Deflation och felallokeringar

I senaste Credit Bubble Bulletin tar Doug Noland upp ett citat av dåvarande chefsekonomen på ECB, Otmar Issing i en debattartikel i Wall Street Journal från 2004 med titeln "Money and Credit".

Stora svängningar i värderingen av tillgångar kan antyda signifikanta felallokeringar av resurser i ekonomin och vidare skapa problem för penningpolitiken. Varje stark nedgång i tillgångspriser skapar inte deflation, men alla större deflationer i världen var förknippade med ett plötsligt, fortgående och substantiellt fall i värdet av tillgångar. Konsekvenserna för banker, företag och hushåll kan bli kolossala [...] Förebyggande är bästa sättet att minimera kostnaderna för samhället ur ett längre perspektiv. [...] man ska inte bortse från att de mest exceptionella ökningarna i priserna för aktier och fastigheter i historien åtföljdes av starka expansioner av pengar och/eller kredit.

Detta är något att tänka på när vi nu har den mest uppblåsta globala kreditsituationen någonsin. Just stora svängningar i värderingen av tillgångar är vad vi har sett sedan slutet av 1990-talet. Aktiebörserna har åkt i en sanslös bergochdalbana, fastighetspriserna har skenat iväg i många länder. Detta tyder på att vi åtminstone sedan dessa har haft stora felallokeringar av resurser i världsekonomin, där krediterna till stor del har gått till felriktade projekt inom byggande av bostäder och andra fastigheter samt till en konsumtionsorgie utan like i västvärlden. Det är konsekvenserna av dessa felallokeringar som världen nu måste betala i form av en stor kris som drabbar den reala ekonomin.

Något förebyggande av felallokeringarna fanns som bekant inte på de flesta håll, utan politiker i Spanien, USA, Sverige, Irland med flera länder hejade ivrigt på den i deras tycke blomstrande ekonomin, även om blomstringen skulle visa sig vara förhållandevis kortvarig, i längden ohållbar och med en saftig baksmälla efteråt. Få tycks ha lyssnat på Otmar Issing (och andra som varnade) 2004, när det fortfarande fanns en möjlighet att bromsa upp kreditbubblan innan den gick över alla rimliga gränser.

Nu sitter vi här i ett läge där många länder löper en överhängande risk att drabbas av kraftig deflation. Sverige går på intet sätt säkert i detta läge. Visserligen har vi en låg statsskuld, men den totala skuldnivån i Sverige är hög, till stor del på grund av att hushållen har ökat sin skuldsättning i rask takt.

Många talar om risken för hyperinflation, men jag har svårt att se några sådana tendenser eller någon sådan risk. Västvärlden av idag är pengamässigt inte densamma som Zimbabwe var runt 2007, eller Tyskland under Weimarrepubliken. Större delen av våra pengar är skapade som krediter, inte som sedlar. Med tanke på hur mycket "pengar" som faller bort när exempelvis Spanien skriver ner en mängd dåliga krediter till hushåll och byggbolag eller Italien skriver ner sin statsskuld så ser jag ingen rimlig möjlighet för centralbankerna att motverka detta genom att injicera nya pengar. Skulle Italien skriva ner sin statsskuld till en mer rimlig nivå på säg 80 procent av BNP skulle bara det innebära ett bortfall av över 600 miljarder euro, förutom alla följdeffekterna. Vi ser inte heller några varaktiga kraftiga inflationstendenser vad gäller priserna. Visst har råvarupriserna ökat, men ökningen har stannat av.

Jag är alltså även fortsättningsvis "deflationist" när jag ser på möjliga framtidsscenarion. Därmed inte sagt att jag kan ändra mig om jag ser förutsättningarna förändra sig.