Spanien "räddat" - stora frågor väcks

Igår kom så det väntade beskedet om nödlån till Spaniens banker. 100 miljarder euro ligger notan på för tillfället. Officiellt ska det bara behövas 40 miljarder, men man har tagit till en säkerhetsmarginal, som av erfarenhet från tidigare "räddningar" säkerligen kommer att användas. Spanien har därmed tagit sig till sista steget i Musik@Centrifugens lista:

1. Behöver inget stöd
2. Situationen förvärras (av ”onda spekulanter”, inte sällan ländernas egna banker)
3. Man kontaktar ECB/IMF men ”för inga diskussioner” om räddningspaket
4. Man tittar på en lösning men ”har inte begärt räddningspaket”
5. Man begär räddningspaket men intygar att ”läget är under kontroll”

Vi ska inte glömma att för bara knappt två veckor sedan sade Spaniens premiärminister Mariano Rajoy "No va a haber ningún rescate de la banca española" alltså "Det kommer inte att bli någon räddning av spanska banker". Rajoy försöker släta över nödlånets betydelse i dagens presskonferens. "Om vi inte hade gjort det vi hade gjort under dessa fem månader [sedan regeringsskiftet] skulle det som beslutats igår ha varit en intervention i kungariket Spanien." Han försöker alltså vända Spaniens misslyckande till beröm för den egna politiken. I och för sig har han inte haft en avundsvärd sits, då han fått överta styrandet av ett sjunkande skepp. Rajoys bästa plattityd från presskonferensen är "Igår vann trovärdigheten i det europeiska projektet, eurons framtid och stabiliteten i finanssystemet för att flödet av krediter ska komma tillbaka". Jag skulle snarare säga precis tvärtom.

Som vanligt dröjer EU och euroländerna tills man står vid stupets kant innan man kommer med något paket. Igår höll de 17 euroländernas finansministrar en videokonferens i tre timmar för att komma till ett beslut. Varken Tyskland eller Spanien vill ha ett fullskaligt räddningspaket à la Grekland, Portugal eller Irland. Det skulle för båda länderna innebära inrikespolitiska svårigheter.

Nu begränsar man Spaniens räddningspaket till att bara gälla bankerna och pengarna ska betalas ut som lån till FROB (fonden för ordnad bankrestrukturering). Pengar är dock fungibla och ett stöd till FROB innebär egentligen ett stöd till spanska staten, då de därmed slipper att knappa in på andra utgifter eller ta större lån för att ge pengar till FROB.

- I Grekland, Portugal och Irland hade staten problem och behövde hjälp. I Spanien är problemen koncentrerade till banksektorn, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, till TT.

Detta stämmer inte alls. Spanska staten har redan så stort budgetunderskott att de inte har möjlighet att själva rädda sina banker. Spanien har alltså stora problem med statens finanser, även om statsskulden ännu inte är katastrofstor. År 2011 gick spanska staten back med -8,9 procent av BNP och för 2012 har regeringen förhoppningen att statens budgetunderskott bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men får anses vara oerhört optimistiskt. Spanien har också problem med Europas högsta arbetslöshet. 25 procent arbetslöshet och över 50 procent bland ungdomar. Landet befinner sig i recession och med den fallande BNP följer minskade skatteintäkter och att även om statsskulden inte ökar så kommer den att öka som andel av BNP. Det kan gå snabbt för Spanien att komma över smärtgränsen på en statsskuld över 100 procent av årlig BNP.

Robert Bergqvist försöker göra gör dock en bra kort sammanfattning av bakgrunden till skuldkrisen.

När länderna gick med i eurosamarbetet fick de en stark ekonomisk tillväxt, som varken bromsades av ECB eller av länderna själva. De fortsatte i stället att spendera, med stigande statsskulder som följd. Samtidigt skuldsatte sig många personer och företag med billiga banklån, och fastighetspriserna sköt i höjden. När tillväxten vek började omvärlden att misstro ländernas förmåga att betala skulderna. Räntorna sköt i höjden, tillväxten bromsades ytterligare, många fick problem med bolånen samtidigt som huspriserna föll. Krisen var ett faktum.

[Tillägg efter påpekande från kloka och observanta läsaren Åsa] Men Bergqvist får en del om bakfoten och generaliserar och förenklar för mycket. Spaniens statsskuld (som andel av BNP) steg inte efter eurointrädet, utan först efter finanskrisen. Däremot steg den privata skuldsättningen kraftigt (både hushåll och företag). Spanien hade också ett stort underskott i handelsbalansen och levde alltså totalt sett på lånade pengar. Spaniens BNP började inte heller växa snabbt efter eurointrädet, utan växte snabbt redan tidigare. Bergqvist har dock rätt i att det är den uteblivna tillväxten som lett till investerarnas misstro.

