Skuldkedjor och krympande säkerheter

Fallet Cypern illustrerar tydligt vad som håller på att hända i vår överskuldsatta värld. Skulderna är alldeles för stora i förhållande till de underliggande säkerheterna som dessutom krymper.

En skuld har alltid någon form av underliggande antagande om något slags säkerhet. Ett enkelt fall är om en kompis ber att få låna 500 kronor som vederbörande lovar att betala tillbaka när nästa lön kommer. Min säkerhet för lånet är i detta fall att jag vet att kompisen har ett arbete och kommer att få lön den 25:e.

Ett bolån har en säkerhet dels i form av värdet på bostaden, som är pantsatt, dels i form av att bolåntagaren har en inkomst och i avtalet lovar att betala en viss summa på lånet varje månad - månadsbetalningen består av ränta och ofta även av amortering.

Ett konsumtionslån för att köpa exempelvis en bil eller en teve har i motsats till bolån ingen större säkerhet i form av påtagliga prylar, då andrahandsvärdet på bilen eller teven sjunker snabbt, men däremot en säkerhet i form av låntagarens lön. Ett företags lån har på liknande sätt en säkerhet i form av företagets lönsamhet och inkomster. En statsobligation har på samma vis en säkerhet i form av statens förväntade skatteintäkter.

Nu är det förstås så att varje skuld motsvaras av en tillgång för någon annan. Ditt bolån är en skuld för dig, men en tillgång för banken. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men en tillgång för mig.

I dagens värld är skulder och tillgångar hoplänkade till långa kedjor, där man ofta har svårt att se vad den underliggande reella säkerheten egentligen är. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men bankens inlåning (alltså bankkonton) och upplåning (t.ex. bostadsobligationer) motsvaras på andra sidan av bankens balansräkning av tillgångar i form av exempelvis bolån, företagslån och statsobligationer. Om man äger andelar i en penningmarknadsfond så består de av obligationer utgivna av banker, företag och staten. Bankens obligationer har som säkerhet bankens inkomstflöden från de lån den gett ut till privatpersoner och företag. Dessa inkomstflöden på lånen har i sin tur som säkerhet privatpersonernas respektive företagens inkomster. Ännu längre kedjor blir det när man börjar blanda in finansiella derivat.

I och med att en stor del av skulderna (krediterna) i vårt globala samhälle har underliggande inkomstflöden som säkerheter är krediternas värde i slutändan beroende av någons förmåga att betala ränta och amortering på sina skulder.

När inkomstflödena av någon anledning krymper, så rubbas balansen mellan mängden skulder och de underliggande säkerheterna i slutet av skuldkedjan. Om det till exempel blir en lågkonjunktur och många blir av med jobbet, så kommer många inte att kunna leverera de förväntade inkomstflödena som håller krediternas värde uppe. Detsamma gäller förstås företag som går i konkurs. En lågkonjunktur påverkar också statens skatteintäkter negativt och har staten stora skulder kan det uppstå en osäkerhet om hur mycket staten faktiskt förmår betala på sin statsskuld.

Krediter som har mer påtagliga säkerheter, exempelvis lån där en fastighet är pantsatt, kan också drabbas av att värdet på den underliggande säkerheten sjunker. Detta hänger också ofta samman med en lågkonjunktur, där folks möjligheter att buda upp priserna på fastigheter inte längre är lika stora.

Nicole Foss (som skriver The Automatic Earth och varit på föreläsningsturnéer bland annat i Sverige) brukar likna det som händer när de underliggande säkerheterna försvinner vid den kända leken "hela havet stormar". De som dansar runt är de som anser att de har finansiella tillgångar av något slag och stolarna är de underliggande säkerheterna. När en stol försvinner och musiken slutar spela blir någon utan stol. Så fortsätter det medan stolarna försvinner en efter en. Det finns fler krediter än vad det finns säkerheter, så i slutändan måste någon bli utan. Det blir kreditdeflation när krediterna försvinner, vilket i sin tur innebär en deflation av penningmängden (då pengar skapas som krediter).

Vad vi ser i fallet Cypern är att cypriotiska banker hade stora innehav av grekiska statsobligationer på tillgångssidan. Bankernas skulder var de pengar som satts in dels av Cyperns egna invånare, dels av utlänningar (exempelvis ryska oligarker). De grekiska statsobligationerna hade som säkerhet den grekiska statens skatteintäkter, som i sin tur var beroende av förmågan hos grekiska företag och hushåll att betala skatt. Grekiska staten hade emellertid tagit på sig alldeles för stora skulder i förhållande till samhällets skattebetalningsförmåga. Dessutom drabbades Grekland liksom övriga världen av en lågkonjunktur från 2008, vilket försämrade skatteintäkterna. Grekland har därefter bara fortsatt i en ond nedåtspiral av krympande ekonomi och därmed krympande skatteintäkter. Grekiska staten tvingades att skriva ner en stor del av sin statsskuld i mars 2012, vilket drabbade tillgångssidan för de cypriotiska bankerna hårt. I och med att Cypern har en så stor banksektor (sammanlagda tillgångar på över sju gånger årlig BNP) så klarar inte staten att rädda bankerna, ens om de tar över dem helt. Dessutom har Cypern redan en ganska stor statsskuld, som de inte kan skriva ner utan att sänka bankerna ännu mer, då bankerna (som i alla länder) även har stora innehav av det egna landets statsobligationer.

