som möjligt för sig själva. Franska nätverket för jordbruksfröer ser dock utslaget som en "glimt av hopp" för ovanliga frösorter.

Även jag ser detta utslag som hoppfullt. EU och Jordbruksverket ser alltså ut att tvingas luckra upp sina föreskrifter för fröförsäljning och de små fröfirmorna kan förhoppningsvis få det lättare.

Passa på att köpa årets grönsaksfröer från små svenska fröfirmor så att vi får ha dem kvar.

Sveriges största fröfirma Nelson (med över 50 procent av marknaden) kommer jag att försöka undvika att köpa frön från.

Jag ska uppdatera mig lite vad som har hänt angående de avgifter som Jordbruksverket föreslog i höstas som skulle allvarligt missgynna de små fröfirmorna och återkomma om saken.

Bad News

2012-01-31T23:21:00.003+01:00

En hel del dåliga nyheter dråsade in idag för alla som tror att faran för världsekonomin skulle vara över. Det var inte bara dåliga nyheter från ett håll, utan från många.

Greklands premiärminister Papademos kallar till krismöte eftersom skuldförhandlingarna inte verkar gå så bra.
Arbetslösheten i EU är hög. Särskilt i Spanien med 22,9 procent (!) och mer än varannan ungdom arbetslös!! Spanien må ha lägre statsskuld än de övriga BIGPIS-länderna, men har istället ett arbetslöshetsproblem som är katastrofalt.
Räntan på portugisiska statsobligationer har stigit kraftigt de senaste dagarna (även om den sjönk en aning idag) och ligger på statsbankruttsnivå. Nästa "Grekland".
Hushållens konfidensindikator i USA sjönk.
Chicagos inköpschefsindex var betydligt lägre än väntat, vilket visar att den senaste tidens ganska positiva siffror från USA kanske var en tillfällig effekt, som bloggrannen Makrofjanten påtalade i början av januari.
Bostadspriserna i USA fortsatte att falla enligt senaste Case-Shiller-data till den lägsta nivån sedan 2003. Med undantag för april 2011 har priserna fallit igen under ett och ett halvt år nu. Alla som trodde att "the bottom is nådd" hade alltså rejält fel. Monumentala bostadsbubblor ger monumentala prisfall efteråt.
Kaliforniens finanschef varnar för att delstaten kommer att få en likviditetskris inom en månad om inget görs. Hallå där! Ska USA få sig ett eget Grekland?
Bostadspriserna i Shanghai har fallit kraftigt - måhända en tillfällig effekt av det kinesiska nyåret, men betydligt sämre än för nyårsveckan förra året. Kinas fastighetsbubbla verkar vara på väg att blåsas ur på allvar.
Hotet i Persiska viken fortsätter med att USA skickar dit ett tredje hangarfartyg. Iran har dock bestämt sig för att skjuta upp beslutet om att stoppa oljeleveranser till EU, men det är fortfarande en högst aktuell fråga - deras Majlis (parlament) ska enligt planen få ett förslag att besluta om nu på fredag.
På den positiva sidan noterar jag dock att protesterna mot de indragna bensinsubventionerna i Nigeria verkar ha lugnat ner sig, vilket åtminstone gör att vi i alla fall inte ännu riskerar en spik i oljepriset på grund av det.
I norra Nigeria fortsätter dock islamistsekten Boko Haram sina våldsdåd, men där produceras ingen olja, så det blir än så länge bara ett internt problem för Nigeria.
På den positiva sidan noterar jag också att Sverige hade ett stort överskott i statsfinanserna 2011 - det är bra att staten har sparat i ladorna inför den kris som nu kommer.
Det värsta spar jag till sist - Baltic Dry Index har fallit kraftigt den senaste tiden, vilket indikerar global recession, då det alltså är kraftig minskad efterfrågan på fartygsfrakter av bulkråvaror såsom kol och malm. Den senaste månaden har indexet mer än halverats och är nu nere nära bottennivån från december 2008. Och det beror inte på något plötsligt stort tillskott av fraktfartyg, utan helt enkelt på vikande efterfrågan.

Spänn fast säkerhetsbältena...

Iran vänder på steken

2012-01-27T21:20:00.003+01:00

Iran tänker på söndag införa en lag mot att sälja olja till EU-länder och föregriper därmed de EU-sanktioner mot iransk oljeexport som ska träda i kraft 1 juli. Så får EU-länderna stå där med lång näsa när de plötsligt tappar 0,6 miljoner fat oljeimport per dag. Länder som drabbas blir Italien, Spanien och framförallt Grekland, som just nu handlar all sin olja från Iran. EU-länderna hade planerat för en övergångsperiod fram till i sommar tills man stoppade iransk olja, men så blir det alltså inte nu. Vad effekterna blir återstår att se, men de lär knappast vara positiva för ett EU som redan är i ekonomisk kris.

Irans styrande verkar betydligt smartare än EU-politikerna och fick sig säkert ett gott skratt när de kom på denna lag. Skrattar bäst som skrattar sist!

Börsindex luras

2012-01-27T06:54:00.052+01:00

Svenska media fokuserar vad gäller det amerikanska börserna oftast på indexet Dow Jones (DJIA) och tittar man på det så är det nästan tillbaks på samma nivå som sommaren 2008. Ett problem bara - börsindexen luras genom att man byter ut de ingående bolagen. Tre av de trettio bolagen i Dow Jones-indexet har bytts ut sedan dess - självklart bolag vars aktier gått riktigt dåligt. I september 2008 byttes kraschade försäkringsjätten AIG ut mot Kraft Foods, och i juni 2009 byttes General Motors och Citigroup ut mot Travelers och Cisco. Hos ZeroHedge kan man se hur Dow Jones-indexet skulle ha sett ut om AIG, GM och Citigroup varit kvar - inte fullt lika bra.

Även på den svenska börsen kan vi se liknande effekter. OMXS30-indexet förändras då och då vad gäller de ingående bolagen. Sedan januari 2007 har Autoliv, Eniro, Stora Enso och Vostok Nafta lyfts ur indexet och Getinge, Lundin Petroleum, MTG och SSAB lyfts in. Vid DotCom-bubblans topp år 2000 var till och med Framfab med i Stockholmsbörsens topp-30-index om jag minns rätt. Tar man med de bolag som var med år 2000 ser de senaste årens sidledes bergochdalbana för börsen troligen ännu värre ut. Har någon en lista på vilka som var med då?

Detta brukar i statistiska sammanhang kallas för "survivorship bias", alltså överlevarpartiskt urval. Detta får det att verka som om aktieinvesteringar är bättre än vad de faktiskt varit över åren. Alla bolag som ramlat ur förträngs.

Grekiska statsobligationer och hedgefonderna

2012-01-26T07:09:00.013+01:00

För den som orkar läsa den (den är väl värd att läsa för att förstå läget) har Zero Hedge häromdagen gjort en lång sammanställning av läget för grekiska statsobligationer och varför det är sådana problem med förhandlingarna med obligationsinnehavarna om nedskrivning. Enligt dem sitter Grekland inte alls i något överläge i förhandlingarna. Att förhandlingarna drar ut så långt på tiden är olycksbådande.

Jag tänker inte referera hela den långa utläggningen, utan bara ta upp lite grann. Läs även Den Hälsosamme Ekonomistens "Det är långivarna som dikterar villkoren", om du vill läsa mer om saken på svenska istället för engelska.

Ett av problemen är att alla obligationer inte är skapta lika. Den största delen av de grekiska statsobligationerna är utgivna med villkoret att de styrs av grekisk lag, men en liten del (25-40 miljarder euro) är utgivna med villkoret att de styrs av brittisk lag. Dessa obligationer har köpts upp till vrakpriser av hedgefonder som nu försöker pressa ut så mycket som möjligt ur dem. Så kallade "gamfonder" (vulture funds) är kända för att köpa upp skräpobligationer och sedan genom stämningar och rättsprocesser få ut mesta möjliga pengar ur dem. Det är en process som tar flera år, men i slutändan brukar vinsten vara enorm i procent räknat.

En annan faktor i detta spel är att fonder som sitter med en stor mängd kreditswappar (CDS) på Greklands statsskuld i förhållande till sitt innehav av statsobligationer inte har något intresse av en "frivillig" uppgörelse, då en "hård" statsbankrutt istället skulle gynna dem genom att kreditswapparna faller ut.

Om nu Grekland trots allt skulle lyckas i förhandlingarna och få igenom en "frivillig" skuldnedskrivning från de privata obligationsinnehavarna så är deras statsskuld efteråt ändå så hög (120 procent av BNP) att de nästan garanterat kommer att få problem snart igen. Minns ni att deras statsskuld låg runt 120 procent av BNP i slutet av 2009 när deras allvarligare problem började?

Om Grekland inte lyckas med förhandlingarna och bestämmer sig för utvägen "hård" statsbankrutt (vilket jag ser som det troliga utfallet) blir det oerhört kaotiskt. Jag skulle i dagsläget avråda från att resa till Grekland. Hur gör man som turist i landet om bankerna plötsligt stänger och det inte heller går att betala med kort? Måste man ändå resa till Grekland av någon anledning bör man göra upp en plan B för hur man ska agera om det blir statsbankrutt och förbereda sig genom att ha kontanter så att man kan resa till något grannland.

Det kan också bli kaotiskt på finansmarknaderna när Greklands statsbankrutt till slut kommer. Ken Rogoff, ekonomiprofessorn som är känd bland annat för sina studier av skuldkriser, intervjuades igår i Davos av Bloomberg och det är ord och inga visor. Han säger att det inte bara handlar om Grekland, utan att vi kommer att få se fler "omstruktureringar" av statsskulder innan detta är över. Han beklagar sig också över EU-ledarnas oförmåga och saktfärdighet vad gäller nödvändiga beslut. Rogoff säger även det självklara, att när Grekland väl får sin skuldnedskrivning kommer Portugal att vilja ha något i samma klass. Han säger också att Europa är oförberedda på konsekvenserna av statsbankrutterna.

Även ekonomiprofessorn "Doctor Doom" Nouriel Roubini uttalade sig i Davos. ”Grekland kommer att vara det första landet i Europa som omstrukturerar sina skulder, men däremot inte det sista.” Han anser också att eurons värde bör få falla 20-30 procent som en del i en lösning av skuld krisen. Frågan är om eurozonens och framförallt Tysklands ledare kan acceptera det.

Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker förnekar dock eventuella problem och tror att det snart kommer en uppgörelse om "frivillig" nedskrivning av Greklands statsskuld och att landet definitivt kommer att stanna kvar i euron. Min gissning är dock att i kaoset efter en statsbankrutt kan landet passa på att lämna euron.

"Hagelstorm" i Portugal
Igår råkade Antonio Saraiva, chef för Portugals industriförbund kläcka ur sig att Portugal behöver 30 miljarder till i räddningspaket utöver det paket de redan fått. Hans efternamn Saraiva betyder "hagel" och det blev en hagelskur över förtroendet för Portugals statsfinanser då räntan på statsobligationerna idag steg till rekordnivå.

Diagrammet ovan visar portugisiska, irländska och italienska tioåriga statsobligationers spread mot tyska. Det vi ser är att Irlands statsskuldsräntor tydligt vänt neråt det senaste året och även Italien har noterat en viss avmattning av räntetrycket den senaste tiden. För Portugal däremot ser det däremot bara värre ut.

Portugal har också problemet att en större andel av statsobligationerna är utgivna under brittisk lag, vilket gör det svårare än för Grekland att nå en överenskommelse om "frivillig" skuldnedskrivning.

Kollaps innebär inte apokalyps

2012-01-24T00:01:00.167+01:00

Författaren och journalisten David Jonstad har just gett ut en bok med titeln "Kollaps" och undertiteln "Livet vid civilisationens slut", utgiven på Ordfront förlag. Jag fick ett recensionsexemplar för ett tag sedan, som jag läste med stort intresse, då mycket av det som han tar upp är sådant som jag skrivit om på denna blogg.

Först tänkte jag dock anmäla jäv. David är en trevlig prick som jag har träffat ett antal gånger under det senaste året och lärt känna så smått. Dessutom var jag på släppfest för boken igår och fick en öl som muta av förlaget, samt tillfälle att prata med flera intressanta personer som också var på släppfesten. Trots denna jävssituation tänkte jag nu recensera boken.

"Kollaps" är en viktig bok därför att den tar upp heta frågor som oftast förträngs i politik, media och den allmänna debatten. Det är också väldigt bra att någon tar sig för att skriva om ämnet på svenska. David Jonstad tar ett brett grepp om "de tre e:na" - energi, ekonomi och ekologi. Inom vart och ett av dessa områden finns kriser som var och en för sig riskerar att stjälpa de stora framtidsplanerna för vårt samhälle och att göra att framtiden blir något helt annat än vad de rådande myterna intalat folk att den ska bli.

"Kollaps" punkterar framstegsmyten och tillväxtmyten, men hänger sig samtidigt inte åt apokalypsromantik, utan David Jonstad delar också ut en känga till alla som tagit till sig undergångsmyten som kontrast till framstegsmyten. Verkligheten är ju oftast varken svart eller vit, utan består av många olika färger, vilket tydligt förmedlas i "Kollaps". Joseph Tainters "Collapse of Complex Societies" är en självklar grund för den som skriver om kollaps och David Jonstad poängterar Tainters definition av kollaps - att det innebär en varaktig förenkling av samhället. En kollaps innebär inte med nödvändighet en apokalyps, utan det rör sig oftast om betydligt mindre dramatiska skeenden - ett gradvis förfall av samhällsinstitutioner. Ett EU som faller sönder i sina beståndsdelar kan vara ett exempel.

Romarrikets kollaps varade i flera hundra år och de som levde under denna tid uppfattade det troligen inte som en kollaps utan bara som en tid då det inträffade många tråkiga och jobbiga händelser. David Jonstad har uppenbarligen liksom jag läst John Michael Greer som ser industrisamhällets kollaps som en utdragen process: "The Long Descent". Vi ser förresten redan den begynnande kollapsen genom den kris som har drabbat EU och framförallt Grekland. Likheterna med Romarriket är slående - i båda fallen bringar usla statsfinanser imperiet på fall.

David Jonstad har av den digra källförteckningen att döma gjort en grundlig research inför denna bok och det är en av de saker som gör den intressant. Boken är späckad med fakta inom ett brett spektrum av ämnesområden. Även om man inte håller med om allt som han skriver är boken ett bra diskussionsunderlag när det gäller att se hur vår framtid kan se ut och vad man bör göra för att inte råka ut för obehagliga överraskningar. Jag kan alltså rekommendera alla att läsa den, även de som är hängivna tillväxtkramare. Med tanke på att boken bara är på 207 sidor (plus noter och källförteckning) är den också lagom stor att läsa utan att det ska kännas övermäktigt att ge sig i kast med den.

I bokens tredje del tar David Jonstad upp en mängd olika idéer om vad man kan göra för att förbereda sig för en osäker framtid, men jag tycker denna del är ganska spretig och i vissa fall känns det nästan som om han motsäger det han själv skrivit tidigare. Trots det är denna del också intressant, då den väcker en hel del tankar, även om ens egna slutsatser ibland kan bli motsatta dem som författaren för fram.

I bokens första delar retade jag mig på en del mindre faktafel, men det är inget som förtar helhetsintrycket. Exempelvis "Colosseum, som den döptes till" - nej, romarna kallade den "Amphitheatrum Flavium" och namnet "Colosseum" fick denna jättearena först flera hundra år efter romarrikets fall.

Som jag skrivit ovan så tycker jag att "Kollaps" är en viktig och intressant bok, men jag tycker tyvärr inte att den är fängslande - i betydelsen så välskriven att man känner att man inte vill sluta läsa. Jag läser mest faktaböcker av olika slag och de som varit riktigt fängslande är förutom att de beskriver intressanta saker även rika välskrivna berättelser med ett personligt uttryck. Jag känner det som att det personliga uttrycket i "Kollaps" är lite blekt. Jag tror inte att det beror på att jag skulle vara blasé på de ämnen som David Jonstad tar upp, men kanske den som är nykomling inom området kan uppfatta "Kollaps" på ett annat vis.

Den som vill få lite smakprov kan läsa förordet till "Kollaps" samt de första 35 sidorna av boken. På Effekts hemsida finns också en video där David Jonstad talar om framstegsmyten och kollaps. Den som vill läsa mer av David Jonstad kan också läsa hans många artiklar på Effektbloggen samt i tidningen Effekt, som han är redaktör för. Han har tidigare även skrivit boken "Vår beskärda del".

Jag hoppas att "Kollaps" kan skapa en debatt om de frågor som boken tar upp. Uppenbarligen finns ett visst intresse från mainstream-media - se intervjun med David Jonstad om "Kollaps" i TV4:s Nyhetsmorgon. Jag hoppas också att debatten kan bli sansad och att man inte bara avfärdar sannolikheten för (partiell) samhällskollaps som något som kommer från yrande apokalyptiker.

Börsläget januari 2012

2012-01-21T09:45:00.000+01:00

Det var ett tag sedan jag kommenterade börsen, så det är nog dags nu efter de senaste månadernas upprekyl. Diagrammet nedan visar hur Stockholmsbörsen har gått sedan i somras. Jag har ritat dit lite färgglada linjer ovanför för att förtydliga de stora dragen.

Under högsommaren fick vi en långsam nedgång (orange linje), följd av en börskrasch (röd linje) i slutet av sommaren efter "dödskorset" i juli. Därefter följde en period av mycket snabba svängningar i en långsammare nedåtgående trend (orange linje) fram till slutet av september. Totalt föll Stockholmsbörsen cirka 25 procent från början av sommaren.

I slutet av september drabbades marknaden av börsfnatt och en uppgång på cirka 24 procent på bara en månad (blå linje). Därefter vidtog åter en nedgångsfas, men inte lika kraftig som sommarens (orange linje). I slutet av november var det åter dags för en snabb uppgång (blå linje), som dock inte blev varken lika hög eller lång som den under oktober. Efter en tids långsam kräftgång gick börsen åter upp i ett "Santa Claus rally" som troligen pågår ännu.

Det som man kan notera är att den första delen av upprekylen (under oktober) inte var lika snabb som nedgången i somras. Den följdes också av en nedgång som var nästan lika lång och hög som uppgången - ett klart svaghetstecken. Den andra delen av upprekylen (från slutet av november) var till att börja med snabb, men det blev inte långvarigt. Den senaste tiden har börsen segat sig uppåt, vilket tyder på att marknaden tappat sitt momentum uppåt. Börsen har visserligen nått en aning högre än toppen från slutet av oktober, men det ser segt ut. Det behövs troligen inte mer än en större nedgångsdag på grund av någon skrämselhicka från eurozonen för att skapa rädsla bland spekulanterna och vända upptrenden. Vi har dock ännu inte fått någon bekräftelse på att upprekylen skulle vara över. När det kommer vet vi inte exakt - det kan ha varit igår, eller det kan vara om två veckor.

En sammanfattning av de senaste sju månadernas börs är att kraschen i somras följdes av en mer utdragen upprekyl som inte längre uppvisar någon särskild kraft. Det kan hända att det finns lite kvar att ge på uppsidan, men troligtvis inte särskilt mycket. Man ska dock aldrig vara för självsäker vad gäller börsen, utan skulle OMXS30-index mot förmodan stiga över 1060 stärks köparsidan av spekulanterna i sin tro och vi kan få en ännu längre uppgång.

Mer om börsens utveckling i närtid kan ni läsa dagligen hos bloggrannen Winning Trading, som igår morse skrev att "Trots spänningar är det inget som bekräftar en nedgång". Bloggrannen Cornucopia brukar också kommentera börsen betydligt oftare än jag och skrev igår en sammanställning av hur det ser ut med dödskorsen på världens börser.

Om man ser på lite längre sikt på Stockholmsbörsen så man får med hela Finanskrisen ser det ut som i diagrammet nedan.

Här ser man det tydliga trendbrott neråt som kom i somras och de senaste månadernas uppgång framstår just som en upprekyl i en påbörjad nertrend. Den tillfälliga botten som vi fick i augusti ser inte ut på samma sätt som den mer långsiktiga botten vi fick runt årsskiftet 2008-2009 (inringad) - en bottning på börsen är en process, inte en händelse.

Jag gillar också att titta på riktigt lång sikt, se diagrammet nedan över den bergochdalbana som börsen gjort sedan 1999.

Med rött har jag ritat in de begränsningslinjer som börsen hållit sig inom under de senaste tretton årens sicksack. Jag har ringat in den förhållandevis kraftiga nedgång som var sommaren 2006, men som följdes av en ytterligare uppgång på ett år. Utvecklingen sedan i somras har vissa likheter, men i lite större skala. Det skulle alltså möjligen kunna röra sig om en "lurifaxnedgång" och att det vi nu ser är början på en rejäl uppgång. Det finns dock en fundamental skillnad - sommaren 2006 fanns ingen kris - idag befinner vi oss i ett läge där skuldkrisnyheter kommer hela tiden. En tydlig signal om att något större var på gång var också att vi i början av 2011 fick en topp, men att efterföljande topp under våren inte nådde upp till samma nivå (gröna streck ovan). Något liknande skedde sommaren och hösten 2007 - se de gröna strecken där.

Vi ska inte heller glömma bort att fundamenta vad gäller världsekonomin suger. Det globala skuldberget är på intet sätt ur världen utan kreditbubblan blir bara alltmer bräcklig. Igår såg jag följande notis i Metro:

"Får vi bara en normal lågkonjunktur, då är det fortsatt stor uppsida kvar på börsen."
Esbjörn Lundevall, analyschef för aktier på SEB, om Stockholmsbörsens flygande start på året.

Problemet är bara att detta inte är en "normal" lågkonjunktur. Det finns olika slags lågkonjunkturer. De "normala" som varit under efterkrigstiden har varit efterfrågedrivna, men den vi ser nu är kreditdriven, likt den på 1930-talet. Sådana lågkonjunkturer tar mycket längre tid att ta sig ur. 5-10 år brukar det ta att återhämta sig efter en kreditbubbla (jämför Sverige i början på 1990-talet) och med tanke på att den nuvarande kreditbubblan är global finns risken att det denna gång blir ännu svårare.

EU - ett imperium på dekis - del 3

2012-01-13T20:39:00.002+01:00

Del 3: EU-imperiets historia: kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011

Jag avslutade förra delen av EU-imperiets historia med att nämna den Europeiska konstitutionen, ett försök att ytterligare fördjupa integrationen inom EU-imperiet, som 2004 signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet.

EU:s självsäkra styrande valde nu att genomföra folkomröstningar i hela tio av medlemsländerna, i sitt maktrus förvissade om folkets stöd. Spaniens folk godkände den nya konstitutionen i en folkomröstning, men till EU-elitens överraskning och förtret röstade folken i Nederländerna och Frankrike nej. Därmed ställdes övriga folkomröstningar in och förslaget omarbetades för att sedan 2007 återkomma i form av Lissabonfördraget. Detta nej blev den första allvarliga sprickan i EU-imperiets maktplan. EU-eliten kunde dock inte tänka sig att godta resultatet av Nederländernas och Frankrikes folkomröstningar, nämligen att folket inte ville ha den djupare integration och maktöverlämning som eliten själva ville ha genom den nya konstitutionen. Istället gjorde man alltså en viss omarbetning av förslaget för att försöka övertyga folken vid ett senare tillfälle och därmed kunna fullfölja sin plan.

EU-imperiet 2007

EU-imperiets utvidgning fortsatte under tiden. 2007 kom Bulgarien och Rumänien med i EU som de fattigaste medlemsländerna hittills. På grund av detta införde många EU-länder restriktioner för medborgare från de två nya länderna, så att de måste skaffa sig arbetstillstånd. Irland, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Österrike och Malta har idag kvar dessa restriktioner, som enligt avtalet får vara kvar som längst år 2013 ut. Bulgarien och Rumänien är alltså ännu inte medlemmar fullt ut i EU-imperiet, utan ett slags andra klassens medlemmar.

Det finns också ett antal länder på västra Balkan, där EU genom så kallade Stabiliserings- och associeringsavtal (SAA) gradvis stärker sitt inflytande i det nya territoriet. Kanditatlandet anpassar gradvis sina lagar till EU-imperiets regelverk. I utbyte kan kandidatlandet få viss tullfrihet till EU, samt föranslutningsstöd, vilket innefattar bland annat stärkande av byråkratin, infrastruktur, och anpassning av jordbruk. Detta är ett sätt att göra landets befolkning mer positivt inställd till EU. SAA finns för Makedonien sedan 2004, Kroatien sedan 2005, Albanien sedan 2009 och för Montenegro sedan 2010. Serbien samt Bosnien och Herzegovina skrev under SAA-avtal 2008, men de har ännu inte trätt i kraft, då länderna ännu inte uppfyller villkoren. Bosnien och Herzegovina får dock sedan 2007 föranslutningsstöd. Serbien har sedan 2010 ett interimsavtal med EU.

Turkiet ansökte om EU-medlemskap redan 1987, har ett tullavtal med EU sedan 1995 och blev officiell medlemskapskandidat 1999. De officiella medlemskapsförhandlingarna började 2005. Här finns dock så många olösta problem, bland annat med relationen till EU-medlemmen Cypern, att det är högst tveksamt när Turkiet skulle kunna bli medlemsland i EU-imperiet, om ens någonsin. Turkiets ledare är förstås mycket irriterade över detta.

Kroatiens medlemskapsförhandlingar påbörjades 2005 och i december 2011 undertecknades avtalet om EU-medlemskap. En folkomröstning 22 januari 2012 lär bara vara en ren formsak efter den överväldigande propagandakampanjen. Det har till och med utlysts ett pris för den som kan hitta en artikel i en kroatisk tidning som är kritisk mot landets EU-inträde. Enligt planen ska sedan Kroatiens medlemskap ratificeras av EU-ländernas parlament så att landet kan bli fullvärdig medlem i juli 2013.

EU-imperiet 2011

Det finns även ett antal andra vasallstater där förhandlingar om EU-medlemskap pågår: Makedonien sedan 2005, Montenegro sedan 2010, Island sedan 2010.

Med Serbien, Bosnien och Herzegovina, Makedonien, Montenegro, Albanien och Kosovo torde EU-imperiet med vasallstater nå sin maximala utbredning - det är även osäkert om alla dessa kommer att släppas in som medlemmar. I dagsläget är det uteslutet att man ens skulle fundera på förhandlingar med Vitryssland, Ukraina, Moldavien eller länder i Kaukasus eller Maghreb.

"Vitryssland är alltför auktoritärt, Moldavien alltför fattigt, Ukraina alltför stort, och Ryssland alltför skrämmande för att EU ska fundera över att erbjuda dem medlemskap inom den närmaste tiden."

Visserligen har EU-imperiet olika slags avtal med många andra länder, men de gör ändå inte att dessa länder blir en del av Imperiet. Vad gäller Ukraina har påskrivandet av associationsavtalet skjutits upp efter den politiska utvecklingen i landet under 2011. Mot Vitryssland har EU till och med sanktioner och landet orienterar sig istället österut mot Ryssland. Moldavien är utfattigt och har dessutom en olöst konflikt med utbrytarregionen Transnistrien (Pridnestrovie).

Eurozonen utökades också efterhand med nya länder: Slovenien 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009, Estland 2011. Euron används som valuta även i Montenegro och Kosovo. Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Ungern, Bulgarien och Rumänien har som mål att införa euron, men detta mål är efter finanskrisen 2008 skjutet på en obestämd framtid, även om Lettland har fortfarande har officiellt mål 2014 och Rumänien 2015. Lettland och Litauen är fortfarande med i den Europeiska växelkursmekanismen (ERM II), liksom Danmark. Det är ytterst tveksamt om euroområdet kommer att utvidgas ytterligare med tanke på eurosamarbetets nuvarande tillstånd.

EU-kommissionen leds sedan 2004 av José Manuel Durão Barroso, som omvaldes 2010. Han kommer från Portugal och är medlem i Partido Social Democrata (PSD), som trots sitt namn är ett kristdemokratiskt parti. Han började sin politiska karriär som statssekreterare och var sedan utrikesminister 1992-95 och Portugals premiärminister 2002-2004. Som ordförande för EU-kommissionen har Barroso haft en presidentlik stil och skulle nog gärna ha velat ha en officiell presidenttitel för Imperiet.

Istället för mer makt åt kommissionen har det utvecklats ett maktspel inom EU-imperiet där andra kapat åt sig makt. 2009 utsågs Belgiens före detta premiärminister Herman van Rompuy till ordförande för Europeiska rådet - det närmaste en EU-president man har kommit. Europeiska rådet består av medlemsstaternas regeringschefer och har ingen formell lagstiftande eller verkställande makt, men det är här som de stora planerna görs upp. EU skaffade sig även en "Hög representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik" med Catherine Ashton som den första på posten. Ashton är även förste vice ordförande i EU-kommissionen, men har hittills hållit en låg profil.

Ledarna för de två centrala euroländerna Tyskland och Frankrike har också tillsammans kapat åt sig en rejäl kakbit av makten genom sitt nära samarbete under de senaste årens kris. Det har gått så långt att man för Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy skapat smeknamnet Merkozy.

Kommissionen under Barroso har dock fortfarande en mycket stark maktposition, då endast de har rätt att lägga fram lagförslag i EU. Parlamentet har endast möjlighet att rösta om lagförslagen, även om de också har makt att fälla kommissionen.