Det spanska bankstödet kommer genom FROB att riktas mot sparbankerna (cajas) som är hårt exponerade mot den spruckna spanska fastighetsbubblan, både genom bolån till privatpersoner och genom lån till byggbolag. Däremot ser det i dagsläget inte ut som om de två spanska storbankerna Banco Santander och Banco Bilbao Vizcaya (BBVA) kommer att behöva hjälp. Dessa två banker är mer diversifierade och har framförallt stora delar av sin aktivitet utanför Spanien.

Helgens spanska räddningspaket löser inte heller de underliggande problemen. När Spaniens ekonomi stagnerar faller fastighetspriserna, företag går i konkurs och kan inte betala sina skulder, samtidigt som de allt fler arbetslösa får ytterligare svårigheter att betala på sina bolån. Det är detta som ger förlusterna i bankernas balansräkningar. Räddningspaketet angriper alltså bara symptomen, inte själva sjukdomsorsaken. Plåster på ett brutet ben.

Nu dyker en hel mängd frågor upp runt det spanska nödlånepaketet. För det första är avtalet om Spaniens nödlån ännu varken påskrivet eller ens färdigt i detaljerna.

För det andra ska pengarna komma från de europeiska stabilitetsfonderna EFSF och ESM. IMF är inte inblandade med finansiering, utan bara som rådgivare. ESM är ännu inte färdig och den måste fortfarande ratificeras av Tysklands förbundsdag, som hittills motsätter sig vissa av detaljerna - risken är stor att ESM-avtalet måste skrivas om, vilket tar tid. Därmed kvarstår just nu bara EFSF, där man får anta att Spaniens bidrag på 93 miljarder nu skrotas (de kan väl inte både bidra och få ut pengar). Då återstår bara drygt 100 miljarder euro i EFSF, vilket alltså knappt täcker det spanska åtagandet. Det får inte dyka upp nya behov från Grekland, Portugal eller Irland.

Dessutom kommer än så länge Spanien mycket lindrigare undan än de andra PIIGS-länderna. Jonas Sjöstedt skriver:

Spanien påtvingas inte något detaljerat åtstramnings- och privatiseringsporgram som de andra länderna. Man kan fundera på varför. Beror det på att man har insett att programmen inte fungerar? eller på att Spanien är för stort och stolt och att länder inte behandlas lika inom EU? De vanliga EU-reglerna i EU:s sexpack och finanspakt lär i alla fall garantera fortsatt åtstramning och recession i landet.

Redan hör vi protester från Irland, som vill omförhandla sin räddningsplan för att få samma generösa behandling som Spanien. Irland planerar att ta upp detta på nästa möte för eurozonens finansministrar, som hålls 21 juni.

Nästa söndag hålls val i Grekland och frågan är hur det spanska avtalet kommer att påverka utgången. Man kan spekulera i att vänsterpartiet Syriza kommer att gynnas starkt av detta, då de vill omförhandla avtalen med trojkan. Nu finns ju ett prejudikat som visar att det visst går att få nödlån utan drakoniska villkor. EU-elitens tanke var att det var viktigt att få Spaniens avtal på plats innan det grekiska nyvalet, men frågan är om man inte skjutit sig själv i foten genom de snälla villkoren.

Jag undrar förresten om valet av den nye franske presidenten François Hollande har förändrat hur räddningspaketen utformas i Europa. Han är ju tydligt mer emot åtstramningar än företrädaren Sarkozy, som var mer på Tysklands linje.

Hur kommer finansmarknaderna att reagera imorgon? Kommer räntorna på spanska statsobligationer att falla eller stiga på beskedet? ZeroHedge tror att exemplet från Greklands statsbankrutt kan leda till att placerare säljer av de statsobligationer som styrs av spansk lag och köper på sig statsobligationer som styrs av brittisk lag. Alla de osäkerheter och frågor som finns runt paketet kan också göra att finansmarknaderna reagerar negativt. Det kan även bli en "sell the news".

Sen kan man undra om marknadens sökarljus nu kommer att riktas mot Italien. Situationen där är inte lika allvarlig som för Spanien, men Italien är i dagens läge väldigt känsligt för marknadens syn på deras statsobligationer.

Idag är det för övrigt val till nationalförsamlingen i Frankrike, vilket är nog så viktigt. Det ser ut som om François Hollande kommer att få brett stöd i parlamentet och kan troligen räkna med stöd från de gröna och radikalvänstern Front Gauche. Det ser också ut som om extremhögern Front National kommer att få ett antal platser. Skräckscenariot vore om Front National skulle få en vågmästarroll. Nu är det franska parlamentsvalet komplicerat och en andra sista omgång hålls om en vecka, samtidigt som det grekiska valet. Först då får vi med säkerhet veta hur den franska nationalförsamlingen kommer att se ut. Dagens resultat av första omgången kan ge en vecka av osäkerhet om hur det slutgiltiga resultatet kommer att bli.