Deflation eller inflation?

Igår rapporterade SCB att prisinflationen mätt med KPI fortfarande är negativ. Däremot är prisinflationen mätt med KPIF (som räknar bort ränteförändringar) fortfarande svagt positiv, om än en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. I diagrammet nedan ser ni 12-månadersförändringen för KPI och KPIF, samt även Riksbankens reporänta.

Det finns uppenbarligen en väldigt stark underliggande trend av prisdeflation, eftersom Riksbanken har hållit på att sänka styrräntan sedan december 2011 och (pris)inflationstakten ändå fortsatt att sjunka.

Notera dock att som Cornucopia påpekar är det ingen "dålig" deflation. Priserna sjunker eller stiger väldigt lite, men våra löner fortsätter att stiga - reallönerna steg från 2012 till 2013 med 2,0 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän. Riksbanken och även dess belackare är dock uppenbarligen oroade över att just det inflationsmått man valt inte når upp till det godtyckligt valda mål man satt upp. Därför glunkas det nu från bland annat SEB om att Riksbanken kan komma att sänka sin reporänta från 0 till -0,1 procent vid nästa möte. Då blir verkligen Sverige ett föregångsland inom penningpolitiken! Negativ styrränta är nämligen "terra incognita" för penningpolitiken (även om vissa räntor blir negativa som följd av en styrränta på noll procent). De länder som nått ner till nollränta har försökt sig på kvantitativa lättnader istället för negativ styrränta. Det blir om Riksbanken följer stalltipsen intressant¹ att leva i ett penningpolitiskt experiment!

Kikar man på bostadspriser eller börsindex är det dock uppenbart var inflationen yttrat sig de senaste åren - det är bara det att dessa variabler inte finns med i Riksbankens försök att mäta inflationen. Någonstans är Riksbankens modeller och metoder uppenbarligen felaktiga, men jag är inte expert på penningpolitik och kan inte peka ut exakt var och inte heller presentera några genomtänkta alternativ.

Penningmängden fortsätter att växa - M1 för närvarande med en årstakt av 10,4 procent och M3 med en årstakt av 4,3 procent. M2, som är det penningmängdsmått jag anser vara "sannast" (M3 innehåller en del "dubbelräkning"), stiger med 5,4 procent i årstakt. Hushållens lån ökar med 5,9 procent i årstakt. Alla dessa siffror är på tillväxttakter som är snabbare än den årliga BNP-tillväxten som senast uppmättes till 2,1 procent. Det är alltså inte förvånande att vi då ser inflationseffekter någonstans, om än inte i konsumentpriserna utan istället i bostäder och aktier.

Med tanke på hur oljepriset har sjunkit (mer än halverats sedan i somras) borde det inte heller bli något större prisinflationstryck framöver, då de flesta handelsvaror och tjänster har oljebaserade bränslen i större delen av produktionskedjan. Det sjunkande oljepriset (i dollar räknat) motverkas dock delvis av att den svenska kronan tappat 26 procent i värde mot dollarn sedan i våras, men nettoeffekten ser dock fortfarande ut att vara prisdeflatorisk.

Ser man på kurvan för KPIF i diagrammet ovan ser det ut att vara en tämligen stabil nedtrend sedan 2008-2009. Detta tämligen oberoende av vad Riksbankens råkat sätta sin reporänta till. Det tycks mig alltså vara så att penningpolitiken i nuvarande form förlorat sin effekt. Dags att tänka "utanför garderoben"?

---

1. Förhoppningsvis inte "intressant" som i den kinesiska förbannelsen "may you live in interesting times"