Efter nederlaget med den tänkta EU-konstitutionen vidtog som sagt ett omarbetande, som började sommaren 2007 och slutade med att Lissabonfördraget undertecknades i december 2007. I juni 2008 hölls en folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget med ett nej som resultat. Därmed sprack den ursprungliga planen att få fördraget ratificerat innan EU-parlamentsvalet 2009. Ytterligare en motgång för Imperiets konsolidering. Åtgärden mot detta blev att ge Irland ett antal garantier så att de i nästa folkomröstning i oktober 2009 röstade ja. Då hade också finanskrisen hunnit att slå såpass hårt mot Irland att invånarna blivit mer positiva till ett EU som skulle kunna hjälpa dem. En rejäl propagandaapparat från alla större partier och flera stora organisationer hjälpte till.

I övriga europeiska länder vågade man inte hålla folkomröstningar om Lissabonfördraget utan lät proffsen i parlamenten ta hand om beslutet.

Knappt hade Lissabonfördraget dragits igenom beslutsprocessen förrän ett stort mörkt moln uppenbarade sig på horisonten. Några dagar efter den "lyckade" folkomröstningen på Irland blev i Grekland Giorgos Papandreou ny premiärminister efter parlamentsval och började med att avslöja att statsfinanserna var i betydligt sämre skick än vad som tidigare sagts. Därmed blossade skuldkrisen för eurozonens PIIGS-länder upp. I december 2009 kom den första betygssänkningen då Fitch sänkte Greklands kreditbetyg från A- till BBB+. Då började den kaskad av "lösningar" på skuldkrisen som vi sett sedan dess med att Europeiska centralbanken (ECB) skulle "tillfälligt" godta statspapper med lägre kreditbetyg än A- som säkerhet. Betygssänkningen har efterhand följts av flera sänkningar för många euroländer, varav den senaste idag.

Förnekelsen hos EU-imperiets elit var total av att Grekland skulle utgöra något annat än ett tillfälligt och isolerat problem. Så här lät det i januari 2010.

Jean-Claude Trichet, chef för Europeiska centralbanken ECB, avfärdar [grekisk statsbankrutt] som en "absurd hypotes". Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".

I början av april 2010 deklarerade man sedan stolt att Greklands trovärdighetskris hade fått ett "lyckligt slut" efter att EU-ledarna enades om ett stödprogram för det skuldtyngda landet. Så har det fortsatt med ständigt återkommande "räddningar" för Grekland. IMF har också blandats in, trots att det från början var otänkbart.

I slutet av november 2010 fick även Irland sitt första räddningspaket från EU och IMF och i april 2011 var det dags för Portugal att begära ett räddningspaket. Droppen som kom euroländernas skuldkris att blomma ut på fullaste allvar var när Italien i somras såg sina statsskuldsräntor stiga snabbt.

Euron var tänkt som ett av de ultimata integrationsverktygen för EU-imperiet, men finanskrisens följdverkningar visade på vilken bräcklig konstruktion det var. Några citat kan illustrera hur viktig euron är för EU-elitens maktbygge.

"If there is no monetary union, then there cannot be political union, and vice-versa."
(Helmut Kohl, Tysklands dåvarande förbundskansler, 1992)

"Monetary Union is the motor of European integration"
(Jean-Luc Dehaene, Belgiens dåvarande premiärminister, årtal okänt)

"[My] real goal [is to draw on] the consequences of the single currency and create a political Europe."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, april 1999)

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, december 2001)

Det sista uttalandet är särskilt intressant, eftersom Prodi där mer eller mindre hoppas på en kris som gör det möjligt att införa mer långtgående integration. Nu blev den kris som inträffade kanske inte riktigt av det slag som Prodi hade hoppats på, utan istället så allvarlig att hela eurobygget riskerar att kollapsa. EU-imperiets styrande gör dock tappra försök till mer integration i krisens spår, men det exponerade ännu en spricka inom Imperiet när Storbritannien vid mötet i december 2011 inte ville vara med på nya fördragsförändringar, utan det istället blev ett avtal framförallt mellan euroländerna.

Det som hänt under eurozonens skuldkris är också att det byggts upp ett alltmer komplext och kostsamt finansiellt lapptäcke för att hantera de problem som hela tiden förvärrats. Stödfonden EFSF, IMF-inblandning, ECB:s stödköp av statsobligationer (SMP), dollarswaplinor från ECB, och ECB:s sänkta krav för säkerheter.

Eurokrisen har fått ECB-ledamoten Jürgen Stark att hösten 2011 meddela sin avgång eftersom han inte stödjer ECB:s SMP-program för att stödköpa statsobligationer från PIIGS-länderna. En spricka även inom ECB, men ECB har i gengäld åter stärkt sin position genom den nye chefen Mario Draghi.

Eurozonens skuldkris har hittills fällt fem regeringar under 2011. Grekland har under hösten fått en samlingsregering och Italien en "teknokratregering". Irland fick en ny regering efter valet i början av året, Portugal fick en ny regering efter valet i somras och Spanien fick en ny regering efter valet i höstas.

Under tiden som eurokrisen har fortgått har även andra kriser visat på allvarliga sprickor inom EU-imperiet och dess medlemsländer.

I april 2010 höll Ungern parlamentsval, där Fidesz vann en förkrossande tvåtredjedelsmajoritet och sedan kunde styra landet som de ville. De makthungriga ungerska Fidesz-politikerna passade på tillfället och genomdrev en mängd nya lagar för att mer permanent stärka sin maktposition. Framförallt nu runt årsskiftet har Ungern hamnat i rampljuset då de trotsat EU-imperiet genom en mängd nya lagar som kan utgöra brott mot EU:s regler på en mängd olika områden. Ungern har nu fått till 17 januari på sig att ändra lagarna innan EU-kommissionen börjar vidta åtgärder. Ungerns premiärminister Orbán verkar dock inte vilja vika sig.

Ironiskt i sammanhanget är att Ungern under första halvåret 2011 var EU:s ordförandeland.

En allvarlig törn för EU-imperiets styrka har varit Belgiens långa regeringskris. Efter valet i juni 2010 lyckades Belgiens parlament inte enas om en ny regering utan landet leddes sedan av en expeditionsministär under 541 dagar fram till början av december 2011, vilket är ett föga smickrande världsrekord i regeringskris. Under andra halvåret 2010 var Belgien dessutom ordförandeland för EU - med en expeditionsministär!

Under hela sin existens har EEG:s och sedan EU:s byråkrati och maktstruktur blivit alltmer komplex, dyr och resursslukande. Det handlar om en historiskt sett oöverträffad byråkratisk och politisk komplexitet. Det är som jag skrev i förra avsnittet inte bara storleken det handlar om, utan även den snabba förändringstakten. Visserligen utgjorde administration år 2006 bara 6,3 procent EU:s budget, men kostnaderna för byråkratin drabbar även medlemsländerna, till exempel när svenska Jordbruksverket tvingas tolka nya EU-direktiv och ge ut svenska förordningar för att implementera dem.

Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.

Dessa tre delar om EU-imperiets historia ger bakgrunden till att förstå hur jag ser på Imperiets framtid, vilket jag återkommer till framöver.

EU - ett imperium på dekis - del 2

2012-01-09T22:25:00.007+01:00

Del 2: EU-imperiets historia: glansdagarna 1992-2004

I första delen om EU-imperiets förhistoria 1950-1991 skrev jag om de händelser som ledde fram till EU-imperiet. En av de viktigaste personerna i denna förhistoria var EEG-kommissionens (och sedan EU-kommissionens) åttonde ordförande Jacques Delors, tidigare fransk finansminister, som var kommissionens ordförande från januari 1985 till december 1994. Hans företrädare var den betydligt svagare Gaston Thorn från Luxemburg (1981–85). Redan under Thorn utvidgade kommissionen sin makt, men det var under Delors som kommissionen på allvar satte igång den europeiska integrationen. 1989 kom Delors-rapporten, som drog upp planerna för en ekonomisk och monetär union.

1990 tog man bort regler som motverkade fria kapitalrörelser mellan EEG-länderna, vilket var en förutsättning för den inre marknaden som kom 1993.

EEG tog efter järnridåns och Sovjetunionens fall sikte även österut i Europa och genom European Bank for Reconstruction and Development (EBRD) som grundades 1991 tog man initiativet i att modernisera de forna öststaternas ekonomier och förbereda deras införlivande i imperiet.

Det centrala maktövertagandet fullbordades då EEG-länderna 1992 undertecknade fördraget om EU-Imperiet - den Europeiska unionen - i Maastricht. Detta fördrag innebar stora förändringar, bland annat innefattar det gemensam valuta, och samarbete inom polisiära och rättsliga frågor samt utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Detta gjorde att Danmark, Frankrike och Irland ansåg sig behöva hålla folkomröstningar för att ratificera fördraget. I Frankrike vann jasidan med knapp marginal (51,05% av rösterna), men danskarna röstade nej. På Irland blev det däremot ett tydligt ja (69%). Eftersom danskarna röstade "fel" vidtog ett snabbt arbete för att få med danskarna i imperiet. Danskarna fick då vissa undantag från fördraget och sedan röstade 57% "rätt", alltså ja, i en ny folkomröstning 1993. Fördraget kunde därmed träda i kraft i november 1993. Notera att endast tre av dåvarande tolv medlemsländer lät folket säga sin vilja om denna genomgripande maktöverlämning. Att det var så knapp marginal för ett ja till fördraget i Frankrike försvagar dess legitimitet, men detta är för länge sedan glömt och överslätat av de imperiebyggande europapolitikerna.

1992 satte Europaparlamentet igång med sitt stora resursslöseri att flytta fram och tillbaks mellan Bryssel och Strasbourg.

I väntan på fullt medlemskap fick Sverige, Norge, Österrike, Finland, Island och Liechtenstein gå med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 1994, där EU-imperiet styr över sina vasallstater genom EU-direktiven mot att vasallstaterna får förmånen att vara innanför tullmurarna. Schweizarna röstade nej till EES, men fick istället ett eget avtal med EU 2002, som i princip innebär samma sak. EES-länderna (idag bara Norge, Island och Liechtenstein) betalar också en viss tribut till EU, men denna ekonomiska tribut är inte den viktigaste i vasallstatsförhållandet. Den viktigaste tributen är den politiska - att vasallstaterna Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz enligt avtalen tvingas införa samma direktiv som EU-länderna. Hittills har inget av EES-länderna eller Schweiz sagt nej till något EU-direktiv utan underdånigt infört Imperiets lagar.

EU 1995

1994 hölls folkomröstningar om EU-medlemskap i kandidatländerna. Norrmännen röstade åter nej, medan Sverige, Finland och Österrike röstade ja och kunde anslutas till EU-imperiet år 1995. I Sverige var det endast en knapp majoritet för EU-anslutning (52,3%). Efter denna folkomröstning har vi i Sverige fått folkomrösta om euron, men våra politiker har inte vågat hålla någon folkomröstning om några av de viktiga utvidgningarna och fördjupningarna av EU-fördraget som införts sedan dess. Det EU som svenskarna med knapp majoritet sade ja till 1994 är väldigt olikt det som vi har idag.

Som ett steg på vägen mot monetär union grundades 1994 Europeiska monetära institutet (EMI) - föregångare till Europeiska Centralbanken. Sedan 1979 fanns redan det Europeiska monetära systemet (EMS) med valutaenheten ECU och Europeiska växelkursmekanismen (ERM) på plats, med uppdrag att förhindra alltför stora och destabiliserande valutafluktuationer mellan medlemsländerna. Genom sin styrka var den dåvarande tyska valutan (marken) det självklara ankaret för Imperiets valutakurser. Från 1986 undvek man att inom EMS justera valutorna mot varandra, utan använde istället förändringar i de olika ländernas centralbanksräntor för att hålla valutorna stabila mot varandra.

Experimentet med EMS/ERM sprack delvis i september 1992, då Storbritannien av internationella spekulanter (bland annat George Soros) tvingades lämna ERM. Även Italien tvingades lämna ERM efter att först ha tvingats devalvera liran. 1993 ledde valutaspekulationer mot bland annat den franska valutan (francen) till att man tvingades förslappa EMS/ERM så att valutorna tilläts fluktuera hela 15 procent. Detta nederlag var en lärdom som man nog misstolkade som en bekräftelse av att det behövdes en riktig valutaunion istället. Man borde ha tolkat det mer realistiskt som att valutaunioner eller växelkursmekanismer med fasta band är dömda på förhand - det behövs bara en kris för att man ska stå med byxorna nere. Hursomhelst fanns redan såpass mycket politisk prestige investerat i projektet med den gemensamma valutan att det drevs vidare.

1994 ansökte de första forna östblocksländerna Polen och Ungern om medlemskap i EU-imperiet och fler följde sedan efter.

Jacques Delors, som var för EU vad Julius Caesar var för Romarriket, lämnade 1995 över ordförandeskapet över EU-kommissionen till Luxemburgs tidigare premiärminister Jacques Santer - en kompromisskandidat (efter Storbritanniens veto) som var en betydligt svagare ledare än Delors. Trots det fortsatte EU-imperiets vandring mot integration och utvidgning.

Under Santers tid undertecknades det för vidare integration av imperiet viktiga Amsterdamfördraget 1997 med förändringar inom asyl- och invandringspolitiken, samt i frågor om sysselsättning, miljö, jämställdhet, folkhälsa, konsumentfrågor och socialpolitik. Detta nya fördrag godtogs utan problem - folkomröstningarna i Danmark och Irland utföll i enlighet med de styrandes önskemål - och fördraget trädde i kraft 1999. I och med detta fördrag införlivades även Schengenreglerna om passunion och avskaffande av gränskontroller i EU-fördragen, även om de flesta EU-länder redan tidigare anslutit sig till Schengenavtalet.

Samtidigt med Amsterdamfördraget antogs 1997 Stabilitets- och tillväxtpakten för att "garantera" sunda offentliga finanser. Enligt denna pakt får EU:s medlemsstater inte ha ett budgetunderskott över 3 procent av BNP eller en statsskuld över 60 procent av BNP. Redan tidigare fanns konvergenskriterierna som förutom statsfinanserna styrde prisstabilitet, växelkursstabilitet och räntestabilitet.

1998 bildades Europeiska centralbanken (ECB) och tog över efter EMI för att styra vidare mot valutaunionen. I januari 1999 inrättades den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron började existera som elektronisk valuta. Redan då lämnade medlemmarna i Eurozonen (då Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) över sina befogenheter över de nationella valutorna och räntesättning till den nya centralbanken.

I mars 1999 tvingades Jacques Santer att avgå efter att det uppdagats oegentligheter inom kommissionen. En interimkommission under spanjoren Manuel Marín tillträdde fram till dess att Italiens före detta premiärminister Romano Prodi tog över i november 1999.

2001 kom även Grekland med i eurosamarbetet efter förfalskad statistik som visade att man uppfyllde konvergenskriterierna. Nu var detta egentligen inte det värsta, då flera länder redan från början aldrig uppfyllde villkoret för statsskuldens storlek. Belgien, Italien, Grekland och Österrike har under hela eurons tid (utom 2007 för Österrike) aldrig legat under 60 procent av BNP i statsskuld. Detta villkor bröts sedan av Malta från 2001 och framåt, av Tyskland och Cypern från 2002, Frankrike från 2003, Portugal från 2005, Nederländerna och Irland från 2009, samt Spanien från 2010. Det som dock verkligen fick Stabilitets- och tillväxtpaktens regler att framstå som målsättningar snarare än regler var att även regeln om budgetunderskottets storlek bröts 2002-2005 av självaste Tyskland, 2002-2004 av Frankrike, 2001 och 2003-2006 av Italien, 2005 av Nederländerna, 2006 av Österrike, 2001 och 2003-2006 av Portugal, samt av Grekland under hela perioden fram till 2007. Detta utan att några sanktioner vidtogs. Eftersom även de största och äldsta medlemmarna av EU bröt mot budgetregeln kunde man helt enkelt inte straffa någon. Denna slapphet kom emellertid senare att slå tillbaka med dubbelt straff i efterdyningarna av Finanskrisen 2008.

2002 infördes så euron som fysisk valuta - en stor politisk triumf för EU-imperiet, men samtidigt en av grunderna för dess kommande sönderfall. I och med eurons införande trodde uppenbarligen de flesta av finansmarknadernas aktörer att ekonomierna för eurozonens länder skulle konvergera och de tidigare stora skillnaderna i statsskuldsräntorna jämnades ut - skillnaden mellan euroländernas statsskuldsräntor var i princip försumbar under perioden 2001-2007. Euron och de utjämnade räntorna lade dock som sagt grunden för den kommande skuldkrisen (läs Den hälsosamme ekonomistens förklaring).

2001 anpassades EU:s regler till den kommande utvidgningen med ytterligare tio länder genom Nicefördraget. Detta fördrag överförde också ytterligare ett par politikområden från mellanstatlig till EU-nivå. Irland var det enda land som höll en folkomröstning om detta nya fördrag. Det blev ett för Imperiets ledare chockerande nej. Imperiets ledare såg sig tvungna att blidka irländarna och lovade garantier för landets abort- och neutralitetspolitik. I slutet av 2002 höll Irland en ny folkomröstning och fick "rätt" resultat. Därmed kunde det nya fördraget kunde träda i kraft 2003. Nicefördraget innehöll också formella regler för sanktioner i det fall att en medlemsstat skulle åsidosätta grundläggande rättigheter, exempelvis demokratiska principer.

EU 2004

2004 utvidgades EU-imperiet mot öster (och söder) genom att de tidigare självständiga staterna Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Cypern och Malta införlivades. År 2004 anordnades också det första för samtliga medlemsstater samtidiga valet till Europaparlamentet.

I november 2004 slutade Romano Prodi som ordförande för EU-kommissionen och Portugals före detta premiärminister José Manuel Durão Barroso tog över - återigen en stark ledare. Om Jacques Delors var Imperiets Julius Caesar så är Durão Barroso snarare dess Darth Vader.

2004 gjordes ett försök att ytterligare fördjupa samarbetet inom EU-imperiet i och med att den Europeiska konstitutionen signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet. Hur det gick för denna konstitution ska ni få läsa i del 3 om EU-imperiets historia - kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011.

Som ni märker så blev denna del om tretton år (1992-2004) ungefär lika lång som den första om 41 år (1950-1991). EU har inte bara utvidgats och utökat sin byråkratiska och politiska struktur, det har också skett allt mer genomgripande förändringar med allt tätare mellanrum. Det är alltså ett kostsamt imperium, genom sin stora byråkrati, sina många språk, sina komplicerade politiska strukturer och sin snabba förändringstakt.

EU - ett imperium på dekis - del 1

2012-01-08T20:19:00.002+01:00

Del 1: EU-imperiets förhistoria 1950-1991

Förhistorien till imperiet EU började 1950. Då lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman ett förslag om en överstatlig organisation för den franska och tyska kol- och stålproduktionen. 1951 undertecknades fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) mellan Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Syftet var att förhindra konflikter om de fransk-tyska gränsområdena samt att sätta produktionen av de för krigsindustri viktiga varorna kol och stål under gemensam övervakning. Alla de deltagande länderna hade bittra erfarenheter från Andra världskriget och man ville förhindra vidare krig.

EKSG 1952

1952 trädde fördraget om EKSG i kraft. Redan då hade man en gemensam "Höga myndigheten" (en föregångare till EU-kommissionen) som bestod av nio ledamöter och som kunde fatta beslut som var bindande för medlemsstaterna. EKSG hade även ett ministerråd (föregångare till EU:s ministerråd), en gemensam domstol (föregångare till EU-domstolen) och den rådgivande Gemenskapsförsamlingen (föregångare till Europaparlamentet). Höga myndigheten hade den verkställande makten (förutom beslutandemakten) och bestod (liksom nuvarande EU-kommissionen) av tjänstemän, som utsågs (till skillnad från politiker som väljs). I och med att det nu skapats tre överstatliga institutioner med makt över de deltagande staterna fanns förutsättningarna för denna maktstruktur att se en fördel i att förstärka sin egen makt. EKSG var det första lagret av komplex struktur som lades över de redan existerande komplexa strukturer som var varje medlemslands parlament, regering och domstolar.

De länder som deltog i EKSG såg fördelar med samarbeten även inom andra områden, t.ex. en tullunion liknande den som redan fanns inom Benelux (Belgien, Nederländerna, Luxemburg). 1958 skapade därför de sex länder som deltog i EKSG genom Romfördragen även den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). EEG bestod av en tullunion och en gemensam marknad och Euratom var ett samarbete kring kärnkraft. EEG och Euratom hade sina egna styrande kommissioner och ministerråd. Däremot delade man Gemenskapsförsamlingen och domstolen med EKSG. Till skillnad från EKSG låg den lagstiftande makten inom EEG och Euratom hos ministerrådet och kommissionen kunde endast föreslå och verkställa besluten. Besluten i ministerrådet fattades med kvalificerad majoritet, vilket betydde att ett motsträvigt land kunde köras över av de andra. Eftersom handel är så viktig del av ekonomin fick EEG:s institutioner för den gemensamma marknaden ganska mycket makt. Bildandet av EEG innebar alltså att en hel del makt försköts från medlemsländerna till den överstatliga organisationen. EEG blev ett ytterligare lager av komplex struktur.

Någon försvarsunion blev det inte även om det gjordes försök, men NATO tog rollen för militärt samarbete i Västeuropa. Dock skapades den militära samarbetsorganisationen VEU, men den blev aldrig särskilt viktig.

Andra europeiska länder såg fördelarna i att befinna sig innanför handelsmurarna till detta protoimperium och 1960 ansökte Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap. Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle var rädd för att USA skulle få för stort inflytande i Europa och var rädd för att Storbritanniens medlemskap i EEG skulle ge USA inflytande. Frankrike använde därför sin vetorätt mot nya medlemmar och det var först efter att de Gaulle försvunnit 1969 som man kunde ta in nya medlemmar.

1962 kom en av de viktigaste bitarna inom EEG igång, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken, men Frankrike under de Gaulle var motsträvigt och deltog inte i det gemensamma arbetet i bland annat ministerråd. Detta löstes genom Luxemburgkompromissen 1966, då medlemsstaterna fick vetorätt i frågor som var av nationell angelägenhet. Nu var vägen öppen för ytterligare makttagande.

1967 slogs genom ett fusionsfördrag EKSG:s och Euratoms institutioner samman med EEG:s. Därmed fick de centrala institutionerna en mer samlad makt, även om det formellt fortfarande rörde sig om tre separata gemenskaper.

EEG 1973

1967 ansökte åter Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap och med den nye franske presidenten Georges Pompidou 1969 kunde ansökningarna godtas. 1972 röstade norrmännen nej till EEG-anslutning i en folkomröstning - de hade tack vare sin nyfunna olja ekonomisk styrka nog själva. 1973 utvidgades EEG, EKSG och Euratom med de nya medlemsländerna Danmark, Irland och Storbritannien. Nu började det att likna ett imperium, som utvidgade sitt territorium. I och med att EEG nu innefattade alla Europas stora ekonomier blev det för mindre länder betydligt mer fördelaktigt och attraktivt att ansluta sig.

Europaparlamentets ledamöter tillsattes av medlemsländernas parlament i väntan på att man kunde komma fram till en överenskommelse om hur valsystemet skulle se ut. Till att börja med hade Europaparlamentet ingen makt, men 1970 fick det makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till hela budgeten. Europaparlamentet hade dock fortfarande ingen makt över den gemensamma lagstiftningen. 1976 kom medlemsländerna överens om hur valsystemet skulle se ut och 1979 hölls det första Europaparlamentsvalet genom allmänna och direkta val.

EEG 1986

Efter att den grekiska juntan fallit 1974, Portugal upplevt Nejlikerevolutionen 1974 och Spaniens diktator Franco dött 1975 öppnades dessa länders väg till medlemskap i EEG och EKSG. Samtliga tre länder var fattiga efter långa diktaturer och såg stora fördelar med att komma in i den europeiska gemenskapen och framförallt få ekonomiska bidrag. 1981 blev Grekland medlem och 1986 Spanien och Portugal. När man nu tog in tre länder som var betydligt fattigare (framförallt Grekland och Portugal) än de ursprungliga medlemmarna var man också tvungen att ge dem ekonomiskt stöd, vilket även då förhållandevis fattiga Irland fick del av.

Under 1980-talet skedde en politisk utveckling inom EEG, då ministerrådet och kommissionen såg möjligheten till nya maktstrukturer. 1983 uttalade ministerrådet första gången en målsättning om politisk union med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 1985 kom en nyckelperson i form av den tidigare franske finansministern Jacques Delors, som blev ny ordförande för kommissionen. Här ser vi hur en politisk EU-elit etablerats, då man utsåg politiker till kommissionärer, en praxis som fortfarande gäller. Under Delors påbörjades ett arbete för att förstärka samarbetet genom att förbättra den fria rörligheten. I sig var många av dessa reformer positiva, men de lade samtidigt grunden för allt mer maktkoncentration till EEG-nivån. En viktig symbol för detta var EEG:s officiella flagga, som antogs 1986. Nu skulle invånarna övertygas om att känna sig som européer!

1987 trädde den Europeiska enhetsakten i kraft, vilken stärkte EEG-institutionernas maktposition och fortsatte den gemensamma marknadens förvandling till ett imperium. Enhetsakten gjorde det lättare att ta gemensamma beslut mot trilskande medlemsländers vilja, genom att fler beslut kunde tas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Detta var en viktig maktförskjutning från medlemsländerna till EEG och tack vare den kunde kommissionen under Delors få igenom sina förslag. Enhetsakten utvidgade också samarbetet till att även omfatta utrikespolitiska frågor. Det enda land vars invånare fick folkomrösta om förslaget var Danmark, som röstade ja. Övriga länder tog inga sådana risker. Planerna för det slutliga maktövertagandet - den Europeiska unionen och eurovalutan - höll redan på att utformas. Under tiden byggdes också den centrala byråkratin ut med centrum i Bryssel.

EEG 1990

En viktig incident på vägen med konsekvenser långt senare blev järnridåns fall 1989. 1990 förenades dåvarande Östtyskland och Västtyskland. Tyskland fick därmed en tung ekonomisk börda på sig för att bygga upp det gamla Östtyskland till västnivå. Efter järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 ändrades maktförhållandena i Europa radikalt och EEG fick en betydligt starkare roll. Detta bekräftades av att de tidigare neutrala staterna Österrike, Sverige och Finland sökte medlemskap, vilket även Norge gjorde för andra gången.

I del 2 går jag igenom EU-imperiets historia under glansperioden från 1992 till 2004.

Ungern, Ungern

2012-01-05T07:46:00.003+01:00

Dags att skriva om Ungern igen, då det hänt saker sedan jag skrev om Ungern i lördags och jag även upptäckt en hel del intressanta saker som hänt tidigare.

Den ekonomiska situationen för Ungern ser ut att förvärras. Igår försvagades den ungerska valutan till en ny historisk bottennivå på runt 320 forint per euro. Förra bottennivån sattes i februari 2009. Den ungerska forinten är den valuta som försvagats mest i hela världen det senaste halvåret, då den sjunkit 16 procent mot euron.

Samtidigt steg räntan på Ungerns tioåriga statsobligationer till 10,8 procent. Statsskulden hade i slutet av september stigit till 82,6 procent av BNP, vilket är den högsta nivån sedan 1995. Janos Lazar, ledare för regeringspartiet Fidesz' parlamentsgrupp säger att "Ungern kommer inte att ställa in betalningarna och landet kommer att betala på sina skulder fullt ut" och tillägger att det är "absurt" att anta att Ungern skulle kunna ställa in betalningarna. Bara att han ser sig nödgad att gå ut och förneka säger en hel del.

Igår meddelade EU-kommissionen att det finns risk att Ungerns nya lag för landets centralbank strider mot EU-regler.

- Vi har slutligen (efter intensiv brevväxling) fått en översättning av lagen i dag. Vi kommer nu att analysera lagen och avgöra om denna nya lag följer gemensamma EU-regler, sade talesmannen på tisdagen.

IMF och EU har i höstas avbrutit förhandlingarna om ytterligare nödlån till Ungern. Ungern sade i förra veckan att de tänker inleda samtal med IMF någon gång i början av januari. Frågan är om IMF vill det innan centralbanksfrågan är färdigutredd. Enligt Bruxinfo ska EU-kommissionen 11 januari diskutera Ungerns nya centralbankslag och även om man ska återuppta förhandlingarna om nödlån.

I och för sig ligger det i EU-kommissionens eget intresse att stödja Ungern ekonomiskt, för skulle Ungerns ekonomi braka ihop så sitter eurolandet Österrikes banker mycket illa till, då det är de som lånat ut mest dit. Och Ungern klarar nog inte sin statsbudget utan nödlån från IMF och EU.

Det är inte bara den nya centralbankslagen som förargar EU-kommissionen, utan igår sade kommissionen att man kan komma att bötfälla Ungern om landets nya medialagstiftning visar sig strida mot EU-fördragets regler om pressfrihet, balanserad nyhetstäckning och rättvisa regler för medieregistrering.

Vi ska inte glömma att Ungern, som nu sätter sig på tvären mot EU, så sent som första halvåret 2011 var ordförandeland för EU - absurditeternas union.

Det var en hel bunt med nya lagar som trädde i kraft i Ungern vid årsskiftet, bland annat en kontroversiell ny konstitution, som har lett till protester - demonstrationer med tiotusentals deltagare. Den nya grundlagen ger regerande Fidesz en massa makt över bland annat utnämningar av domare. EU-kommissionen ska även granska den nya konstitutionen för att se att den är i linje med EU-fördraget.

