Idag skriver Joel Dahlberg på SvD om "pensionschocken", d.v.s. att framtida generationer inte kan räkna med lika stor pension som de som går i pension idag - och då är det ändå magert för många pensionärer. SvD hade även en chatt om pensioner idag.
Egentligen är det ingen "chock" att det blir så här - det beror på den obevekliga demografin, som styr väldigt många ekonomiska skeenden. Hur Sveriges demografiska utveckling kommer att se ut är välkänt sedan länge bland alla som har det minsta intresse för befolkningsstatistik. Ser vi på Sveriges befolkningspyramid ser den ut så här för 2012:
År 2012 var 19 procent av befolkningen 65 år eller äldre och de lär bli fler framöver. Detta ska jämföras med att år 1900 var 8 procent av befolkningen 65 år eller äldre - det var alltså en betydligt mindre andel av befolkningen som var pensionärer i början av 1900-talet när ålderspension infördes i Sverige - folkpensionen infördes 1913 och pensionsåldern sattes till 67 år, vilket då också var den ungefärliga medellivslängden.
Som tur är för Sveriges pensionssystem kommer antalet arbetande troligen att få ett tillskott de närmaste åren, när den stora kullen 20-24-åringar kommer ut i arbetslivet, vilket i viss mån kompenserar den växande mängden pensionärer. Men för följande årskullar av unga ser det värre ut.
Pensionssystemets matematik är egentligen rätt enkel. Man måste se på hur många pensionärer som finns i ett land i relation till antalet arbetande (som är de som betalar in till pensionssystemet). Det som betalas in varje år till pensionssystemet av de arbetande är i princip vad som kan betalas ut till pensionärerna. Allting annat är bara bokföringstekniska tricks. Visserligen kan pensionssystemet gå med överskott eller underskott under ett antal år, men i längden blir underskott ohållbara, då de innebär att man måste låna pengar till att betala ut pensionerna.
Att låta pensionssystemet gå med underskott och låna pengar är bara motiverat ifall man ser att man framöver kommer att ha ett minskande antal pensionärer i förhållande till antalet arbetande, men så ser som vi vet inte Sveriges befolkningspyramid ut.
När pensionärerna blir allt fler i förhållande till de arbetande ställs samhället inför svåra val om man inte vill låna pengar och försätta pensionssystemet i en i längden ohållbar situation. Ska man höja pensionsåldern? Ska man ta ut mer pengar i pensionsavgifter av de arbetande? Ska man sänka pensionerna? Dessa är de enda tre alternativ som finns och förstås kombinationer av dem. Många politiker föredrar dock att glömma bort dessa enkla fakta och istället låna pengar till pensionerna.
Visst är det så att det finns stora problem med det svenska pensionssystemet, men sett i ett europeiskt perspektiv har vi ett av de minst dåligt konstruerade pensionssystemen. De flesta EU-länder har lovat alldeles för stora pensioner till sin åldrande befolkning, vilket är en delorsak till statsskuldskrisen i EU. Det svenska pensionssystemet skiljer sig från de flesta EU-länders genom att vara förhållandevis frikopplat från statskassan.
Sedan finns förstås en mängd tokigheter i det svenska pensionssystemet. En av dem är Premiepensionen, som innebär att de som har tid och kunskap nog att sätta sig in i hur deras denna del av deras pensionspengar ska investeras får mer pengar än de som inte har det. Varför denna anti-fördelningspolitik?
Att pensionerna är orättvist fördelade vet vi också. Här måste nog något göras för att inte de fattigaste pensionärerna ska bli alltför fattiga.
En annan viktig fråga med bäring på pensionen tas också upp av Joel Dahlberg idag, nämligen "bolånetorpeden". Det handlar om att de som går i pension idag har ett helt annat utgångsläge vad gäller bolån än vad framtida generationer kommer att ha. Idag har de flesta pensionärer som äger sin bostad ganska låga lån i förhållande till bostadens marknadsvärde, dels tack vare att bostadspriserna ökat kraftigt, dels tack vare att den tidigare högre inflationen har "ätit upp" lånet. De som köpt sin första bostad det senaste decenniet har istället höga lån i förhållande till bostadens marknadsvärde. Bostadspriserna lär framöver inte kunna gå så mycket högre, utan lär snarare sjunka. Dessutom är inflationen mycket låg och kommer inte att "äta upp" bolånet. När den svenska bostadsbubblan faller ihop kommer ekonomin att drabbas av ett starkt deflationstryck, så någon hög inflation kan vi knappast vänta oss. Till sist så vet vi att de som idag tar bolån av nödtvång amorterar väldigt lite, så detta minskar inte heller skuldbördan i den takt som skulle behövas. Slutsatsen blir alltså att många av dagens 30-40-åringar kommer att sitta kvar med stora bolån när de går i pension, vilket kommer att bli svårt att betala på en mager pension.