Om cypriotiska staten tar emot nödlån från andra EMU-länder och IMF (eller Ryssland) ökar det dock på landets statsskuld i en rent katastrofal omfattning. Det behövs i dagsläget runt 17 miljarder euro för att rädda bankerna, vilket är nästan lika mycket som Cyperns årliga BNP på drygt 18 miljarder euro! Med tanke på att landets statsskuld redan idag är över 80 procent av årlig BNP skulle de isåfall gå om Grekland och ligga tvåa i världen (efter Japan) vad gäller statsskuld i förhållande till BNP. Ekvationen blir omöjlig och därmed återstår inte så många andra utvägar.

En utväg är förstås den som föreslogs i helgen, nämligen att tala om för dem som har konton i bankerna att deras tillgångar saknar en del av sina underliggande säkerheter och att beslagta (eller skriva ner) en del av tillgångarna. Det var dock ganska korkat att ta med även småsparare i borttagandet av en stol i "hela havet stormar". Dessutom ger det kedjeeffekter då det raserar förtroendet för bankmedel och förtroende är grundbulten för bankernas verksamhet. Detta kan som jag skrev i förrgår även ge smittoeffekter på eurozonens övriga skuldkrisländer.

En annan utväg skulle vara att Cypern gör en nedskrivning av sin statsskuld. Detta skulle som sagt totalt sänka landets banker, så det är inte ett attraktivt alternativ. Det vi sett av tidigare statsbankrutter (t.ex. Argentina) är också att det leder till åratal av rättsliga processer från fordringsägare och en utfrysning ur de globala kreditmarknaderna. Det är också ytterst tveksamt om Cypern skulle kunna kvarstå i eurosamarbetet efter en statsbankrutt.

En tredje utväg är att Cypern lämnar eurosamarbetet. Detta vill förstås övriga euroländer till varje pris undvika, då det skulle förlöjliga alla prestigefyllda uttalanden om att eurosamarbetet är "oåterkalleligt". Dessutom skulle det rasera eventuellt kvarstående förtroende för eurosamarbetets övriga svaga länder, t.ex. Grekland. Kan ett land lämna euron, så kan fler göra det. Även om Cypern alltså är pyttelitet i sammanhanget, med 0,2 procent av EU:s totala BNP, så kan det ändå sätta igång en finansiell lavin.

Om Cypern skulle lämna eurosamarbetet och återinföra det cypriotiska pundet skulle de också tvingas att omnotera alla bankinnehav och statsobligationer i cypriotiska pund, som snabbt skulle tappa i värde. Annars skulle Cypern och dess banker stå med skulder till omvärlden noterade i euro, som skulle vara fullständigt omöjliga att återbetala. Även detta skulle leda till åratal av rättsliga processer samt en utfrysning från kreditmarknaderna.

Det finns dock en sista utväg, nämligen att andra länder inte ger lån till Cypern, utan istället skänker pengar. Så altruistiska lär dock inte Tyskland och Ryssland vara utan att få något tillbaka. Kan Ryssland skänka pengar mot att Gazprom får rättigheter till gasutvinning och prospektering? Vad skulle Tyskland kunna få i utbyte?

Cypernfrågan är alltså fortfarande öppen för spekulation och vi får se vartåt det barkar de närmaste dagarna. Vilken "lösning" det än blir lär den ge negativa effekter som sprider sig som ringar på vattnet via euroområdet och över hela världsekonomin. Den enda "lösningen" som möjligtvis skulle kunna undvika detta är den sista, men som jag skrev i förrgår är skadan på förtroendet redan gjord.

När Cyperns banker åter kommer att öppna är fortfarande osäkert. Den "bank holiday" som från början bara skulle ha innefattat måndagen förlängdes till att bankerna skulle öppna idag onsdag eller imorgon torsdag. Senaste beskedet är nu att de cypriotiska bankerna kommer att hålla stängt hela denna vecka, och då nästa måndag är en helgdag på Cypern innebär det att de inte kommer att öppna förrän på tisdag. Cyperns regering och parlament har därmed tid på sig att vidta diverse nödåtgärder såsom kapitalkontroller. De måste på något sätt begränsa de kapitalutflöden från bankerna som garanterat kommer den dag de åter öppnar. Men det brådskar också att hitta en "lösning". Ju längre det dröjer, desto mer osäkerhet som smittar av sig på övriga skuldkrisländer. Framförallt Grekland kan drabbas. Många greker har också konton i cypriotiska banker.

P.S. Cypern fanns på min "radar" redan i augusti 2011.

---

P.P.S. Jag söker fortfarande bostad i Stockholm. Jag har fått några bra tips, men ännu har jag inget klart erbjudande och ännu mindre något påskrivet kontrakt. Visserligen skrev jag att jag inte kommer att skriva något mer här på bloggen förrän jag löst min bostadssituation, men det som sker nu i världen är alldeles för intressant för att inte skriva något. Det kommer dock att bli glesare mellan blogginläggen än vad det varit tidigare.