Det ungerska parlamentet slog år 2011 rekord i antal nya lagar. 213 lagar antogs, vilket är det största antalet på ett år i landets historia. Förra rekordet var från 2010, då 191 lagar antogs. Det verkar som om regeringspartiet Fidesz under Viktor Orbán efter sin valseger våren 2010 försöker att förändra saker snabbt.

Mark Palmer, som var USA:s ambassadör i Budapest 1986-1990 säger nu i en intervju att det finns risk att Ungern åker ut ur EU om inte regeringen ändrar sin nuvarande kurs.

I december kom den ungerska konstitutionsdomstolen fram till att flera av punkterna i den nya medielagen strider mot pressfriheten. EU-kommissionen har uppmanat Ungern att följa domstolens utslag.

En av punkterna i den nya konstitutionen är att landets officiella namn ändrats från "Ungerska republiken" (Magyar Köztársaság) till bara "Ungern" eller "Ungerska landet" (Magyarország). Vad vill man säga med detta? En förberedelse för att kunna byta statsskick?

För att återgå till medielagen, så har den populära regimkritiska talradiostationen Klubrádió nyligen förlorat sitt sändningstillstånd och tvingas sluta sända 31 mars i år. Deras frekvens har istället getts till en nystartad radiostation vid namn Autórádió, som ägs av två personer som tidigare aldrig hållit på med radio. Det nya medierådet som ger sändningstillstånd slår tillbaks all kritik och säger att Autórádió uppfyller kriterierna för radio enligt medielagen bättre än Klubrádió. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kritiserar genom sin pressfrihetsrepresentant det hela.

det är beklagligt att en oberoende och populär politisk talradiostation ska stängas ner. Radiostationen är känd för sin kritiska politiska syn och hade en halv miljon lyssnare dagligen. Som en viktig källa till oberoende information bidrog den till mångfalden i media.

En annan ny lag är den nyligen antagna kyrkolagen, som ställer upp kriterier för vad som gör en organisation till en godkänd religiös organisation. Denna lag har kritiserats för att inskränka religionsfriheten. En religiös organisation i Ungern måste nu lämna minst 1000 namnunderskrifter till parlamentet för godkännande. Bland annat krävs att ett religiöst samfund måste ha existerat internationellt i minst 100 år eller i Ungern under minst 20 år. Nya profeter eller utbrytarkyrkor göre sig icke besvär!

Det är skrämmande att läsa denna redogörelse för hur nyheterna censureras i ungersk statlig teve. I december genomförde några tidigare teveanställda en hungerstrejk utanför tevebolaget i protest mot den som de säger utbredda nyhetsmanipulation som regeringen ägnar sig åt.

"Vi fick klara instruktioner om förväntningarna på varje nyhet, vad den skulle antyda", sade Norbert Fekete, en tidigare redaktör för kvällsnyheterna, som fick sparken i juli.
"Ett återkommande tema var trycket att kasta ett negativt ljus på den tidigare socialistregeringen. Under den nuvarande regimen händer bara goda saker."

DN tog igår upp Ungerns farliga väg.

Premiärministern har fått rätt att utnämna en lång rad högt uppsatta statliga tjänstemän: riksåklagaren, riksbankens två vice ordförande, revisionsrättens ledamöter, ombudsmannen och medlemmarna i det mäktiga medierådet, som nyligen beslutade att stänga landets enda oberoende radiostation Klubradio.

Dessutom har högsta domstolens ordförande fått sparken och 200 av landets domare har tvingats gå i förtida pension.
[...]
Det gäller bland annat skattepolitiken. En så kallad platt skatt på inkomster slås fast i ett tillägg till konstitutionen, vilket också har fått EU och IMF att reagera. Om höjda skatter innebär ett grundlagsbrott i Ungern – vad ska landet då göra åt sitt växande budgetunderskott? Och vad finns kvar av demokratin om en ny politisk majoritet inte kan ändra skatterna?

Åt vilket håll kommer utvecklingen i Ungern att gå vidare? Den nuvarande riktningen leder mot något slags totalitär ungersk stat.

Kinas fastighetsbubbla och dess bieffekter

2012-01-03T21:45:00.004+01:00

Allt fler talar nu om hur den kinesiska fastighetsbubblan har spruckit. Jag undrade redan i januari i år hur länge den den kinesiska bubblan kunde fortsätta. Nu ser vi ut att ha fått svaret, nämligen att den just har spruckit.

I november ökade det totala värdet av bostadsförsäljningar med 12 procent, vilket dock bara är en uppstuds efter nedgången på hela 25 procent i oktober. December månads officiella bostadsstatistik för Kina visar (även om den troligen i viss mån är manipulerad) för nybyggda bostadshus ganska små minskningar månadsvis och fortfarande en viss prisökning på årsbasis. Det är dock trots det intressant att den visar att bostadspriserna nu sjunker på månadsbasis i hela 49 av de 70 städer som ingår, mot bara 34 av städerna i förra månadens statistik. Priserna stiger också i de flesta städer i en betydligt långsammare årstakt än inflationen, som i november höll en årstakt på 4,2 procent. Även inflationstakten i Kina har förresten saktat av från 6,5 procent i juli.

Penningmängden M2 ökade i november i en årstakt av 12,7 procent (mot 12,9 procent månaden innan). Totala mängden banklån ökade 15,6 procent i årstakt (mot 15,9 procent månaden innan). Kinas fastighetsbubbla är som alla andra bubblor kreditdriven, men en kreditmättnad tycks nu ha inträtt, då fortfarande kraftigt ökande krediter inte längre förmår driva upp fastighetspriserna. Bostadspriserna har stigit snabbt sedan marknaden släpptes fri för 13 år sedan - i städerna har bostadspriserna stigit i genomsnitt 155 procent och i Shanghai har priserna fyrfaldigats de senaste tio åren.

Att Kinas bostadspriser stannat av beror delvis på att staten "dragit i handbromsen" på lånevillkoren då man blivit rädd för de överhettningseffekter som bostadsbubblan ger. De flesta verkar tro att ett prisfall på runt 50 procent är rimligt. Idag ligger bostadspriserna runt 13 gånger den genomsnittliga årsinkomsten - en rimlig högsta nivå är runt 6 gånger årsinkomsten.

Flera byggbolag har tvingats sänka priserna för att få sina nybyggda bostäder sålda, vilket ibland har lett till protester från arga köpare som köpt innan prissänkningarna och nu ser en värdeminskning på 20 procent.

Fallande fastighetspriser ger många bieffekter på Kinas ekonomi. Som allting i Kina händer saker i stor skala. Det finns ungefär 290 miljoner kinesiska stadsbor som äger sin bostad.

En effekt är förstås att bankernas säkerhet för lånen urholkas, en effekt som dock mildras av att kravet på kontantinsats är hela 30 procent. Kontantinsatsen är dock ofta hopskramlad av köparnas föräldrar och ibland delvis lånad på den inofficiella lånemarknaden.

En annan viktig effekt är att kinesiska provinser är beroende av markförsäljning för att hålla igång sin ekonomi. Ungefär en tredjedel av provinsernas inkomster beräknas ha kommit från markförsäljning. Det ska tilläggas att markpriserna som betalas i många fall har varit absurt höga. Nu när byggboomen klingat av har omkring 30 procent av inkomsterna av markförsäljning fallit bort. Dessa inkomster utgör i sin tur grunden för de vidlyftiga lån som provinserna tagit. Många provinser har tvingats ställa in eller senarelägga markauktioner. Lånen har provinserna tagit för att bygga vägar, reningsverk, tunnelbanor och annan infrastruktur. Torkar dessa krediter upp drabbas alltså även det offentliga byggandet. Kinesiska provinser har enligt lagen inte fått ta lån direkt, men har satt upp bolag som i sin tur tagit lånen. Enligt Kinas revisionsverk finns det mer än 6500 sådana bolag (andra säger mer än 10000) med en total skuld på runt 1,7 biljoner dollar (24 procent av BNP) och bedömare räknar med att stora delar av dessa skulder aldrig kommer att betalas tillbaka, då en tredjedel av bolagen inte har tillräckligt kassaflöde för att kunna betala på lånen. På försök låter nu staten provinserna i viss mån ge ut egna obligationer.

De kinesiska provinsernas kommande skuldkris är kanske värre för landets banker än övriga lån. Tvingas staten rycka in och staga upp banksystemet så drabbar det hela världen, då Kina kommer att behöva sina pengar internt och inte kan köpa lika mycket europeiska och amerikanska statsobligationer. För att få en uppfattning om hur stort problem som Kinas banker kan utgöra för landet så är den totala storleken för de största bankernas tillgångar runt 139 procent av BNP, vilket inte är jättemycket jämfört med många europeiska länder, men det kan ändå bli kännbart, särskilt som Kinas BNP per capita är mycket lägre.

Fastigheter står enligt IMF för 12 procent av Kinas BNP, men då har man inte räknat med andra sektorer som gynnats av byggandet såsom råmaterial, möbler och vitvaror, så totalt blir det kanske 20 procent. Bara bostadsbyggandet stod för runt 6 procent av Kinas BNP 2010.

Efter bostadsbubblan med köpebostäderna satsar nu kinesiska staten på ett "mångmiljonprogram" för att bygga en massa billiga hyresbostäder; 10 miljoner lägenheter skulle byggas 2011. För de finansinstitut som lånar ut till dessa gäller inte de begränsningar som staten satt på bankerna för hur mycket de får låna ut till provinserna. Dessa billiga hyresbostäder kommer att vara cirka 40 kvadratmeter stora.

Eftersom den kinesiska staten nu har infört begränsningar på bankernas utlåning har det dykt upp en vildvuxen flora av lån vid sidan av det officiella systemet. Mycket av den utlåning som nu sker i Kina går inte till de ändamål som lånet officiellt avser, utan lånas vidare till mycket höga räntor (ofta runt 20 procent eller mer) till småföretag och hushåll. Hur stor denna svarta kreditmarknad är vet ingen. Man kan undra vad som kommer att hända här till slut - när låntagarna inte kan betala tillbaka - vad händer då med långivarna som i sin tur lånat "vitt"? En orsak att det blivit populärt att låna ut pengar på svarta marknaden är att bankkonton i Kina ger så låg ränta att de inte håller takten med inflationen. Kinesernas förtroende för aktier har också försvunnit efter de senaste årens våldsamma bergochdalbana på Shanghaibörsen.

Eftersom investeringar utanför landet i princip är förbjudna för de flesta kineser, har de låga räntorna och bristen på förtroende för aktier gjort att just fastigheter har blivit en attraktiv sektor för investeringar, då Kina sedan sektorn släpptes fri på 1990-talet ännu inte upplevt någon prisnedgång för fastigheter. En viktig ingrediens i Kinas bostadsbubbla har varit alla som har köpt lägenheter på ren spekulation. Se exempelvis en artikel från maj 2010 om 25-åriga Yu Xinpei, en före detta servitris som nu flippar lägenheter i Shanghai. 2009 köpte och sålde hon ett femtontal lägenheter.

Många fastighetsspekulanter i Kina har köpt upp mängder av bostäder utan att ens bry sig om att de ska vara bebodda, bara för att de förväntar sig högre priser framöver - uppskattningarna varierar mellan 10 och 65 miljoner tomma spekulationsbostäder totalt. Det kan vara en del av förklaringen till de stora områdena med tomma bostäder. Spekulationen har i sin tur drivit på bostadspriserna för riktiga bostadsköpare. I flera av artiklarna jag länkar till nämns exempel på unga par som betalar 10 gånger sin årsinkomst eller mer för en bostad och skrapat ihop till kontantinsatsen från besparingar, föräldrars besparingar och lån från den svarta kreditmarknaden.

Ett nytt uttryck har skapats i kinesiskan, nämligen fángnú, som betyder "husslav". Detta används om alla de kineser som lägger en alltför stor del av sin inkomst på sina bolån. En motsvarighet till våra svenska BLT (bolånetorskar).

Eftersom det krävs en stor kontantinsats riskerar många som lagt den för ännu inte färdigbyggda bostäder att förlora pengarna om projektet inte byggs klart nu när byggsektorn och priserna ser ut att falla ihop. Det finns flera exempel på byggprojekt där arbetet saktat ner eller avstannat, förutom alla där man ger rabatter på 30 till 50 procent. Som upplagt för många miljoner ilskna kineser. Hur ska regimen klara balansgången mellan alltför höga bostadspriser och social oro?

Enligt icke officiella källor har priserna fallit betydligt snabbare än vad den officiella statistiken säger. Fastighetsmäklaren Homelink säger att priserna på nya bostäder i Beijing föll med 35 procent bara i november. Fastighetsmäklaren Centaline uppskattar att byggföretagen har 22 månaders "lager" av osålda bostäder i Beijing och 21 månaders "lager" i Shanghai.

Den spruckna kinesiska fastighetsbubblan påverkar nu också Kinas ekonomi i stort. Stålproduktionen, där efterfrågan till stor del kommit från byggbranschen, har fallit 15 procent sedan juni och nästan en tredjedel av de kinesiska ståltillverkarna förlorar nu pengar. Den kinesiska radion rapporterar att hälften av alla fastighetsmäklare i Shenzhen (mellan Guangzhou och Hongkong) har slagit igen. Enligt Centaline har över 100 misslyckade markauktioner hållits bara den senaste månaden och inkomsterna från markförsäljning har fallit med 15 procent i Beijing i år och med 30 procent i landet som helhet. Provinsernas fallande inkomster från markförsäljning minskar deras möjligheter att starta nya byggprojekt för infrastruktur, vilket också påverkar byggbranschen negativt.

Den spruckna kinesiska bubblan kan bli en viktig negativ faktor för världsekonomin under 2012, med påverkan på exempelvis järngruvor i Australien och Brasilien, koppargruvor i Chile, timmerproducenter i Kanada och Ryssland. Även efterfrågan på anläggningsmaskiner från exempelvis amerikanska Caterpillar och japanska Komatsu lär minska. Det finns även många svenska företag som satsat på den kinesiska marknaden och dessa kan drabbas hårt, exempelvis Volvo. Stål och järnmalm producerar vi som bekant också en hel del av i Sverige och då Kinas bostadssektor förbrukar nästan 15 procent av världsproduktionen kan det bli mycket kännbara prisnedgångar.

Ännu syns dock inte den spruckna kinesiska fastighetsbubblan särskilt mycket i deras BNP, eftersom byggandet trots allt till stor del har fortsatt, men det är nog bara en tidsfråga innan det syns.

President Hu Jintao talade i sitt nyårstal om "att genomföra ekonomiska strukturförändringar och prioritera att förbättra människors välmående". "Vi kommer att fortsätta att balansera förhållandena mellan stabil och relativt snabb ekonomisk tillväxt, strukturförändringar och inflation. Det globala beroendet fördjupas samtidigt som instabiliteten och osäkerheten i världsekonomins återhämtning ökar"

Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan sade i sitt nyårstal att Kina kommer att bedriva en "klok" (prudent) penningpolitik under 2012 och se till att policyn är stabil.
Han sade att centralbanken, PBOC, kommer att fördjupa finansiella reformer, accelerera utvecklingen på finansmarknaderna och stärka och förbättra valutapolitiken.

2008-2009 lyckades Kina dra sig ur den globala krisen genom enorma investeringar i infrastruktur och genom att spä på sin egen kreditbubbla, men det är högst tveksamt om man även denna gång kommer att lyckas krångla sig ur på det viset, eftersom Kina nu är en delorsak bakom krisen.

Förresten ser det även i Hongkong ut att vara en nedgång för fastighetsmarknaden, både vad gäller priser och antalet bostadsaffärer.

Hoppsan Spanien!

2012-01-03T12:51:00.002+01:00

I fredags, sådär lagom när alla tänkte på nyår istället för skuldkris, sade Spaniens nya regering att budgetunderskottet för 2011 väntas landa på 8 procent av BNP istället för tidigare prognosticerade 6 procent. Dessutom sade finansministern igår att underskottet kan komma att revideras upp ännu mer. Känner vi inte igen en sån där hoppsanupplevelse från när det var regeringsskifte i Grekland 2009? Nu är spanska statens situation betydligt bättre, med mycket lägre budgetunderskott och statsskuld, men det är ändå illavarslande. Spanien är ett av de länder som kan ställa till med obehagliga överraskningar 2012.

EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn beklagar Spaniens miss. Ja, det var ju himla synd att de gjorde en sån miss och ännu mer synd att de inte upptäckte den förrän året nästan var slut. För slarv eller fusk var det säkert inte fråga om...

Den nya spanska regeringen tar till åtgärder för att stärka statsbudgeten, bland annat frysning av offentliganställdas löner, och Olli Rehn applåderar. Trots det kommer Spanien att uppvisa budgetunderskott 2012 och framförallt väntas BNP krympa då landet åter går in i recession. Arbetslösheten är redan skyhög. Det värsta problemet för Spanien är dock att landets banker sitter med gigantiska förluster efter den monumentala spruckna bostadsbubblan - förluster som dock dolts genom generösa bokföringsregler.

Någon gång måste dock dessa problemkrediter fram i ljuset och då blir det allvarligt för landet. Att den spanska ekonomin skulle prestera "en återgång till en uthållig tillväxtbana" de närmaste åren känns otroligt.

Tillägg: Arbetslösheten fortsätter att stiga i Spanien för femte månaden i rad. Turismen och exporten har tydligen fallit under slutet av året.

Lite bloggstatistik

2012-01-01T21:54:00.003+01:00

Nu när det blivit ett nytt kalenderår (i och med att någon för länge sedan beslutade att förlägga nyåret just här) så tänkte jag presentera lite besöksstatistik.

I diagrammet ovan är 2008 inte relevant, då jag inte hade besöksstatistiken påslagen hela året. Det som är intressant är den kraftiga ökningen av antalet besök år 2011 jämfört med 2010 - betydligt större ökning än från 2009, trots att antalet inlägg var ungefär lika många (349 för 2011, 318 för 2010 och 355 för 2009). Nedan månadsvis statistik från Blogger.

Som ni ser en tydlig topp och besöksrekord i augusti. Låt mig gissa att det åter blir rekord när finanskrisen slår till på allvar igen och börserna går ner.

För ett år sedan presenterade jag de 23 mest lästa inläggen för 2010 års sista kvartal. För 2011 års sista två månader var de åtta mest lästa följande inlägg.

De mest lästa var alltså aktuella ämnen, förutom det sista från i somras, som handlade allmänt om den kris vi är på väg in i.

Jag nöjer mig med gratisstatistik, så jag kan inte få ut exakt vad jag vill. Ur Bloggers egen statistik får jag ut vad de anser är de mest lästa inläggen totalt sett sedan juli 2009.

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch (juli 2011)
Söker bostad (september 2011)
Den globala kreditbubblan (mars 2009)
Hur investera i global depression? (augusti 2011)
Rossi bluffar om kall fusion (april 2011)
FI:s bolånetak enligt bankernas önskemål (juli 2010)
Många tjänsteyrken kommer att försvinna (september 2011)
Huspriserna faller (november 2011)
Hurra för Grekland! (juni 2011)

Vad gäller hur folk hittar hit, så står Google för största antalet inlänkar, följt av Cornucopia och sedan diverse övriga bloggrannar. Två bloggar som inte är med i min lista över "bloggrannar" men som givit ganska många besökare är Bobubbla och Finansiella insikter.

Vanligaste sökord är utan konkurrens olika varianter på "Flute-tankar" med 46 procent av inlänkarna från sökmotorer. Därutöver är följande sökfraser de vanligaste.

bostadsbubbla
kall fusion
mao zedong
hur mycket är en biljon
pakistan
dubai
befolkningspyramid spanien
befolkningspyramid sverige
saffransblomma
ränteläget
jordens befolkning
irland
kall fusion rossi
en biljon i siffror
egypten karta
hiv
ändliga resurser

Så till sist ett tips. Jag har lagt upp sidor där jag samlat ihop länkar till gamla inlägg jag skrivit här på bloggen, som fortfarande är aktuella, uppdelade i följande huvudområden. Matnyttig läsning för nytillkomna läsare...

Jag önskar alla gamla och nya läsare en god fortsättning på det nya året!

Flute presenterar: 2012!

2012-01-01T00:01:00.005+01:00

Ungern mot rampljuset?

2011-12-31T06:46:00.095+01:00

Ungern fortsatte igår att klubba igenom nya lagar som av EU och USA anses leda bort från demokrati. Regerande partiet Fidesz under Viktor Orbán har inga problem att få igenom sina nya lagar, då de efter valet våren 2010 har över två tredjedels majoritet i parlamentet. Oppositionen ägnar sig istället åt att bojkotta omröstningarna och innan jul var det protester utanför parlamentet då flera oppositionspolitiker greps.

Just nu gäller det bland annat en lag som ökar regeringens inflytande över centralbankens räntesättning, vilket kan göra det svårare för Ungern att få nödlån från IMF. Ungerns statsskuld är nedgraderad till skräpstatus av kreditvärderingsinstituten. IMF och EU har i höstas avbrutit förhandlingarna om ytterligare nödlån till Ungern och ännu finns inga planer för när de ska återupptas.

Ungern hade 2010 en statsskuld på 80 procent av BNP och budgetunderskott på drygt 4 procent av BNP. Valutan forint har fallit 15 procent mot euron under det senaste halvåret, vilket enligt Bloomberg gör den till världens svagaste valuta under denna period (uppåt=svagare i diagrammet nedan).

Forinten ligger alltså åter på nivåer mot euron som senast sågs under den akuta krisen i början av 2009. För att inte forinten ska försvagas alltför mycket höjde Ungerns centralbank nyligen styrräntan till 7 procent, från vad som redan tidigare var EU:s högsta nivå på 6,5 procent.

För att klara statsbudgeten har Orbán tagit till "icke-ortodoxa" metoder, bland annat att staten plockat 13 miljarder dollar ur privata pensionsfonder och extraskatter på industrin. Trots det har 2011 års underskott blivit betydligt högre än vad man hoppades på i budgeten. Inför 2012 förväntar sig regeringen i budgeten ett underskott på bara 2,5 procent, vilket faktiskt skulle hålla sig inom ramen för EU:s regler, men centralbanken varnade nyligen för att det troligen blir betydligt mer än så, kanske upp till 3,7 procent av BNP.

Till bland annat österrikiska bankers förskräckelse har Ungern också tvingat bankerna att ta förluster på de bolån i utländsk valuta (ofta schweizerfranc) som är vanliga i landet.

Finansmarknadernas förtroende för Ungerns regering är inte överdrivet högt, även om man fortfarande är långt från grekiska nivåer. Räntan på tioåriga ungerska statsobligationer ligger på 9,9 procent, vilket är mer än för Irland, men inte lika illa som för Portugal. Femåriga kreditswappar på Ungerns statsskuld noteras till 611 räntepunkter, att jämföra med 726 för Irland och 503 för Italien.

En positiv sak kan jag dock notera för Ungern, nämligen att de har ett visst handelsöverskott (till skillnad mot PIIGS-länderna). Att valutan försvagas kan faktiskt hjälpa till, även om det kommer att svida i plånböckerna för vanligt folk i Ungern och särskilt för alla ungrare som har bolånen i utländsk valuta.

De nya lagarna gäller inte bara ekonomin - Fidesz ser också till att cementera sin maktposition.

Samtidigt antogs flera andra lagar som ökar Orbans och Fidesz makt. Partiet har över två tredjedelar av platserna i parlamentet vilket gör att Orban kan få igenom precis vad han vill. På nyåret träder också en ny konstitution i kraft, orkestrerad av Orban och utformad på ett sätt som gör att Fidesz kan försäkra sig om makten i många år framöver. En rad tunga poster i samhället, inklusive i organ som ska övervaka regeringen och rättsstaten, har befolkats med Fidesz-lojala. De har dessutom fått långa mandat.

Parlamentet röstade också för ändrade debattregler som gör att viktiga lagar ska kunna drivas igenom på en enda dag.

Denna sida av det som just nu händer i Ungern är den mest skrämmande - de ser ut att vara på taktfast marsch mot att bli en klart icke-demokratisk stat. Hur långt kan det gå innan de sparkas ut ur EU?

Cyberkrig och lösenord

2011-12-29T23:32:00.000+01:00

Den hackerattack mot Stratfor som jag nämnde i julhelgen sägs vara del i en större kampanj, då gruppen AntiSec nu också säger sig ha hackat sajten SpecialForces.com, men sajten själva säger att det är information från förra året som kommit ut.

Nu finns det en debatt på Pastebin, där vissa personer som säger sig representera Anonymous kritiserar attacken på Stratfor. Även andra kritiserar. Bland annat tar man mycket riktigt upp det som jag skrev i söndags att det gjort mer skada än nytta att försöka skänka pengar till välgörenhet med stulna kreditkortsnummer, då välgörenhetsorganisationerna kommer att drabbas av återbetalningskrav och ibland kanske även straffavgift. Frågan är om betalningarna till välgörenhet är en täckmantel för att dölja att en hel del pengar också slussas undan till hackarna själva. Det är inte helt otänkbart att hackare som råkar ramla på en massa kreditkortsnummer blir giriga, även om de från början hade något "ädelt" syfte. Det var dessutom för det mesta "vanligt folk" som fick sina kreditkortsnummer stulna och lösenord exponerade. Anonymous riskerar därmed att få en massa badwill mot sig.

Sen kan man fråga sig om det finns något slags spricka inom Anonymous. Det verkar så av debatten att döma. Det finns säkert många som har intresse av att splittra en sådan rörelse. Dessutom kan en sådan löst hopsatt rörelse lätt splittra sig själv, och vissa individer kan vara ute efter egna maktspel. Det ska bli intressant att se hur det hela fortskrider, särskilt som Anonymous tydligen har etablerat sig i Sverige och bland annat genomfört en cyberattack mot vårdskandalföretaget Carema.

Hackarattackerna aktualiserar två saker. För det första att använda vettiga lösenord. En snabb titt i Stratfors hackade lösenordslista ger att av 28517 lösenord var 10909 bara sex tecken eller kortare och hela 2825 var fem tecken eller kortare. 664 stycken bestod av fyra siffror och jag kan slå vad om att en hel del av dem var samma som pinkoden till kreditkortet. Vissa populära lösenord återkommer, t.ex. "stratfor" (1218 stycken) "1234" (121 stycken) "changeme" (44 stycken) "password" (104 stycken). Olika namn som "daniel", "andrea" och "charlie" är förstås också populära. Vissa har förstått att lösenord som består av bara små bokstäver är lätthackade och försöker göra dem svårare genom att lägga till siffror, men blir i alla fall hackade. "Password1" är uppenbart enkelt, men även t.ex. "25apple" kom ut i klartext. De 25 sämsta lösenorden återkommer. Det är alltså väl värt att ta en titt på exempelvis PCMags tips för säkrare lösenord.

Den andra lärdomen är för dem som driver sajter, som kan lära av Stratfors misstag.

Kryptera all känslig information
Använd inte de inbyggda krypteringsalgoritmerna, då det finns stora databaser över exempelvis knäckta MD5-lösenord
"Salta" lösenorden
Se över säkerheten, då mycket har hänt de senaste åren

Förvirrat av SvD:s Ingerö

2011-12-28T21:58:00.000+01:00

Idag skriver SvD:s Johan Ingerö på ledarplats om oväntade lösningar med koppling till klimatfrågan. Där skriver han följande.

Sedan kom den så kallade Climate-gate-skandalen. Delar av klimatforskningen visade sig vara felräknad och i vissa fall manipulerad.

Som både Supermiljöbloggen och Uppsalainitiativet påpekar är detta rent fel. Forskarna som var inblandade i "Climate-gate" har enligt flera oberoende undersökningar "frikänts" vad gäller manipulation av data eller olämpligt vetenskapligt tillvägagångssätt. Tyvärr har ändå denna myt om "Climate-gate" levt kvar trots att den visat sig vara just en myt. Ingerös okunnighet ger bara haverister som The Climate Scam vatten på deras kvarn.

Sedan kommer Ingerö in på nästa område där han visar sin okunskap.

Vetenskapen har alltid löpt risken att kidnappas för politiska syften. Romklubbens teorier om befolkningexplosionen [...] borde ha behandlats som hypoteser snarare än som ovedersägliga fakta.

Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från 1972 är troligen en av de mest missuppfattade rapporterna någonsin. Det handlade aldrig om "ovedersägliga fakta" utan om just hypoteser baserade på simuleringar av framtiden genom datormodeller som författarna bakom rapporten gjort. Det som är mest intressant är att rapportens förutsägelser nu nästan 40 år senare visar sig stämma riktigt bra. För det man förutsade i rapporten var att världen skulle få problem med just tillväxtens gränser under början av 2000-talet. En befolkningexplosion är också just vad vi har fått. 1972 fanns det 3,8 miljarder människor på jorden - i år har vi passerat 7 miljarder!

Ingerös slutkläm är särskilt förvirrad.

Klimatproblematiken är reell, men de hittills föreslagna lösningarna behöver inte vara de bästa. Nyårslöftet för 2012 bör vara att lyssna mindre på alarmister.

Vadå? Vilka alarmister anser Ingerö att vi inte ska lyssna på? Han går ju trots allt med på att klimatproblematiken är reell.

Min slutsats blir att det ibland ställs väldigt låga krav på ledarartiklar i SvD.

Bolåneökningen minskar

2011-12-28T14:44:00.000+01:00

Idag kom november månads finansmarknadsstatistik från SCB, som inte oväntat visade att ökningstakten för hushållens lån fortsätter att dämpas och nu bara ligger på 5,3 procent i årstakt, jämfört med 5,5 procent i oktober 2011 och hela 8,4 procent i november 2010.