2013-05-28
2013-05-18
Tillväxtens gränser för EU?
I torsdags kom ett första preliminärt BNP-estimat för första kvartalet 2013 för EU. Det var inte särskilt muntert. För första kvartalet 2013 föll BNP med 0,2 procent i euroområdet och 0,1 procent i EU som helhet jämfört med sista kvartalet 2012. Sista kvartalet 2012 var "tillväxttakten" -0,6 respektive -0,5 procent. (Intressant detta med en "tillväxttakt" som är negativ.) Jämfört med första kvartalet 2012 föll BNP med 1,0 procent i euroområdet och 0,7 procent i EU som helhet.
Det ser onekligen ut som om delar av världen redan sprungit in i tillväxtens gränser. Lyssna även på storbanken HSBC:s chefsekonom som påpekar detta - tips från Cornucopia.
Vi kan se på hur BNP har utvecklats sedan 2007 för euroområdet:
och för EU som helhet:
Ganska likartade diagram, som synes. Efter den brutala nedgången 2008-2009 kom alltså en viss återhämtning, men den räckte inte särskilt länge utan har sedan början av förra året övergått i en svag kräftgång för EU:s BNP. Inte konstigt att det krävs ständigt återkommande räddningspaket. En krympande ekonomi gör nämligen att många lån inte kommer att betalas tillbaka.
EU som helhet blir allt mindre konkurrenskraftigt på världsmarknaden, även om vissa länder och företag självklart kan vara undantag. Idag kan företag välja att lägga sin produktion i princip var som helst i världen och beslutet om produktionsplatsen handlar bara om att väga samman lönekostnader, produktivitet, transportkostnader, avstånd till konsumentmarknaden med mera. I den sammanvägningen kan ofta inte EU konkurrera. Företag behöver inte heller etablera någon egen fabrik i låglöneländerna, utan det finns mängder av lokal underleverantörsföretag som de kan anlita.
Det ser onekligen ut som om delar av världen redan sprungit in i tillväxtens gränser. Lyssna även på storbanken HSBC:s chefsekonom som påpekar detta - tips från Cornucopia.
Vi kan se på hur BNP har utvecklats sedan 2007 för euroområdet:
och för EU som helhet:
Ganska likartade diagram, som synes. Efter den brutala nedgången 2008-2009 kom alltså en viss återhämtning, men den räckte inte särskilt länge utan har sedan början av förra året övergått i en svag kräftgång för EU:s BNP. Inte konstigt att det krävs ständigt återkommande räddningspaket. En krympande ekonomi gör nämligen att många lån inte kommer att betalas tillbaka.
EU som helhet blir allt mindre konkurrenskraftigt på världsmarknaden, även om vissa länder och företag självklart kan vara undantag. Idag kan företag välja att lägga sin produktion i princip var som helst i världen och beslutet om produktionsplatsen handlar bara om att väga samman lönekostnader, produktivitet, transportkostnader, avstånd till konsumentmarknaden med mera. I den sammanvägningen kan ofta inte EU konkurrera. Företag behöver inte heller etablera någon egen fabrik i låglöneländerna, utan det finns mängder av lokal underleverantörsföretag som de kan anlita.
2013-05-15
Japansk börsbubbla?
Den japanska centralbanken under nytillträdde Haruhiko Kuroda och den nya regeringen under Shinzo Abe håller som bekant på med ett intressant valutaexperiment där målet är att driva upp inflationen (mätt som prisinflationen i kärn-KPI) till 2 procent från dagens deflationsartade takt. De tror nämligen att detta ska få igång den japanska ekonomin.
Hittills syns inga som helst tecken på att de skulle ha lyckats driva upp kärn-KPI, som i mars fortsatte sitt fall med en nedgång på 0,5 procent. Vad man däremot har lyckats med att inflatera är dock den japanska börsen, där Nikkei225-indexet stigit med imponerande 70 procent sedan oktober 2012.
