Kommer Fed att höja räntan?

Kommer USA:s centralbank Federal Reserve att höja sin styrränta vid dagens räntebesked?
Det är dagens stora fråga för finansmarknaderna.
Det enkla svaret är: Nej!

Det mer komplicerade svaret kommer här nedan.

Visserligen har Fed länge pratat om att börja höja styrräntan, men det är bara tomt prat för att försöka ingjuta något slags förtroende för ekonomin. Det förhåller sig så att de extremt låga räntorna är det enda som håller världsekonomin uppe. Minsta räntehöjning skulle ge en kaskad av följdeffekter på alla finansmarknader och i förlängningen på den reala ekonomin.

Ser man på avkastningskurvan för USA:s statsobligationer ser man också att obligationsmarknaden på intet sätt prisar in en räntehöjning och obligationsmarknaden brukar oftast ha rätt. Skulle Fed gå emot obligationsmarknaden denna gång skulle de förutom de direkta effekterna av räntehöjningen också orsaka en brutal överraskning för finansmarknaderna. Diagrammet nedan visar avkastningskurvan igår samt för ett år sedan.

Det som har hänt det senaste året är att räntan på långa löptider (5 år och längre) sjunkit något, medan räntan på löptiderna 3 månader upp till 3 år stigit något. Dock ligger räntan på enmånaders statspapper stadigt kvar på 0 procent, 3 månaders ligger på 0,06 procent och 6 månaders ligger på 0,25 procent. Ingen räntehöjning inprisad alltså, trots att det kan komma framöver om räntorna på korta löptider stiger ytterligare.

Pekka Kääntä på resonerar på Placera.nu kring argument för och emot räntehöjning.

"Arbetslösheten har sjunkit till 5,1 procent och det är en nivå där löneökningarna börjar ta fart, något det redan finns små tecken på."

Kääntä tittar på fel siffra! "Arbetslöshet" är en siffra som är hårt manipulerad, då den visar hur stor del av "arbetskraften" som är arbetslösa, inte hur stor del av den arbetsföra befolkningen som inte har ett jobb. Bättre då att se på sysselsättningsgraden (andelen av befolkningen i arbetsför ålder som har jobb), som är mycket svårare att manipulera. Sysselsättningsgraden har endast återhämtat sig marginellt efter det jättelika tappet i samband med finanskrisen, se diagrammet nedan.

Även hushållens reala medianinkomst har bara återhämtat sig marginellt, se diagrammet nedan.

Vad gäller de små tecknen på att löneökningarna tar fart, så är de verkligen små, se diagrammet nedan.

Visserligen kan man se ett litet upptick på slutet, men perioden sedan finanskrisen 2008 har i USA präglats av lönestagnation.

Sammantaget uppvisar USA:s ekonomi inga större tecken på reell återhämtning och inte heller att den skulle klara sig utan nollränta.

"Inflationstakten ligger visserligen på låga 0,2 procent men rensat för volatila energi- och livsmedelspriser ligger kärninflationen på 1,8 procent. Det är sannolikt en viktigare signal för centralbanksledningen."

Även här går Kääntä liksom för arbetslösheten vilse i den officiella statistikens dimridåer. "Core inflation" infördes för att slippa låtsas om stigande energi- och livsmedelspriser. I själva verket är det energi (och i viss mån livsmedel) som är kärnan i prisbilden, då energi behövs till all aktivitet i ekonomin.

En brasklapp måste jag dock lägga in vad gäller min tro att Fed inte höjer styrräntan idag. Det kan hända att de bara för att behålla sin trovärdighet gör ett provskott och höjer styrräntan minimalt, till exempel med fem punkter (0,05 procent). Jag tror dock att det är osannolikt. Skulle de trots allt göra det kommer redan chockvågorna av denna signal att slå mot världens finansmarknader på ett sätt som får Fed att raskt återgå till nollränta.

Nå, vi får se klockan 20 svensk tid vad som händer.

Trump - USA:s Berlusconi

När nu Donald Trump seglar upp som potentiell republikansk presidentkandidat till valet hösten 2016 kan jag inte undgå att se likheterna mellan Trump och Italiens före detta premiärminister Silvio Berlusconi.

Trump är 69 år gammal och kommer om han väljs till USA:s president att tillträda ämbetet som 70-åring, när han egentligen borde vara pensionär för länge sedan.