Det är tydligt att vi verkar ha sett lånetillväxtens topp och efter en upprekyl andra halvåret 2009 så fortsätter hushållens lånetillväxt att dämpas stadigt. Som jag skrev i våras så känns den avmattade ökningstakten som en minskad BNP-stimulans från det efterfrågetillskott som hushållens lån ger. Tittar man på BNP-siffrorna bekräftas det, ser det ut som.

Hushållens bidrag till BNP-ökningen har krympt ihop det senaste kvartalet. Det som räddar Sveriges BNP-tillväxt just nu är nettoexporten, men blir det kris i omvärlden (t.ex. eurokris) så faller den faktorn också bort.

Den främsta effekten av den sjunkande lånetillväxten syns i bostadspriserna, som nu sjunker så sakteliga, vilket jag skrev om för två veckor sedan. Det krävs en hög tillväxttakt för bolånen för att hålla igång en ökning av bostadspriserna på de höga nivåer där vi ligger idag och denna lånetillväxt har vi alltså inte nu. Jag har svårt att se att det skulle kunna bli någon trendvändning uppåt vad gäller lånetillväxten och därmed kommer vi troligen att fortsätta med sjunkande bostadspriser. Det förtjänar åter att påpekas att bostadsbubblor inte spricker plötsligt, utan det blir snarare en pyspunka under flera år.

En uppgift som emotsäger det jag skrivit ovan är att detaljhandeln oväntat ökade i november. Frågan är om det var en tillfällig effekt.

Idag meddelade Nordea att de sänker sina bolåneräntor - dock inte tremånadersräntan. Det kan därför vara intressant att återigen se på hur bolåneräntorna sett ut historiskt. Swedbank har historiska data långt bak, så jag tar dem.

En sak som slår mig i detta diagram är att hösten 2005 till hösten 2008 var räntorna så oerhört sammanpressade. Från slutet av 2008 ökade så spridningen mellan olika löptider. Den mest intressanta utvecklingen på senare tid är att tremånadersräntan stigit snabbt och att bolåneräntorna därmed har tryckts samman igen. Hösten 2008 när Riksbanken sänkte reporäntan och Riksgälden köpte upp bostadsobligationer lyckades man åter trycka ner framförallt de korta bolåneräntorna. Frågan är om man lyckas med samma trick igen. Bolåneräntorna är ju beroende av bankernas finansieringsmöjligheter. Nedan kan ni se ett diagram över femårig och tremånaders bolåneränta tillsammans med reporäntan och interbankräntan tremånaders Stibor.

Avståndet mellan tremånaders bolåneränta och tremånaders Stibor är just nu tämligen normalt (eller något högt) för lågränteperioden från 1996 och framåt. Detta trots att många idag klagar på bankernas marginaler. Det som inte är normalt är att den femåriga bolåneräntan ligger så nära tremånaders. Frågan är på vilket sätt detta kommer att räta ut sig - om de långa bolåneräntorna stiger eller de korta sjunker. Det beror bland annat på finansvärldens förtroende för de svenska bankerna på kort och lång sikt.

P.S. Jag borde också ha lagt in räntan på femåriga bostadsobligationer i det sista diagrammet, då det är de som styr bolåneräntan. Jag återkommer till det.

Hackat säkerhetsföretag

2011-12-26T18:32:00.005+01:00

Som Cornucopia och ZeroHedge nämnde igår så har den privata analystjänsten Stratfor blivit hackad av någon eller några som påstår sig tillhöra hackarkollektivet Anonymous. I samband med detta stals också en lång lista med kreditkortsnummer till Stratfors kunder. Fem av dessa nummer har hittills använts (enligt av hackarna publicerade kvitton) för att skänka pengar till välgörenhetsorganisationerna Carepackage, African Childfound, Röda korset och Care.org. Aftonblandaren tror att det handlar om att "De tar från de rika och ger till de fattiga", vilket är helt fel. De som drabbas är inga "rika" utan vanliga byråkrater som råkar vara anställda på exempelvis USA:s försvarsdepartement. Troligen hjälper detta inte alls de välgörenhetsorganisationer som fått pengar, utan ger dem bara trassel med pengar som kommer att gå tillbaka på grund av att det rör sig om brottslig användning av kreditkort.

Att det skulle vara särskilt rika personer som prenumererar på Stratfors information är inte sant, då det bara kostar runt en tusenlapp per år att prenumerera på deras nyhetsbrev med rykande färsk information och insatta analyser, alltså inte ens hälften av vad det kostar att prenumerera på en svenska dagstidning med gårdagens nyheter. Vad jag kan se ser det av de listor som hackarna hittills publicerat ut som om de bara fått ut informationen som låg på Stratfors webbserver, alltså en lista över personer som köpt deras nyhetsbrev via webbsidan. Listan inkluderar troligen inte ens dem som anmält sig på annat vis. Stratfors mer känsliga information om specialuppdrag för dyrt betalande företagskunder verkar inte finnas med, då den troligen låg på en annan server. Det är dock fortfarande ytterst pinsamt för Stratfor att kreditkortsinformation verkar ha förvarats okrypterad.

Att hacka sig in hos en organisation som just ägnar sig mycket åt säkerhet och hur man ska skydda sig borde vara en oerhört åtråvärd trofé för hackare, nästan i klass med FBI. Fast hackarna kom inte över den känsligaste informationen om specialuppdragen, utan lyckades bara ställa till trassel för några tusen prenumeranter som måste spärra sina kreditkort och kolla upp sina lösenord.

Igår dementerade Anonymous i ett pressmeddelande att de står bakom attacken mot Stratfor.

Stratfor är en underrättelsetjänst som arbetar med öppna källor och publicerar dagliga rapporter med data samlade på det öppna Internet. Hackare som påstår sig vara Anonymous har förvrängt denna sanning i syfte att främja sin dolda agenda, och vissa Anons har huggit på betet.

Deras läckta kundlista består av prenumeranter på ett dagligt nyhetsbrev, vilket är Stratfors primära tjänst. Stratfors analytiker anses allmänt vara oerhört opartiska. Anonymous attackerar inte mediakällor.
[...]
Stratfor har avsiktligt framställts på ett felaktigt sätt av dessa så kallade Anons och felaktigt framställts som ett företag som ägnar sig åt aktiviteter liknande HBGary. Sabu och hans gäng är inget annat än opportunistiska uppmärksamhetssökare som möjligtvis är provokatörer. Som en mediekälla är Stratfors arbete skyddat av pressfriheten, en princip som Anonymous värderar högt.

Detta hack är definitivt inte ett verk av Anonymous.

Hittills har Stratfor skickat ut två meddelanden om det inträffade, men inte i något av dem nämner man Anonymous, utan skriver bara att det rör sig om en "unauthorized party" som tagit sig in och att utredning pågår.

Det finns några olika möjliga förklaringar till det inträffade, varav självklart flera kan vara sanna.

Kanske ville någon skada Stratfors rykte
Kanske ville någon skada Anonymous' rykte
Kanske finns skilda åsikter inom Anonymous vad gäller om Stratfor är "goda" eller "onda"
Kanske var det bara ett "pojkstreck" av hackare som vill skapa sig ryktbarhet

Händelsen ger dock både företag och prenumeranter en påminnelse om hur viktigt det är att vidta åtgärder för att skydda sig på nätet. Läs på hos exempelvis .se.

Tillägg: Nyss kom ett nytt meddelande från dem som hackat Stratfor som emotsäger uppgifterna i pressmeddelandet från Anonymous. Förvirring råder...

Nu börjar det dyka upp fler saker - hackarna utlovar bland annat mejl. Det verkar alltså som om de hackat sig en bra bit in i Stratfors system.

Tillägg 2011-12-29: Intressant vinkel på det hela. Skribenten har rätt i att välgörenhetsorganisationerna kommer att drabbas. Och så en annan syn på det - framförallt att Stratfor inte hackades för att få tag på kreditkortsuppgifter, utan för att få tag på mejlen.

God jul!

2011-12-25T10:32:00.000+01:00

Nu har jag äntligen hittat en lämplig julhälsning till alla mina läsare...

Kreditåtstramning

2011-12-22T20:23:00.002+01:00

Bloggen Sudden Debt tipsar om ett intressant diagram från BIS' senaste kvartalsrapport över nettotillskottet av utestående skuldinstrument (mest obligationer) globalt (klicka för att förstora).

Notera hur den globala kredittorkan gjort sig gällande genom att ökningen av skulderna har krympt ihop rejält. Det är också värt att notera att de globala kreditmarknaderna under "återhämtningen" 2009-2010 aldrig återkommit till den ökningstakt som rådde under toppkvartalen. Det ekonomiska klimatet gör det nu allt svårare att ge ut nya obligationer och de befintliga obligationerna förfaller efterhand. Tredje kvartalet 2011 var rekorddåligt. Företag och internationella organisationer ökade sina skulder en aning, men finansiella institutioner och stater stod i princip still. Detta globalt sett alltså - i vissa länder har de trots allt ökat, men det kompenseras av dem som minskat. Fortsätter trenden ser det ut att bli nära noll under innevarande kvartal och kanske nettominskningar under 2012. Kommer den globala kreditbubblan att till slut börja sjunka ihop? Det ser ut så.

Apropå att kreditkranen dras åt så skriver bloggrannen Makrofjanten idag om hur krympande bankutlåning kommer att sänka Sverige.

Det ser hursomhelst ut att bli svårare för alla som är beroende av bankfinansiering att låna pengar framöver. [...] I en strukturomvandling likt den ovan kommer också Riksbankens reporänta att bli mindre potent för att styra ekonomin än vanligt. Åtskruvad kreditkran är en förklaring till att bolåneräntorna i Sverige är "förvånansvärt" höga. Tuffare kreditvillkor är också en förklaring till att svensk konsumtion utvecklats betydligt svagare än "väntat" under nästan hela året, även om den modellbundna Riksbanken främst skyller på börsfallen i juli och i augusti.

Inget av detta leder till något inflationsscenario den närmaste tiden, utan istället deflation.

Kanadas bostadsbubbla

2011-12-21T13:14:00.013+01:00

Stefan Karlsson tipsade i oktober om en artikel av Mike Brock om den kanadensiska bostadsbubblan - i många avseenden lik den svenska, då den ännu inte spruckit. Brock skriver om den vanliga kanadensiska myten om att landet är ett undantag, då deras banker är sundare och utlåningen är mycket striktare - Brock anser att detta är helt fel. Känner vi inte igen det resonemanget från Sverige? Svenska banker är sunda och utlåningen strikt, sägs det, men det talas nu ändå om att bankerna kan behöva bättre buffert för bolånen. Kanadas banker har enligt Brock sämre kapitalbuffertar än flera av sina kollegor i Europa och USA.

In absolute terms — actual liquid capital — Canadians banks are less capitalized than many of their European and American counterparts. In fact, all big five Canadian banks, using the American and European method of capital ratio measurement, rank in the bottom ten of the biggest 50 banks in the world. Even the embattled French bank, Société Général, has a better absolute capital ratio than BMO, TD, CIBC, RBC and Scotiabank.

Om bostadspriserna i Kanada sjunker lika mycket som de har gjort i USA anser Brock att landets banker skulle vara sämre rustade att klara förlusterna än exempelvis amerikanska Citigroup.

Kanadensarna har den högsta kvoten av skulder till inkomster i OECD (155 procent) och den är högre än i USA vid toppen av deras bostadsbubbla. Detta leder honom till att ifrågasätta de underliggande antagandena för att påstå att Kanadas banksystem är sunt. En skillnad är dock att Kanada är ett exportland, men det är samtidigt en svaghet, då en global ekonomisk nedgång drabbar ekonomin hårt.

Mot slutet av artikeln kommer Brock med det intressanta påpekandet att

Om man har levt i en bubbla så här länge, börjar man tro att det sätt på vilket den ekonomiska aktiviteten ser ut i bubblan är det normala. Och sedan fokuserar beslutsfattarna på att återupprätta dessa villkor, vilket endast blåser upp bubblan igen och fortsätter att få den att växa över tiden.

Detta var precis vad våra svenska beslutsfattare lyckades med i slutet av 2008, då man blåste upp de svenska hushållens skuldbubbla till nya höjder. Denna "normalitetens bubbelpsykologi" är också vad som överhuvudtaget driver dagens beslutsfattare runt om i världen när de försöker återuppliva ekonomin.

Kanada kan alltså vara på väg mot en ekonomisk hårdlandning i bostadsbubblans spår.

Nyheter om Kanadas bostadsbubbla kan man läsa på Canada's Housing Bubble, bland annat att hushållens skulder i Kanada är på rekordnivåer.

The ratio of debt to personal disposable income hit a high of 152.98 per cent in the third quarter from 150.57 per cent in the prior three months, Statscan said Tuesday.

Reporäntesänkning inte oväntad

2011-12-20T11:59:00.000+01:00

Riksbanken sänkte idag reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,75 procent. Man sänkte också räntebanan så att styrräntan under fjärde kvartalet 2012 bedöms ligga på cirka 1,7 procent mot tidigare prognosen på 2,3 procent. Riksbanken helgarderar dock.

De statsfinansiella problemen i framför allt euroområdet kan fördjupas och de negativa effekterna på Sveriges ekonomi bli större. I ett sådant läge kan räntebanan behöva bli lägre. Å andra sidan är det möjligt att förtroendet för euroländernas statsfinanser återvänder snabbare än väntat. Detta skulle motivera en högre räntebana

Att eurokrisen skulle gå över snabbare än väntat känns inte sannolikt i dagsläget. Att lösa upp såna här skuldkriser är lång och seg process som normalt tar flera år.

Som vanligt reserverade sig Karolina Ekholm och Lars E O Svensson mot riksbanksdirektionens beslut, då de ville sänka både reporäntan och räntebanan ännu mer.

De flesta tror att dagens räntesänkning inte får någon större inverkan på boräntorna, men Fastighetsbyrån och Mäklarsamfundet gör ett tafatt försök att pumpa upp bostadspriserna genom att exempelvis kalla dagens beslut för "julklapp". Verkligheten vad gäller de korta boräntorna ser dock inte ut så.

Normalt ska korta räntor som tremånaders boräntor följa med nedåt. Men oron på finansmarknaderna har medfört att det inte ser så ut. Under tiden som styrräntan legat still på 2,00 procent har rörliga (tremånaders) boräntor stigit med drygt 0,50 procentenheter.

För den som brukar följa min blogg kommer dagens reporäntesänkning inte som någon överraskning. Så här skrev jag i februari i år.

Däremot tror jag att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan med 0,25 procentenheter vid vart och ett av de tre närmast kommande räntebesluten (20 april, 5 juli, 7 september). När det sen är solklart att nästa finanskris slagit till med full kraft och bankerna skriker högt kommer Riksbanken att tvingas paniksänka räntan mot nära noll igen. Detta är min gissning, men med stor osäkerhetsmarginal (plus minus två räntebesked), beroende på hur långt bort nästa finanspanik är.

Nu höjde inte Riksbanken reporäntan 7 september utan låg då still, liksom 27 oktober. Jag gissade dock rätt på att vi aldrig skulle komma så högt som 2,5 procent och med dagens beslut om sänkning hamnade utfallet inom min osäkerhetsmarginal på plus minus två räntebesked. I början av november när ECB sänkte räntan skrev jag så här.

Det blir nu lättare för Sveriges Riksbank att sänka räntan, då kronan nu är förhållandevis stark mot vår största handelspartnervaluta euron. Visserligen är prisinflationstakten i Sverige mätt med KPI på förhållandevis höga 3,2 procent, men Riksbanken kan välja att fokusera på HIKP eller KPIF, som bara ligger på 1,5 procent. De flesta bedömare räknar idag inte med någon räntesänkning från Riksbanken vid nästa räntebesked 20 december, men min egen ränteprognos från februari i år kvarstår.
[...]
Om min prognos (plus minus två räntebeslut) slår in kommer alltså räntesänkningarna att börja antingen 20 december eller 16 februari. Det verkar med dagens läge i skuldkrisen tveksamt om vi kommer att behöva vänta så länge som till februari.

Läs idag även Cornucopias sammanställning av de gradvis sjunkande konjunkturgissningarna.

Finlands statsobligationsränta stiger

2011-12-20T06:54:00.013+01:00

Carl B Hamilton (fp) brukar ta upp Finland som ett exempel på att det skulle kunna vara bra för Sverige att vara med i euron. För att se hur bra det är för Finland att vara med i euron så kan vi se på hur det gått för räntan på finska tioåriga statsobligationer kontra svenska dito.

Hoppsan Carl B! Svenska räntan runt 1,7 procent och finska närmare 3 procent. Allteftersom eurokrisen förvärras ser avståndet mellan de svenska och finska statsobligationerna ut att öka.

Nu invänder kanske någon att Finland har högre statsskuld än Sverige och även ett budgetunderskott, men det förklarar inte varför statsobligationsräntorna gått isär efter att ha legat mycket nära varann fram till februari i år. Statsskulden och underskottet var ju kända redan mycket tidigare och har väl inte blivit så mycket sämre under detta år.

Småhuspriserna fortsätter neråt så sakteliga

2011-12-17T22:32:00.002+01:00

Enligt SCB:s senaste Småhusbarometer som kom i fredags så är småhuspriserna något lägre. Intressant är att de nu även har sjunkit något på årsbasis.

Småhuspriserna på riksnivå sjönk med 1 procent mellan den senaste tremånadersperioden och motsvarande period ett år tidigare (september – november 2010).

Justerar man dessutom för inflationen ser det ut som i diagrammet nedan.

Den senaste månaden blev det en minimal uppstuds, men det är nu en tydlig nertrend. Tremånaders glidande medelvärde faller starkt och tolvmånaders glidande medelvärde är nu också fallande.

Villaägarnas riksförbund klagade i fredags i en debattartikel i SvD på de höjda räntorna och tycker att de nya bankreglerna som ska se till att vi får mer stabila banker går ut över villaägarna genom högre räntor. Det är bara att inse att de låga räntornas epok snart är över. Vi kanske inte får jättehöga räntor men väl en återgång till mer historiskt normala nivåer. Det är priset som man får betala för att ha ett stabilt banksystem.

På konsumtionssidan noterar jag att det ser skralt ut för den svenska julhandeln i år.

Många butiker har redan dragit igång sina mellandagsreor, ett tydligt tecken på osäkerhet.

Det blir lågkonjunktur - frågan är bara hur djup. Lågkonjunkturer är inte positiva för bostadspriser, oavsett ränteläge. När den dessutom följer så tätt på den förra lågkonjunkturen blir det dubbelt illa.

Trots det kom SBAB i veckan med en hopplöst "optimistisk" prognos för bostadspriserna - de tror att bopriserna visserligen fortsätter nedåt under de närmaste månaderna, men att de sedan vänder uppåt igen.

Ett annat tydligt tecken på att allt inte står rätt till på den svenska bostadsmarknaden är hur det går för småhustillverkarna. De två börsnoterade har fallit kraftigt och dessutom varslat anställda. Dessutom har flera mindre tillverkare kastat in handduken, som Cornucopia rapporterat om.

Överhuvudtaget har varslen ökat i Sverige.

I november varslades nästan 6500 personer, en fördubbling mot ifjol. Under flera år framöver väntas arbetslösheten öka.

Utför i eurozonen

2011-12-16T22:39:00.096+01:00

Kreditvärderingsinstitutet Fitch meddelade idag att man satt Belgiens, Spaniens, Sloveniens, Italiens, Irlands och Cyperns kreditbetyg under bevakning med negativa utsikter. För Frankrike bekräftar Fitch det långfristiga kreditbetyg på AAA, men utsikterna för betyget sänks till negativa. Själva bevakningen för sänkning var inte oväntad. Det värsta är dock deras motivering att de

anser att en övergripande lösning för områdets skuldkris är "tekniskt och politiskt utom räckhåll."

Fitch säger alltså rent ut att skuldkrisen inte har någon lösning.

Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's pekar också ut de nettoexporterande länder inom euroområdet som är extra sårbara för en recession: Nederländerna, Tyskland, Belgien, Österrike och Finland. Även här är det ord och inga visor vad gäller utsikterna för ekonomin och S&P förutser en allvarlig ekonomisk recession inom euroområdet 2012. Det blir många optimistiska prognoser som får skrivas ner framöver. Recessionstecknen syns redan nu i till exempel Frankrike, vars ekonomi enligt deras statistikkontor kommer att krympa fjärde kvartalet 2011 och första kvartalet 2012. Därefter räknar statistikkontoret med en mirakulös vändning uppåt andra kvartalet 2012. Kul att det fortfarande finns någon som tror på goda feer! Vad gäller Finland så förutser Sampo bank recession redan detta kvartal och Nederländerna väntas enligt andra bedömare gå in i recession 2012.

Dagens chockbesked vad gäller euroekonomierna kom dock från Irland, där BNP sjönk med hela 1,9 procent under tredje kvartalet i år, vilket var betydligt mer än förväntade 0,5 procent. Det fanns vissa förhoppningar om att Irland skulle kunna klara sig bättre än övriga PIIGS-länder efter att ha uppvisat BNP-tillväxt på 1,4 procent för andra kvartalet, men dessa verkar nu grusas. I den positiva vågskålen för Irland kan dock läggas att de nu har återvänt till ett överskott i handelsbalansen, till skillnad mot övriga PIIGS. Irländske finansministern Michael Noonan sade i förra veckan att han räknar med BNP-tillväxt på 1,3 procent 2012, vilket var en nedskriven prognos från tidigare 1,6 procent. Nu lär han med det senaste kvartalets BNP-krympning få svårt att motivera hur det skulle vara möjligt för Irland att få någon BNP-tillväxt överhuvudtaget nästa år.

Igår sade vår riksbankschef Stefan Ingves att han tycker att det är rimligt att Sverige ger ett lånelöfte på upp till 100 miljarder kronor till (IMF) för hantering av skuldkrisen. Han tror att lånerisken är mycket låg. Det tror inte jag. Det är snarare pengar in i ett svart hål - fullständigt vansinne i dagens läge - ett förslag som måste stoppas! Jonas Sjöstedt är kritisk.

Han påminner om att Vänsterpartiet tidigare har stött utlåning till Lettland och Island. Denna gång är partiet mycket mer skeptiskt.
– Vi kan tänka oss att gå med på lån till IMF men då vill vi veta vilka som är med, till vilka länder lånen ska gå och till vilka villkor.
Enligt Sjöstedt finns risk för en kollaps för euron och därmed är inte heller IMF-lånet så säkert.

Även finansminister Anders Borg uppvisar en viss sund skepsis, om än i förtäckta ordalag.

Han efterlyser samma typ av hårda villkor för eventuella lån till Spanien och Italien som exempelvis Island gjorde i stödprogrammet för ö-riket från 2008.
Anders Borg är i dagsläget tveksam till om de sydeuropeiska länderna – som börjat få problem att finansiera sig på rimliga räntenivåer sedan i somras – uppfyller kraven för att få den typ av flexibla krediter från IMF, utan motkrav på reformer och besparingar, som Polen och Mexiko har fått.

Samtidigt fortsätter krisen för ett annat av EU:s problemländer med att IMF avbryter samtalen med Ungern. Kollapsar Ungerns ekonomi drabbar det deras stora långivare eurozonslandet Österrike hårt.

Till slut vill jag rekommendera en intervju på Bloomberg med hedgefondsdirektören Michael Platt som bloggrannen Vidsynt tipsar om. Platt säger att det viktigaste för honom nu är säkerhet för investeringarna - alltså amerikanska och tyska statsobligationer. Tiden för att göra mer spekulativa investeringar är inte nu, utan efter den kommande kraschen. Han anser även att det är en matematisk omöjlighet att lösa PIIGS-ländernas skuldkris.

Shanghaibörsens bergochdalbana

2011-12-14T10:45:00.003+01:00

Bara en liten påminnelse om hur Shanghaibörsen har gått de senaste 11 åren.

Först en halvering från sommaren 2001 till sommaren 2005. Sen en fullständigt sanslös ökning med runt 500% (!!) till hösten 2007. Därefter en spektakulär krasch då den tappade två tredjedelar i värde på ett år (!!), vilket följdes av en upprekyl på nästan 90% under nästa år. Till sist en skvalpig nedåtlutande resa fram till nu. Vart ska det bära av sen? Många av kineserna själva lär väl ha fått avsmak för aktieinvesteringar efter nedgången från hösten 2007.

Jag kommer att återkomma med andra intressanta fakta om Kina snart, men under tiden kan ni läsa det jag skrivit om Kina tidigare i år som förberedelse.

Statsbankrutter historiskt

2011-12-13T21:01:00.002+01:00

BBC News har idag låtit ett antal ekonomer presentera och kommentera varsitt favoritdiagram som visar vart världsekonomin är på väg. Nedan ser ni diagrammet från Kenneth Rogoff, f.d. chefsekonom vid IMF och känd som en av författarna till boken "This Time is Different - Eight Centuries of Financial Folly" och rapporten "The Aftermath of Financial Crises".

"Den blå linjen är det globala medelvärdet för statsskuld i förhållande till BNP. De gula staplarna visar hur många procent av länderna som befinner sig i betalningsinställning eller omstrukturering av extern skuld. De rosa staplarna som ibland höjer sig över procenten länder i betalningsinställning eller omstrukturering visar länder med inflation över 20%. Diagrammet antyder att om det historiska mönstret följs kommer det snart en våg av statsbankrutter. Jag behöver inte påpeka att vi verkar vara på kanten till en sådan händelse i Eurozonen och Centraleuropa och kanske några länder på andra ställen."

Klimatet och havsytan

2011-12-13T17:20:00.000+01:00

Det senaste klimatmötet i Durban resulterade i att världen nu ser ut att stäva mot ett fyragradersmål istället för det tidigare tvågradersmålet.

Trots att klimatfrågan nu hamnat i bakgrunden till mediabruset om ekonomisk kris pågår debatten ändå. Förnekarna av den antropogena globala uppvärmningen tar till olika trick för att försöka övertyga om sin syn på saken, t.ex. att använda kortare tidsserier i diagrammen eller att göra utvalda polynomanpassningar av temperaturkurvor. Den längre trenden är dock fortfarande uppåt för den globala medeltemperaturen, även om de senaste åren avvikit från denna längre trend.

Vissa kritiker inriktar sig på hur temperaturmätningarna sker, men det finns en klimatindikator som är väldigt svår att förneka, nämligen havsytans nivå. I Stockholm råkar vi ha världens längsta sammanhängande mätserie för havsvattenståndet och Thomas Hammarklint på SMHI har analyserat denna och andra svenska serier för havsvattenståndet och kommit fram till att höjningstakten har tilltagit. Om någon undrar så har han justerat för den absoluta landhöjningen.

Sedan 1886 har havsvattenståndet stigit med omkring 20 cm runt Sveriges kuster, d v s i medeltal med 1.5 mm per år. Vi kan också se en ökning för de senaste 30 åren. Regressionsanalys visar på en havsnivåhöjning på ungefär 3 mm per år för de senaste 30 åren (1980-2009). Denna höjning kan inte förklaras med t.ex. ökande vindar över Nordsjön eller vid ingången till Östersjön (Wern och Bäring, 2009). Sannolikt beror detta på global uppvärmning, som får havet att expandera när det värms upp och då vatten tillförs havet från smältande glaciärer (IPCC, 2007).

Svenska data för havsytans höjning bekräftas också från andra undersökningar. Här tittar man alltså inte på en indikator för temperaturen i sig, utan en indikator på effekterna av uppvärmningen. Det är dock svårt att komma på något annat än global uppvärmning som skulle kunna ge denna effekt globalt. Att havsytan också stigit snabbare de senaste 30 åren stämmer väl med bilden som temperaturdata ger.

En havsnivåhöjning på 3 mm per år innebär 3 cm per decennium eller 30 cm per århundrade. Även om vi fördubblar eller till och med fyrfaldigar denna takt är vi ändå långt ifrån de mest katastrofala scenarierna för havsytan (typ avsmältning av hela Grönland ger sex meters höjning). Däremot ligger vi inom IPCC:s gissningar om trolig höjning av havsytan framöver. Därmed inte sagt att effekterna av några decimeters höjd havsyta inte kan bli allvarliga för extremt låglänta havsnära områden som Maldiverna, Bangladesh, Holland eller Yangtze-flodens delta.

Dessutom är ju höjd havsnivå inte den enda obehagliga effekten av global uppvärmning, utan extremt väder ger troligen den värsta påverkan på samhällen globalt.

Kontentan är i alla fall att just havsytans höjning gör det väldigt svårt att förneka att vi har en global uppvärmning.

Pantsättning i kvadrat

2011-12-11T22:29:00.010+01:00

"Rehypothecation" är modeordet för dagen. Jag vet inte hur man översätter det till svenska (återpantsättning kanske), men det handlar i princip om att värdepapper som givits som säkerhet (pantsatts) till en mäklare återanvänds som säkerhet av mäklaren själv.

Det som verkligen har satt bollen i rullning här är en artikel från Reuters med titeln "MF Global and the great Wall St re-hypothecation scandal". MF Global imploderade som ni säkert vet i slutet av oktober och det blev en stor skandal då de använt klientmedel för egna spekulationer. Reuters-artikeln sätter sökarljuset på den återanvändning av panter som inte bara MF Global ägnat sig åt, utan tydligen många andra.