Sådana här plötsliga "paraboliska" uppgångar brukar leda till bakslag när det inte finns någon substans bakom dem, vilket man kan se av exempelvis Bitcoins uppgång och fall nyligen. Det är nämligen inte så att Japans ekonomi plötsligt blivit bättre i grunden, utan det är bara centralbanken som satt igång att pytsa ut "pengar" (skapade som skulder). De grundläggande problemen för Japan kvarstår och orsakas av den obevekliga demografin med åldrande befolkning och minskande andel och antal i förvärvsarbetande ålder.
En lite liknande uppgång som nu hade den japanska börsen under 2005, men den efterföljande urblåsningen startade inte förrän sommaren 2007. Historien brukar dock inte upprepa sig exakt, så den nuvarande börsuppgången kan mycket väl följas av en Bitcoin-liknande krasch. Den nuvarande uppgången skiljer sig från den 2005, som kom efter en paus på halvtannat år från en uppgång 2003. Nu kommer istället börsuppgången som en "blixt från klar himmel" efter tre och ett halvt års sidledes rörelse.
Jag måste förstås påminna om att den japanska yenen också försvagats kraftigt sedan oktober 2012, men denna försvagning kan endast förklara omkring 27 procent av börsuppgången på 70 procent. Men centralbankschefen Kuroda anser förstås inte att det föreligger någon bubbla på den japanska börsen. Nej, det är förstås helt normalt och fullständigt ofarligt att börsen stiger 70 procent på sju månader, utan att de underliggande företagens utsikter principiellt förbättrats.
Centralbankschefen Kuroda hade också räknat med att hans åtgärder skulle sänka marknadsräntorna på japanska statsobligationer, men istället har de stigit. Detta är illa både för japanska statens finanser samt för japanska banker och pensionsfonder, som sitter på stora mängder japanska statspapper. Och framförallt har experimentet lett till en oerhörd volatilitet för japanska statsobligationer, där handeln har stoppats vid flera tillfällen på grund av för stora kursrörelser.
Säga vad man vill om Kuroda, men det är i alla fall spännande att följa hans experiment!
Hittills syns inga som helst tecken på att de skulle ha lyckats driva upp kärn-KPI, som i mars fortsatte sitt fall med en nedgång på 0,5 procent. Vad man däremot har lyckats med att inflatera är dock den japanska börsen, där Nikkei225-indexet stigit med imponerande 70 procent sedan oktober 2012.
Sådana här plötsliga "paraboliska" uppgångar brukar leda till bakslag när det inte finns någon substans bakom dem, vilket man kan se av exempelvis Bitcoins uppgång och fall nyligen. Det är nämligen inte så att Japans ekonomi plötsligt blivit bättre i grunden, utan det är bara centralbanken som satt igång att pytsa ut "pengar" (skapade som skulder). De grundläggande problemen för Japan kvarstår och orsakas av den obevekliga demografin med åldrande befolkning och minskande andel och antal i förvärvsarbetande ålder.
En lite liknande uppgång som nu hade den japanska börsen under 2005, men den efterföljande urblåsningen startade inte förrän sommaren 2007. Historien brukar dock inte upprepa sig exakt, så den nuvarande börsuppgången kan mycket väl följas av en Bitcoin-liknande krasch. Den nuvarande uppgången skiljer sig från den 2005, som kom efter en paus på halvtannat år från en uppgång 2003. Nu kommer istället börsuppgången som en "blixt från klar himmel" efter tre och ett halvt års sidledes rörelse.
Jag måste förstås påminna om att den japanska yenen också försvagats kraftigt sedan oktober 2012, men denna försvagning kan endast förklara omkring 27 procent av börsuppgången på 70 procent. Men centralbankschefen Kuroda anser förstås inte att det föreligger någon bubbla på den japanska börsen. Nej, det är förstås helt normalt och fullständigt ofarligt att börsen stiger 70 procent på sju månader, utan att de underliggande företagens utsikter principiellt förbättrats.
