Doug Noland använder i sitt veckobrev Credit Bubble Bulletin ofta begreppet "(perceived) moneyness" för att beskriva hur olika finansiella instrument av marknaderna behandlas som likvärdiga med pengar. På svenska kan man kanske mynta termen "(upplevd) pengighet".
Vad som är pengar är inte helt lätt att definiera och det finns lika många definitioner som ekonomiska trosriktningar. Sloped Curve har skrivit en bra genomgång om penningmängd. Penningmängden kompliceras av att mer än 90 procent av pengarna i dagens samhälle inte är fysiska pengar, utan skapats som krediter och bara finns i bankens bokföring. Att "pengighet" är ett flexibelt begrepp illustreras av att Riksbanken i det bredaste penningmängdsmåttet M3 inkluderar även penningmarknadsfonder och värdepapper med kort löptid. Att penningmarknadsfonder upplevs som "pengiga" beror dels på att de är mycket likvida, dvs att man i princip kan sälja av sitt innehav på dagen och få pengar på bankkontot, dels att de är stabila vad gäller värdet. Även statsobligationer med längre löptider och de flesta företagsobligationer kan säljas av raskt, då det finns en fungerande mycket likvid marknad för dem. Detta gör även dem "pengiga", men kanske inte lika "pengiga" som statsskuldsväxlar.
För att förstå hur "pengiga" olika tillgångar är måste man komma ihåg att pengar inte bara fyller en funktion som betalningsmedel, utan också fyller en funktion för lagring av rikedom.
Fram till 2007 var i princip alla tillgångsslag mer eller mindre "pengiga", då de kunde säljas av snabbt och problemfritt på likvida marknader. Aktier, andelar i hedgefonder, grekiska statsobligationer, guld, råvarufutures, finansiella derivat såsom kreditswappar, ja till och med i viss mån amerikanska bostäder. Bostäder tog visserligen ett tag att sälja, men inom någon månad kunde man sälja av sitt hus i Florida - en tid som är jämförbar med många hedgefonder, där man får ut pengarna först efter en månad. Alla tillgångsslag var i någon mån jämbördiga med pengar i funktionen "lagringsplats för rikedom". Sen dess har vi fått se hur allt fler tillgångsslag förlorat sin "pengighet". Grekiska statsobligationer har sedan länge definitivt förlorat all "pengighet", liksom amerikanska, spanska och irländska bostäder, många amerikanska bostadsobligationer och även andelar i många hedgefonder. Någonting är bara "pengar" så länge som det finns en social samsyn i att det är det.
När nästa finanskris slår till på allvar kommer vi att få se fler tillgångsslag bli mindre "pengiga". Hösten 2008 när finansmarknaderna frös till is blev plötsligt många marknader som tidigare varit mycket likvida istället stillastående och investerare och fonder fann sig sittande med finansiella instrument som var omöjliga att sälja av och dessutom omöjliga att ens värdera - eftersom det inte skedde någon handel fanns inget marknadspris. Än så länge i denna Finanskris 2.0 har de styrande lyckats undvika detta, men förr eller senare händer det igen.
Något som påverkar "pengigheten" är motpartsrisk. Riktiga fysiska pengar är garanterade av staten, liksom statsobligationer. Insättningar på banker är upp till insättningsgarantin också garanterade av staten (vilket gäller hela EU). Dock kan det bli problem med "pengigheten" för belopp utöver insättningsgarantin om någon bank skulle hamna på obestånd (kom ihåg isländska IceSave/Landsbanki). Detsamma gäller i allra högsta grad bostadsobligationer. Idag är de "pengiga", men hösten 2008 var de inte det och Riksgälden fick rycka in för att i viss mån återställa deras "pengighet". Alla finansiella instrument är utställda av någon bank, finansinstitut, hedgefond eller dylikt och deras "pengighet" hänger på att marknaden litar på utställarens framtida betalningsförmåga. Vid en statsbankrutt kan även själva pengarna bli "opengiga", som t.ex. hände under Argentinas kris i början av 2000-talet. I sådana fall kan man få en utbredd återgång till byteshandel.
Vi ska komma ihåg att vad som är "pengar" egentligen bara är en allmänt accepterad social konvention för betalningsmedel. Idag är "pengar" oftast siffror i bankens datoriserade bokföring; för hundra år sedan var "pengar" oftast tryckta papperslappar eller präglade metallskivor. Själva ordet "peng" (äldre "penning") har förresten sitt ursprung i latinets "pecunia", som i sin tur är en avledning av "pecu" (boskap). Detta hänger samman med att rikedom mättes i exempelvis hur många kor man hade och innan pengar blev vanliga sattes priser i varor såsom nötkreatur eller säd. Hur många oxar måste jag betala för ett vackert guldsmycke? Hur många skäppor vete för ett par skor?
Inte "pengighet", snälla. Kör på "penngamässighet" istället.
SvaraRaderaVärdet på något sätts alltid genom en relation till allt annat, denna relation förändras hela tiden. Optimalt flyttar man från något som ligger i topp i värde till något som ligger i botten i värde, då erhålls maximal värdetillväxt.
SvaraRaderaAtt sedan i praktiken vilja genomföra detta och också lyckas välja rätt är inte enkelt. T.ex. att nu sälja huset och köpa något annat där värdet för tillfället är i botten.
Penningmängden finns inte.
SvaraRaderaBehövs inte att många procent av befolkningen försöker plocka ut sin del, så är det bevisat
Bra text, tack för den. Jag röstar för att du ska behålla "pengigt". Det indikerar att pengar inte kan existera utan dess egenskap, vilket ju är hela poängen med texten. Pengamässigt kan man kanske använda om ett bryderi eller ett tillskott, men pengar är nog helt enkelt något som är "pengigt".
SvaraRadera