Pressade italienare

Italien verkar som jag skrev i förrgår vara droppen för finansmarknaderna. Inte konstigt, då Italien är eurozonens tredje största ekonomi och dessutom har den största statsskulden i Europa.

Idag har Italiens senat godkänt åtstramningspaketet på 40 miljarder euro och imorgon ska det igenom underhuset i parlamentet. Det blir dock för lite för sent, eftersom de flesta åtgärderna inte får effekt omedelbart, utan det rör sig om ett paket som sträcker sig fram till 2014. Men just paketets "snällhet" gör att det troligen kommer att gå igenom, vilket troligen kommer att tolkas positivt. Finansministern Giulio Tremonti är omtyckt och respekterad bland övriga EU-ledare, till skillnad från pajasen Berlusconi.

Jag har förut nämnt att statsskulden ligger på cirka 120 procent av BNP, vilket är näst värst i EU, och räntorna på den har stigit skarpt den senaste månaden. Dessutom har Italiens statsskuld i genomsnitt förhållandevis kort löptid jämfört med andra EU-länder, vilket betyder att stora delar av den snart kommer att behöva sättas om och då till betydligt högre ränta. I och för sig är budgetunderskottet förhållandevis lågt (4,5 procent av BNP 2010) men det kan raskt förändras när räntorna stiger.

Ekonomin växer i snigelfart. Den långsamma tillväxten beror inte bara på finanskrisen, utan det har varit så i många år innan dess. Detta beror på låg produktivitet - landets industri är inte konkurrenskraftig, särskilt inte jämfört med Tyskland.

Italiens politiska situation skulle kunna vara ett dåligt skämt om det inte vore allvar. De senaste åren har visserligen regeringarna suttit i några år var, men sedan 1945 har man bytt regering 61 gånger. En stor del av politikerna (troligen majoriteten) är korrupta och ser till stor del till olika särintressen. Italienarna misstror sina politiker och det verkar oftast som om de väljer att missnöjesrösta bort den sittande regeringen. Den politiska debatten sker över huvudena på de flesta av medborgarna. De italienare som är politiskt engagerade men inte politiker verkar ofta ty sig till mer extrema politiska rörelser, från brinnande kommunister till inbitna fascister. Separatistiska och främlingsfientliga partier såsom Umberto Bossis Lega Nord har starka följen.

Italien är också splittrat i regioner med separatistiska tendenser. Landet enades först 1861 och många ser fortfarande på centralmakten med misstro. Kontrasterna är stora mellan framförallt det rika norra Italien och det fattiga södra. Lega Nord skulle vilja klippa av Italien på mitten och göra sig av med "Il Mezzogiorno", som södra Italien kallas.

Den låga respekten för staten gör att skattemoralen låg. Dessutom lider Italien av en stelbent byråkrati på många områden, men det går självklart att muta sig till det man vill ha, bara man har rätt kontakter och tillräckligt med pengar. Italien har som sagt en tungrodd byråkrati och förutom det enorma mängder lagar och förordningar, som ingen människa klarar av att hålla reda på och där många dessutom är helt orimliga. Ett exempel man ser som turist är hastighetsbegränsningarna, som ofta är så lågt satta att de strider mot sunt förnuft. Alltså håller ingen hastighetsbegränsningarna. Massorna av absurda lagar och förordningar gör att folk har en mycket flexibel inställning till laglydighet även vad gäller mer rimliga lagar.

I den positiva vågskålen kan man dock lägga att Italien till skillnad från många andra länder inte har haft någon bostadsbubbla de senaste åren. Å andra sidan är hushållens situation pressad ändå. Enligt en nyligen gjord undersökning lyckas bara 47 procent av italienarna att spara undan pengar och 44 procent har den senaste tiden behövt ta av sitt sparkapital för att klara sig. Detta är inget nytt utan en trend som funnits länge. De italienska hushållens besparingar har sjunkit med 60 procent de senaste 20 åren. De flesta hushåll har inte råd att åka på semester, vilket är en sak som förvärrats radikalt det senaste året. Enligt en undersökning kommer bara var femte italienare att åka på semester denna sommar, mot hälften förra året, vilket redan var dåligt. Av dem som åker på semester kommer 62 procent bara att ta en vecka och bara 1 procent kan ta en månads semester. Många väljer också lågbudgetalternativ för sin semester. Detta kommer såklart att slå hårt mot alla de badorter som brukar fyllas av italienare i augusti.

Italien ligger nära botten på fertilitetslistan med bara 1,38 barn per kvinna. De har länge haft låg fertilitet så befolkningspyramiden ser ut därefter.

Landet har nu nått stadiet då antalet som fyller 65 varje år är lika många som de som fyller 20, vilket gör att arbetskraften som andel av befolkningen minskar.

Italien är ett turistland som årligen drar till sig mängder av utländska besökare. Landet är fyllt av sevärdheter och så finns det många mil av fina stränder, samt Alperna med vintersport och "fjällvandringar". Italien lär ha flest platser med på Unescos världsarvslista av alla världens länder. Men det är förskräckligt dyrt att turista i Italien, så risken finns att en stor del av de utländska besökarna faller bort vid en ekonomisk kris.