Centralbankschefen Kuroda hade också räknat med att hans åtgärder skulle sänka marknadsräntorna på japanska statsobligationer, men istället har de stigit. Detta är illa både för japanska statens finanser samt för japanska banker och pensionsfonder, som sitter på stora mängder japanska statspapper. Och framförallt har experimentet lett till en oerhörd volatilitet för japanska statsobligationer, där handeln har stoppats vid flera tillfällen på grund av för stora kursrörelser.
Säga vad man vill om Kuroda, men det är i alla fall spännande att följa hans experiment!
2013-05-14
Peak Car och Förbifarten
Idag presenterar MP siffror som visar att priset för Förbifart Stockholm kommer att bli betydligt högre än de 28 miljarder som tidigare nämnts, på grund av räntekostnader. Man kan diskutera hur det har räknats och om det är rätt eller inte, men det är inte särskilt intressant i sammanhanget.
Mer intressant är t.ex. att jämföra med vad man skulle kunna bygga istället för 52 kilometer motorvägstunnel. Föreningen YIMBY har gjort en bra sammanställning av detta, som bland annat visar på Förbifartsprojektets orimliga proportioner. Tunnlarna blir mer än dubbelt så långa som summan av alla befintliga vägtunnlar i Sverige! I hela världen finns bara två vägtunnlar som är längre än den 17 km långa tunneln under Lovön och ingen av dessa är sexfilig motorväg! Endast järnvägstunneln under Engelska kanalen överträffar Förbifarten i mängden bortsprängt berg!
Skulle pengarna läggas på andra vägprojekt (utan tunnel) skulle de räcka till imponerande mängder motorväg. Om det nu är genomfartstrafiken man vill bygga för skulle det bara kosta omkring en tredjedel så mycket att bygga motorväg Norrköping-Västerås-Gävle. För de massor av miljarder som Förbifarten kostar skulle man annars istället kunna få mängder av nya tunnelbanor och spårvägar i Stockholm.
En annan intressant aspekt är förstås att sådana här gigantiska byggprojekt ofelbart drabbas av planeringsvillfarelsen (engelska planning fallacy), alltså att de blir mycket dyrare och tar mycket längre tid än beräknat.
Det mest intressanta som jag ser det är dock fenomenet "peak car", som jag skrivit om förut och som SR nyligen uppmärksammade.
Ser man på hur Sverige ligger till i förhållande till "peak car" kan man för det första se på antalet bilar i trafik.
Både antalet bilar i trafik och antalet avställda fortsätter som synes att öka. Ser vi däremot på nyregistreringarna så har de dock minskat sedan toppen år 2000. Detta är en del av en större europeisk trend som ger den självklara förklaringen till krisen för stora delar av bilindustrin.
Men mer intressant blir det om vi ser på körsträckan. Det finns visserligen fler bilar, men de kör inte lika långt! Vi hade 2011 vad gäller personbilar ännu inte kommit tillbaks till samma totala körsträcka som 2008, som var toppåret. Lastbilstrafiken har dock ökat lite. Men det är personbilarna som tar den stora platsen på vägarna och är orsaken till att Förbifarten byggs.
Ser vi på personbilarnas totala körsträckor länsvis ser det ut som nedan.
Inget av de tre största trafiklänen hade ännu år 2011 kommit tillbaks till samma körsträcka som 2008. Det ser ut som om vi sett en trendvändning följd av en liten uppstuds i Stockholm och Västra Götaland. Allt talar för att vi lär få se minskande trafik med personbilar framöver, så varför bygga en rekorddyr väg för minskad trafik?
Dags för byråkraterna och politikerna, framförallt Sten Nordin, att svälja stoltheten och avblåsa vansinnesprojektet Förbifart Stockholm!
Tillägg: Glömde ange källa för mina diagram. De bygger på statistiken från Trafikanalys samt SCB. Jag har fått samla ihop data från flera olika filer och sökningar för att få ihop detta.
Mer intressant är t.ex. att jämföra med vad man skulle kunna bygga istället för 52 kilometer motorvägstunnel. Föreningen YIMBY har gjort en bra sammanställning av detta, som bland annat visar på Förbifartsprojektets orimliga proportioner. Tunnlarna blir mer än dubbelt så långa som summan av alla befintliga vägtunnlar i Sverige! I hela världen finns bara två vägtunnlar som är längre än den 17 km långa tunneln under Lovön och ingen av dessa är sexfilig motorväg! Endast järnvägstunneln under Engelska kanalen överträffar Förbifarten i mängden bortsprängt berg!