With collateral being re-hypothecated to a factor of four (according to IMF estimates), the actual capital backing banks re-hypothecation transactions may be as little as 25%. This churning of collateral means that re-hypothecation transactions have been creating enormous amounts of liquidity, much of which has no real asset backing.
[...]
With weak collateral rules and a level of leverage that would make Archimedes tremble, firms have been piling into re-hypothecation activity with startling abandon. A review of filings reveals a staggering level of activity in what may be the world’s largest ever credit bubble.
[...]
Most have been focused on how a Eurozone default would result in huge losses in Eurozone bonds being felt across the world’s banks. However, re-hypothecation suggests an even greater fear. Considering that re-hypothecation may have increased the financial footprint of Eurozone bonds by at least four fold then a Eurozone sovereign default could be apocalyptic.

Eftersom statsobligationerna är pantsatta i flera led kan alltså en statsbankrutt leda till en kedjereaktion. En intressant sida av det hela är att dessa "återpantsättningar" inte syns i balansräkningen (något som finansinstitutioner generellt verkar gilla).

"Återpantsättningen" är egentligen inte någon nyhet utan uppmärksammades av Gillian Tett i en artikel i Financial Times redan i augusti 2010.

More important still, banks often churn, or “rehypothecate”, that collateral. More specifically, when banks receive collateral from hedge funds, they often act as if they owned that collateral outright – and post that as collateral to support their own deals. Thus one piece of collateral can be churned several times to support several deals

Omfattningen av "återpantsättning" har tydligen minskat efter Lehman-kraschen, då framförallt många hedgefonder inte längre tillåter att deras lämnade säkerhet "återpantsätts", men det förekommer uppenbarligen fortfarande i ganska stor skala.

I Reuters-artikeln finns en lista över finansinstitutioner som använder sig av "rehypothecation" och redan har det första förnekandet ramlat in. "Nej, vi är inte alls lika hemska som MF Global." ZeroHedge spekulerar också i att om det blir en stor sak av detta kan det leda till att det blir brist på aktier att låna för blankning. Det blir säkert en intressant utveckling att följa.

Återanvändningen av panter belyser tydligt något som Nicole Foss säger, nämligen att det finns för stora mängder finansiella instrument i förhållande till de underliggande verkliga tillgångarna. Detta är den globala kreditbubblan som jag skrivit om förut.

I fredags fanns också en artikel i Telegraph om att eurozonens banksystem står på randen till kollaps. Detta eftersom banksystemet som helhet har brist på tillgångar som kan användas som säkerhet. Jag förväntar mig att någon europeisk storbank kastar in handduken senast någon gång i januari.

Nästa intressanta utveckling är att många företag flyttar sina pengar från exempelvis spanska till tyska banker, eftersom de är rädda för att Spanien ska lämna euron. En annan intressant sak som noteras i den artikeln är att ett tyskt industriföretag satt en övre gräns för hur mycket av deras pengar som får finnas i en bank. De försöker alltså sprida sina risker mellan flera banker.

Finanskraschen fortsätter alltså i slow motion.

Så ser peak oil ut

2011-12-11T16:26:00.001+01:00

Många har spekulerat i hur världen kommer att te sig efter peak oil. Här följer en översättning av en bit från John Michael Greers senaste bloggartikel "What Peak Oil Looks Like". John Michael Greer är författare till flera böcker, bland annat "The Long Descent" och "The Ecotechnic Future: Envisioning a Post-Peak World". När ni läser det han skrivit nedan bör ni betänka att han bor i USA, som redan drabbats hårt av krisen.

Så har vår civilisation kommit in i vad John Kenneth Galbraith kallade "illusionens skymning", den punkt vid vilken slutet på en historisk process skulle vara klart synligt om alla inte vore så upptagna med att hitta orsaker att titta på annat. För tio år sedan pekade de få av oss som uppmärksammade peak oil ut att om kulmen för den globala konventionella oljeproduktionen kom innan meningsfulla åtgärder vidtogs, skulle priset på oljan stiga till tidigare oanade höjder, vilket skulle lamslå den globala ekonomin och driva politiska system över hela den industrialiserade världen in i en stigande spiral av funktionsrubbning och interna konflikter.

När nu de flesta sorters olja har ett pris över 100 dollar per fat, ekonomier runt hela världen är fast i en "pappersåterhämtning" värre än de flesta lågkonjunkturer, samt USA och EU båda låsta i politiska dödlägen mellan regionala och kulturella block med diametralt motsatta agendor, så har denna profetia visat sig vara ganska träffsäker, men man hör inte många som säger det nuförtiden.

Poängen som man måste förstå nu synes mig vara att detta är hur peak oil ser ut. Släpp fantasierna om plötslig kollaps å ena sidan, och fantasierna om obegränsat framåtskridande å den andra, och du får vad vi har - en lång gropig sluttning av stigande energipriser, ekonomisk kontraktion och politiskt misslyckande, avbruten då och då av en kris här, en lokal eller regional katastrof där, ett krig någon annanstans - alla mot bakgrunden av sönderfallande infrastruktur, sjunkande levnadsstandard, minskande tillgång till sjukvård och liknande tjänster, och dylikt, vilket förstås redan har hänt i USA sedan några år. En fristående observatör med ett ovanifrånperspektiv över landet skulle kunna se saker upplösas, såsom en sådan observatör skulle ha kunnat göra tills nu, men ingen av oss har varit eller kommer att vara fristående observatörer; vid varje punkt längs banan neråt, kommer de av oss som fortfarande har arbeten att kämpa för att hålla kvar dem, de som har förlorat sina arbeten kommer att kämpa för att få mat, kläder och husrum. Kriserna, katastroferna och krigen, för att inte tala om den mänskliga kostnaden av den bredare bakgrunden av nedgången, kommer att fylla luften med tillräckligt mycket rök för att göra en klar överblick över situationen ovanligt svår att få.

Under tiden kommer de som faktiskt har möjlighet att få något som liknar en klar överblick över situationen att på det stora hela ha all orsak att inte säga något om vad de ser. Politiker och medias experter kommer inte att ha något att tjäna på att erkänna realiteten av och takten i vår nations nedgång, och det kommer att finnas ett visst ironiskt nöje i att se dem famla efter orsaker att insistera att saker egentligen håller på att bli bättre och att lite tålamod eller ett regeringsskifte kommer att ge oss de goda tiderna åter. Det kommer utan tvekan att finnas mängder av den sorts uppenbar statistisk ohederlighet som till exempel insisterar att folk som inte längre får arbetslöshetsersättning inte längre är arbetslösa - det har varit normal praxis i USA i flera decennier nu, som ni vet. Det är normalt för regeringar som inte längre kan styra händelseutvecklingen att fixera sig vid det yttre, och försöka att stötta upp den bild av makt och välstånd de en gång hade långt efter att kärnan har försvunnit.

Det är därför inte längre nödvändigt att spekulera kring vilken sorts framtid slutet på det billiga energiöverflödets tidsålder kommer att innebära för den industrialiserade världen. Det paketet har redan levererats, och den ekonomiska likstelhet och det politiska baklås som har kopplat sina grepp över så många andra länder i den industrialiserade världen är, beroende på vilken metafor man väljer, antingen delar av paketet eller delar av förpackningsmaterialet, spridda över landskapet som lika mycket bubbelplast. Nu när framtiden är här får abstrakta överväganden och dagdrömmar om sånt som kunde ha varit vika för försöken at förstå vad som händer och fundera ut överlevnadsstrategier för att hantera den långa nedgången nu när den är här.

Översättningen är publicerad med Greers tillstånd - han vill gärna ha texter översatta till andra språk för att kunna puffa hans förlag till att sälja rättigheter till andra länder.

Vacker och god: purpurkål

2011-12-11T09:52:00.000+01:00

Jag tänkte tipsa om en mycket vacker grönsak, nämligen purpurkål. Det är en sorts grönkål som är helt mörklila. Förutom att den kan användas precis som vanlig grönkål till att göra soppa eller långkål, så är den också en prydnad för trädgården. Den har också fördelen att stå kvar länge och se tjusig ut. Fotot nedan tog jag igår och purpurkålsplantan står kvar och ser fin ut, men är inte längre riktigt lika ståtlig som förut, då den börjat luta och sloka lite på grund av den senaste tidens hårda väder.

Frön till purpurkål kan man köpa från Runåbergs. En mycket odlingsvärd kålsort som inte skulle finnas i Sverige om det inte vore för Runåbergs. Ännu en orsak till att små fröfirmor måste få finnas och inte råka ut för korkade och klåfingriga avgifter och pålagor från Jordbruksverkets övernitiska tjänstemän.

Purpurkål kan även passa bra i rabatten, där för övrigt även vanlig grönkål och palmkål gör sig bra. Särskilt effektfull blir en blandning av purpurkål och grönkål.

Vart går EU?

2011-12-09T15:18:00.000+01:00

Dagens EU-möte slutade i en halvmesyr, men Merkel är ändå nöjd.

Tio timmars förhandlingar, avslutade under natten till fredagen, slutade med att de 17 euroländerna och sex andra EU-länder (Sverige och Storbritannien var ett par av de länder som inte godkände förslaget i natt) enades om ta fram ett mellanstatligt avtal för ökad budgetdisciplin.

Sverige hade genom EU-nämnden fått grönt ljus för fördragsändring. Nu blev det bara ett mellanstatligt avtal i stället fördragsändringar (efter nej från Storbritannien), men Sverige är tydligen med på detta. Enligt Reuters måste fortfarande Riksdagen säga ja (liksom Ungerns och Tjeckiens parlament) vilket i och för sig bara är en formsak. De riktiga viktiga besluten tas inte längre av våra folkvalda, utan av EU-nomenklaturan. Riksdagen har sedan bara att godkänna.

Det blev tydligen också ett beslut om tidigareläggande av den permanenta räddningsfonden för euroländerna (ESM). Det är dock fortfarande för lite och för sent. Även beslutet om automatiska sanktioner mot EU-medlemmar som bryter mot stabilitetspakten kommer alldeles för sent - man skulle ha tänkt på det för tio år sedan. Det skulle dock inte politiskt ha gått då, eftersom EU:s största medlemsstater Tyskland och Frankrike flitigt har brutit mot budget- och statsskuldsreglerna.

I SvD:s artikel nämns "EU:s valde ordförande Herman van Rompuy". Van Rompuy är knappast vald och definitivt inte folkvald, men istället som de flesta EU-bossar utsedd. Förvirrande information, alltså.

Vad beslutet (eller icke-beslutet) från EU:s toppar visar är hur enigheten inom EU är på väg att spricka. Trots att det arbetas på åtgärder för att få ihop unionen och talas om att fördjupa samarbetet till en fiskal union så visar verkligheten något helt annat.

Det finansiella lapptäcket håller också på att bli mer komplicerat genom det förslag som nu finns om stöd genom IMF. Bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gick emot det i EU-nämnden. Heder åt dem för att ha gått emot detta vansinne!

– Lånet till den internationella valutafonden uppgår till 200 miljarder euro. Det anmärkningsvärda är att bara vi gick emot att ett antal miljarder ska ösas in till euroländerna utan att man vet hur många miljarder det handlar om. Det fanns ingen summa, inget underlag och inga villkor men ändå gav man detta mandat. Det är oansvarigt att använda skattebetalarnas pengar till det, säger Jonas Sjöstedt (V) till TT.

– Det här riskerar att bli pengar man förlorar om euron bryter ihop.

Avtalet om budgetdisciplin är som jag ser det betydligt mindre viktigt (i grunden är det en sund idé). Det som framförallt måste stoppas är dock att svenska skattebetalare ska slänga sina pengar i ett svart hål genom lån till IMF som vidarebefordras till PIIGS-länderna.

Samtidigt som EU alltså brottas med gigantiska interna problem som är så allvarliga att både eurozonen och EU självt riskerar att falla sönder så talar man fortfarande inte bara om fördjupning utan även om utvidgning.

EU-ländernas ledare och Kroatien skrev på fredagen under landets anslutningsfördrag om medlemskap i EU. Röstar de kroatiska medborgarna ja i en kommande folkomröstning kan landet bli EU:s 28:e medlem den 1 juli 2013.

Detta är helt absurt! Det var inte länge sedan Kroatien under stora våndor lämnade den jugoslaviska unionen och nu ska man alltså in i en union som är på väg att falla sönder. Nigel Farage berättar nedan hur han ser på hur EU mutar in Kroatien i unionen.

Den politiska debatten om EU-inträdet verkar vara närmast obefintlig i Kroatien.

Samtidigt noterar jag att EU-ledarna skjutit upp beslutet om att ge Serbien kandidatstatus i EU. Det är nog bäst för Serbien om det hela skjuts upp så länge att EU börjar falla samman på allvar och de slipper EU-medlemskap.

Turkiet vill fortfarande också bli EU-medlem och känner sig förolämpade över dröjsmålen i förhandlingarna (som startade redan 2005).

Ekonomin som vädret

2011-12-09T12:49:00.001+01:00

Att förutsäga detaljerna i hur världsekonomin kommer att gå är lika svårt som att förutsäga hur vädret kommer att bli. Båda två är stora komplexa system. Man kan komma med intelligenta gissningar om hur det kommer att bli på sikt, men förloppet från dag till dag eller vecka till vecka blir mer osäkert.

Igår förutsades ett snöoväder skulle komma in över Sverige. Mycket riktigt kom ett oväder som drabbade delar av Sverige, men här i Stockholm var det mest blåst och regn. Ingen decimeter snö här inte som det sas igår, bara lite slask på marken. Vi vet att det förr eller senare kommer vinter med snö som ligger kvar även i Stockholm, men inte exakt när. Det kan bli om några dagar eller först runt jul.

På samma sätt är det med ekonomin - det ser ut som att det kommer en rejäl finanskrasch, men exakt när den slår till på allvar vet vi inte. Idag är det uppåt på börserna och kanske får vi den kommande veckan också en uppgång. Kanske blir det till och med ett "Santa Claus rally" mellan jul och nyår. Allt baserat på investerares och spekulanters tro på att de styrande lyckas lösa eurozonens skuldkris. Förr eller senare kommer dock verkligheten i form av alltför stora statsskulder i PIIGS-länderna och alltför stor utlåning hos eurozonens banker att komma ikapp och då får vi en rejäl nedgång både på börsen och i den reala ekonomin.

Det gäller att hålla koll på tecknen att "räddningspaketen" börjar gå snett igen.

Jordbrukets kostnader ökar

2011-12-07T21:20:00.001+01:00

Idag skriver Jordbruksverket att enligt deras prognos så tynger ökade kostnader jordbrukets resultat i år. Visserligen uppskattas värdet av jordbruksproduktionen öka med 2,5 procent i år, men det räcker inte för att uppväga de ökade kostnaderna. De totala kostnaderna för insatsvaror uppskattas öka med knappt 5 procent. Bland annat gäller det foderkostnaderna. Tyvärr är inte statistiken för kostnaderna för insatsvarorna uppdelad i olika varor - det hade varit intressant att se hur mycket foder, konstgödsel respektive drivmedel ökat i pris.

Men samtidigt ökade utbetalningarna av jordbrukarstöd vilket medför att driftsöverskottet, som är det överskott som ska täcka kostnader för arrende, räntor, eget arbete och eget kapital, beräknas bli i stort sett oförändrat.

Sveriges lantbrukare klarar sig alltså tack vare jordbruksstödet. Det ökade kostnadsläget lär dock i förlängningen leda till att vi konsumenter får högre matpriser. Som jag skrev i februari i år har vi globalt de senaste tjugofem åren haft en historiskt låg nivå på livsmedelspriserna och framförallt en historiskt låg volatilitet. De senaste årens uppgångar i livsmedelspriserna på världsmarknaden är bara en lätt varning om vad som kan komma framöver.

Jordbruksverket meddelar idag också att Sverige fick en ganska god skörd av matpotatis i år - hela 7 procent mer än förra årets dåliga skörd. Det var dock en hel del problem med årets potatisodlingar på grund av försenat vårbruk, sommartorka, samt mycket regn under sensommaren och hösten, vilket försvårade upptagningen och gav fler rötskador än normalt. Detta var något som även jag märkte av i min egen lilla potatisodling.

Vad gäller den storskaliga potatisodlingen i Sverige noteras även att andelen obärgade arealer för matpotatis i år har fördubblats mot förra året. Cirka 4 procent obärgat av den totala arealen för matpotatis. Detta beror troligen på att det våta höstvädret försvårat och försenat skörden.

Italiens åtstramningar

2011-12-06T07:17:00.005+01:00

I krislandet Italien, har premiärminister Mario Monti igår presenterat detaljerna i det nya åtstramningspaketet, med budgetåtstramningar på 30 miljarder euro på tre år.

- Vi har mer manöverutrymme än många andra regeringar då vi inte försöker bli omvalda, sade Mario Monti, som leder den teknokratregering som för närvarande styr Italien, inför parlamentet i Rom.

Han tillade att han är medveten om att åtstramningarna som nu planeras kommer att slå mot tillväxten, men detta är enligt Monti ett pris som man måste betala för att inte Italien inte skulle kollapsa.

- Utan en åtstramningsplan skulle Italien riskera att hamna i samma läge som Grekland, sade Monti.

Det är verkligen en "teknokratregering" som Monti har utsett. Jag har synat den och den är till skillnad från Greklands samlingsregering helt befriad från politiker. Just detta är som jag ser det positivt för Italien, då landet lider av att i princip alla dess politiker är mer eller mindre korrumperade. Så här ser ministerlistan ut:

Premiärminister och finansminister: Mario Monti - f.d. EU-kommissionär, f.d. internationell rådgivare till Goldman Sachs.
Utrikesminister: Giulio Maria Terzi di Sant'Agata - f.d. diplomat
Inrikesminister: Anna Maria Cancellieri - f.d. prefetto (motsvarar ungefär landshövding)
Försvarsminister: Giampaolo di Paola - amiral
Justitieminister: Paola Severino Di Benedetto - professor i juridik
Utbildningsminister: Francesco Profumo - ordförande för italienska forskningsrådet, elingenjör, tekniska högskolan i Torino, universitetet i Bologna
Hälsominister: Renato Balduzzi - jurist, expert på konstitutionella rättigheter för hälsa och sjukvård
Arbetsmarknads- och socialminister: Elsa Fornero - ekonomiprofessor
Miljöminister: Corrado Clini - läkare (medicin och kirurgi), jobbat inom arbetsmedicin, lektor vid institutionen för miljö vid universitetet i Parma, generaldirektör för miljöministeriet sedan 10 år
Kulturminister: Lorenzo Ornaghi - statsvetare, chef för katolskt förlag, vice ordförande för katolsk dagstidning
Jordbruksminister: Mario Catania - har arbetat på jordbruksministeriet
Minister för utveckling, infrastruktur och transport: Corrado Passera - f.d. vd för italienska posten, f.d. vd för banken Intesa SanPaolo
Europaminister: Enzo Moavero Milanesi - f.d. domare vid Europadomstolen, f.d. vicesekreterare för EU-kommissionen
Minister för "territoriell sammanhållning": Fabrizio Barca - ekonom, har arbetat för OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa)
Turism- och sportminister: Piero Gnudi - ekonom, ordförande för elbolaget Enel
Minister för internationellt samarbete: Andrea Riccardi - ledare för katolsk lekmannaorganisation
Parlamentsminister: Dino Piero Giarda - ekonom och akademiker

Frågetecken som jag kan se är Mario Montis koppling till amerikanska superkapitalistbanken Goldman Sachs, att Corrado Passera varit vd för en av Italiens största banker och kulturministern Lorenzo Ornaghis konservativt katolska inriktning.

Den nya sparplanen från regeringen Monti har nu antagits som ett dekret av regeringen, vilket innebär att lagen får effekt redan innan parlamentet röstat om den. Den måste nu undertecknas av president Giorgio Napolitano, och därefter ska parlamentet anta lagen inom 60 dagar för att dekretet fortsatt ska gälla. Presidentens signatur torde vara en formalitet och med räntekniven mot strupen lär även parlamentet anta lagen.

Jag noterar att marknaden nu gett Italien under Monti-regeringen en viss chans, då räntorna på statsobligationerna sjunkit tillbaks skarpt de senaste dagarna. Räntan på tvååriga statsobligationer har nu sjunkit under krisgränsen 6 procent och är åter lägre än räntan på tioåriga. Det är dock mycket som Italien måste bevisa innan man kan blåsa faran över. Än så länge kan det helt enkelt röra sig om bara en rekyl i uppgångstrenden för räntorna - jämför den kraftiga nedgången i slutet av sommaren och vad som hände efter den.

Monti sade idag i parlamentet om sparplanen att "Detta första steg, är bara början" (på en lång och mödosam färd).

Sparplanen beräknas ge ett nettotillskott till statsbudgeten på 20 miljarder euro, genom skatter och neddragningar. Detta motsvarar ungefär 1,3 procent av BNP, vilket är tveksamt om det räcker för att få ner budgetunderskottet till 3 procent, men det är i alla fall en början.

I planen ingår att höja "utökade inkomstskatten" från 0,9 till 1,3 procent, men man höjer inte den vanliga inkomstskatten, vilket fanns med i diskussionerna. Det ska tas ut en engångsskatt på 1,5 procent. Fastighetsskatten höjs och taxeringsvärdena ska skrivas upp rejält. Momsen ska höjas från 21 till 23 procent, men först från september 2012. En särskild lyxskatt ska tas ut på lyxbilar, privatflygplan och privata helikoptrar och dessutom höjs skatterna på bensin och diesel. Jag tolkar det också som något slags utökad förmögenhetsskatt på fonder, aktier, försäkringar m.m.

Man drar in diverse statliga myndigheter och bakar in deras uppdrag i andra myndigheter. Man drar även ner på regionernas och provinsernas pengar, liksom för kommuner med fler än 5000 invånare. Som en symbolisk gest drar man också in möjligheten för regeringsmedlemmar att få dubbelt betalt från staten.

Det mest smärtsamma draget är troligen försämringar av pensionerna, bland annat höjda pensionsåldrar och ingen indexuppräkning av pensionerna nästa år. Dessutom blir det höjningar av pensionsinbetalningarna för dem som fortfarande arbetar. Räkna med stora protester.

För att stävja den svarta ekonomin sänks tröskeln för spårbarhet för pengar till 1000 euro. Jag antar att detta gäller kontantinsättningar i banker.

Så här kan alltså ett åtstramningspaket se ut när det formges av en regering som inte siktar på omval.

S&P varnar AAA-euroländerna!

2011-12-05T22:18:00.001+01:00

Kreditvärderingsinstitutet Standard and Poor’s varnade idag eurozonens medlemsländer med AAA-betyg för att deras toppbetyg kan komma att sänkas på grund av den ökande ekonomiska och politiska turbulensen i euro-området. Det gäller Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Österrike, Finland och Luxemburg, som sätts på "creditwatch negative", vilket innebär 50 procents risk för nedgradering inom 90 dagar. En nedgradering skulle såklart stjälpa alla försök till att "lösa" skuldkrisen i Europa. Frågan är hur länge tyskarna härdar ut innan de tar sin fallskärm och hoppar ut ur euron.

På den positiva sidan noterar jag att Belgien ser ut att få en regering efter 18 månader av politisk kris, vilket slagit Iraks rekord med bred marginal. Det är smått symboliskt att Belgiens huvudstad Bryssel också är säte för EU-kommissionen.

Jag läser också att

En av världens största leverantörer av handelsplattformar för valutor, ICAP, har byggt upp en ny plattform för att kunna handla den grekiska valutan, drachmer. Bolaget förbereder sig för att Grekland kan vara på väg ut ur eurosamarbetet

Ingen nyhet att man väntar sig ett grekiskt euroutträde, men bra att allt fler förbereder sig så att det kan gå så smidigt som möjligt när det väl händer.

Merkozy kastar sten i glashus

2011-12-05T20:51:00.002+01:00

Efter ett möte idag föreslår Tysklands förbundskansler Merkel och Frankrikes president Sarkozy ändringar i EU-fördraget för att kunna straffa länder som bryter mot EU:s budgetregler. Det låter ju bra, men det är faktiskt som Gunnar Hökmark påpekar redan så att det finns straffmöjligheter, så någon fördragsändring behövs inte. Problemet är att man aldrig tillämpat dessa regler. Se på diagrammet nedan över statsskuld och budgetunderskott för Merkozystan 1998-2010.

Tyskland har under fem av de tretton åren haft budgetunderskott större än de föreskrivna tre procenten av BNP och Frankrike har haft det under sex av dessa år. Frankrikes statsskuld har legat över 60 procent av BNP sedan 2003 och Tysklands har gjort det sedan 2002. Tyskland har bara under tre av de tretton åren haft överskott i statsfinanserna, Frankrike har aldrig haft det.

Ska nu Tyskland och Frankrike föregå med gott exempel? Då måste de för det första strama åt statsfinanserna så att man hamnar inom underskottsgränsen tre procent. För Tyskland ser det inte omöjligt ut, men för Frankrike som hade ett underskott på sju procent 2010 lär det bli svårt att genomföra utan att utlösa en andra stormning av Bastiljen. För att uppfylla villkoret om statsskuldens storlek krävs det dessutom ännu hårdare åtstramningar för att under flera år ha plus i statsfinanserna.

Så, Frau Merkel och Monsieur Sarkozy, kasta inte sten när ni sitter i glashus!

Sarkozy sade idag också att han vill att den permanenta krisfonden ESM ska sjösättas redan 2012. Frågan är hur han hade tänkt sig det rent praktiskt, då marknaden redan idag köpstrejkar vad gäller den "tillfälliga" räddningsfonden EFSF:s obligationer.

Den Hälsosamme Ekonomisten uppmärksammar att socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm ryter till mot Birgitta Ohlsson (FP) och Tommy Waidelich (S) i en debattartikel på SVT.

Det som förenar Ohlsson och Waidelich är att bägge förespråkar en politik där mer makt och mer regleringar förs över till Europanivån samt att en europeisk federation som konsekvens av detta kommer bli den yttersta resultatet. En politik har ett svagt stöd hos svenska väljare i allmänhet och i Tommy Waidelichs fall, ett mycket svagt stöd inom socialdemokratin i synnerhet.

Vidare skriver han om euro-obligationer.

För, vad är Euro-obligationen? Det är i praktiken ett finansiellt massförstörelsevapen med samma svåröverskådliga grundkonstruktion som de kritiserade amerikanska bolåneobligationerna.

Fler lån buntas ihop och styckas upp för att säljas vidare som generella obligationer på finansmarknaden. De bakomliggande säkerheterna, de olika staternas betalningsvilja och betalningsförmåga, döljs effektivt på detta sätt samtidigt som ett delstatsval i något av medlemsländerna helt utan förvarning kan förändra marknadsvärderingen av den sammantagna obligationen.

Om de amerikanska bolåneobligationerna var massförstörelsevapen i kiloton- format så är det som ligger på regeringschefernas bord något helt annat. Vi talar då om megaton.

Vår inhemska eurodebatt försiggår också på annat håll. Jonas Sjöstedt har skrivit en replik till Göran Färm.

Eurokrisen har flera olika orsaker. Hög skuldsättning i flera länder har bidragit till krisen. En oreglerad finanskapitalism med banker som tar enorma risker är an avgörande faktor i många länder. Jag delar inte Färms uppfattning att EU gör tillräckligt för att reglera bankerna. Tvärtom har viljan att rädda bankerna med stora tillskott av skattepengar i krisen och avreglering på finansområdet varit två grundpelare i EU:s politik. Men det går inte att bortse från att Euron i sig en av krisens huvudorsaker och nu gör det snudd på omöjligt för länder att ta sig ur krisen. Göran Färm, liksom många andra dogmatiska Euroanhängare, blundar för grundläggande ekonomiska fakta.

Euron påtvingar länder med helt olika ekonomiska förutsättningar samma penningpolitik. Först ledde det till kraftiga räntesänkningar i flera länder vilket ledde till lånebubblor, spekulation och stora prisökningar. Nu sitter samma länder fast i ett skruvstäd av usel konkurrenskraft, skulder och bankkris. Det har ett direkt samband med Euroräntan. Inte heller nu kan länderna anpassa ränta eller växelkurs till sin egen ekonomi. Med Euron sitter de fast i krisen.

Vad gäller eurons problem råder faktiskt konsensus mellan vettiga bedömare både från vänster och från höger. Jag måste återigen rekommendera Den Hälsosamme Ekonomistens utförliga förklaring av hur euron orsakat statsskuldsproblemen.

Tillägg: förtydligat diagram.

Framtidsyrke: reparatör

2011-12-02T22:21:00.003+01:00

John Michael Greer har kallat den tid vi står inför för "The Age of Scarcity Industrialism", alltså "Knapphetsindustrialismens tidsålder". Detta till skillnad från den Överflödsindustrialismens tidsålder (Age of abundance industrialism) som har präglat stora delar av världen sedan omkring 1950. Under överflödsindustrialismens senare stadier har det ofta inte lönat sig att reparera saker, utan istället har man slängt dem på tippen och köpt nytt. I knapphetsindustrialismens tidsålder blir dock reparation, återanvändning och återvinning nyckelord. Här har vi i västvärlden mycket att lära av folk i fattigare länder som redan nu återvinner allt som går att återvinna istället för att låta det förstöras på soptippar.

Vi måste inse att vi inte kommer att ha tillgång till lika enorma mängder energi framöver, med tanke på att energialternativen inte räcker till för att täcka upp den fallande oljetillgången. Inte bara energin blir ett problem, utan även tillgången till olika råvaror och resurser. Dessutom finns vissa sällsynta ämnen inte i tillräckliga mängder för att skala upp många nya teknologier till massanvändning.

Man kan gå in i förnekelse och låtsas som att det inte existerar något problem och fortsätta sin livsplanering som om världen skulle fortsätta med exponentiell tillväxt för evigt, eller åtminstone under ens egen livstid. Den som är lite smartare förbereder dock en plan B.