I Italien finns flera tidningar av hög kvalitet, även om deras ledar- och debattsidor är skrivna med språk, stil och referenser som utestänger de flesta italienare, om inte annat för att man inte orkar läsa dessa tunga artiklar och sätta sig in i den politiska jargongen. Corriere della Sera håller en Berlusconivänlig profil, medan La Repubblica tar varje tillfälle att häckla Berlusconi. Kvalitetstidningarna läses dock inte av folkflertalet. Störst upplaga av alla italienska tidningar har La Gazzetta dello Sport, och det finns andra stora sporttidningar såsom Corriere dello Sport och Tuttosport.

Italiensk teve är ett kapitel för sig. De har många bra debattprogram som skulle få Sveriges Television att skämmas över sin dåliga kvalitet och rumphuggna diskussioner, men de flesta italienare ser istället förutom på filmer, dokusåpor och teveserier på glättiga underhållningsprogram fyllda av lättklädda unga damer, som får Let's Dance att framstå som stor konst. Även nyhetsprogrammen skiljer stort i sin kvalitet. Videokrati är vad italienarna får istället för fungerande demokrati.

Pressfriheten i Italien är halvtaskig. Enligt Reportrar utan gränsers rankning hamnar landet på 49:de plats, långt efter de flesta andra europeiska länder. Freedom House hade länge Italien i kategorin "fri press", men när Berlusconi tog över sänkte de sin bedömning till "delvis fri press". I deras rankning delar Italien plats med Turkiet! Bland EU-länder är det bara Bulgarien och Rumänien som har sämre rankning.


Till sist Italiens kanske största problem - den organiserade brottsligheten. Den höga arbetslösheten i stora delar av södra Italien utgör en god värvningsgrund för brottslighet och misstron mot centralmakten stärker maffians position. Cosa Nostra på Sicilien är troligen den mest kända grenen av maffian. De förde tidvis ett rent krig mot staten, men är nu försvagade då staten slog tillbaks hårt. På Sicilien är de dock fortfarande ett starkt inslag. De har (ofrivilligt) lämnat över mycket av sina kriminella verksamhetsområden till Kalabriens 'Ndrangheta, som har expanderat starkt, även i norra Italien och utanför landet. 'Ndrangheta styr bland annat stora delar av den europeiska kokainhandeln och beräknas omsätta 35–40 miljarder euro per år, vilket motsvarar cirka 3,5 procent av Italiens BNP. De starka familje- och klanbanden gör det näst intill omöjligt att infiltrera 'Ndrangheta. Kampaniens Camorra med centrum i Napoli är också starka, men lider av splittring och strider mellan de olika klanerna. Även Camorran har förgreningar i norra Italien och troligen kopplingar till de viktigaste politikerna. I Apulien (Italiens klack) finns Sacra Corona Unita som är den yngsta maffiaorganisationen, grundad på 1970-talet. De har kopplingar till andra internationella kriminella nätverk, framförallt på Balkan, och ägnar sig mycket åt smuggling av t.ex. cigaretter, droger, vapen och människor från Kroatien, Serbien och Albanien. De är dock försvagade nu. Alla maffiaorganisationerna ägnar sig åt verksamheter såsom pengatvätt, beskydd, mutor och utpressning. En starkt bidragande orsak till att en italienska maffian är så stark är fenomenet Omertà - ungefär "tjalla inte".

För att bekämpa brottsligheten behövs såklart polis, vilket kostar mycket. Den italienska polisen är uppdelad i åtta olika delar, som lyder under olika departement. Totalt har Italien drygt 320 000 poliser av olika slag, vilket ger störst antal poliser per capita i hela EU. En polis på 180 invånare, att jämföra med en polis på 440 invånare i Sverige. Tuffingarna är de paramilitära Carabinieri med nästan 120 000 anställda på drygt 4600 stationer. Den likaledes paramilitära Guardia di Finanza har bland annat hand om ekonomisk brottslighet, skattebrott, tull, korruption, livsmedelsbrott, miljöbrott, organiserad brottslighet, knark, terroristbekämpning och gränsbevakning. Sedan finns det den civila Polizia di Stato med ungefär 105 000 anställda, som är vanlig ordnings- och kriminalpolis. Polizia Penitenziaria har hand om kriminalvården och även att övervaka de anklagade vid rättegångar. Corpo forestale dello Stato har hand om nationalparker, skogsbränder, miljöbrott med mera. Guardia Costiera har hand om kustbevakningen, fiskeri och sjöräddningen. Polizia provinciale finns i några av de 107 provinserna (länen), men har inga större befogenheter. Polizia municipale är kommunala poliskårer som är ordnings- och kriminalpolis med mera. Poliskårernas ansvarsområden överlappar till stora delar, vilket som jag ser det bidrar till att göra det italienska polisväsendet ineffektivt. Trots att man har flest poliser per capita har man något av den mest aktiva organiserade brottsligheten inom EU.

Statsfinanserna är alltså ett stort problem för Italien, men det finns mycket annat som kan ställa till det där.