Skulle pengarna läggas på andra vägprojekt (utan tunnel) skulle de räcka till imponerande mängder motorväg. Om det nu är genomfartstrafiken man vill bygga för skulle det bara kosta omkring en tredjedel så mycket att bygga motorväg Norrköping-Västerås-Gävle. För de massor av miljarder som Förbifarten kostar skulle man annars istället kunna få mängder av nya tunnelbanor och spårvägar i Stockholm.
En annan intressant aspekt är förstås att sådana här gigantiska byggprojekt ofelbart drabbas av planeringsvillfarelsen (engelska planning fallacy), alltså att de blir mycket dyrare och tar mycket längre tid än beräknat.
Det mest intressanta som jag ser det är dock fenomenet "peak car", som jag skrivit om förut och som SR nyligen uppmärksammade.
Bilförsäljningen minskar. Och körsträckorna blir kortare, visar statistik från expertmyndigheten Trafikanalys. Och det är inte bara en effekt av lågkonjunkturen. Bakom ligger en större samhällsförändring: ”Peak car”, på svenska ungefär bilkulmen.Allt fler verkar inse att man kan spara pengar genom att inte ha bil. Själv ser jag bilen som en tjänst istället för en pryl och använder hyrbil när jag behöver det istället för besväret och kostnaderna med att äga en bil.
...
Större och tätare städer, färre och dyrare parkeringsplatser, äldre befolkning som åker bil mer sällan, dyrare bensin, biltullar och att allt fler hellre ser en film på sin läsplatta på tåget än kör bil, säger Karin Sjöberg, enhetschef på Svenska miljöinstitutet IVL.
Ser man på hur Sverige ligger till i förhållande till "peak car" kan man för det första se på antalet bilar i trafik.
Både antalet bilar i trafik och antalet avställda fortsätter som synes att öka. Ser vi däremot på nyregistreringarna så har de dock minskat sedan toppen år 2000. Detta är en del av en större europeisk trend som ger den självklara förklaringen till krisen för stora delar av bilindustrin.
Men mer intressant blir det om vi ser på körsträckan. Det finns visserligen fler bilar, men de kör inte lika långt! Vi hade 2011 vad gäller personbilar ännu inte kommit tillbaks till samma totala körsträcka som 2008, som var toppåret. Lastbilstrafiken har dock ökat lite. Men det är personbilarna som tar den stora platsen på vägarna och är orsaken till att Förbifarten byggs.
Ser vi på personbilarnas totala körsträckor länsvis ser det ut som nedan.
Inget av de tre största trafiklänen hade ännu år 2011 kommit tillbaks till samma körsträcka som 2008. Det ser ut som om vi sett en trendvändning följd av en liten uppstuds i Stockholm och Västra Götaland. Allt talar för att vi lär få se minskande trafik med personbilar framöver, så varför bygga en rekorddyr väg för minskad trafik?
Dags för byråkraterna och politikerna, framförallt Sten Nordin, att svälja stoltheten och avblåsa vansinnesprojektet Förbifart Stockholm!
Tillägg: Glömde ange källa för mina diagram. De bygger på statistiken från Trafikanalys samt SCB. Jag har fått samla ihop data från flera olika filer och sökningar för att få ihop detta.
2013-05-06
Så ser Stockholms bostadsmarknad ut
SvD granskar idag den systematiska försäljningen av svartkontrakt i Stockholm. Det visar sig att flera fastighetsägare skor sig på detta, förutom att svartmäklarna tjänar pengar på det. Enligt föreningen Fastighetsägarna handlar det om några rötägg, men de verkar vara tillräckligt många och ha tillräckligt stort lägenhetsbestånd för att ge en livlig marknad för svarthandel med hyreskontrakt.
Jag har tidigare skrivit om Stockholms dysfunktionella bostadsmarknad och gjort lite räkneexempel (del 1, del 2) på hur det kan se ut för den som separerar. När det skrivs om Stockholms bostadsmarknad skrivs det ofta om hur svårt det är för nyinflyttade att hitta bostad, men ingen har såvitt jag har sett skrivit om det värsta problemet, nämligen par med barn som separerar eller skiljer sig, som inte har valet att bosätta sig på annan ort än Stockholm.