Peak oil är förvisso på lite sikt ett allvarligt hot mot hela industrivärlden, men på kortare sikt anser jag att finanskraschen är allvarligare. En av effekterna kan bli att världshandeln stannar av och att det blir brist på många importvaror. På längre sikt kommer dock effekterna av peak oil också att bli kännbara för industri- och konsumtionssamhället.

Med tanke på detta kommer det att finnas en stor marknad för reparationer av alla de slag. Den som kan laga saker har på detta sätt en möjlighet att skaffa sig en inkomst. Att kunna laga saker blir även viktigt i hemmet i kristider, så det gäller inte bara en eventuell yrkeskarriär som reparatör, utan även att till exempel kunna fixa en punka på cykeln eller stoppa strumpor.

Det handlar inte bara om att laga tekniska prylar. Minst lika viktigt är att kunna laga kläder och skor. En symaskin är en nyttig sak att ha och lära sig använda. Själv har jag en Husqvarna från 1960-talet, som jag köpt begagnad. Fördelen jämfört med moderna symaskiner är att den inte är besudlad med en massa elektronik, utan en händig person kan öppna den och reparera själv.

Just elektroniken ställer till problem när det gäller att kunna laga saker. Numera finns kretskort med integrerade kretsar i de flesta tekniska prylar och de blir då näst intill omekbara. Det gäller kylskåp, spisar, bilar, telefoner med mera. En bil från 1980-talet går att fixa för den händige, men en från 2011 är omöjlig. Det går inte ens att koppla bort elektroniken om den skulle paja, för en modern bilmotor funkar inte utan den.

Den som tänker sig en framtid som reparatör (åtminstone som plan B) bör redan nu träna på att laga det man tänkt sig som sin specialitet. Det är förstås också nödvändigt att skaffa de verktyg, maskiner, reservdelar och material man behöver. Man behöver för vissa typer av reparationer också en lämplig lokal. Kläder och mindre maskiner kan man laga i hemmet, men för exempelvis bilar behövs lite mer utrymme. Man bör också tänka igenom för vilka saker det kommer att finnas en marknad för reparationer. Många saker som det idag inte lönar sig att reparera eftersom de är så billiga i inköp kan i framtiden komma att bli högst lagningsvärda. Slutligen bör man också tänka igenom vilka kunskaper man själv har eller lätt kan skaffa för att kunna reparera och därmed vilka typer av reparationer som kan vara aktuella för en själv.

Även den som inte tror sig kunna få en inkomst av att laga saker åt andra bör tänka över vilka verktyg man har i hemmet så att man åtminstone kan fixa det nödvändigaste själv.

Datorer går till skillnad från de omekbara maskinerna jag nämnde ovan i viss mån att laga genom att "slakta" delar från uttjänta datorer och ta som reservdelar till andra. Detta gäller till och med för bärbara datorer. Att laga en Ajfån är dock som jag ser det omöjligt då mobiltelefoner är så miniatyriserade och hoppackade. Möjligtvis kan man byta bildskärm genom att "slakta" från en annan telefon.

Fotnot: Bilderna av Kalle Anka kommer från en av de roligaste serier som Carl Barks gjort, nämligen "Mästerreparatören", först publicerad i Sverige 1954 och därefter återutgiven 1975 och 2004, samt i Kalle Ankas Bästisar 1985. Kalle Anka gör i denna serie en mängd fatala misstag på grund av sin övertro på sin egen förmåga.

Saab Automobile - repris från augusti?

2011-12-02T17:25:00.000+01:00

Idag, den 2 december, har de anställda på Saab Automobile fortfarande inte fått sin lön för november och det verkar inte komma några nya besked idag. Allt beror tydligen på "vad de kinesiska parterna kan åstadkomma".

Återigen kommer betalningsuppmaningar från Unionen, Akademikerna och Ledarna, medan det största fackförbundet IF Metall avvaktar eventuella besked under fredagen.

Är inte det hela en repris på vad som hände i augusti-september? Saab Automobile befinner sig redan i rekonstruktion och trots det går det så här illa. Kan ingen ta ut Saab-hunden bakom ladan och skjuta den? Trots alla försök och mirakulösa "räddare" ser det inte ut att hända något konkret. Återigen - låt de anställda få en chans att få avsluta och kunna gå vidare.

Finansiellt lapptäcke

2011-11-30T21:35:00.001+01:00

Eurozonen börjar alltmer likna ett finansiellt lapptäcke. Man försöker att lappa de synliga skador som uppstått, men det syns allt fler sprickor i tyget.

De alltför stora statsskulderna och budgetunderskotten i PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien) har man försökt att lappa med euroländernas stödfond EFSF och Europeiska centralbankens (ECB) stödköp av statsobligationer (Securities Markets Programme SMP). Bankernas problem med för stora innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna har man försökt att lappa genom att ECB "tillfälligt" sänkt sina krav på säkerhet och nu idag genom att centralbankerna i en samordnad aktion bistår bankerna med dollarswappar till överkomligt pris. Bakom det senaste utspelet för att "rädda" finansmarknaderna ligger som Daniel Kederstedt konstaterar de sänkta kreditbetygen för flera banker - eventuellt också att ryktet att en stor europeisk bank höll på att gå omkull igår kväll. Att så här desperata åtgärder tas till nu visar att läget är riktigt illa, fast de styrande inte vill säga det rakt ut.

Grundproblemet med alltför stor skuldsättning för vissa stater och kapitalbrist i många banker är dock så stort att lapparna inte räcker till. Det som händer nu är istället att man bygger på ytterligare komplexitet i det redan mycket komplexa globala finansiella systemet. Det har redan byggts på till en oerhörd komplexitet genom det berg av finansiella derivat som nu är rekordstort, samt genom de räddningsaktioner som genomfördes redan 2008. Denna ökade komplexitet i det finansiella systemet säkerställer att den slutliga kraschen blir desto mer spektakulär.

Det hjälper i längden inte heller att bara tillföra likviditet, när både många stater och banker egentligen är insolventa. Bankerna klarar än så länge detta genom att låtsas att deras obligationsinnehav inte fallit så mycket i värde. Det enda som hjälper är rejäla skuldavskrivningar. Många banker och regeringar kommer att falla, men det är oundvikligt. Bättre att ta smärtan nu än att lappa på med ännu mer finansiellt hokuspokus och göra saken värre i slutändan.

Den Hälsosamme Ekonomisten skrev häromdagen en väldigt bra utförlig förklaring av hur euron orsakat statsskuldsproblemen och sambandet mellan euron och skuldkrisen.

Om det fortfarande finns någon som förnekar sambandet mellan euron och eurokrisen har jag tagit fram ett diagram som illustrerar hur PIIGS-ländernas bytesbalans har utvecklats sedan euron infördes. Bytesbalansen är ett mått på hur mycket ett land exporterar i förhållande till dess import. Om det varaktigt föreligger en skillnad mellan export och import kan man misstänka att landet i fråga lever över sina tillgångar.

Läs hela!

För att övergå till Grekland, så har landets situation ofta jämförts med Argentinas runt år 2000, vilket skulle kunna ge visst hopp om att landet skulle kunna "komma tillbaka". Det finns dock stora skillnader. Greklands statsskuld är mer än dubbelt så stor som Argentinas var då. Även statsfinansernas underskott var 2009 dubbelt så stort. Argentina hade då bara ett litet underskott i handelsbalansen, medan Greklands underskott i handelsbalansen sedan 2007 har legat över 10 procent av BNP. Greklands eventuella återhämtning lär alltså ta mycket längre tid. Italien har bättre möjligheter att klara sig, då deras underskott i handelsbalansen bara legat runt 2-3 procent av BNP de senaste åren. Spanien har legat på 10 procent, men kommit ner till 4 procent i år. Irlands handelsunderskott närmar sig noll i år, men för Portugal ser det på den fronten lika illa ut som för Grekland, även om deras statsskuld inte är lika stor.

Första stora flygbolaget i putten

2011-11-29T22:43:00.000+01:00

Idag begärde American Airlines rekonstruktion enligt "Chapter 11". De lär knappast bli det sista flygbolaget att lämna in i denna kris.

Flygbranschen har haft enorma svårigheter att uppvisa några större vinster under de senare åren. Branschens internationella organisation IATA räknar med att aktörerna ska göra en samlad vinst på 6,9 miljarder dollar i år – men vinstmarginalen ligger likväl bara på strax över 1 procent. Den ekonomiska krisen samt de högre bränslepriserna förväntas tynga aktörerna så pass att de inte redovisar någon vinst alls under 2012.

American Airlines verkar också tro på mirakel.

Trots konkursen tror bolaget att det ska återuppstå likt fågel Fenix ur askan, starkare och konkurrenskraftigare.

För det är inga muntra siffror som flygbranschen redovisar.

Flygindustrin går dock mot en dystrare framtid när konjunkturen svikar. I går kom internationella branschorganisationen IATA med månadssiffor som visar att passagerarvolymerna ökade med 3,6 procent under oktober månad med fraktvolymerna sjönk med 4,7 procent.
Nordamerika noterade en nedgång i passagerartrafiken om 1,9 procent under oktober. Nedgången i trafiken förklaras till stor del av kapacitetsneddragningar hos amerikanska flygbolag.

Särskilt fraktvolymen är en indikator om vad som komma skall.

Jag har sedan länge sagt att flygbranschen kommer att drabbas särskilt hårt av krisen - större delen av flygbranschen är dödsdömd.

Som jag ser det finns det två möjliga framtidsscenarier för flygbranschen i det korta perspektivet.
Den ekonomiska krisen förvärras igen och färre flyger. Inte bra.
Ekonomin vänder uppåt och med den oljepriset. Inte bra.
Nu kanske vi till och med får sämsta tänkbara situation för flyget - högt oljepris (p.g.a. brist) kombinerat med stagnerande världsekonomi.

Redan innan den nuvarande krisen har flygbranschen lidit av dålig lönsamhet och det är ingen ny företeelse.

Trots denna starka tillväxt och trots att flygbranschen har gynnats starkt av exempelvis skattefritt bränsle och statliga investeringar i flygplatser så har flygbranschens lönsamhet genom åren varit pinsamt dålig. Under åren 1963-1979 gick flygbranschen som helhet mestadels med vinst, men en rätt futtig sådan runt 2,5%. På normala företag ställs helt andra vinstkrav. Under åren 1984-1989, 1995-2000 samt 2006-2007 gick flygbranschen också med vinst, men fortfarande dålig vinst. Dessemellan har det varit några omgångar med kraftiga förlustår för flyget, och dessa förlustomgångar ser ut att bli värre för varje gång.

Den tysta uttagsanstormningen i Grekland

2011-11-29T11:57:00.003+01:00

Igår såg jag att det i förbifarten nämndes i en artikel att

Greklands banker töms på insättningar i snabb takt, visar statistik från Europeiska centralbanken (ECB). I oktober tappade bankerna 4 procent av sina insättningar, som därmed krympte till 182,5 miljarder euro. Mätt från december 2009, när den grekiska skuldkrisen drog igång, har bankerna därmed förlorat en fjärdedel av sina insättningar.

För att illustrera detta hämtade jag data från ECB och ritade ett diagram, där jag även tagit med Irland, Portugal och Österrike som jämförelser, då deras banksektorer är i samma storleksordning.

Här ser vi hur katastrofalt insättningarna i grekiska banker sjunkit jämfört med mer friska Österrike. Det pågår alltså sedan december 2009 en tyst uttagsanstormning i Grekland, där pengar förs över till banker i utlandet. Även om man på något mirakulöst vis lyckas "lösa" Greklands statsskuldsproblematik så ser det ändå väldigt illa ut för landets banksektor.

Portugisiska banker är som synes inte alls drabbade på samma vis, utan ökar tvärtom sina insättningar. Vad gäller irländska banker ser det eventuellt ut att finnas en fallande trend. De stora hacken i Irlands kurva beror troligen på omklassificeringar av vad som är MFI.

Tillägg: MFI är förkortning för Monetära finansinstitut, alltså i princip banker. Riksbankens förklaring:
Monetära finansinstitut (MFI) innefattar banker, bostadsinstitut, finansbolag, kommun- och företagsfinansierande institut, monetära värdepappersbolag och monetära investeringsfonder (penningmarknadsfonder).

Statsbankrutt och eurokollaps för dummies

2011-11-28T20:27:00.000+01:00

Martin Saar tipsar om att Sveriges radio har gjort en väldigt bra grafisk överblick över vad som kan hända vid en statsbankrutt i exempelvis Grekland eller Italien och hur det hänger samman med eurokollaps. Pedagogiskt förklarat så att alla kan förstå.

Derivatberget större än någonsin!

2011-11-28T08:02:00.030+01:00

Det börjar bli lite väl "intressant" nu i världsekonomin. ZeroHedge tipsar om senaste rapporten från BIS, där det visar sig att mängden finansiella derivat i världen första halvåret i år växt till en ny rekordnivå. De 708 biljoner dollar som det totala underliggande värdet uppgår till kan jämföras med världens totala årliga BNP på cirka 63 biljoner dollar. Även om bara några procent måste betalas ut blir det gigantiska summor. Det rör sig inte bara om den högsta totalsumman någonsin, utan det är den största halvårsvisa ökningen någonsin!

Marknadsvärdet av derivaten har dock sjunkit, se diagrammet nedan, men frågan är vilket värde som är mest relevant vid en systemkris.

Bara marknadsvärdet av derivaten är förresten större än USA:s BNP.

Det enda vi vet är att vi inte vet hur detta kommer att sluta.

Brittiska utrikesministeriet förbereder sig enligt Telegraph förresten för konsekvenserna av en eurokollaps, då deras ambassader i euroländer kan behöva hjälpa britter i dessa länder, då de vid en euro- och bankkollaps kanske inte kommer att kunna komma åt sina pengar. En riktig finanskrasch alltså.

Två intressanta videor

2011-11-27T20:50:00.001+01:00

Zero Hedge tipsar om en mycket intressant intervju med ekonomen Steve Keen på BBC News Hardtalk. Jag har skrivit om Steve Keen förut. Här talar han om skuldkrisen.

Hans radikala lösning är i princip att skriva av skulderna, bankrutta bankerna, tillfälligt förstatliga det finansiella systemet och börja om igen. Några intressanta citat:

- Tror du verkligen att vi är på väg mot ännu en stor depression?
- Vi är redan i en, och samma sak gällde under den förra stora depressionen, att folk inte förstod att det var en förrän den var över.

"man kan få väldigt väldigt dåliga sociala effekter av en kris som denna"

"Jag är emot kapitalism som parasiterar på sig själv, vilket händer när vi låter finanssektorn ta över och skapa mycket mer skulder än vi behöver."

"Ekonomiinstitutionerna [på universiteten] var källan till dessa dåliga tankar."

"Vi måste ändra den politiska maktbalansen nu, eftersom i grunden så har finanssektorn, världens kreditorer, dominerat politiskt och definitivt satt den politiska agendan för de senaste 20-30 åren."

"Hushållen tog inte de dåliga besluten, de dåliga besluten togs av bankerna som lånade ut."

Han föreslår att staten "trycker" en massa pengar som delas ut till alla, men med villkoret att det i första hand ska gå till att betala av individernas lån. Detta kommer att minska skuldbördan, men utan att försätta bankerna i konkurs.

En annan intressant video tipsar Vidsynt om. Det är epidemiologen Richard Wilkinson som berättar om hur ekonomisk ojämlikhet skadar samhällen.

Deflationsrisk i Sverige

2011-11-27T18:46:00.000+01:00

Tidigare idag skrev jag om hur eurozonens räntor stiger, men att svenska statsskuldsräntor ligger ganska stilla. De låga räntorna visar också att vi knappast kan förvänta oss någon hög inflation i Sverige de närmaste åren, utan snarare deflation. Detta scenario bekräftas av senaste finansmarknadsstatistiken från i fredags, där vi ser att ökningstakten för hushållens skulder fortsätter att sjunka och vi nu även ser detsamma för företagen, se diagrammet nedan. Observera alltså den skarpa vändningen neråt för företagen, vilket dessutom pekar mot recession.

Penningmängden M1 fortsätter också att minska så sakteliga, se diagrammet nedan. M3 är som jag ser det inget relevant penningsmängdsmått, då även penningmarknadsfonder ingår där.

Prisinflationtakten mätt med KPI sjunker också och framförallt ligger KPIX och KPIF (där räntorna inte är medräknade) lågt och sjunker.

Ser man på den harmoniserade HIKP ser man att inflationstakten i Sverige ligger betydligt lägre än EU-genomsnittet och är sjunkande istället för EU-genomsnittets stigande.

Det kan tyckas positivt med sjunkande priser på grund av deflation, men deflation innebär också oftast lågkonjunktur och att företagen drar ner, vilket ger större arbetslöshet. Denna gång lär Sverige inte komma undan så lindrigt som vi gjorde 2008-2009, då vi nu har en mycket högre generell skuldnivå i samhället och dessutom fallande bostadspriser.

Euroräntorna stiger vidare

2011-11-27T13:52:00.000+01:00

För drygt en vecka sedan tittade jag på utvecklingen för ränteläget för euroländerna. Då såg det ut som i diagrammet nedan. Jag har plockat bort Grekland (tioårig på 28%) och Portugal (tioårig på 11%), som ligger på "konkursnivåer", för att lättare kunna jämföra de länder som har lägre räntelägen.

Nu i fredags såg det istället ut som i nästa diagram.

För Irland har räntorna på korta löptider åter stigit och indikerar tappat förtroende från marknaden. Italien har numera en lätt inverterad räntekurva (lägre ränta på långa löptider), vilket antyder förtroendebrist. Landet har nu passerat möjligheten att finansiera sig utan räddningspaket. För Spanien har räntorna stigit något den senaste veckan, men räntekurvan är ännu inte över "katastrofgränsen" 7 procent och ännu inte inverterad. Den nya regeringen måste dock snarast ta till kraftfulla åtgärder för att vända trenden.

Belgien har klättrat snabbast i diagrammet och är på god väg att komma ikapp Spanien. Hur ska landet utan regering få ihop pengar till sitt underskott i statsbudgeten och samtidigt rädda problembanken Dexia?

Österrike och Frankrike har inte uppvisat några större förändringar, men är värda att hålla koll på med tanke på deras exponeringar mot Öst- och Centraleuropa (bl.a. Ungern) respektive BIGPIS-länderna.

Mest anmärkningsvärt är att även räntorna på tyska statspapper stigit och de nu är på samma nivå som Storbritannien. Tyskland har som jag skrev i våras också en stor statsskuld på över 80 procent av BNP (2010) och ska de dessutom behöva "rädda" eurozonens svagare länder hamnar de själva i knipa. Skulle räntorna på tyska statspapper fortsätta att stiga blir läget mycket allvarligt, då de är en av få "trygga hamnar" vad gäller europeiska obligationer. Risken är stor att Tyskland då helt enkelt stoppar alla räddningar av övriga euroländer och bara ser till sitt eget bästa. Vi har redan hört invändningar mot räddningspaketen från tyskt håll. Avklippta räddningspaket skulle förstås innebära en europeisk bankkrasch, men tyskarna måste här väga nyttan av att slippa detta mot faran med att deras räntor skenar iväg. För skenar de tyska räntorna iväg lär det i sig krascha bankerna.

För svensk del känns det skönt att våra statspappersräntor ligger lågt och inte visar tecken på att röra sig uppåt. De låga räntorna visar också att vi knappast kan förvänta oss någon hög inflation i Sverige de närmaste åren, utan snarare deflation.

Fredagsmys: hemgjorda rosa potatischips

2011-11-25T20:39:00.001+01:00

Så här på fredagskvällen har det blivit en modern svensk tradition att äta skräpmat, även kallat "fredagsmys". Därför tänkte jag idag göra egna potatischips. Jag hittade ett recept på hemmagjorda potatischips i mikrovågsugn och beslöt mig för att pröva. För att göra experimentet lite roligare tog jag några av mina egenodlade rosa potatisar av sorten Highland Burgundy Red (köpta från Larsvikens potatis). Nedan ser ni dem innan de åkte in i mikron.

Så receptet:

Tag 1 medelstor potatis (2 små fick det bli av mina rosa) och tvätta den
Skala eventuellt om skalet inte är fint
Skär den i tunna skivor med exempelvis en osthyvel
Lägg en bit bakplåtspapper på en tallrik (det går också bra att smörja den med olja istället)
Lägg potatisskivorna på
Droppa på olivolja
Strö på salt
Mikra på högsta effekt i cirka 5 minuter tills potatischipsen får färg och blir krispiga
Låt chipsen rinna av och torka på ett hushållspapper

Resultatet blev över förväntan - de godaste potatischips jag har ätit. För dem som inte har rosa potatisar går det lika bra med Blå Kongo och hittar man inte sån i affären går det lika bra med helt vanlig potatis.

Den rosa potatisen är såklart också rolig att göra klyftpotatis på. Nedan innan de åkte in i ugnen.

Och så här såg de ut när de kom ut:

P.S. Halvdåliga mobilbilder...

Första uttagsanstormningen - i Lettland

2011-11-25T11:59:00.004+01:00

Så har vi fått se den första uttagsanstormningen i Europa sedan hösten 2007 (brittiska Northern Rock). Denna gång mot lettiska Krajbanka.

Den lettiska finansinspektionen säger att Krajbanka troligen kommer att likvideras, eftersom den inte har kapital för att klara insättarnas och långivarnas krav om inte Litauens regering bestämmer sig för att skjuta in kapital i moderbolaget Snoras. De som har konton i Krajbanka får nu ta ut högst 50 lati (cirka 660 kronor) per dag. Resultatet är förutsägbart - långa köer till uttagsautomaterna.

Snoras bank ägs av kände Saab Automobile-spekulanten Vladimir Antonov, och han och hans kompanjon Raimondas Baranasuskas har nu gripits i London.

Sedan förra veckan tvångsförvaltas Snoras efter misstankar om fusk med redovisningen. Misstankarna mot Antonov rör, enligt åklagaren, bedrägeri och penningtvätt.

Det har länge funnits misstankar mot Antonov om skumma affärer och hans svenske talesman verkade inte heller ha helt rent mjöl i påsen. Så fick vi då bekräftat att Antonov ägnat sig åt skumraskaffärer. Hur ren är hans kompis Victor Muller?

Denna gång rör det sig om rent bedrägeri som är orsaken till att en bank faller, men Snoras/Krajbanka lär knappast vara den sista banken som faller i denna Finanskris 2.0. Var kommer vi att få se scener som den i bilden ovan nästa gång? Denna gång ser det ut att gå ganska lugnt till - letterna är ett sansat folk - men vilka scener kommer att utspela sig när grekiska banker faller?

Tillägg: Hur kommer det att gå för Antonovs Conversbank? "is based in Moscow, the Russian Federation. It has branches in England, the Czech Republic, Belarus, Latvia, Lithuania, the Russian Federation, Ukraine, and Estonia."

Tillägg 2: Första uttagsanstormningen i Europa sedan 2007 var det förstås. Glömde bort uttagsanstormningen i Sydkorea i februari i år.

Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien

2011-11-24T21:08:00.001+01:00

Arabförbundets utrikesministrar träffades idag i Kairo för att diskutera sanktioner mot Syrien. Man har nu gett Syrien ett ultimatum till imorgon fredag, sedan vidtas sanktioner mot flyg och landets centralbank. Samtidigt har USA:s hangarfartyg George H.W. Bush lämnat Hormuzsundet vid Persiska viken och parkerat sig utanför Syrien. USA:s ambassad uppmanar också amerikanska medborgare i Syrien att lämna landet omedelbart. Det talas även om att inrätta en flygförbudszon över Syrien.

Albawaba news, which cites Kuwait's al Rai daily, reports that Arab jet fighters, and possibly Turkish warplanes, backed by American logistic support will implement a no fly zone in Syria's skies, after the Arab League will issue a decision, under its Charter, calling for the protection of Syrian civilians.

Fokus ligger just nu på Syrien, men det är del av ett större maktspel och det är knappast humanitära skäl som drivit Arabförbundet och kanske USA till att nu agera mot Syrien.

Syrien styrs av Bashar al-Assads regim, en minoritetsgrupp som har dominerat Syriens styre sedan 1970 då den nuvarande presidentens far gjorde en kupp. För att förstå mer om situationen i Syrien måste man se på landets demografi. Religiöst så är 87 procent av befolkningen muslimer, 3 procent druser och 10 procent kristna. Av muslimerna är 74 procent sunnimuslimer och resten olika grenar av shiamuslimer - alawiter, imamiter och ismailiter. Den största etniska gruppen är araber med 85 procent, sedan finns 9 procent kurder, 3 procent druser, samt mindre grupper av turkmener, syrianer, armenier, adygéer med flera. Stora delar av landet är ofruktbara och glest bebodda och större delen av befolkningen finns i nordvästra hörnet, samt runt Damaskus i södra hörnet.

De styrande alawiterna är alltså en minoritet som mest bor i kustremsan. Eftersom de är shiamuslimer har de lätt för att ha nära relationer med Iran. Majoriteten av befolkningen är dock sunnimuslimer och här har alltså Saudiarabien och de flesta andra arabländer som domineras av sunnimuslimer ett intresse av att fälla den shiamuslimska al-Assad-regimen. Det ligger förstås även i deras intresse att på detta vis försvaga rivalen Irans inflytande i regionen. Syrien är politiskt isolerade i arabvärlden och även Turkiet, som för några år sedan hade mer vänskapliga relationer till Syrien, har nu vänt emot dem. Den enda vän som Syrien nu har är Iran (om man inte räknar vapenleverantören Ryssland).

Syrien har alltid sett Libanon som en historisk del av Syrien och ofta blandat sig i landets komplicerade politiska spel. När Syrien nu har fullt upp med interna problem kan det bli svårare för den shiitiska Hizbollah-milisen i Libanon att få stöd utifrån, även om de fortfarande har Iran på sin sida. Därmed kan alltså maktbalansen ändras även i Libanon, vilket kan leda till att andra grupper försöker kapa åt sig en bit av kakan om Hizbollah försvagas.

Ännu finns dock få tecken på att Syriens regim skulle förlora greppet om det egna landet. Militären är stark och trots en del desertörer är den fortfarande i huvudsak enad, och mot den kan en obeväpnad eller illa beväpnad civilbefolkning inte göra mycket. Syrien har också egen olja om än inte jättemycket, men är ändå en nettoexportör. Dessutom har man två egna raffinaderier i Banias och Homs. Landets militär kan alltså inte försvagas genom något oljeimportembargo. Däremot kan man tänka sig att man vid ett eventuellt ingripande utifrån kommer att försöka stänga ner oljeindustrin för att försvaga landet.

Cornucopia påpekar att Syrien har ryskt strategiskt luftvärn av typ S-400 vilket såklart försvårar ett militärt ingripande utifrån och försök att införa en flygförbudszon. Israel har troligen inte så mycket att vinna på att blanda sig i vad som händer i Syrien, eftersom de genom sin kontroll av Golanhöjderna redan har gränsen säkrad. Snarare är det USA, Saudiarabien och Turkiet som kommer att ingripa.

Öster om Syrien ligger Irak, där USA planerar tillbakadragande av trupperna. Iran vill självklart passa på att skaffa sig inflytande där i det maktvakuum som då uppstår, men även ärkerivalen Saudiarabien vill det, och i viss mån även Turkiet, som framförallt är intresserade av de kurddominerade delarna i norr. Saudiarabien vill framförallt förhindra att shiitiska Iran stärker sin roll i Irak. Saudiarabien har redan problemet med missnöjda shiamuslimer i grannlandet Bahrain och vid sin egen nordöstra kuststräcka runt oljehamnarna. Framförallt vill man förhindra att Iran ska skaffa sig en sammanhängande inflytandesfär via Irak och Syrien ända ut till Medelhavet (genom Hizbollah i Libanon). Al-Assad-regimen i Syrien har således en nyckelroll i maktspelet i Mellanöstern och därför blir landet nu viktigt för omvärlden trots små oljetillgångar. Skulle regimen i Syrien mot förmodan sitta kvar och Iran även lyckas stärka sitt inflytande i Irak förändras läget även för Israel, men som det ser ut nu så agerar övriga aktörer på ett sätt som gynnar Israels intressen och därmed behöver de som jag ser det inte blanda sig i.

Troligen känner sig varken Saudiarabien eller Iran särskilt frestade att ingripa militärt i Irak. Det är helt enkelt inte värt kostnaden att skicka in trupper i detta getingbo. De agerar istället genom att stödja olika grupper i Irak.

Det har på senaste tiden åter talats om ett eventuellt israeliskt anfall mot iranska kärnanläggningar, men frågan är hur sannolikt detta är, med tanke på de svåröverskådliga konsekvenserna. Vid en attack mot Iran öppnas möjligheten att de som hämnd kan få för sig att stänga Hormuz-sundet, där större delen av Persiska vikens oljeexport passerar.

En militär insats mot Iran är också utesluten annat än i liten skala. Iran är som ett närmast ointagligt fort, som domineras av Zagros-bergen. Dessa berg är omöjliga att inta, vilket Saddam Hussein bittert fick erfara under 1980-talet. Landet är stort som hela Västeuropa och har 70 miljoner invånare. I norr skyddas det av Elburz-bergen, som även löper längs Kaspiska havet. Visst kan man flygbomba, men att kontrollera detta land skulle kräva landstyrkor i en omfattning som ingen stormakt har råd med. Den enda chansen för främmande makter är att sätta igång revolter bland Irans minoritetsfolk. Endast 53% av landets befolkning har persiska som modersmål och skulle baluchier i öster, azerier i norr och kurder i väster göra uppror samtidigt blir Iran kraftigt försvagat och måste ägna sig åt att stabilisera sitt eget territorium istället för att kunna utöka sitt inflytande i andra länder. Iran har dock en oerhört stark statsmakt och regimen verkar inte visa något som helst tecken på att släppa järngreppet om folket och så länge de håller greppet även om ytterområdena sitter de starkt.

