Häromdagen skrev jag om de sprickor som börjar synas i Kinas ekonomi. Nu syns det också tydliga spår i valutakursen - den kinesiska valutan yuan har de senaste veckorna uppvisat den starkaste försvagningen sedan 1993. Sedan 2005 har yuanen gradvis stärkts mot dollarn, men denna trend ser nu ut att ha påbörjat en vändning. (Uppåt betyder svagare yuan i diagrammet nedan.)
Det tyder på begynnande kapitalflykt från Kina. Det är säkerligen många investerare som nu fått sin tro på Kina som tillväxtunder rubbad. För det första investerar då troligen färre nya pengar i Kina och för det andra säljer många av sina "befintliga investeringar i Kina.
Två analytiker från Morgan Stanley har också nyligen skrivit en intressant analys om hur Kinas "Minsky-ögonblick" nu närmar sig. "Minsky-ögonblick" (engelska Minsky moment) är en term som myntades i samband med den ryska finanskrisen 1998 och uppkallades efter ekonomen Hyman Minsky. Ett "Minsky-ögonblick" är när en kredit-boom driven av spekulativa låntagare börjar att nystas upp. Det är den tidpunkt då spekulativa låntagare inte längre kan sätta om sina lån eller låna ytterligare för att klara av räntebetalningar. Förluster på spekulativa tillgångar gör att kreditorerna drar tillbaks sin långivning, vilket oftast leder till prisfall på dessa tillgångar. Under tiden tvingas överbelånade investerare att sälja av även sina mindre spekulativa investeringar för att kunna betala sina lån. Det blir dock brist på köpare när många vill sälja. Det leder till skarpa prisnedgångar och kraftigt minskad likviditet på finansmarknaderna, samt en stor efterfrågan på likvida medel.
Kinas "skuggbanksektor" står nu för över en femtedel av den totala kreditmassan i Kina eller omkring 40 procent av årlig BNP, vilket är en stor ökning från de 12 procent av BNP som den stod för för bara fem år sedan. Skuggbanksektorn försörjer de låntagare som inte längre kan få lån från den formella banksektorn med lån. Det gäller provinsstyren, fastighetsbranschen och företag med massiv överkapacitet och dålig lönsamhet såsom kolgruvor, stål, cement, skeppsvarv och solenergi.
Provinsstyrenas finansieringsbolag, som lånar pengar för att investera i infrastruktur, har otillräckligt kassaflöde för att kunna betala ränta och amorteringar. Enligt den senaste sammanställningen har provinsstyrena totalt nästan 3 miljarder dollar i skulder - en siffra som dessutom troligen är en underskattning.
Det uppskattas även att upp till en tredjedel av alla nya lån används för att sätta om gamla lån och att räntebetalningar står för nästan 17 procent av Kinas BNP - en sanslöst hög siffra och nästan dubbelt så stor andel av BNP som USA uppnådde år 2007.
Inställda betalningar på lån (eller fall där det var på väg men det hela räddades) har börjat dyka upp den senaste tiden. Detta har skakat Kinas kreditmarknader och drivit upp räntorna på "trusts", förmögenhetsförvaltningsprodukter, företagsobligationer och banklån.
Samtidigt som stora mängder krediter förfaller till betalning och låntagarna blir allt mer ansträngda, så avtar tillväxten, penningpolitiken stramas åt och marknadsräntorna börjar att stiga. Kinas banker måste nu börja avsätta reserver för dåliga lån, något som tidigare knappt (officiellt) har existerat där. Det kommer troligen att leda till kredittorka, där inga utom de allra säkraste låntagarna kan få kredit. Detta kommer i sin tur att bromsa upp Kinas ekonomi, och mest inom de sektorer som är mest kreditberoende, såsom provinsernas infrastruktursatsningar och sektorer med överkapacitet. En inbromsning i infrastruktursatsningarna och byggbranschen kommer i sin tur att leda till ännu större överkapacitet i industriner såsom stål och cement, vilket gör att dessa får ännu svårare med sitt kassaflöde och att betala på sina skulder. Denna negativa spiral gör att jag tror att ekonomerna från Morgan Stanley är alltför optimistiska vad gäller hur mycket Kinas tillväxt kan komma att bromsa in.
Ett annat tecken på att Kinas jättebubbla håller på att bromsa in är utvecklingen av antalet påbörjade bostadsbyggen, se diagrammet nedan.
Som ni ser har antalet påbörjade bostäder minskat med 30 procent sedan ett år tidigare. Den överhettade bostadsbyggesmarknaden håller på att bromsa in.
I förrgår rapporterades också ännu en betalningsinställelse från Kina, denna gång från ett stålföretag, Highsee Group, den största privata stålproducenten i Shanxi-provinsen, som nu inte kan betala tillbaka sina obligationer i tid. Företaget har tydligen inte betalat ut löner på flera månader och står till stor del stilla. Grundorsaken är att stålpriserna i Kina fallit till den lägsta nivån på över åtta år.
Mycket, mycket intressant! Tack för informationen, Flute. Dock undrar jag om siffran "tre miljoner dollar i lån", avseende provinsstyrenas skulder. Låter lite tycker jag.
SvaraRaderaHur hårt kommer Kinas spruckna bubbla slå på världsekonomin? Anser man att USA kan dra ekonomin själva nu (vilket självklart inte kan stämma då siffrorna snarare verkar peka på det motsatta, men de officiella är såklart snyggt friserade...) eller kommer detta dra in världsekonomin i ny recession? Spekulera gärna lite i vad du tror kan och skulle kunna hända. Just Kinas överhettade ekonomi och dess påverkan på den globala dito har ju varit på tapeten i flera år nu - om klockan snart är slagen blir det mycket intressant eftersom det säkert ligger en hel del i potten för de som "otåligt" väntat på detta för att kunna göra pengar. Vad tror du?
Oerhört imponerad över dina inlägg du levererar, gång på gång. Tack för det!
Vad räknar man med om 17% av BNP går till räntor? Det låter orimligt lite med 17 %. Det känns åtminstone som att det är mycket mer än så i Sverige. Här känns det som om ungefär hälften av allt man betalar för går till räntor. Avgifter i bostadsrättsföreningar är t.ex. till större delen räntor. Kina har extremt höga priser på bostadsrätter. Räknas allt sådant?
SvaraRaderaJag kom till Kina första gången 2001. Redan då reagerade jag på byggaktiviteten och ansåg att detta inte var hållbart. Har ju haft fel i tolv år nu men kanske får rätt det trettonde då.
SvaraRaderaMed försvagad yuan blir ju Kina ändå mer konkurrenskraftig på världsmarknaden. Hur skall detta ställas mot en befarad bankkrasch undrar jag? Men detta är väl omöjligt att sia om? Synd bara för kineserna för dom flesta är väl fortfarande väldigt fattiga och jobbar hårt. Och det blir väl som vanligt dom sämst ställda som får betala om det krisar.
SvaraRaderaFrågan är vilka som ska köpa. Västvärldens pengar går allt mer åt att betala räntan på lånen vi tog för att konsumera i förrgår. Japanerna minskar snarare sin import från Kina. "Made in China" = bojkott till viss del. De s.k. framväxtekonomiernas valutor har tappat stort i värde så där är köpkraften mindre.
Radera