Jag har tidigare också föreslagit ett omedelbart moratorium för utförsäljning av hyresrätter i Stockholm, med tanke på att hyresrätternas andel av lägenhetsbeståndet sjunkit till 49 procent (1990 var 75,5 procent av lägenheterna i Stockholms stad hyresrätter). Glädjande nog har dock antalet ombildningar till bostadsrätter har sjunkit.
En annan aspekt av bostadsträsket är att byggpriserna stigit i takt med bostadspriserna (se diagram) i en självförstärkande dans. Det finns många delar i detta och många som skor sig. Bloggen Bobubbla har ett fint diagram över hur markpriserna ökat, vilket oftast betyder att kommunerna får in mer pengar. Det är finfina pengar som kommunerna får in, men vad kommer att hända när de inte längre kan ta ut så höga markpriser? Då kommer de att tvingas dra ner på service eller höja skatten.
Dessutom är som SVT:s Rapport granskat de svenska byggpriserna 72 procent högre än genomsnittet för EU, vilket är en bra bit före tvåan Danmark (där byggpriserna är 38 procent högre än genomsnittet för EU). Bostadsminister Stefan Attefall (KD) är bekymrad men presenterar inga förslag till åtgärder.
För att återgå till Stockholm, låt oss ta som exempel en frånskild med två halvtidsbarn. Ska vederbörande ha en bostad finns idag följande alternativ:
Jag har tidigare skrivit om Stockholms dysfunktionella bostadsmarknad och gjort lite räkneexempel (del 1, del 2) på hur det kan se ut för den som separerar. När det skrivs om Stockholms bostadsmarknad skrivs det ofta om hur svårt det är för nyinflyttade att hitta bostad, men ingen har såvitt jag har sett skrivit om det värsta problemet, nämligen par med barn som separerar eller skiljer sig, som inte har valet att bosätta sig på annan ort än Stockholm.
Jag har tidigare också föreslagit ett omedelbart moratorium för utförsäljning av hyresrätter i Stockholm, med tanke på att hyresrätternas andel av lägenhetsbeståndet sjunkit till 49 procent (1990 var 75,5 procent av lägenheterna i Stockholms stad hyresrätter). Glädjande nog har dock antalet ombildningar till bostadsrätter har sjunkit.
År 2012 blev 4 300 lägenheter bostadsrätter för sammanlagt 5,6 miljarder kronor. Toppåret 2010 ombildades 20 000 lägenheter för totalt 27 miljarder kronor.Detta vansinne kanske sanerar sig själv?
En annan aspekt av bostadsträsket är att byggpriserna stigit i takt med bostadspriserna (se diagram) i en självförstärkande dans. Det finns många delar i detta och många som skor sig. Bloggen Bobubbla har ett fint diagram över hur markpriserna ökat, vilket oftast betyder att kommunerna får in mer pengar. Det är finfina pengar som kommunerna får in, men vad kommer att hända när de inte längre kan ta ut så höga markpriser? Då kommer de att tvingas dra ner på service eller höja skatten.
Dessutom är som SVT:s Rapport granskat de svenska byggpriserna 72 procent högre än genomsnittet för EU, vilket är en bra bit före tvåan Danmark (där byggpriserna är 38 procent högre än genomsnittet för EU). Bostadsminister Stefan Attefall (KD) är bekymrad men presenterar inga förslag till åtgärder.
För att återgå till Stockholm, låt oss ta som exempel en frånskild med två halvtidsbarn. Ska vederbörande ha en bostad finns idag följande alternativ:
- Köpa en bostadsrätt i förort, t.ex. i Farsta kostar en trerummare minst 1,7 miljoner. Månadskostnaden blir (med 30 års amortering) omkring 10 400 efter ränteavdrag. För detta krävs dessutom en kontantinsats på 255 000 - har man inte dessa kontanter blir det ett extradyrt blancolån för dom. Dessutom tar man en stor ekonomisk risk på 1,7 miljoner kronor.
- Betala 200 000 för att köpa sig ett hyreskontrakt svart.
- Hyra en lägenhet i andra hand - en trerummare i förort kostar 8000-11000 i månadshyra! Detta eftersom andrahandshyrorna som bieffekt av den nya lagen nu är kopplade till bostadspriserna. Dessutom innebär det oftast flytt efter ett år, då det finns ytterst få andrahandskontrakt som löper på längre tid än så.