Ingripandet i Libyen får bieffekter

Det libyska inbördeskriget slutade officiellt den 23 oktober 2011, men än så länge är läget långt från stabilt. Visst finns visioner om en öppen och demokratisk framtid, men också strider och oenighet mellan olika miliser. Motsättningar finns mellan regionerna Cyrenaica, Tripolitanien och Fezzan, mellan stammar och klaner, samt etniska mellan araber och minoritetsgrupper såsom berber och tuareger.

I den positiva vågskålen kan man lägga att Libyen nu är uppe i 50 procent av den oljeproduktion de hade före inbördeskriget, vilket gör att de får in pengar. Allt beror dock hurpass väl landet lyckas hålla ihop. Bloggaren Chefsingenjören resonerade lite kring Libyen för ett tag sedan och även bloggen Försvar och säkerhet skrev om "Libyen i eftertankens kranka blekhet".

Såväl Khaddafiregimen som rebellerna (Thuwar) begick många grova brott mot folkrätten. Problemet är att de senares pågår alltjämt.
Det är i synnerhet den etniska rensningen av främst Tawergha som förskräcker.
...
Detta sker samtidigt som landet fragmentiseras. Jag räknar till sex starkare grupperingar. Övergångsrådet (NTC), den västra milisfederationen, Khaddafilojalister, Misrata- och Zintanrebeller samt inte minst Cyrenaicafederalister som i morgon väntas utropa en egen stat i Benghazi.
...
Före inbördeskriget var Libyen främst i Afrika när det gäller utbildning, levnadsstandard och välfärd, men med en politisk diktatur som innebar stort förtryck mot oliktänkande.

Det finns efter kriget också stora mängder vapen på drift i Libyen och en hel del av dessa har troligen också letat sig över till grannländerna.

Förutom i själva Libyen fick inbördeskriget störst bieffekter (hittills) i grannlandet Mali, där tuaregmilisen stärkt av tusentals tungt beväpnade återvändande legosoldater från Gaddafis armé nu tagit över hela norra halvan av landet. I helgen intog tuaregrebellerna staden Timbuktu och de hade sedan tidigare kontroll över den andra stora staden Gao. Milisen MNLA planerar nu att utropa en självständig stat med namnet Azawad. Alla tuareger är dock inte på rebellernas sida, utan många har flytt till grannländer. Vissa delar av norra Mali har istället tagits av islamistgrupper som vill införa sharialagar, men det vill inte MNLA och framförallt inte grannländerna.

Samtidigt tog en militärjunta nyligen makten i Mali genom en kupp, vilket försvagat centralstyret och öppnat vägen för rebellerna att ta över i norr. Grannländerna har infört sanktioner som straff för militärkuppen: de stänger sina gränser och fryser Malis tillgångar i den regionala centralbanken. Dessutom sätter de styrkor i beredskap för ett eventuellt militäringripande. Grannländerna kräver en återgång till civilt styre, men militärjuntan säger att de just nu prioriterar upproret i norra Mali. Just upproret i norr var en orsak som juntan angav för att ta makten. Malis som det verkar demoraliserade armé är dock just nu på reträtt från norra halvan av landet.

Militärkuppen har också orsakat en hel del förvirring i landet, vilket knappast stärker armén. Detta tillsammans med grannländernas sanktioner gör troligen att centralmakten i Bamako (huvudstaden) inte står stark nog att slå tillbaka mot tuaregrebellerna. Därmed får de tid att organisera sig ordentligt i Azawad och säkra sina positioner. Tar det tillräckligt lång tid för centralmakten att få ordning på sig själv så kommer regnsäsongen till södra halvan av landet från juni till september, som avsevärt försvårar alla transporter i landet, vilket skulle ge rebellerna i norr ännu längre tid.

Nu är frågan om tuaregmilisen MNLA lyckas komma överens med islamistgruppen Ansar Dine. Annars kan norra Mali trots att regeringsarmén dragit sig tillbaka drabbas av nya strider när de nya makthavarna ska göra upp om vem som bestämmer var och vad.

Detta var alltså en av de "oväntade" bieffekterna av Gaddafis fall. Vi får säkert se fler framöver. Det är alltid svårt att överblicka de längre konsekvenserna av militära ingripanden som NATO:s i Libyen.