Norsk bostadsbubbla... gammal nyhet!

Idag läser jag att många toppekonomer varnar för bostadsbubbla i Norge, bland annat USA:s centralbank Federal Reserve, som drar paralleller till USA:s bostadsbubbla. En analytiker på storbanken BNY Mellon säger:

- De norska hushållens skuldsättning i förhållande till inkomsterna har ökat dramatiskt under det senaste decenniet och uppgår idag till runt 210 procent. Det är långt över den nivå som vi såg i USA innan bubblan sprack 2007, då var skulderna i förhållande till inkomster 130 procent, säger Mellor.

Robert Shiller, ekonomiprofessorn som tidigt varnade för den amerikanska bostadsbubblan, varnar också.

- Det finns all anledning att förvänta sig ett obehagligt slut på bostadsutvecklingen i Norge. Det här har jag även sagt till den norska regeringen

I förrgår kom också en rapport från Norska Finanstilsynet (finansinspektionen) som varnar för att de höga bostadspriserna och hushållens ökade skuldsättning utgör en risk för stabiliteten i den norska ekonomin och finanssektorn. IMF varnade redan i februari i år.

Här är detta gamla nyheter. Den som har följt denna blogg kunde redan i augusti 2010 läsa om den norska bostadsbubblan. Norska bloggen Tankeløse Plukk var en av de första att skriva om den i april 2007. I januari 2011 gjorde jag en jämförelse av de nordiska ländernas bostadsbubblor och kunde konstatera att Norges bostadspriser fortsatt att stiga de senaste åren - till och med lite mer än i Sverige, medan Danmarks bostadsbubbla sprack med besked redan 2007. Finland har haft en mer beskedlig utveckling av bostadspriserna, men även där har de fortsatt uppåt.

Med ökande bostadspriser följer ökande skuldsättning för hushållen och det är just där problemet ligger. När väl priserna sjunker börjar problemen, vilket man kan se i Danmark.

I februari i år gjorde jag även en ordentlig genomgång av Norges bostadsbubbla och oljeintäkterna. Norges oljeproduktion har de senaste åren sjunkit med runt 6 procent per år och trenden visar ännu inga tecken på att vända. Det är bara det ökande oljepriset som räddat de norska oljeinkomsterna, men någonstans finns en gräns för hur högt oljepriset kan drivas upp innan världsekonomin inte tål mer. När den gränsen nås kommer Norges oljeinkomster att sjunka i takt med oljeproduktionen (eller snabbare om oljepriset sjunker). Detta kommer troligen att bli spiken i kistan för den norska "boligboblen", om inte skuldsättningen i sig sätter punkt för den redan tidigare. Se nedan diagram över reala norska bostadsprisers utveckling sedan 1890 (från Tankeløse Plukk). Can you spot the bubble?

Och vi tar väl diagrammet över Norges oljeproduktion i repris också.

Notera hur Oljedirektoratet räknar med att den nedåtgående trenden magiskt kommer att plana ut.

Här hemma i Sverige ser ledande ekonomer äntligen ut att sansa sig. Riksbankschef Stefan Ingves skriver i SvD att det finns stora risker med alltför låg ränta. Lars E O Svensson lär väl gå i taket av detta.

Om Riksbanken inte tar hänsyn till skuldsättningen hos hushåll och företag kan konsekvenserna bli mycket allvarliga. Hög skuldsättning gör ekonomin skör, vilket kan få förödande konsekvenser i form av en krympande ekonomi och en skenande arbetslöshet.

Även Finanspolitiska rådets ordförande Lars Jonung uttalar sig och vill inte att Riksbanken sänker reporäntan, då det skulle kunna hota den finansiella stabiliteten. Jonung föreslår till och med en sänkning av inflationsmålet från nuvarande 2 procent. Även jag tror att det vore en smart anpassning till den verklighet vi nu lever i. Sedan 1995 har Riksbanken bedrivit penningpolitiken med ett inflationsmål på 2 procent per år. Varför de har valt just 2 procent förklaras så här.

Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer.

Riksbanken har i uppdrag av Riksdagen att verka för prisstabilitet (eller som det står i lagen "upprätthålla ett fast penningvärde"), vilket jag kan hålla med om att det är en god idé. De har tolkat det som att KPI-inflationen ska hållas på 2 procent i årstakt, vilket kan diskuteras. Varför just KPI? Varför inte KPIF, KPIX, HIKP eller något annat inflationsmått? Varför just 2 procent? De senaste 17 årens penningpolitik har ju definitivt inte lett till prisstabilitet vad gäller bostäder, även om KPI har hållits relativt stabilt.