Reformera EU eller lämna EU?

Dagens snackis var förstås att Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett tal där han sade att han vill omförhandla Storbritanniens medlemsvillkor i EU och sedan hålla en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet någon gång efter 2015. Det går ju numera enligt Lissabonfördraget att gå ur EU.

Nu tror jag inte att Cameron (ännu) på allvar menar att Storbritannien skulle lämna EU, utan det är nog mer ett utspel för att dels trycka på mot den centralisering av EU som pågår, dels motverka UK Indepence Party (UKIP), som i de senaste opinionsundersökningarna fått över tio procent.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt ser det som en möjlighet att förändra villkoren för det svenska EU-medlemskapet.

Den europeiska unionen är väg åt fel håll. Euron och hanteringen av den ekonomiska krisen skapar en social katastrof i många länder. Samtidigt räddar EU banker med enorma belopp. Utvecklingen inom euroområdet leder till att makten över den ekonomiska politiken allt mer centraliseras till Bryssel. EU är på väg att omvandlas till en statsbildning. Det är en oacceptabel utveckling som Sverige inte bör delta i.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ser Camerons tal som historiskt och tycker att även svenskarna bör få tycka till om EU-medlemskapet.

Under årtionden har svenska regeringar utan större protester accepterat att Sveriges villkor ständigt försämras. Medlemsavgiften blir ständigt dyrare, allt mer makt förskjuts till Bryssel och det svenska inflytandet minskar. Den brittiska premiärministern visar med sitt tal att detta inte är något vi måste fortsätta att acceptera.

De största övriga partierna är däremot inte oväntat negativa. Folkpartiets EU-minister Birgitta Ohlsson, Socialdemokraternas Stefan Löfven, Moderaternas statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt kritiserar alla Camerons utspel. En poäng de har är att man inte kan ha ett EU med olika villkor för alla medlemsstater. Från Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har jag ännu inte läst någon reaktion.

Om Storbritannien skulle gå ur EU skulle det förstås rubba maktbalansen mellan de länder som vill centralisera och de som inte vill det. Ett brittiskt EU-utträde skulle helt förändra förutsättningarna för det svenska EU-medlemskapet.

Mats Persson (från någon "tankesmedja") tycker att man bör satsa på att reformera EU och begränsa EU:s makt. Han verkar också tycka att det är en bra idé med olika villkor för olika stater.

Alltihopa får förstås EU-fanatikern och folkpartisten Carl B Hamilton att gå i taket och raskt skriva en debattartikel där han som vanligt pläderar för ett fördjupat EU-samarbete.

Som jag har skrivit för ett år sedan är EU ett imperium på dekis och sönderfallet pågår gradvis samtidigt som EU-centralmakten försöker att stärka sin makt genom nya påfund. Vi kommer säkerligen att få se dessa motstridiga tendenser under flera år framöver.

Skulle jag få önska skulle man slopa EU:s klåfingriga centralstyrda påbud, medan man behöll de goda bitarna såsom fri rörlighet och tullfrihet, samtidigt som man decentraliserade besluten. Utsikterna att EU skulle reformeras enligt mina önskningar ser jag dock som i det närmaste obefintliga. Därför förordar jag det i mitt tycke näst bästa alternativet, nämligen svenskt EU-utträde. Det EG som svenska folket röstade in oss i 1994 är inte detsamma som det EU som vi nu är medlemmar i. Därför är det dags för en svensk folkomröstning för att se om folket vill ha det nuvarande EU.

Läs även Cornucopia "Rule Britannia", Den Hälsosamme Ekonomisten "Vi vill också rösta om EU", Göte Kildén som frågar sig om vänstern ska välkomna Camerons utspel, samt Stefan Karlsson som resonerar utifrån ett marknadsliberalt perspektiv.