EU - ett imperium på dekis - del 2

Del 2: EU-imperiets historia: glansdagarna 1992-2004

I första delen om EU-imperiets förhistoria 1950-1991 skrev jag om de händelser som ledde fram till EU-imperiet. En av de viktigaste personerna i denna förhistoria var EEG-kommissionens (och sedan EU-kommissionens) åttonde ordförande Jacques Delors, tidigare fransk finansminister, som var kommissionens ordförande från januari 1985 till december 1994. Hans företrädare var den betydligt svagare Gaston Thorn från Luxemburg (1981–85). Redan under Thorn utvidgade kommissionen sin makt, men det var under Delors som kommissionen på allvar satte igång den europeiska integrationen. 1989 kom Delors-rapporten, som drog upp planerna för en ekonomisk och monetär union.

1990 tog man bort regler som motverkade fria kapitalrörelser mellan EEG-länderna, vilket var en förutsättning för den inre marknaden som kom 1993.

EEG tog efter järnridåns och Sovjetunionens fall sikte även österut i Europa och genom European Bank for Reconstruction and Development (EBRD) som grundades 1991 tog man initiativet i att modernisera de forna öststaternas ekonomier och förbereda deras införlivande i imperiet.

Det centrala maktövertagandet fullbordades då EEG-länderna 1992 undertecknade fördraget om EU-Imperiet - den Europeiska unionen - i Maastricht. Detta fördrag innebar stora förändringar, bland annat innefattar det gemensam valuta, och samarbete inom polisiära och rättsliga frågor samt utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Detta gjorde att Danmark, Frankrike och Irland ansåg sig behöva hålla folkomröstningar för att ratificera fördraget. I Frankrike vann jasidan med knapp marginal (51,05% av rösterna), men danskarna röstade nej. På Irland blev det däremot ett tydligt ja (69%). Eftersom danskarna röstade "fel" vidtog ett snabbt arbete för att få med danskarna i imperiet. Danskarna fick då vissa undantag från fördraget och sedan röstade 57% "rätt", alltså ja, i en ny folkomröstning 1993. Fördraget kunde därmed träda i kraft i november 1993. Notera att endast tre av dåvarande tolv medlemsländer lät folket säga sin vilja om denna genomgripande maktöverlämning. Att det var så knapp marginal för ett ja till fördraget i Frankrike försvagar dess legitimitet, men detta är för länge sedan glömt och överslätat av de imperiebyggande europapolitikerna.

1992 satte Europaparlamentet igång med sitt stora resursslöseri att flytta fram och tillbaks mellan Bryssel och Strasbourg.

I väntan på fullt medlemskap fick Sverige, Norge, Österrike, Finland, Island och Liechtenstein gå med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 1994, där EU-imperiet styr över sina vasallstater genom EU-direktiven mot att vasallstaterna får förmånen att vara innanför tullmurarna. Schweizarna röstade nej till EES, men fick istället ett eget avtal med EU 2002, som i princip innebär samma sak. EES-länderna (idag bara Norge, Island och Liechtenstein) betalar också en viss tribut till EU, men denna ekonomiska tribut är inte den viktigaste i vasallstatsförhållandet. Den viktigaste tributen är den politiska - att vasallstaterna Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz enligt avtalen tvingas införa samma direktiv som EU-länderna. Hittills har inget av EES-länderna eller Schweiz sagt nej till något EU-direktiv utan underdånigt infört Imperiets lagar.

EU 1995

1994 hölls folkomröstningar om EU-medlemskap i kandidatländerna. Norrmännen röstade åter nej, medan Sverige, Finland och Österrike röstade ja och kunde anslutas till EU-imperiet år 1995. I Sverige var det endast en knapp majoritet för EU-anslutning (52,3%). Efter denna folkomröstning har vi i Sverige fått folkomrösta om euron, men våra politiker har inte vågat hålla någon folkomröstning om några av de viktiga utvidgningarna och fördjupningarna av EU-fördraget som införts sedan dess. Det EU som svenskarna med knapp majoritet sade ja till 1994 är väldigt olikt det som vi har idag.

