Genusperspektiv

Med anledning av att idag är Internationella kvinnodagen tänkte jag ta upp lite genusperspektiv här på bloggen i form av en saga som jag har hittat på och berättat för mina barn. En liten illustration av det könsrollstänkande som genomsyrar alla aspekter av våra liv.

Prins Björnbär
Det var en gång för länge sedan en drottning och en kung som bodde i ett vackert slott. Varje dag sade de till varann:
- Tänk, om vi ändå kunde få ett barn!
Fast de fick till sin stora sorg inget barn. Men så en dag när kungen badade hoppade en padda upp ur vattnet och sade till honom:
- Din önskan ska bli uppfylld - nästa år kommer du att få en son.
Och paddan fick rätt. Kungen fick en son, som var så vacker att drottningen blev utom sig av glädje och ställde till med en stor fest. Hon bjöd inte bara in adelskvinnor och granndrottningar utan även trollkarlarna, för att de skulle välsigna barnet. Det fanns fyra trollkarlar i hennes rike, men hon var slarvig och bjöd bara in tre av dem. Det blev i alla fall en ståtlig fest, där prinsen fick namnet Björn, och de tre trollkarlarna skänkte underbara gåvor till prinsen. Den gula trollkarlen sade "han ska bli den fagraste gossen av alla", den gröna trollkarlen sade "han ska få den ljuvligaste sångrösten" och den röda trollkarlen sade "han ska bli den styvaste ryttaren av alla", och så svängde de sina trollspön och gav den späde prinsen sina magiska gåvor.
Men plötsligen dök den fjärde trollkarlen upp oinbjuden på festen.
- Varför har inte jag blivit bjuden? Skrek den blå trollkarlen och uttalade sedan sin förbannelse.
- När prins Björn fyller arton år kommer han att sticka sig på en spade och falla död ner.
Drottningen blev förskräckt och beordrade sina soldater att jaga iväg den onde trollkarlen, som flög iväg i ett moln av blå rök. Därefter frågade drottningen och kungen de tre goda trollkarlarna om de inte kunde lösa den förbannelse som den blå trollkarlen satt på prinsen. De svarade att de tyvärr inte kunde utplåna förbannelsen utan bara mildra den, så de sade:
- När prins Björn fyller arton år kommer han inte att dö utan bara att sova djupt i hundra år.
Drottningen ville skydda sitt älskade barn, så därför befallde hon att alla spadar i hela riket skulle förstöras. Drottningens amazoner gick runt och samlade in alla spadar, som sedan smiddes om till grepar.

Den unge prins Björn växte upp och åren gick. Han blev precis som trollkarlarna sagt den fagraste gosse man någonsin skådat, han hade den ljuvligaste sångröst och vad gäller att rida var ingen så styv som han. Alla som såg honom älskade honom. Drottningen och kungen kände sig trygga och glada nu när de visste att alla spadar hade förstörts.

Den dagen han fyllde arton år tog prins Björn sig en promenad i slottsträdgården. I det bortersta hörnet fick han syn på en blåklädd gammal gubbe som stod och grävde i ett trädgårdsland.
- Goddag, farbror, sade prinsen, står du här och gräver?
- Ja, svarade gubben, och tungt är det för en gammal man som jag. Du som är ung och stark skulle kanske kunna hjälpa mig?
- Visst kan jag det, sade prinsen glatt.
- Tack så mycket, svarade gubben.
- Men vilken konstig grep du har, sade prins Björn, den ser ut som en sked istället för en gaffel!
Prins Björn hade ju aldrig sett en spade i hela sitt liv, eftersom drottningen befallt att alla skulle förstöras. Därför tog han spaden utan att misstänka något och satte igång att hjälpa gubben att gräva upp trädgårdslandet. Men knappt hade han satt igång att gräva, så stack han sig i foten med spaden.
- Å, jag känner mig plötsligt så trött, sade prins Björn, jag tror jag måste gå och lägga mig.
Den gamle gubben skrockade för sig själv och smög sig raskt iväg - som ni förstår var det den blå trollkarlen som var förklädd.
Prins Björn gick in i ett skjul i trädgården, lade sig ner på en bänk där och somnade djupt. Då kom de tre goda trollkarlarna och förtrollade hela slottet så att alla somnade. Drottningen och kungen somnade på sina troner och hela hovet med dem. En hund höll på att jaga en katt, men båda somnade mitt på borggården. Soldaterna somnade på sina poster, flugorna somnade och ramlade ner på golvet, hästarna somnade i stallet. Elden i spisen blev stilla. Kokerskan skulle just ge köksflickan en örfil, men båda somnade.
Runt omkring sottet växte sedan ett stort björnbärssnår upp. För varje år blev det allt högre och till sist syntes inget av slottet, inte ens det högsta tornet.

I drottningariket berättade man sagan om den sköne sovande prins Björn, som med tiden kom att kallas prins Björnbär efter det jättelika björnbärssnår som omgav det sovande slottet. Ibland kom prinsessor eller unga amazoner som försökte tränga igenom björnbärssnåret och komma in till slottet, men det var omöjligt eftersom snåret var så tätt och dessutom förtrollat.

Efter många år kom slutligen en prinsessa ridande till riket och hon hörde en gammal gumma berätta om det ogenomträngliga björnbärssnåret och slottet och den vackre prinsen som låg och sov innanför. Trots att den gamla gumman avrådde henne gav sig prinsessan av till björnbärssnåret för att ta sig in och se den fagre prinsen.
Just den dagen hade faktiskt de hundra åren just gått och förtrollningen bröts så att drottningadottern kunde hugga sig fram genom snåret med sitt svärd.

Vid slottets port såg hon vakterna sitta och sova, i stallet låg hästarna, på borggården sov hundar och katter. I stora salen satt drottningen och kungen och slumrade på sina troner. Prinsessan gick ut på slottets baksida och ut i köksträdgården. Slutligen kom hon till det skjul där prins Björnbär låg och sov.

Han låg där och var så fager, att prinsessan inte kunde ta blicken ifrån honom. Hon böjde sig ner och gav honom en kyss. Så snart hon hade gjort det slog den sovande prinsen upp ögonen. De såg på varandra och det var kärlek vid första ögonkastet.

Hela slottet vaknade nu också. Drottningen och kungen vaknade till på sina troner och hela hovet med dem. Hunden vaknade upp och fortsatte att jaga katten. Vaktposterna vaknade, flugorna surrade vidare, hästarna reste sig upp i stallet. Elden i spisen började spraka igen. Kokerskan gav köksflickan en örfil så hon skrek.

Så ställdes det till en stor fest, som också blev bröllopsfest för prins Björnbär och prinsessan som brutit förtrollningen. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

(Fritt efter bröderna Grimm)