Iran har en stark militär delvis tack vare att Ryssland har sålt avancerade vapensystem till dem. Allvarligast för USA är Sunburn-missilerna, som är gjorda för att slå mot fartyg. Sunburn har aldrig använts i strid, så vi vet inte hur bra eller dåligt amerikanska stridsfartyg skulle klara sig mot dem. Sunburn har en aktionsradie på runt 150 kilometer och kan bära en kraftig sprängladdning. Den flyger i dubbla ljudhastigheten och har ett avancerat flygmönster då den flyger nära vattenytan och när den närmar sig målet gör snabba undanmanövrar för att förvilla eventuella motmedel. Om en amerikansk flottstyrka skulle lyckas detektera en inkommande Sunburn-missil skulle de bara ha några sekunder på sig för att skjuta ner den och det är en öppen fråga ifall de klarar av det. En missil räcker för att sänka ett stort stridsskepp. Det som USA:s flotta kan göra är att med hjälp av AWACS-plan försöka hålla koll på potentiella missilavfyrare och oskadliggöra dem innan de får chansen att skjuta - inte helt lätt. Problemet vad gäller Irans Sunburn-missiler är att Persiska viken är ett långsmalt innanhav (bara 350 km på bredaste stället) med bara ett smalt utlopp i Hormuz-sundet. På nordsidan av viken finns Irans berg, där det är lätt att gömma olika kustförsvar såsom mobila missilramper.

Iran har som bekant ett kärnkraftsprogram som i förlängningen kan bli ett kärnvapenprogram, men mycket återstår innan man har kapacitet att avfyra kärnvapen mot sina fiender. Frågan är om man ens på allvar planerar detta, eller om man bara vill hålla sina fiender på halster. Kärnkraftverket beräknas sätta igång någon gång nästa år. Vad gäller kärnvapen så har Iran ännu inte ens utfört något underjordiskt prov (till skillnad mot Nordkorea). Även om man skulle komma så långt så återstår en hel del arbete innan Iran kan ha en kärnvapenstridsspets som kan avfyras med en missil. För överskådlig framöver är hotet från Iran inte att de skulle kunna avfyra kärnvapen, utan istället att de stödjer olika shiamuslimska rörelser eller regimer i grannländerna.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma ryssarnas fulspel i området, då de glatt beväpnar olika regimer som kan betala med oljepengar. I och för sig är väl inte USA så mycket bättre när de beväpnar Saudiarabien.

Lågenergilamporna minskade inte elförbrukningen

2011-11-23T11:55:00.024+01:00

Igår skrev jag om de problem med kvicksilverlamporna som SvD nu uppmärksammat. Jag har sedan länge sågat argumentet för dessa lampor att de skulle minska den totala elförbrukningen, så med statistik från Eurostat kan vi se om utfasningen av glödlamporna syns i EU:s elförbrukning. Det närmaste jag hittar är total elproduktion, vilket med tanke på hur eldistribution fungerar i princip är synonymt med konsumtion. Tyvärr är inte Tyskland med i Eurostats siffror, men bilden är ändå klar om man ser på EU minus Tyskland.

Någon minskning i elkonsumtionen kan inte jag se under åren 2008-2011. Snarare ser det ut som om sommarens botten blivit något högre för varje år. Så mycket elbesparing gav alltså förbudet mot glödlampor...

SvD fortsätter även idag att skriva om lågenergilamporna och tar bland annat kort upp den hälsofarliga produktionen och kvicksilvergruvorna i Kina, som jag skrev om igår.

SvD visar i dagens artikel också att belysningsbranschen inte vet hur stor andel av lågenergilamporna i Sverige som återvinns, utan bara gissar att det är 80 procent.

Kvicksilverlamporna - teknofix med nya problem

2011-11-22T20:48:00.000+01:00

Igår uppmärksammade SvD att många lågenergilampor hamnar i fel sopor.

Kvicksilver är sedan ett par år tillbaka förbjudet i Sverige, men med undantag för bland annat lågenergilampor. I nuläget ska alltså lågenergilampor lämnas in till en återvinning på en återvinningscentral, men upp emot 200 000 lågenergilampor i Sverige varje år hamnar istället i glasåtervinningen, vilket i förlängningen leder till att kvicksilvret i lamporna riskerar att hamna i naturen. Kvicksilver är ett av de allra farligaste miljögifterna, och därför utgör även den lilla mängd som finns i lamporna ett allvarligt problem.

Jag får väl säga "vad var det jag sade", för redan i februari 2009 undrade jag "hur ska ni ha det med kvicksilvret".

Fr.o.m. september 2009 försvinner alla matta glödlampor samt de klara 100-wattarna, för att ersättas av lågenergilampor. Hur rimmar det med kvicksilverförbudet? Vad kommer att hända med alla dessa kvicksilverinnehållande lampor när de är förbrukade? I augusti förra året kunde man läsa att varje år slängs omkring 12 000 ton elektronikavfall i soppåsen eller i fel kärl. Och i artikeln om glödlamporna står att "I Sverige samlas omkring 70—80 procent av lågenergilamporna in, mot 20 procent i EU", vilket kan formuleras omvänt - 20-30% av lågenergilamporna hamnar i Sverige i fel sopor, och i EU är det hela 80% som hamnar fel!

Detta är ett praktexempel på vad som händer när man genom en "teknofix" försöker "lösa" ett problem (energiförbrukningen för belysning) och istället får ett ännu värre problem på halsen (kvicksilver). Vad gäller den förväntade elbesparingen från att förbjuda glödlampor skrev jag så här.

Teoretiska beräkningar ger också vid handen att kvicksilverutsläppen totalt kommer att minska, eftersom det släpps ut en hel del kvicksilver när man bränner kol för att generera elkraft. Detta gäller förstås Europa i stort, inte i Sverige. Den elbesparing som lågenergilamporna ger skulle därmed sänka de totala kvicksilverutsläppen, även om en stor del av lamporna hamnar i fel sopor. Tillåt mig tvivla! Sänkt elförbrukning från belysning kommer att leda till sänkt efterfrågan på belysningsel och därmed ett lägre elpris. Då kommer andra användningsområden för el istället att kunna öka sin förbrukning och i slutändan står Europa där med lika höga kvicksilverutsläpp från kolkraft plus nya kvicksilverutsläpp från lågenergilampor.

Jag uppmärksammade även kvicksilverlamporna i april 2010 och i juli 2009.

Nu har det svenska etablissemanget drabbats av kvicksilverpanik.

SvD:s granskning visar att branschen måste bli bättre på att ta hand om de farliga lågenergilamporna. Det medger Jan-Olof Eriksson, vd på El-kretsen, som ansvarar för insamlingen. Han vill nu att personalen som sorterar glas och exponeras för lamporna ska testas.

Även miljöministern anser att situationen är akut - så dags nu - som de flesta politiker ligger hon steget efter. Kunde inte någon på hennes departement ha upplyst henne om problemet för längesen? Vilka andra miljöproblem har hon missat?

Även andra politiker har vaknat.

EU-parlamentarikern Åsa Westlund (S) reagerar på SvD:s granskning av bristerna i återvinningen av lågenergilampor.
– Jag tycker att EU-kommissionen måste agera. Sverige lyfts ofta fram som ett positivt exempel i de här frågorna och då undrar jag hur det ser ut i andra delar av EU, säger Åsa Westlund.

Naturskyddsföreningen reagerar såklart också kraftigt.

Precis som med beslutet om utfasningen av glödlampan tror Mikael Karlsson att det krävs ett politiskt beslut för att få en tidsplan för lågenergilampans utfasning. Kvicksilverlamporna är en tillfällig lösning, även om det inte finns någon plan över hur övergången till nästa ljusalternativ ska se ut.

Bra att han reagerar, men det känns lite orealistiskt att börja tala om en övergång till ett belysningsalternativ som ännu inte är klart. Kunde vi inte ha haft glödlamporna kvar under övergångsperioden, istället för att få ett kvicksilverproblem?

Supermiljöbloggen tipsar idag om att Naturskyddsföreningen kommit med den vettigaste nödlösningen - inför pant på lågenergilampor.

I samband med artiklarna om kvicksilverlamporna tipsar SvD om hur man återvinner rätt vad gäller lågenergilampor och lysrör.

Gå in på din kommuns hemsida. Där finns information om närmaste återvinningscentral eller miljöstation.

Sagt och gjort - jag gick in på Stockholms hemsida för att ta reda på detta. Eftersom jag inte finner någon lämplig rubrik på förstasidan så skriver jag in "återvinning" i sökrutan och får förslaget "återvinningscentral". Sökningen visar dock att det inte finns så många sådana, och de ligger alldeles för långt bort och avsides för oss utan bil. Östberga - var sjutton ligger det egentligen? Hur miljövänligt och energibesparande är det förresten att folk ska hålla på och åka bil för att lämna sina trasiga lampor? Nå, jag ger inte upp, utan söker istället på "lågenergilampor" och hamnar då på sidan om Elavfall, som innehåller följande något förvirrande text.

Allt som drivs med sladd eller batteri räknas som elavfall. Hit räknas även glödlampor, lysrör och lågenergilampor.

Man kan av detta tro att lysrör och lågenergilampor ska slängas tillsammans med övrigt elavfall. Även den efterföljande texten inbjuder till samma missuppfattning.

Elavfall som ingår i el-retur är:
- Ljuskällor: Lysrör, glödlampor och lågenergilampor, utan emballage eller förpackning.

Vad gäller återvinningen står följande.

De boende kan som enskilda hushåll även lämna sitt elavfall på stadens återvinningscentraler eller till den mobila miljöstationen [...] Se länk nedan till Avfall och återvinning - hushåll för adresser och öppettider.

Det finns dock ej någon länk dit på denna sida! När jag går vidare till sidan om farligt avfall hittar jag dock länkar om avfall och återvinning samt här lämnar du sopor. Eftersom återvinningscentralerna inte var att tänka på för min del tittar jag på miljöstationer för farligt avfall, men även den närmaste av dessa ligger ganska långt bort. En frisk man som jag kan i och för sig gå 1,6 kilometer för att lämna avfall, men hur ska alla pensionärer med rullator göra?

Nästa alternativ är den mobila miljöstationen, men den tänker tydligen inte passera mitt område de närmsta månaderna ser jag av turlistan.

Slutsatsen blir att Stockholms stad är kass vad gäller att underlätta korrekt återvinning av lågenergilampor och lysrör. Inte konstigt att många av dem hamnar i fel sopor!

Ännu ett problem är hur man ska sanera i hemmet om en kvicksilverlampa råkar gå sönder. Läs noga Kemikalieinspektionens instruktioner - särskilt skillnaden mellan när en kall lampa går sönder och när en varm lampa går sönder.

Själva produktionen av kvicksilverlamporna verkar mest finnas i Kina och i brittiska Times fanns för något år sedan en artikel om förhållandena för arbetare i Kina som jobbar i fabrikerna där större delen av våra kvicksilverlampor tillverkas.

Tests on hundreds of employees have found dangerously high levels of mercury in their bodies and many have required hospital treatment, according to interviews with workers, doctors and local health officials in the cities of Foshan and Guangzhou.

Vi har alltså exporterat de hälsoproblem som är förknippade med tillverkningen av dessa lampor.

Kina är också världens största producent av kvicksilver med nästan två tredjedelar av världsproduktionen 2005, följt av näst största producenten Kirgizistan. EU-förbudet mot glödlampor har fått Kina att återöppna kvicksilvergruvor för att få fram mer råmaterial till lågenergilampor. Detta skapar också miljöproblem som vi exporterat.

Så frågan är om det sammantaget var en särskilt ljus idé att byta ut glödlamporna mot kvicksilverlampor. Tur att det äntligen blir lite offentligt rabalder om detta och inte bara från obskyra gnälliga bloggare som jag.

Peak Space

2011-11-20T22:09:00.001+01:00

The Economist hade i somras en artikel med titeln "The End of the Space Age". Själva artikeln är läsvärd, men bäst är ändå kommentarerna. Väldigt många personer blev väldigt arga och såg The Economist som brittiska kättare som försökte nedvärdera framtida amerikanska rymdprogram.

I somras flög den sista rymdfärjan och en rymdepok var därmed slut när Atlantis landade den 21 juli. Totalt under perioden 1981 till 2011 gjordes 135 rymdflygningar med rymdfärjorna. Totalt fem rymdfärjor byggdes, varav en förstördes vid starten och en vid inträdet i jordatmosfären. Ett mycket riskfyllt färdsätt, med andra ord.

Rymdfärjorna har dock aldrig åkt högre än till låg jordbana, d.v.s. inte högre än runt 640 km från jordytan och vanligen bara på 320 km höjd. Detta ska jämföras med att Jordens radie vid ekvatorn är 6378 km - rymdfärjorna var alltså aldrig längre från Jorden än en tiondel av radien. Om man tar en vanlig jordglob med 30 cm diameter var de aldrig högre än ett par centimeter över ytan! Detta gäller för övrigt alla bemannade rymdfärder de senaste årtiondena.

"Riktiga" bemannade rymdfärder var istället de som amerikanerna gjorde till månen, cirka 385 000 km från Jorden eller omkring 30 gånger Jordens diameter. Då lösgjorde man sig från Jordens gravitation och hamnade istället i månens gravitation. 1968 cirklade Apollo 8 runt månen som första bemannade farkost till en annan himlakropp och 1969 landade Apollo 11 på månen. Därefter följde ett antal månlandningar, varav den sista var Apollo 17 i december 1972. Denna färd slog ett antal rekord - längsta bemannade månlandningsfärd, längsta totala besättningstid på månens yta utanför månlandaren, största mängd hämtade prover från månen och längsta tiden i bana runt månen. Det anser jag vara "peak space". Som av en händelse råkar månlandningarna sammanfalla med tiden för toppen för USA:s oljeproduktion.

Sedan 1972 har alltså ingen människa varit längre från jordytan än en låg jordbana. Visserligen har vi skjutit upp en mängd satelliter i olika banor och till fjärran planeter, men de har alla varit obemannade. USA:s förre president George W. Bush föreslog i januari 2004 en ny bemannad färd till månen planerad till 2019 och en månbas 2024. Ett program sattes igång, men skrotades sedermera till förmån för program för en bemannad asteroidlandning 2025 och bemannad Marsfärd 2035. Det är dock högst tveksamt om dessa blir av (även om man lyckas lösa de enorma praktiska problemen) så som världsekonomin ser ut nu. USA har nog med problem på marken, både inom och utom sina gränser. Fysiklektorn Tom Murphy har räknat lite på rymdresor för den som är intresserad av hur stort projekt det egentligen skulle vara att skicka bemannade rymdskepp till andra planeter och slår hål på en mängd rymdmyter.

Så vad har vi kvar nu när rymdfärjorna slutat flyga? Den internationella rymdstationen finns kvar och man räknar med att ha den bemannad åtminstone fram till 2020. Den är dock en lågflygare på en höjd av 278-460 km över jordytan. En stor fördel med den låga höjden är att rymdstationen delvis skyddas från strålning av Jordens magnetfält. För att komma till och från denna rymdstation används ryska Sojuz-farkoster nu när rymdfärjorna slutat flyga. Lite nesligt för USA.

Utöver det finns en mängd olika satelliter för kommunikation, spionage eller kartering och inte minst Hubble-teleskopet, som kommer att fungera åtminstone fram till 2014. Skickas ingen servicepatrull upp för att bland annat byta batterier, så är det då slut för Hubble-teleskopet. Lite snopet känns det - jag trodde faktiskt att det skulle finnas kvar i bruk längre än så.

Så när tar rymdåldern slut? Ett stort antal satelliter lär ligga kvar länge och cirkla runt Jorden, särskilt de som går längre ut i geostationär bana, även om inte heller de håller sig kvar i sin bana för evigt. I jordnära banor finns dock ett problem och det är att det finns en massa rymdskrot också. 2009 krockade två satelliter med följd att ännu mer rymdskrot spreds. Även centimeterstora bitar kan vara förödande om de smäller in i en satellit eller rymdfarkost, eftersom farterna är så höga (tusentals kilometer i timmen). Som det är nu följer NASA alla större bitar som snurrar runt och kan därmed varna om en satellit riskerar att krocka med någon av dem, så att man kan göra en undanmanöver. Många är dock rädda för en lavineffekt när det blir för mycket skrot, så att de flesta satelliter slås ut. Vi får väl se hur det blir med det.

Bemannade rymdfärder har dock definitivt passerat sin topp 1972. Tyvärr - interplanetära flygningar hör hemma i science fiction och inte i verkligheten.

Bolånetorsk

2011-11-18T08:07:00.039+01:00

Bolånetorsk [bu:lo:netoʂk] s. -en -ar Person som tagit för stort bolån.

Jag tror första gången jag såg ordet var hos Cornucopia, fast jag vet inte om det var han som uppfann ordet.

Med dagens fallande bostadspriser i Sverige är detta uttryck högaktuellt.

Läsvärda bloggen Bolånetorsk tipsar om en kandidatuppsats från KTH med titeln "Bostadsbubblan - Köparnas förväntningar vid bostadsköp", där man intervjuat unga (20-30 år) bostadsrättsköpare i Stockholms innerstad. Bland annat diskuterar författarna definitionen av prisbubbla, men det verkar enligt deras diskussion vara svårt att identifiera en bostadsbubbla förrän den spruckit, d.v.s. innan det efterföljande prisfallet. Jag skrev lite om definitionen av bubbla tidigare i år. Jag tyckte att engelska Wikipedias definition var bra (min översättning).

Den karakteriseras av snabba ökningar i värderingen av fastigheter såsom bostäder, tills de når ohållbara nivåer i förhållande till inkomster och andra ekonomiska faktorer, följt av en minskning av prisnivåerna.

Denna definition stämmer ju bra även om man tar bort den sista bisatsen.

Bolånetorsk lyfter fram följande resultat av undersökningen.

De intervjuade är beredda att lägga ca 25-50% av sina inkomster på boende. En person svarade till och med upp till 70% (!)
Ca en tredjedel av de som köpt gick över sin förutbestämda gräns för vad boendet fick kosta. Anledningen var ofta budgivningsprocessen...
Ingen ville göra en förlustaffär och ett flertal ser sin bostadsrätt inte bara som ett boende utan även en investering... Min spaning på detta är att eftersom detta är unga köpare som säkerligen ska/vill flytta till större så borde de betänka att prisuppgångar inte gagnar dem speciellt mycket

Enligt undersökningen anger de flesta av de tillfrågade att de bara tänker bo i lägenheten 1-3 år.

Några intressant saker från analysen i uppsatsen:

Gjord studie pekar på att samtliga köpare är överens om att en bubbla inte existerar. Detta konstaterande i sig skulle kunna indikera på att en bubbla faktiskt existerar. Eftersom köparna är övertygade om att det inte är en bubbla på bostadsmarknaden fortsätter de att betala rådande höga priser, belåna sig högt samt förvänta sig fortsatta prishöjningar. Om köparna istället hade trott att det fanns en risk att en bubbla existerade hade de med stor sannolikhet blivit mer försiktiga i sitt köp och vid budgivning, vilket i sin tur hade lett till lägre priser.
[...]
En varningsklocka angående köparnas förväntningar är att ingen i studien verkar fundera kring eventuella konsekvenser om det i slutändan visar sig att bostaden är mindre värd än vad man köpte den för samtidigt som man har en stor skuld att betala. Ingen tror att priserna kommer att sjunka på lång sikt, så ingen tror att de kan förlora några pengar.
[...]
Det finns flertalet faktorer som tyder på att det existerar en prisbubbla på Stockholms bostadsmarknad. Den höga skuldsättningen hos svenska hushåll som konsekvens av bankernas generösa utlåning skulle kunna indikera på att en bostadsbubbla föreligger. Samtidigt som priserna ligger över sin långsiktiga trend tror köparna att priserna alltid kommer att stiga på lång sikt, vilket kan anses vara orealistiskt då inkomsterna i nuläget inte stiger i samma takt som bostadspriserna. Priser över statistiska nivåer tyder på övervärderade bostäder och köparnas orealistiska förväntningar om framtiden likaså.

Men följande vill jag invända mot

Trots dagens exceptionellt höga priser är det utbud och efterfrågan som styr priserna och så länge folk är villiga att betala ett högt pris för sitt boende så speglar priserna marknadsvärdet. Studier har förtydligat att höga priser kan ha flera naturliga förklaringar såsom låga räntor, lågt utbud och generös utlåning samt en inkomstökning hos hushållen. Alla dessa förklaringar kan man urskilja på dagens marknad, vilket tyder på att en bostadsbubbla inte förekommer.

Vad är det som säger att låga räntor, generös utlåning och inkomstökning kommer att fortsätta? Som jag ser det är det inte heller i första hand (det bristande) utbudet av bostäder som styr priserna, utan utbudet av krediter till bostadsköparna.

Vad som händer efter en bostadsbubbla illustreras av hur det ser ut i Danmark, vilket Bolånetorsk också skriver om.

För "gemene man" har det blivit svårare att köpa en bostad, trots att de gått ned i pris, då bankerna är allt mer ovilliga att låna ut. "För fem år sedan kunde en genomsnittsfamilj låna fyra-fem gånger sin sammanlagda bruttoinkomst vid ett husköp. I dag lånar banken bara ut 2,5 gånger bruttoinkomsten, visar en genomgång som bostadsinstitutet Bolia genomfört."

Där kan vi nog se vad som väntar oss.

Huspriserna faller

2011-11-17T13:06:00.000+01:00

Idag kom senaste Småhusbarometern från SCB, som visar att småhuspriserna har sjunkit även den senaste månaden. Visserligen försöker SCB, TT och tidningarna att spinna till det hela genom att titta på den senaste tremånadersperioden jämfört med föregående tremånadersperiod, men det döljer bara den bistra verkligheten.

Småhuspriserna i storstadsregionerna sjönk med mellan 1 och 3 procent under augusti-oktober jämfört med föregående tremånadersperiod. Men ser man till den genomsnittliga prisutvecklingen i hela landet var priserna oförändrade, enligt Statistiska centralbyrån (SCB).

Nedan ser ni en uppdaterad version av mitt diagram över Småhusbarometern inflationsjusterad och den senaste tidens prisfall är då mycket tydligt om man tittar månadsvis. Även tre och tolv månaders glidande medelvärden är här fallande.

Jag har tidigare publicerat diagram över svenska småhuspriser ända bak till 1967 och även konstaterat i somras att det är tämligen säkert att den svenska bostadsbubblan nu har spruckit. Här kommer en uppdatering även av diagrammet över inflationsjusterade bostadspriser över lång tid. Den sista datapunkten är ännu preliminär och utgår från att priserna resten av detta kvartal kommer att ligga kvar på ungefär samma nivå som i oktober - ni får se en uppdaterad version om en månad. Som jämförelse finns även reallönerna med i diagrammet.

Observera att (den preliminära) nedgången i de reala priserna ser ut att vara den kraftigaste sedan diagrammets början för 44 år sedan! Observera även att reallönerna stagnerat under 2010, vilket är första gången sedan 1993 - en delorsak till prisfallet?

Det kan även vara intressant att se hur de nominella småhuspriserna utvecklats. Jag har här lagt in konsumentprisindex (KPI) som jämförelse.

Vissa har trott att vi skulle kunna få kraftig inflation och att de reala bostadspriserna på detta sätt skulle kunna närma sig sitt historiska medelvärde, men så ser det än så länge inte ut att bli, då de nominella bostadspriserna nu fallit kraftigt den senaste tiden. Detta bekräftar min syn att vi kommer att få ett deflationsscenario de närmaste åren.

I samband med detta är det intressant att SCB även rapporterar att antalet påbörjade småhusbyggen har minskat rejält under årets nio första månader, närmare bestämt en minskning med 13 procent jämfört med motsvarande period 2010. Påbörjade byggen av lägenheter i flerbostadshus har dock ökat marginellt under perioden. Det kan tyckas kontraintuitivt att fallande bostadspriser skulle åtföljas av minskat byggande, men det har vi sett även i andra länder som haft bostadsbubblor, exempelvis USA. Det beror som jag ser det på att vi i bostadsbubblans spår även har en byggprisbubbla och innan byggbranschen justerat ner sin prisnivå rejält kommer vi inte att få se någon återhämtning där. Cornucopia har de senaste månaderna rapporterat om att flera husbyggarföretag gått omkull, vilket bekräftar bilden som ges av SCB:s statistik över påbörjade småhusbyggen.

Läs även Cornucopias analys av ValueGuards kvalitetsjusterade boprisindex som kom i förrgår (ett och två). Detta index ligger någon månad före SCB:s siffror.

Ränteläget

2011-11-16T13:03:00.006+01:00

Nedan ser ni ett diagram över räntorna på statsobligationerna för olika löptider för de mest intressanta euroländerna. Jag har inte tagit med Grekland, eftersom de nu ligger helt utanför kartan och inte längre är intressanta, då vi redan vet att det är kört för deras statsfinanser. Marknadsräntan på grekiska tvååriga statsobligationer ligger idag på 110 procent, femåriga på 41 procent och tioåriga på 28 procent.

Som jämförelse kan vi se på hur det såg ut i somras.

Sedan dess har ett antal intressanta saker hänt. Portugals statsobligationer ligger kvar på ett mycket högt ränteläge, men Irlands har sjunkit tillbaka rejält från det kollapsläge som rådde i somras med inverterad räntekurva (högre ränta på kortare löptider). Marknaden verkar alltså i någon mån tro på att Irland har en viss möjlighet att reda upp läget, även om en ränta runt 8 procent självklart är omöjlig för landet att klara utan stöd utifrån, men man kan tolka räntefallet för Irland som att marknaden ändå tror att landet eventuellt kan klara sig med stöd utifrån. För Portugal däremot är det med nuvarande ränteläge fullständigt kört att lyckas klara statsfinanserna utan respirator från ECB och EFSF. Marknaderna ser inte ut att ha något förtroende för att Portugals styre ska reda upp läget även med stöd utifrån. Efter valet 5 juni i år leds landet av Pedro Passos Coelho från socialdemokratiska PSD (47% av rösterna) i koalition med centerliberala CDS-PP (10% av rösterna), som tog över efter en regering ledd av José Sócrates från socialistpartiet.

Italien har gått om Spanien vad gäller räntorna. Räntorna på spanska statsobligationer har också stigit, men de italienska har stigit snabbare. Italien har som bekant betydligt större statsskuld och mycket oredigare politik än Spanien, så denna värdering är förståelig. Italiens räntor ligger nu klart över smärtgränsen och är nära flatline-stadiet. Den Hälsosamme Ekonomisten påpekar att

Med en ränta på sju procent, en statsskuld på 120 procent av BNP och en tillväxt på en procent måste det primära budgetöverskottet ökas till 7,2 procent bara för att stabilisera skuldnivån som andel av BNP.

En politisk omöjlighet i ett politiskt instabilt land.

Räntorna på belgiska statsobligationer stiger så sakteliga, medan de franska inte stigit mycket. Det som däremot hänt är att spreaden mellan räntan på franska och tyska statsobligationer ökat markant sedan i somras, då räntorna på de tyska statsobligationerna pressats ner kraftigt av investerarnas flykt till säkerhet.

Den stora skillnaden mellan Irland och Portugal får mig att tänka på skillnaden mellan hur olika länder har hanterat statsfinansiella kriser. De baltiska länderna har klarat att rensa upp en hel del av sina ekonomiska problem och befolkningen gick med på nedskärningar utan alltför stora protester. I Grekland däremot leder varje åtgärd för att stärka statsfinanserna (både på intäkts- och utgiftssidan) till kravaller och den politiska situationen är allt annat än stabil, vilket har framtvingat en ny regering under Papademos. Även i Italien har man tvingats till ett regeringsskifte.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso (som även var portugisisk premiärminister 2002-2004) erkänner nu offentligt att det är en systemkris för euron och upprepar liksom Merkel i helgen mantrat att det behövs djupare ekonomisk integration och ett större engagemang från alla länder. Brittiske premiärministern Cameron sade istället i förrgår att "The crisis offers an opportunity for powers to “ebb back” from Europe to nation states". Hälsosamme Ekonomisten kommenterar

Sverige har redan svikit svenskarna och européerna genom att ställa sig bakom Lissabonfördraget. Nu är det desto viktigare att regeringen tydligt väljer sida. Merkel eller Cameron? Det finns bara två alternativ.

och jag håller med. Som jag också har skrivit tidigare blir det allt svårare att hålla ihop EU och framförallt att driva mot en starkare union, när antiunionella och separatistiska krafter stärks. Nu ser vi även detta hos etablerade politiker som Cameron.

På söndag är det förresten val i Spanien och konservativa Partido Popular (PP) ledda av Mariano Rajoy väntas vinna och då ta över efter den nuvarande socialdemokratiska (PSOE) regeringen under José Luis Rodríguez Zapatero. Det ser ut att bli en stabil majoritet för den nya regeringen. Det varnas ändå för spanska statens stora behov av att rulla lån (200 miljarder euro under 2012), men med ett mer stabilt politiskt läge har de betydligt bättre förutsättningar än Italien.