Som ett steg på vägen mot monetär union grundades 1994 Europeiska monetära institutet (EMI) - föregångare till Europeiska Centralbanken. Sedan 1979 fanns redan det Europeiska monetära systemet (EMS) med valutaenheten ECU och Europeiska växelkursmekanismen (ERM) på plats, med uppdrag att förhindra alltför stora och destabiliserande valutafluktuationer mellan medlemsländerna. Genom sin styrka var den dåvarande tyska valutan (marken) det självklara ankaret för Imperiets valutakurser. Från 1986 undvek man att inom EMS justera valutorna mot varandra, utan använde istället förändringar i de olika ländernas centralbanksräntor för att hålla valutorna stabila mot varandra.

Experimentet med EMS/ERM sprack delvis i september 1992, då Storbritannien av internationella spekulanter (bland annat George Soros) tvingades lämna ERM. Även Italien tvingades lämna ERM efter att först ha tvingats devalvera liran. 1993 ledde valutaspekulationer mot bland annat den franska valutan (francen) till att man tvingades förslappa EMS/ERM så att valutorna tilläts fluktuera hela 15 procent. Detta nederlag var en lärdom som man nog misstolkade som en bekräftelse av att det behövdes en riktig valutaunion istället. Man borde ha tolkat det mer realistiskt som att valutaunioner eller växelkursmekanismer med fasta band är dömda på förhand - det behövs bara en kris för att man ska stå med byxorna nere. Hursomhelst fanns redan såpass mycket politisk prestige investerat i projektet med den gemensamma valutan att det drevs vidare.

1994 ansökte de första forna östblocksländerna Polen och Ungern om medlemskap i EU-imperiet och fler följde sedan efter.

Jacques Delors, som var för EU vad Julius Caesar var för Romarriket, lämnade 1995 över ordförandeskapet över EU-kommissionen till Luxemburgs tidigare premiärminister Jacques Santer - en kompromisskandidat (efter Storbritanniens veto) som var en betydligt svagare ledare än Delors. Trots det fortsatte EU-imperiets vandring mot integration och utvidgning.

Under Santers tid undertecknades det för vidare integration av imperiet viktiga Amsterdamfördraget 1997 med förändringar inom asyl- och invandringspolitiken, samt i frågor om sysselsättning, miljö, jämställdhet, folkhälsa, konsumentfrågor och socialpolitik. Detta nya fördrag godtogs utan problem - folkomröstningarna i Danmark och Irland utföll i enlighet med de styrandes önskemål - och fördraget trädde i kraft 1999. I och med detta fördrag införlivades även Schengenreglerna om passunion och avskaffande av gränskontroller i EU-fördragen, även om de flesta EU-länder redan tidigare anslutit sig till Schengenavtalet.

Samtidigt med Amsterdamfördraget antogs 1997 Stabilitets- och tillväxtpakten för att "garantera" sunda offentliga finanser. Enligt denna pakt får EU:s medlemsstater inte ha ett budgetunderskott över 3 procent av BNP eller en statsskuld över 60 procent av BNP. Redan tidigare fanns konvergenskriterierna som förutom statsfinanserna styrde prisstabilitet, växelkursstabilitet och räntestabilitet.

1998 bildades Europeiska centralbanken (ECB) och tog över efter EMI för att styra vidare mot valutaunionen. I januari 1999 inrättades den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron började existera som elektronisk valuta. Redan då lämnade medlemmarna i Eurozonen (då Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) över sina befogenheter över de nationella valutorna och räntesättning till den nya centralbanken.

I mars 1999 tvingades Jacques Santer att avgå efter att det uppdagats oegentligheter inom kommissionen. En interimkommission under spanjoren Manuel Marín tillträdde fram till dess att Italiens före detta premiärminister Romano Prodi tog över i november 1999.

