Hurra vad det går bra för USA!

I fredags kunde man läsa att arbetslösheten sjunker i USA. Den officiella siffran sjönk från 9,4 procent i december till 9,0 procent i januari. Det var också fler sysselsatta, men färre än väntat. 36 000 nya jobb räcker dock inte långt, eftersom USA behöver cirka 130 000 nya jobb varje månad för att hålla takten med befolkningstillväxten.

En månad gör nu ingen trend. Så hur ser den långsiktiga trenden ut? Jag föredrar då att titta på andra data från Bureau of Labor Statistics (BLS) än de officiella. Antalet personer med jobb som procent av den vuxna befolkningen, till exempel.

Utvecklingen sedan år 2000 är knappast smickrande för de styrande, och utvecklingen sedan 2007 får väl anses som katastrofal. Med detta mått har USA befunnit sig i utförsbacke i tio år nu. Att de officiella arbetslöshetssiffrorna ser snyggare ut beror endast på att de beräknas som andelen av arbetskraften som är utan arbete. Men arbetskraften som andel av den vuxna befolkningen har minskat kraftigt.

Vad gäller långtidsarbetslösheten ser det mycket illa ut.

Så här illa har det aldrig varit sedan Andra världskriget! Den genomsnittliga arbetslöshetstiden är nu betydligt längre än ett halvår - inte konstigt att folk ger upp jobbsökandet och inte längre räknas till arbetskraften.

Att det är illa ser man också på hur många amerikaner som får "matkuponger" (SNAP "Supplemental Nutrition Assistance Program" eller "food stamps"). I november 2010 var det 43,6 miljoner personer (20,4 miljoner hushåll) som fick denna nödhjälp. Det är 14 procent av befolkningen!

Även här rekordsiffror, som ni ser. Ökningen påbörjades även här år 2000, vilket visar att USA egentligen aldrig återhämtade sig från dotcom-kraschen. Istället levde man på lånade pengar ett tag och lyckades därmed skjuta upp den obehagliga verkligheten med några år. Så här har hushållens skulder som andel av BNP utvecklats. Notera hur skulderna började öka snabbare från år 2000.

Missa inte heller den lilla nedåtkroken på slutet. Så mycket har hushållens skulder inte fallit så långt bak som Economagic har data, alltså 1952.

Färre jobbar och lånen minskar - inget bra recept för ekonomisk återhämtning. Och inget av diagrammen ovan visar några tecken på att trenden skulle vända.

En kurva fortsätter dock att peka uppåt, men den är inget att glädja sig åt. Snarare är den något att oroa sig för. Det handlar om USA:s statsskuld, som nu är över 14 biljoner dollar (tolv nollor) och över 90% av årlig BNP.

Här kan man särskilt fundera på två vändpunkter. Runt år 2000 vändes en trend av att USA minskade sin statsskuld i att den åter ökade som andel av BNP. År 2008 inleddes så ett helt nytt skede, då statsskulden började stiga i en takt som vi aldrig sett förut.

Den amerikanska statsskulden börjar nå sådana absurda astronomiska proportioner att man till och med diskuterat att införa statsobligationer som löper över 100 år - något som fick mig att undra om det var 1 april när jag läste om det. Som om det skulle utgöra någon hjälp mot grundproblemet att statsskulden är för stor och växer för fort.

Det vi ser i USA är också allt större skillnader mellan "haves" och "have-nots", alltså de som har något (jobb, förmögenhet) och de som inte har något (fattiga, skuldsatta). Det är åter goda tider på Wall Street och bonusarna flödar, men hur länge till kan den finansiella ekonomin fortsätta att hålla sig bortkopplad från den reella ekonomin? När vaknar Wall Street upp till verkligheten på Main Street?

Centralbanken med Ben Bernanke har för länge sedan tappat fotfästet fullständigt, även om man nu motvilligt erkänner att allt inte är så bra med USA:s ekonomi.

Bloggrannen Kvantitativt tar idag upp ungefär samma ämne, fast med lite andra vinklingar och skriver att "Hopiumet är slut".