I morse gick räntorna på spanska statsobligationer upp till en ny rekordnivå, men sen har det lugnat ner sig lite under dagen. Cornucopia ritade upp den spanska avkastningskurvan för att visa att den ännu inte är inverterad (som vissa påstått), men använde tyvärr ett diagram där y-axeln inte börjar på 0, vilket kan förvirra tolkningen. Nedan ser ni hur kurvan ser ut när y-axeln börjar på 0 och jag har även lagt in hur den såg ut 1 mars i år som jämförelse.
Det som är slående är hur platt avkastningskurvan nu är jämfört med den "hälsosamma" lutningen i mars, förutom att räntorna på Spaniens statsskuld stigit kraftigt de senaste månaderna. Det är inte långt kvar till en fullständigt platt kurva - det fattas bara att räntan på de tvååriga spanska statsobligationerna stiger lite mer. Någonstans runt det här stadiet för avkastningskurvan och räntenivån tvingades Grekland, Irland och Portugal att begära räddningspaket. Men Spanien är "too big to fail and too big to bail".
Räntorna på italienska statsobligationer har också stigit kraftigt och kurvan har planat ut.
1 mars låg den italienska kurvan väldigt nära den spanska, men har inte stigit lika snabbt. Den har också kvar en viss lutning även på de längre löptiderna. Skillnaden kan man anta beror på att den italienska ekonomin är i bättre skick än den spanska. Spanien har en mycket hög arbetslöshet, medan situationen inte är tillnärmelsevis lika dålig i Italien. Italiens statsobligationsräntor tyngs framför allt av landets mycket stora statsskuld (123 procent av BNP).
Som jämförelse kan vi se på Irland.
Här har avkastningskurvan hållit sig ganska lika sedan mars, vilket tyder på att marknadsaktörerna bedömer att situationen på Irland har stabiliserats någorlunda. Notera också att utifrån statsobligationsräntorna tycks framförallt Spanien nu vara betydligt mer i riskzonen än Irland.
Det har talats om hur Grekland har en lång historia av statsbankrutter bakom sig (1826, 1843, 1860, 1893, 1932, 2012), men det som sällan nämns är att Spanien har en minst lika ärofull historia som dessutom börjar redan på 1500-talet (1557, 1575, 1596, 1607, 1627, 1647, 1809, 1820, 1831, 1834, 1851, 1867, 1872, 1882, 1936-1939). Sedan Napoleonkrigen har faktiskt Spanien ställt in betalningarna på statsskulden hela åtta gånger, mot Greklands mer måttliga sex gånger.
hmmm 1 biljon euro lyckades trycka ner räntorna och göra börser glada i 3 månader undrar vad som blir nästa form av bailout och hur länge det har verkan
SvaraRaderaGer det inte en lite för "snäll" bild av läget att titta bara på det dagsaktuella ränteläget, när man jämför lån på olika löptider? Jag menar, går man tillbaka bara ett par veckor så var den spanska tioåringen klart lägre än vad tvååringen är nu. Att räntan har stigit så snabbt torde omintetgöra det uns av ro som man kanske kan känna när man tittar på olika löptider.
SvaraRaderaMvh Guldnisse
Det var ju därför jag hade med även läget 1 mars. Det är ju bara knappt fyra månader sedan allt såg jättelugnt ut på räntefronten för Spanien och Italien.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaItalien har inte alls någon ”jätte skuld”. Det bygger på att 100% är någon max gräns.
SvaraRaderaAlla dessa länder lider av att Euron nu har visat sig vara allt annat än ett optimum currency area.
Italien lider mest, för de har i botten en stark och bra ekonomi. Statsskulden kommer av gamla synder inte skenande underskott som många andra länder lider av. Både Spanien och Italien hade mått bättre av att ha sina egna valutor med egna centralbanker.
Det går inte längre att kombinera Tysklands och Hollands penningpolitiska stabila mål med vad som hade behövts göras i fram för allt Spanien.
Jag håller med dig om att Italiens stora statsskuld kommer av gamla försyndelser. Jag har flera gånger tidigare påpekat att Italiens i grunden är betydligt sundare än Spaniens. De har som du säger inte heller skenande underskott i statsfinanserna.
RaderaDäremot anser jag att Italiens statsskuld är alltför hög och utgör en riskfaktor.