2001 kom även Grekland med i eurosamarbetet efter förfalskad statistik som visade att man uppfyllde konvergenskriterierna. Nu var detta egentligen inte det värsta, då flera länder redan från början aldrig uppfyllde villkoret för statsskuldens storlek. Belgien, Italien, Grekland och Österrike har under hela eurons tid (utom 2007 för Österrike) aldrig legat under 60 procent av BNP i statsskuld. Detta villkor bröts sedan av Malta från 2001 och framåt, av Tyskland och Cypern från 2002, Frankrike från 2003, Portugal från 2005, Nederländerna och Irland från 2009, samt Spanien från 2010. Det som dock verkligen fick Stabilitets- och tillväxtpaktens regler att framstå som målsättningar snarare än regler var att även regeln om budgetunderskottets storlek bröts 2002-2005 av självaste Tyskland, 2002-2004 av Frankrike, 2001 och 2003-2006 av Italien, 2005 av Nederländerna, 2006 av Österrike, 2001 och 2003-2006 av Portugal, samt av Grekland under hela perioden fram till 2007. Detta utan att några sanktioner vidtogs. Eftersom även de största och äldsta medlemmarna av EU bröt mot budgetregeln kunde man helt enkelt inte straffa någon. Denna slapphet kom emellertid senare att slå tillbaka med dubbelt straff i efterdyningarna av Finanskrisen 2008.

2002 infördes så euron som fysisk valuta - en stor politisk triumf för EU-imperiet, men samtidigt en av grunderna för dess kommande sönderfall. I och med eurons införande trodde uppenbarligen de flesta av finansmarknadernas aktörer att ekonomierna för eurozonens länder skulle konvergera och de tidigare stora skillnaderna i statsskuldsräntorna jämnades ut - skillnaden mellan euroländernas statsskuldsräntor var i princip försumbar under perioden 2001-2007. Euron och de utjämnade räntorna lade dock som sagt grunden för den kommande skuldkrisen (läs Den hälsosamme ekonomistens förklaring).

2001 anpassades EU:s regler till den kommande utvidgningen med ytterligare tio länder genom Nicefördraget. Detta fördrag överförde också ytterligare ett par politikområden från mellanstatlig till EU-nivå. Irland var det enda land som höll en folkomröstning om detta nya fördrag. Det blev ett för Imperiets ledare chockerande nej. Imperiets ledare såg sig tvungna att blidka irländarna och lovade garantier för landets abort- och neutralitetspolitik. I slutet av 2002 höll Irland en ny folkomröstning och fick "rätt" resultat. Därmed kunde det nya fördraget kunde träda i kraft 2003. Nicefördraget innehöll också formella regler för sanktioner i det fall att en medlemsstat skulle åsidosätta grundläggande rättigheter, exempelvis demokratiska principer.

EU 2004

2004 utvidgades EU-imperiet mot öster (och söder) genom att de tidigare självständiga staterna Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Cypern och Malta införlivades. År 2004 anordnades också det första för samtliga medlemsstater samtidiga valet till Europaparlamentet.

I november 2004 slutade Romano Prodi som ordförande för EU-kommissionen och Portugals före detta premiärminister José Manuel Durão Barroso tog över - återigen en stark ledare. Om Jacques Delors var Imperiets Julius Caesar så är Durão Barroso snarare dess Darth Vader.

2004 gjordes ett försök att ytterligare fördjupa samarbetet inom EU-imperiet i och med att den Europeiska konstitutionen signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet. Hur det gick för denna konstitution ska ni få läsa i del 3 om EU-imperiets historia - kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011.

Som ni märker så blev denna del om tretton år (1992-2004) ungefär lika lång som den första om 41 år (1950-1991). EU har inte bara utvidgats och utökat sin byråkratiska och politiska struktur, det har också skett allt mer genomgripande förändringar med allt tätare mellanrum. Det är alltså ett kostsamt imperium, genom sin stora byråkrati, sina många språk, sina komplicerade politiska strukturer och sin snabba förändringstakt.