Eurouppbrott - sånt har hänt förr

I förrgår skrev SvD:s Per Lindvall att konkurs vore bästa lösningen för krisländerna och jämförde bland annat med det som hände hösten 1992. Historien upprepar sig visserligen inte, men den "rimmar".

1979 hade den Europeiska växelkursmekanismen (ERM) inrättats för att minska växelkursvariationerna och öka den monetära stabiliteten i Europa. Valutorna tilläts att variera med 2,25 procent uppåt och neråt mot den bestämda kursen (med undantag av den italienska liran, som tilläts 6 procent). 1990 gick även Storbritannien med i ERM. För att hålla valutakurserna stabila ändrades från 1986 räntorna från de olika centralbankerna.

I början av 1990-talet höjde tyska centralbanken Bundesbank räntorna för att motverka de inflatoriska effekterna av utgifterna för den tyska återföreningen, vilket orsakade spänningar i hela ERM-samarbetet. Samtidigt hade flera länder lågkonjunktur. Valutakursspekulationerna mot bland annat Storbritannien tilltog (bland annat deltog George Soros), men man försökte stävja dem genom olika åtgärder såsom räntehöjning och stödköp av pund. Den 13 september 1992 tvingades Italien att devalvera liran med 7 procent och trycket mot det brittiska pundet tilltog under de följande dagarna. Den 16 september gav dock Storbritanniens styrande upp och släppte pundets koppling till ERM. Dagen efter, den 17 september, tvingades även Italien att lämna ERM.

Sverige hade i maj 1991 kopplat kronan till ECU och ERM. Även mot den svenska kronan blev det valutaspekulation, men Riksbanken försökte stävja den genom att höja räntan. Efter att Storbritannien lämnat ERM tilltog trycket och det var då som Riksbanken gjorde sitt berömda drag att höja marginalräntan till 500 procent under några dragar. Men till slut tvingades även Sverige att släppa kronans koppling till ECU och låta den flyta fritt. Även Finland hade haft sin mark kopplad till ECU, men släppte kopplingen redan 8 september.

I augusti 1993 tvingades man på grund av fortsatt valutaspekulation mot bland annat den franska francen att utvidga den tillåtna valutakursvariationen till 15 procent uppåt och nedåt. Detta vida variationsband gjorde i princip ERM meningslöst, när idén bakom det var minskade valutakursvariationer.

Vad som hade hänt innan hösten 1992 var att flera länder hade drabbats av allvarlig ekonomisk kris på olika sätt och att obalanserna inom ERM-området och de länder som knutit sina valutor mot ECU hade blivit för stora. Man försökte att motverka detta genom stödköp och höjda räntor, men var till slut tvungna att ge upp.

Man tycker att EU-länderna borde ha lärt sig av denna kris att det inte är någon bra idé att koppla valutakurserna, men istället bestämde man sig för att göra precis tvärtom och införa en ännu fastare koppling genom den gemensamma valutan euro.

Vad som har hänt de senaste åren är något liknande som i början av 1990-talet, men i mycket större skala. Den ekonomiska kris som drabbat PIIGS-länderna är mycket allvarligare än den på 1990-talet. Dessutom är krisen global. Euron binder också ihop sina medlemsländer på ett mycket starkare vis än vad ERM-samarbetet gjorde för 20 år sedan. Att lämna eurosamarbetet är inte särskilt lätt rent praktiskt. De åtgärder som har vidtagits av ECB med flera är också av en helt annan storleksordning än på 1990-talet. Frågan är dock hur länge de räcker till. När eurosamarbetet väl spricker blir följdeffekterna betydligt värre än när ERM sprack. Och krisen är som sagt global, så krisländerna kan inte räkna med draghjälp från omvärlden.

Även om Draghi, Barroso med flera EU-ledare säger att euron är "oåterkallelig" och liknande, så visar historien att valutaunioner inte håller för evigt, utan bara så länge de är gynnsamma för parterna och de deltagande länderna inte utsätts för alltför stora ekonomiska påfrestningar eller obalanser. Vi har exemplet med den Latinska myntunionen 1865-1927, där Belgien, Frankrike, Italien och Schweiz deltog, samt periodvis även Grekland, Spanien och andra länder. Mer närliggande är förstås den Skandinaviska myntunionen 1873-1924. Båda den latinska och den skandinaviska myntunionen upphörde i praktiken att fungera redan 1914-15 i samband med början av Första världskriget, men avslutades inte formellt förrän flera år senare. Men lyckas euron, med tanke på de rekordsvåra obalanserna mellan länderna, hålla ut i flera decennier?

Cruel Crude tipsar också om en intervju med Bengt Dennis (som var Riksbankschef 1992). Några intressanta saker angående dagens läge för euron.

Ser du konturerna av slutet på eurokrisen?
–Några konturer kan jag se men jag tror att vi har fortfarande det värsta framför oss.
...
–Jag tror att en bankunion i dagens läge är utopisk.

Cruel Crude har också snokat upp en lång artikel i DN från 1996 om händelserna i september 1992.