Ränteläget

Nedan ser ni ett diagram över räntorna på statsobligationerna för olika löptider för de mest intressanta euroländerna. Jag har inte tagit med Grekland, eftersom de nu ligger helt utanför kartan och inte längre är intressanta, då vi redan vet att det är kört för deras statsfinanser. Marknadsräntan på grekiska tvååriga statsobligationer ligger idag på 110 procent, femåriga på 41 procent och tioåriga på 28 procent.

Som jämförelse kan vi se på hur det såg ut i somras.

Sedan dess har ett antal intressanta saker hänt. Portugals statsobligationer ligger kvar på ett mycket högt ränteläge, men Irlands har sjunkit tillbaka rejält från det kollapsläge som rådde i somras med inverterad räntekurva (högre ränta på kortare löptider). Marknaden verkar alltså i någon mån tro på att Irland har en viss möjlighet att reda upp läget, även om en ränta runt 8 procent självklart är omöjlig för landet att klara utan stöd utifrån, men man kan tolka räntefallet för Irland som att marknaden ändå tror att landet eventuellt kan klara sig med stöd utifrån. För Portugal däremot är det med nuvarande ränteläge fullständigt kört att lyckas klara statsfinanserna utan respirator från ECB och EFSF. Marknaderna ser inte ut att ha något förtroende för att Portugals styre ska reda upp läget även med stöd utifrån. Efter valet 5 juni i år leds landet av Pedro Passos Coelho från socialdemokratiska PSD (47% av rösterna) i koalition med centerliberala CDS-PP (10% av rösterna), som tog över efter en regering ledd av José Sócrates från socialistpartiet.

Italien har gått om Spanien vad gäller räntorna. Räntorna på spanska statsobligationer har också stigit, men de italienska har stigit snabbare. Italien har som bekant betydligt större statsskuld och mycket oredigare politik än Spanien, så denna värdering är förståelig. Italiens räntor ligger nu klart över smärtgränsen och är nära flatline-stadiet. Den Hälsosamme Ekonomisten påpekar att

Med en ränta på sju procent, en statsskuld på 120 procent av BNP och en tillväxt på en procent måste det primära budgetöverskottet ökas till 7,2 procent bara för att stabilisera skuldnivån som andel av BNP.

En politisk omöjlighet i ett politiskt instabilt land.

Räntorna på belgiska statsobligationer stiger så sakteliga, medan de franska inte stigit mycket. Det som däremot hänt är att spreaden mellan räntan på franska och tyska statsobligationer ökat markant sedan i somras, då räntorna på de tyska statsobligationerna pressats ner kraftigt av investerarnas flykt till säkerhet.

Den stora skillnaden mellan Irland och Portugal får mig att tänka på skillnaden mellan hur olika länder har hanterat statsfinansiella kriser. De baltiska länderna har klarat att rensa upp en hel del av sina ekonomiska problem och befolkningen gick med på nedskärningar utan alltför stora protester. I Grekland däremot leder varje åtgärd för att stärka statsfinanserna (både på intäkts- och utgiftssidan) till kravaller och den politiska situationen är allt annat än stabil, vilket har framtvingat en ny regering under Papademos. Även i Italien har man tvingats till ett regeringsskifte.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso (som även var portugisisk premiärminister 2002-2004) erkänner nu offentligt att det är en systemkris för euron och upprepar liksom Merkel i helgen mantrat att det behövs djupare ekonomisk integration och ett större engagemang från alla länder. Brittiske premiärministern Cameron sade istället i förrgår att "The crisis offers an opportunity for powers to “ebb back” from Europe to nation states". Hälsosamme Ekonomisten kommenterar

Sverige har redan svikit svenskarna och européerna genom att ställa sig bakom Lissabonfördraget. Nu är det desto viktigare att regeringen tydligt väljer sida. Merkel eller Cameron? Det finns bara två alternativ.

och jag håller med. Som jag också har skrivit tidigare blir det allt svårare att hålla ihop EU och framförallt att driva mot en starkare union, när antiunionella och separatistiska krafter stärks. Nu ser vi även detta hos etablerade politiker som Cameron.

På söndag är det förresten val i Spanien och konservativa Partido Popular (PP) ledda av Mariano Rajoy väntas vinna och då ta över efter den nuvarande socialdemokratiska (PSOE) regeringen under José Luis Rodríguez Zapatero. Det ser ut att bli en stabil majoritet för den nya regeringen. Det varnas ändå för spanska statens stora behov av att rulla lån (200 miljarder euro under 2012), men med ett mer stabilt politiskt läge har de betydligt bättre förutsättningar än Italien.