Den obehagliga sanningen i irländska morgonsoffan

2011-11-15T21:47:00.001+01:00

Bloggrannen Vidsynt tipsar om ett intressant klipp från irländsk teves morgonsoffeprogram Ireland AM från onsdag förra veckan.

Finansrådgivaren Eddie Hobbs säger den obehagliga sanningen om vad som kommer att hända om Italien faller.

Jag beskådar en uttagsanstormning, förstår ni. Det rinner ut pengar ut italienska banker just nu [...] för att de vet att de har sett detta mönster förut. Vi har sett det i Portugal, vi har sett det i Grekland, vi har sett det på Irland, och det har börjat samma mönster "å, det håller inte på att hända oss"-mönstret. [...]
Verkligheten är att pengar går åt motsatta hållet. Investerare sätter inte sina pengar i italienska statsobligationer.
Sanning är att [...] om Italien faller, blir det ekonomiskt Krakatoa [...]
Vi kommer att få en anstormning mot det europeiska banksystemet. Pengar som flyter ut ur Italien från rika människor kommer automatiskt att skapa en smittande anstormning mot Spanien, Portugal, Grekland och Irland till så kallade trygga hamnar. [...]
obligationsmarknaden är viktig för banksystemet, eftersom banker äger obligationer. [...] Så om italienska obligationer faller kraftigt i värde, är det en fjärdedel av den europeiska obligationsmarknaden som faller i värde. Det ger en enorm stress på europeiska banker, och många av dem kanske inte kan räddas av deras egna regeringar, eftersom dessa regeringar själva har nått gränsen för hur mycket pengar de kan låna för att hälla pengar i sitt eget banksystem. Så man kan få en situation där man får en våg av bankkollapser, av vilka en del inte bedöms vara systemviktiga och kommer att låtas fallera. Detta skapar panik, en enorm uttagsanstormning över Europa, som blir en global finansiell händelse, som kommer att vara mycket större än det som hände efter Lehman-kollapsen. [...]

Kärnproblemet under allt detta [...] är att vi helt enkelt inte har tillräcklig tillväxt i den utvecklade världens ekonomier för att betala alla skulder som dessa ekonomier har byggt upp genom att ge löften som inte kan uppfyllas till offentliganställda genom hela den globala ekonomin, genom hela den utvecklade världen, och andra löften som inte kan klaras av tillväxten. Så det kommer en stor rebalansering [...] som faktiskt behöver fortgå i över ett decennium. [...]
Saken är den att det inte finns någon lösning, det är därför jag säger att man behöver en plan B. Och plan B är att inse att vi nu befinner oss i en förhöjd risk att euron själv kollapsar som valuta. Det är bara ett krasst konstaterande av fakta. [...]
genomgående har europeiska ledare befunnit sig bakom kurvan, de har varit efter takten i skeendena, och återigen ligger de efter. Just nu är vad vi ser i Europa att de har tappat greppet om situationen, det är ganska klart. Det är nu endast i händerna på marknaderna och hur marknaderna tolkar det.
Så vad jag skulle säga till folk - om du har några pengar alls måste du väldigt noggrannt överväga att ta ut en del av dessa pengar ur euron och ut ur denna jurisdiktion. [...] idén är "trygg hamn" [...]
medan jag talar, så gör alla som har tillgång till någon form av kunnig rådgivare, med andra ord rika människor, detta i Italien. De gör det i Spanien. De gör det i andra länder

Euro-Fiasko-Självmords-Fond

2011-11-15T12:57:00.001+01:00

Hos ZeroHedge kunde man i helgen läsa om de problem som eurozonens stödfond EFSF står inför. ZeroHedge omtolkar fyndigt förkortningen som "Euro Fiasco Suicide Formula". Räddningsfonden har fått garantier från de olika euroländerna i förhållande till deras storlek och meningen var också att man skulle ge fonden ökad kraft genom en hävstång. EFSF skulle alltså låna upp pengar på marknaden. Hittills har man dock bara lyckats låna upp 14 miljarder euro och som panikåtgärd försökt att låna upp på kortare löptider - ett känt recept för potentiell katastrof är att låna upp till kort löptid och samtidigt låna ut till lång löptid.

Saken förvärras också av att länder som mottar stöd från EFSF självklart inte kan vara med och garantera fonden. Grekland, Irland och Portugal är alltså inte med och bidrar. Ländernas bidrag ser då ut så här (jag har hoppat över alla som ger mindre än 1 procent).

Tyskland	29,07%
Frankrike	21,83%
Italien	19,18%
Spanien	12,75%
Nederländerna	6,12%
Belgien	3,72%
Österrike	2,99%
Finland	1,92%
Slovakien	1,06%

Fondens styrka är alltså helt beroende av några stora länder - Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Problemet är att Italiens statsfinanser nu ifrågasätts av finansmarknaderna - räntan på tioåriga italienska statsobligationer är återigen uppe och nosar över 7 procent, även om den i samband med regeringsskiftet föll tillbaks något runt helgen. Det är ännu inte frågan om en inverterad räntekurva, men den är nu i princip platt, då räntan på tvååriga statsobligationer ligger runt 6,5 procent. Redan flatline-stadiet visar att något är allvarligt på tok, som vi sett från exemplet Irland.

Skulle Italien tvingas be om räddningspaket faller alltså nästan en femtedel av garantierna för EFSF bort. Italien räknade i år (innan helgens åtstramningspaket) med ett underskott i statsfinanserna på bara 3,9 procent, så det borde i teorin inte vara omöjligt för nytillträdde Mario Monti att räta upp finanserna, då grundförutsättningarna är betydligt bättre än i Grekland, som har ett jättelikt primärt underskott (intäkterna understiger utgifterna). Frågan är dock om man lyckas dra tillräckligt hårt i handbromsen. Italienarna kommer troligen inte att sitta godmodigt och titta på, utan det lär blir stora protester och strejker. För att Monti ska lyckas med en handbromsvändning måste också räntorna på statsskulden ner snarast. Ser vi ingen skarp trendvändning där inom de närmaste veckorna är det troligen kört, hur stora åtstramningspaket man än tar till.

Faller alltså Italien ur EFSF-stödjarna kommer denna fond att bli så handikappad att det blir svårt för den ens att leva upp till de åtaganden man lovat till Grekland, Irland och Portugal.

Det är inte bara italienska staten som måste ta till åtgärder - landets största bank Unicredit meddelar att de planerar att genomföra en nyemission på 7,5 miljarder euro i början av 2012. Frågan är om man hinner bli klar i tid, eller om det blir för sent. UniCredit passade också på att skriva ner goodwill på 9,6 miljarder euro och slopar utdelningen för 2011. Skulle UniCredit eller någon annan större italiensk bank falla kommer det också att bli en svår belastning på statsfinanserna, så det är många samverkande faktorer som måste fungera för att inte landet ska gå överstyr.

Apropå skuldkrisen sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel i helgen att ”Det är dags att gå mot en närmare politisk union i Europa för att därmed skicka ett meddelande till alla obligationsinnehavare att euroområdets ledare menar allvar med att avsluta den statsfinansiella krisen.” Att avsluta statsskuldskrisen lär dock ta många år, om vi ser på tidigare historiska exempel. Vi har ännu inte ens vänt åt rätt håll, utan situationen förvärras fortfarande. Merkel hoppas på en närmare politisk union i Europa, men jag har svårt att se något sådant. Snarare tror jag att utvecklingen kommer att gå i motsatt riktning, mot att det överstatliga EU blir alltmer irrelevant och åtminstone ett land lämnar unionen.

Nästa slag i luften är att EU-parlamentet i veckan röstar om ett förbud mot nakna cds-kontrakt och nakenblankning av statsobligationer och aktier. Förutom att reglerna blir tandlösa, så är de bara riktade mot symptomen, inte grundproblemen, som är alltför stora statsskulder och alltför risktagande banker. Dessutom träder de nya reglerna inte i kraft förrän i slutet av nästa år, då de redan kommer att vara överspelade av finanskraschen.

Greklands nye premiärminister Lucas Papademos försöker att få stöd för sin krispolitik genom att säga att Grekland måste behålla euron eftersom det är enda vägen framåt för landet. ”Vårt medlemskap i euron är en garanti för monetär stabilitet och det skapar de rätta förhållandena för uthållig tillväxt. Vårt medlemskap i euron är den enda vägen”. Lögner eller vanföreställningar?

Och när kommer EU:s överstatliga byråkrati att tvingas börja skära i utgifterna? Den totala EU-budgeten ligger på cirka 1000 miljarder euro. Har länderna råd med det? Vad säger folket när man skär i statsbudgeten med kännbara effekter för vanliga människor, men inte skär i EU-budgeten? Dessutom förekommer mycket fusk och slarv med exempelvis regionalstöden.

Fri energi - bra för mänskligheten?

2011-11-14T22:04:00.004+01:00

Först en liten inledning till hur jag kom att tänka på det här ämnet idag.

Jag fick idag ett mejl från en tjej, som inleder med att tala om Occupy Wall Street-rörelsen, kopplat till den organisation hon vill propagera för - STOPPA förstörelsen av världen. Läser man mer handlar det mycket om Norberto Keppe, som tycks ha skrivit ett antal väldigt "viktiga" böcker: "Liberation Of The People - the Pathology of Power", "Alla sjukdomars ursprung", "Trilogisk metafysik" med flera. Lustigt nog finns varken Norberto Keppe eller Claudia B. Pacheco (som har skrivit flera böcker som utannonseras på samma sida) omnämnda på Wikipedia. Googlar man på Norberto Keppe hamnar man bara på sidor som på något sätt är kopplade till honom.

Jag försökte att googla efter Norberto Keppe Debunk för att se om jag kunde finna några sidor som kritiserade hans "vetenskap", men han har varit smart nog att lägga upp olika sidor om "Debunking the Germ Theory of Disease", så där finner man inget av värde bland de första tiotalen sökresultat. Men när jag googlade på "Svenska institutet för integral psykoanalys" hittade jag vad bloggen Faktoider skrivit om Norberto Keppe och hans "analytiska trilogi".

Oavsett vad det där betyder så menar sig Keppe dessutom:
ha kommit fram till en korrektare fysik än Einsteins
veta att bakterier och virus inte ger upphov till sjukdomar
ha uppfunnit en sorts evighetsmaskin (typ; googla "Keppe-motorn"), demonstrerad på klimatmötet i Köpenhamn
veta att "så kallade naturkatastrofer" inte är naturliga
... För att bara nämna några punkter.

I Frankrike har Société internationale de trilogie analytique klassats som en farlig sekt år 1995. Typiskt för sektledare som denne Keppe är att de har en teori som ger svaret på allt. Trilogi kan appliceras på psykologi, fysik, medicin, ekonomi.

Men så till huvudämnet - fri energi. Genom Keppes "revolutionerande" nya fysik har några ingenjörer tagit fram den så kallade Keppe-motorn, som ska vara mycket mer energisnål än andra elmotorer, genom att inte bara ta energi från den inmatade elektriciteten, utan även från den "skalärenergi" som enligt Keppe omger oss hela tiden. Av någon anledning nämns denna revolution inom elmotorer vad jag kan finna inte på andra webbsidor än sektens egna. Konstigt, va? Typiskt för många sekter och charlataner i dagens värld är att de ofta har någon "lösning" på världens energiproblem. Självklart blir de "motarbetade" av etablissemanget som inte vill veta av deras "lösningar". Ett praktexempel på bondfångeri i energibranschen är Andrea Rossi och hans "energikatalysator" som har närmast religiösa undertoner ibland. Fortfarande har Rossi inget demokraftverk i drift med sin "revolutionerande" teknik - han kommer troligen förr eller senare att skylla på finanskrisen för att han inte lyckats få igång ett första kraftverk.

Jag frågar mig dock hur bra det vore för mänskligheten att få tillgång till "fri energi". Skulle det vara en lösning på jordens problem? I princip har vi ju fått tillgång till "fri energi" (eller i alla fall väldigt billig energi) ända sedan vi fick bingo under 1800-talet genom upptäckten av oljan och sedan uppfinningen av diesel- och otto-motorerna. Genom denna energirevolution har mänskligheten kunnat inta alla delar av vårt klot - även de som av olika orsaker inte kunnat exploateras förut. Med motorsågar har man sågat ner naturskogar i en aldrig tidigare skådad omfattning. Med vattenpumpar har man kunnat pumpa upp fossilt vatten för att konstbevattna jättelika monokulturer till åkrar plöjda med traktorer och skördade med skördetröskor, på mark som egentligen inte klarar av den typen av jordbruk. Vi har byggt vägar, mångmiljonstäder och flygplatser, som ersatt natur med betong och asfalt. Vi har kunnat gräva upp mer mineraler än under hela mänsklighetens tidigare historia, med nedsmutsning runt många gruvor som följd. Vi har dumpat våra mer eller mindre giftiga sopor i enorma tippar. Utrotningen av djur och växter försiggår i en takt som tidigare bara inträffat vid gigantiska katastrofer vid enstaka tillfällen under jordens historia.

Även om förbränning av oljeprodukter inte skulle ge några utsläpp kan man konstatera att vi tack vare den energi som de gett oss lyckats förstöra stora delar av vår jord. Skulle det då vara bra om mänskligheten finge tillgång till "fri energi" i form av någon "underbar" ny energikälla? Vad tror ni effekterna skulle bli av det?

Grekland handlar all olja från Iran

2011-11-14T13:11:00.000+01:00

Reuters hade i fredags en artikel om hur Grekland tvingas handla olja från Iran, eftersom ingen annan vill handla med grekerna. Förra året importerade Grekland 46 procent av sin olja från Ryssland, 16 procent från Iran, 10 procent vardera från Saudiarabien och Kazakstan, 9 procent från Libyen och 7 procent från Irak. Reuters har ringt runt till över 24 olika europeiska oljehandlare och de säger alla att bristen på bankkrediter de senaste månaderna har tvingat Grekland att sluta handla olja från Ryssland, Azerbadjan och Kazakstan. Endast Iran återstår som villiga att skeppa olja till Greklands fyra raffinaderier, då iranierna själva har problem att finna villiga handelspartner.

"De gör egentligen ingen hemlighet av detta när man talar med dem och de säger att de överlever på den iranska oljan, eftersom andra helt enkelt inte vill sälja till dem i nuvarande läge", säger en handlare.

"Vår ekonomiavdelning vägrar helt enkelt att handla med dem. Inte så att de inte har betalat. Det är bara en säkerhetsåtgärd", säger en annan handlare.

Enligt Reuters gick fyra laster iransk råolja från Sidi Kerir till Grekland i september, fyra under oktober och fler är på gång i november.

Vad händer då om retorikläget höjs mot Iran (eller till och med en israelisk attack) och landets oljeexport stoppas? Om inte annat diskuteras utökade sanktioner mot Iran och den iranska regimen kan få för sig att hämnas på EU genom att stoppa export dit.

Eller omvänt - vad händer när Greklands statsfinansiella läge försämras ytterligare? Blir då även iranierna rädda för att inte få betalt?

Situationen illustrerar tydligt vad jag skrev i somras om vikten av kreditvärdighet, då jag just tog upp Greklands olje- och gasimport.

Kan man lita på Papademos?

2011-11-10T23:35:00.000+01:00

Idag kom beskedet att Lucas Papademos blir ny grekisk premiärminister, vilket inte var särskilt oväntat. Så vem är då Loukás Papadímos? Han har bland annat varit biträdande ECB-chef 2002-2010 och innan dess chef för den grekiska centralbanken mellan 1994 och 2002. Sedan 2010 har han varit rådgivare åt Greklands premiärminister Papandreou. Europas makthavare tycker om honom.

– Här en välutbildad ekonom. Han har jobbat med ekonomi i både i Grekland och USA. Han har ett mycket gott renommé bland de monetära kretsarna i Frankfurt.
– Men även i de övriga europeiska länderna. Jag tror att Merkel, Sarkozy och Lagarde är mycket positiva.
– Han är kompetent, men det är en annan sak att regera så vi får se.

Men vänta nu - han var grekisk centralbankschef 1994-2002, alltså även när Grekland införde euron i januari 2002. Som bekant så fuskade Grekland in sig i valutaunionen med felaktig statistik över statsfinanserna. I maj 2010 uppmärksammades rapporten ”Two crises, two responses” av ekonomerna André Sapir och Jean Pisani-Ferry från tankesmedjan Bruegel i Bryssel.

År 2000 hävdade Grekland att landet hade ett underskott på mindre än 1 procent av BNP – i verkligheten var det nästan 4 procent. 2001 rapporterades ett litet överskott – men underskottet var i själva verket fortfarande nästan 4 procent. Illusionsmakeriet fortsatte ändå fram till i höstas. När Papandreou tog över regeringsmakten var han ärlig nog att avslöja hur verkligheten såg ut. Då var underskottet nästan 13 procent.

Varför reagerade ingen i Bryssel? Det var ett allvarligt misstag. I EU:s korridorer talades det öppet om det grekiska fusket under många år. 2004 inledde EU-kommissionen ett rättsligt förfarande rörande falska rapporter, som aldrig fullföljdes. Först nu ska Grekland äntligen ställas inför rätta. EU-kommissionen ska också få makt att kontrollera nationella räkenskaper, i alla länder. När en fuskar leder det som vanligt till ökad kontroll av alla.

Nedan ser ni ett diagram från rapporten över rapporterat underskott i statsfinanserna (blå staplar) och vad det verkligen var (röda staplar).

När Papademos var grekisk centralbankschef 1994-2002 kan han knappast ha varit omedveten om detta fusk. Han borde med den ekonomiska inblick man har som centralbankschef i alla fall ha anat hur det låg till. Att han inte undersökte saken närmare gör honom till en lika god kålsupare som övriga grekiska makthavare.

Lucas Papademos var alltså grekisk centralbankschef när Grekland ljög sig in i eurosamarbetet! Och nu blir han ny premiärminister.

Nå, hur går det nu med räddningspaketen till Portugal, Irland och Grekland (PIG)? Nödlånen går genom räddningsfonden EFSF, som nu har fått problem med stigande räntor för sin upplåning. Man lyckas också knappt skrapa ihop tillräckligt många intresserade investerare till sina emissioner.

Fonden garanteras av euroländerna i förhållande till storleken på deras ekonomier, vilket funkar så länge bara PIG behöver hjälp, men om PIG blir PIIG när Italien snart behöver söka stöd (vilket Schäuble uppmanat dem att göra), så faller den tredje största garanten för EFSF bort.

Planen var att ge EFSF en hävstång så att man kommer upp till en biljon euro, men det ser nu inte ut som om man kommer att lyckas med det inom den närmaste tiden. Nu talar man också om att emittera EFSF-obligationer med kortare löptider, vilket visar att man börjar bli smått desperat.

Italien har en statsskuld på 1,9 biljoner euro, vilket är för mycket för EFSF att hantera utöver de nödhjälpsprogram som redan utlovats till PIG. Frågan är till och med om EFSF kommer att kunna hålla vad de lovat i hjälp till Portugal, Irland och Grekland.

Italiens statsskuld är runt 120 procent av BNP - nästan på samma nivå där Greklands låg i slutet av 2009 när deras "räddningsprocess" påbörjades. Där någonstans ser smärtgränsen för statsskulden ut att gå. Men Japan med en statsskuld på 200 procent av BNP - hur klarar de sig? Jo, det finns en stor skillnad - Japan har ett överskott i bytesbalansen, medan Italien och Grekland har underskott.

Italienska tioåriga statsobligationer var som jag nämnt över smärtgränsen 7 procent igår, men sjönk idag tillbaks under denna gräns. Osäkerheten kring hur regeringen ska se ut efter Berlusconi kvarstår dock och dessutom osäkerhetsfaktorn nyval.

Regeringsbytenas tid

2011-11-10T08:20:00.004+01:00

Denna vecka blev det klart att pajasen Berlusconi äntligen tänker lämna posten som Italiens premiärminister. En politisk katastrof har han varit, men en mer färgstark premiärminister har väl världen sällan skådat. Inte bara ägnar han sig åt skandalomsusade kvinnoaffärer, han är också en underhållare som inte sjunger helt illa, även om det inte är min musikstil. Dessutom är han en skojare som hela tiden kommit med mer eller mindre dåliga vitsar och ofta smaklösa skämt. Förutom dessa sidor är han inblandad i olika brottsmål med bland annat misstankar om ekonomisk brottslighet.

Italienarna är försiktigt optimistiska, men de italienska vänner jag talat med vågar inte riktigt tro på hans avgång förrän den är ett faktum - han har lyckats klara sig igenom de mest osannolika skandaler förr och ändå vara kvar på toppen. Nu har han dock blivit en belastning för landet och till och med koalitionskollegan Bossi har vänt honom ryggen.

Berlusconi säger att han kommer att avgå så fort som krisbudgetpaketet antagits av parlamentet, vilket innebär innan denna månads slut. Vem som tar över är ännu en öppen fråga, men före detta EU-kommissionären Mario Monti har nämnts som tänkbar. Sen väntar troligen nyval i februari.

Ryanair passar på att skoja på Berlusconis bekostnad - på den italienska hemsidan finns följande.

Käre Silvio - ännu ett tillfälle att fly med Ryanair - enkel resa från €9,99

Även om den osäkerhet som ett regeringsskifte medför inte precis är vad Italien behöver när statsfinanserna är dåliga, så är det nog positivt för landet att byta till en vettigare regering. Statsskulden ligger på 118 procent av BNP och man har fortfarande underskott i statsbudgeten, samtidigt som ekonomin länge legat nära nolltillväxt.

Osäkerheten har idag drivit upp räntan på tioåriga italienska statsobligationer över smärtgränsen 7 procent. Om den inte sjunker väldigt snart så har även Italien hamnat i dödsspiral vad gäller statsskuldsräntorna och måste isåfall be om räddningspaket, vilket är katastrofalt för eurozonen och europeiska banker.

Att Italiens ekonomi (utanför statsfinanserna) plötsligt skulle lyfta känns oerhört osannolikt, med tanke på alla de problem jag beskrev i juli då jag skrev om pressade italienare. Här finns snarare en överhängande risk att saker försämras rejält.

Våra korkade svenska AP-fonder innehar 8 miljarder i italienska statsobligationer som man nu kan räkna med kommer att sjunka rejält i värde. Tittar man på de stora AP-fondernas innehav ser man att det inte har lagts ner någon större tankemöda vid investeringarna. Vad gäller aktier har man helt enkelt tagit en lista över världens största företag och köpt aktier i dem i princip efter deras storlek. Sedan har man kompletterat med obligationer. Statsobligationer från OECD-länder har ju traditionellt ansetts vara riskfria, så man har köpt på sig sådana i förhållande till de olika obligationsmarknadernas storlek.

Nu ifrågasätts dock "sanningen" om statsobligationernas riskfrihet. Statsskulderna har hela tiden kunnat rullas vidare genom att man gett ut nya obligationer när de gamla förfallit, och så länge staterna kunnat betala räntan har allt varit frid och fröjd. Så länge ekonomin har växt och skatteintäkterna med den har man också kunnat öka på statsskulden. Men när statsskulden blir för stor eller ekonomin stagnerar, eller ännu värre båda samtidigt som i krisen sedan 2008, så börjar investerarna tveka över vissa länders betalningsförmåga. Då blir det en ond cirkel som ganska snabbt driver de överskuldsatta staterna ner i papperskorgen och inga räddningspaket i världen kan förhindra det, utan skjuter bara upp det oundvikliga. Eftersom eurozonens länder avsagt sig makten över sin egen valuta kan de inte klara sig ur krisen genom att låta valutan falla i värde. Dessutom fångas även mer livskraftiga euroekonomier som Tyskland i ett ömsesidigt dödligt famntag med krisländerna. Vi får se hur länge tyskarna härdar ut innan de kastar sig loss.

Från Grekland fick vi i veckan veta att premiärminister Giorgos Papandreou avgår efter två kaotiska år vid makten. F.d. ECB-vicechefen Lukas Papademos nämndes som tänkbar ny premiärminister för något slags samlingsregering, men nu blir det kanske istället parlamentets talman Filippos Petsalnikos som får leda en övergångsregering innan det blir nyval i början av nästa år, även om beskedet dröjer. Frågan är hur långt ner i träsket som landet hinner att sjunka innan nyvalet.

Det är inga avundsvärda lägen som de nya regeringarna i Italien och Grekland kommer att få överta och frågan är hur långlivade de blir. Folkets missnöje över spruckna förhoppningar kommer att jäsa under tiden. Vi lär få se fler regeringar i EU falla framöver - även i de "räddande" länderna som Tyskland kommer politikerna säkerligen att få känna av folkets vrede.

Det är alltid uppfriskande att dra sig till minnes vad som sades av nyckelpersoner för något år sedan. I januari 2010 lät det t.ex. så här.

Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".

IMF-stöd har det blivit. Finansiellt stöd mellan EU-länder likaså, även om man har kanaliserat det via en räddningsfond och därmed kringgått eller tänjt på reglerna. Grekland ställer in betalningen på delar av statsskulden, även om det är frivilligt (med hagelbössa i nacken) från bankernas sida. There is definitely a bailout problem, and it's growing bigger and bigger.

Den europeiska statsskuldskrisen har för övrigt hanterats helt fel från början. Nu har man hällt ner en massa pengar i Greklands svarta hål (och även i Irland och Portugal), men till ingen nytta. Istället skulle man redan från början ha låtit Grekland göra statsbankrutt och istället använt pengarna till att staga upp de banker som drabbades. När även Italien behöver ett räddningspaket är det kört, för då räcker inte pengarna till. Det finns då inte heller lika mycket pengar tillgängliga för att rädda banker som det skulle ha funnits om man inte slängt dem till grekiska staten. Krisens effekter blir därmed betydligt värre än vad de annars skulle ha blivit.

Frågan på sikt är förstås hur länge och i vilken form eurosamarbetet och i förlängningen EU kommer att kunna hålla ihop. De politiska förutsättningar som gällde för några år sedan har helt välts över ända. Vi kommer inte att se en utveckling av EU i linje med de planer som då drogs upp, utan det blir något helt annat. Skräckslagna makthavare ser sina drömmar gå i kras och tar till den ena panikåtgärden efter den andra, varav flera bara förvärrar läget. Jag gissar att det slutar med att eurosamarbetet havererar och att minst ett land lämnar EU helt. Det kommer att bli oerhört kaotiskt, men vi ska vara tacksamma att Sverige åtminstone inte är med i eurosamarbetet - det kommer att bli nog så svårt bara att vara EU-medlem när hela unionens politiska grundvalar vacklar.

Så länge ekonomin gick bra fram till 2008 fungerade EU-samarbetet fint och EU:s nomenklatura såg framför sig en ny guldålder för Europa. Finanskrisen exponerade dock alla de inbyggda svagheterna och förstärkte dem.

Som jag skrev i juli om den kommande finanskraschen kommer vi på grund av krisen att få en fruktsam grogrund för missnöjespartier av olika slag - populister, separatister, nationalister. Dessa är redan starka i flera europeiska länder - EU-skeptiska och invandringsfientliga Partij voor de Vrijheid (PVV) är Nederländernas tredje största parti, i Italien finns separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord samt nyfascisterna Alleanza Nazionale, i Belgien finns separatistiska och invandringsfientliga Vlaams Belang, på Irland nationalistiska vänsterpartiet Sinn Féin, o.s.v. De kommer troligen att stärkas av krisen och då dessa partier ofta är EU-motståndare kommer det att ytterligare försvåra den politiska situationen i EU, utöver de spänningar som orsakas av ekonomiska frågor.

EU har också en stor budget finansierad av medlemsländernas avgfiter och denna centralbyråkrati kommer att drabbas hårt när flera länder gör statsbankrutt. Det är egentligen helt galet att EU-länder med stora budgetunderskott samtidigt ska betala stora avgifter till EU. Dessutom lär den ekonomiska krisen minska skatteinkomsterna. Det kommer säkert förr eller senare att komma krav på att minska dessa avgifter istället för att dra ner på sånt som folket känner behov av. Då EU:s centralbyråkrati och olika former av stödfonder är centrala för unionens nuvarande funktion är risken överhängande att samarbetet bryter samman.

Nej, jag har svårt att se någon framtid för EU-samarbetet i nuvarande form.

Tillägg: Läs även vad bloggrannarna Musik @ Centrifugen och Cornucopia skriver idag om krisen.

Höstmotion

2011-11-08T21:49:00.001+01:00

Den här tiden på hösten är en av de mest motionsintensiva på odlingslotten, då grönsakslanden ska grävas upp. Tungt jobb är det, men i mitt tycke betydligt roligare än ett pass på gymmet. Sen kan man alltid ta en paus för att snacka med odlingslottsgrannarna.

Det finns inte särskilt mycket kvar att skörda, men det som finns är gott. Några purjolökar står kvar, liksom flera kålplantor. Grönkål och brysselkål kan man skörda fram till åtminstone mitten av december. Vitkål och rödkål klarar sig också ganska länge. Broccolin skjuter fortfarande några sidoskott - jag skördade en liten omgång senast i helgen. Bleksellerin får stå kvar tills kylan dödar av den, men mina plantor skjuter fortfarande nya blad. Jordärtskockor och palsternackor kan man gräva upp efterhand, men går också bra att lämna över vintern och skörda tidigt på våren.

Jag passar på nu på hösten att frossa i goda soppor. Jag gör dem enligt principen "man tager vad man haver", exempelvis en stor morot, några potatisar, några jordärtskockor, en purjolök, två selleristjälkar och några grönkålsblad. Nästan alla sådana blandningar blir goda.