Cyperns bankmedelskonfiskation - dummast hittills

Jag har visserligen sagt att jag inte kommer att skriva några fler inlägg på denna blogg förrän min bostadssituation är löst, men det har inträffat en mycket viktig händelse som jag gärna vill kommentera.

Helgens åtgärd att föreslå att staten ska konfiskera delar av banktillgodohavandena i cypriotiska banker kvalificerar utan tvekan som den mest korkade åtgärd som EU-nomenklaturan hittills genomfört i sin hantering av den europeiska skuldkrisen. Åtgärden är direkt farlig, då den rubbar det förtroende som är själva grundbulten för att bedriva bankverksamhet. EU:s ledare har nu skjutit sig själva i foten.

Just nu är det oklart om det ursprungliga förslaget kommer att passera Cyperns parlament, då omröstningen har skjutits upp till tisdag klockan 17 svensk tid. Under tiden pågår ett förhandlande om hur förslaget ska se ut. Originalförslaget var en "engångsskatt" på 6,75 procent för innehav under €100 000 euro och 9,9 procent på innehav därutöver. Den folkliga vreden är förstås stor och ett förslag är att tillgångar på upp till 20 000 euro befrias från engångsskatten, för att skydda "vanligt folk". I "värsta fall" (för de rika alltså) skulle innehav över €100 000 euro beskattas med 15,26 procent och de därunder inte beskattas alls.

Den österrikiska ledamoten i Europeiska centralbankens (ECB:s) direktion Ewald Nowotny påpekar att Cypern är "ett undantag" som beror dels på att banksektorn i Cypern är så gigantisk i förhållande till landets BNP, dels på att stora delar av bankinnehaven kommer från utlandet. Samma åtgärd skulle alltså enligt Nowotny inte vidtas i andra krisländer.

Men skadan är redan skedd. Förtroendet bör bankerna och staten är rubbat. Folket i andra krisländer lär inte lita på Nowotny. De som har kapital placerat i cypriotiska banker, och framförallt cyprioterna själva, lär inte heller lita på att detta skulle vara en engångsföreteelse. När bankerna väl öppnar igen (på torsdag?) lär det hursomhelst bli kapitalflykt från Cyperns banker. Risken är också överhängande att det sker förnyad kapitalflykt från skuldkrisens övriga länder, både från storkapital och småsparare. Denna kapitalflykt lär bland annat ytterligare öka obalanserna inom eurozonen och destabilisera krisländerna.

Dessutom raserar bankmedelskonfiskationen förtroendet för bankernas insättningsgaranti, inte bara i Cypern, utan i hela världen. Bankerna bygger på att allmänheten har förtroende för dem och hellre sätter in sina pengar där än att förvara dem "i madrassen". Nu rubbas den balans som tidigare vägt över till bankernas fördel, i och med att man ser att insättningsgarantin kan tas bort genom ett penndrag från politikerna.

Att banker och bankomater hålls stängda rubbar också förtroendet. Visserligen var måndagen redan en planerad helgdag (fastlagsmåndagen), men nu har detta alltså utvidgats med (minst) en dag.

I och med att beslutet inte tas förrän imorgon (om det tas) innebär det också retroaktiv lagstiftning, då bankmedlen redan är låsta.

Förtroendet för politikerna (i den mån de fortfarande har något) får sig förstås en mycket allvarlig törn.
Risken är också stor för att ryktesspridning framöver kan komma att skapa panik bland banksparare med uttagsanstormningar som följd.

Det talas mycket om de ryska oligarker som placerat sina pengar i cypriotiska banker för tvätt och inte oväntat har Rysslands president Putin reagerat starkt på bankmedelsskatten. Man kan för övrigt undra hur många miljarder som Vladimir Putin själv placerat i cypriotiska banker.

Därmed öppnas för att Ryssland som "straff" inte skulle förlänga sina lån till Cypern, vilket skulle spä på landets problem.

Cyperns sedan tre veckor nytillträdde president försvarar uppgörelsen om bankmedelskonfiskationen och säger att "alternativet var statsbankrutt och att Cypern skulle ha tvingas lämna eurozonen". Kanske var det så, men till sist handlar det om ett ultimatum som han ställts inför av EU-nomenklaturan. Denna konfiskation är anmärkningsvärd såtillvida att den inte föreslagits på initiativ av Cyperns folkvalda, utan tillkommit genom drakoniska villkor dikterade av andra stater.

Det fanns förstås inte så många andra alternativ än statsbankrutt för Cypern, då deras banker är så stora. En nedskrivning av Cyperns statsskuld skulle också förvärra situationen för Cyperns banker, då dessa har stora innehav av cypriotiska statsobligationer. En av grundorsakerna bakom Cyperns bankkris är förstås att landets banker drabbades hårdast av alla EU-länders av krisen och statsbankrutten i Grekland, på grund av landets (och dess bankers) starka kopplingar till Greklands ekonomi.

Cyperns engångsskatt på bankmedel har alltså öppnat upp en Pandoras ask av negativa konsekvenser. Helt "nya" risker har plötsligt dykt upp på de globala finansmarknaderna, vilket knappast lär tolkas positivt, även om man backar om den nya engångsskatten.

Läs även Jonas Sjöstedt och Benny Åsman om saken. Sjöstedt skriver bland annat:

Det rimliga är att bankernas förluster i första hand betalas av bankernas ägare, i andra hand av bankernas fordringsägare dvs de som har lånat ut till bankerna. Om detta inte räcker måste staten ta över och nationalisera banken. Problemet med att bankägare och de som har lånat ut pengar till banker går fria är något av eurokrisens kärna. Spekulanter och bankkapital undantas från marknadsekonomin och deras förluster vältras över på skattebetalarna. Det är den egentliga innebörden av EU:s krispolitik.

Tillägg: läs även
Musik@Centrifugen "Först kom de för cypriotiska spararnas pengar men jag brydde mig inte för jag hade inga pengar på Cypern".