Berlusconi var 64 år gammal när han tillträdde som Italiens premiärminister för sin första längre period 2001-2006 och 71 år gammal när han åter blev premiärminister 2008-2011.

Trump leder storföretaget Trump Organization, som bland annat ägnar sig åt fastigheter, hotell, nöjesbranschen och media.

Berlusconi är också storföretagare med verksamhet inom media och fastigheter.

Trump har erfarenhet som underhållare, då han lett reality-showen "The Apprentice" och haft biroller i flera teveserier och filmer.

Berlusconi har också erfarenhet som underhållare, då han i sin ungdom uppträdde som sångare och underhållare på kryssningsfartyg.

Både Trump och Berlusconi är skickliga vad gäller framträdanden och vet hur man vinner publikens gunst genom enkla trick. En politiker behöver inte stå för den bästa och mest genomtänkta politiken, utan vinner på slagkraftiga uttalanden och repliker, som inte nödvändigtvis behöver hålla för faktagranskning. Både Trump och Berlusconi är utpräglat populistiska politiker, som fokuserar på ämnen som folket är missnöjda med.

Jag känner många italienare - flera hatar Berlusconi, andra har röstat på honom. Jag frågade 2008 italienska vänner som röstade på Berlusconi varför de röstade på honom och svaret blev att de var så innerligt trötta på de genomkorrumperade alternativen både på vänster och höger sida av politiken. Att Berlusconi också är genomkorrumperad verkade de inte bry sig om - han var bland annat lierad med Bettino Craxi, premiärministern som till slut flydde till Tunisien för att undkomma rättvisan och en av de politiker som verkligen bevisat för italienarna hur korrumperade deras politiker är. Craxi var best man åt Berlusconi vid hans andra bröllop 1990 och hjälpte honom att etablera sitt teveimperium, framförallt genom att 1985 avskaffa den statliga televisionens monopol på rikstäckande sändningar.

Ett annat argument jag hört för att rösta på Berlusconi var att "om han kan leda ett så framgångsrikt storföretag kan han också leda Italien till framgångar". Något liknande torde även kunna appliceras på Donald Trump.

Berlusconi kom alltså till makten i ett politiskt läge när de etablerade större politiska partierna gjort ett antal dundertabbar och förlorat väljarnas förtroende. Förändring behövdes och det var inte så viktigt vem som stod för förändringen, bara det blev förändring. Sedan åkte förstås Berlusconi efter flera år till slut ut ur politiken när det visade sig att inget blev bättre ändå. Att då Beppe Grillos parti Cinque Stelle tog hem en stor andel av rösterna är ingen slump - även Grillo stod för något nytt och fräscht i italiensk politik.

Trumps presidentkandidatur i USA kommer i ett läge när folket efter sex och ett halvt år under demokraten Barack Obama märkt att det inte blivit särskilt mycket bättre än under hans företrädare republikanen George W Bush. Tvärtom har det i mångt och mycket blivit sämre - sysselsättningsgraden har sjunkit kraftigt, liksom hushållens reala medianinkomst. USA har blivit ännu mer polariserat mellan dem som har vunnit på centralbankens monetära stimulanser och dem som inte har kommit med på tåget, utan har fastnat i långtidsarbetslöshet och utanförskap. Dessutom har Obama fortsatt sin företrädares utrikespolitik på många vis - visserligen har han dragit tillbaks USA:s militär från Irak, men har återkommit för att bekämpa IS. Dessutom fortsätter USA sina attacker med drönare i Afghanistan och Jemen. Fånglägret i Guantanamo finns också kvar. Obama talade mycket om "change", men det blev inte mycket "change".

Trump har flera gånger tidigare sagt att han tänkte ge sig in som presidentkandidat, men det har inte blivit något av förrän nu.

Trump klarar sig galant i tevedebatterna, senast igår. Han lovar att ta itu med sånt som amerikanerna är missnöjda med, t.ex. illegala invandrare, Putin samt Syrienkriget.

Det var en sak att ha en maktgalen underhållare som ledare för Italien - han skapade en del pinsamma situationer inom EU, men det blev aldrig särskilt allvarligt utanför Italien. En helt annan sak är om den maktgalne underhållaren Trump blir president i USA, som högsta befälhavare för världens utan konkurrens starkaste militärmakt.


En annan intressant sak med Trump är att han påstår att vaccin kan orsaka autism och tar upp det som en viktig punkt i sin politiska kampanj. Detta är något som sedan länge är vederlagt, då den studie av Andrew Wakefield som först såg ut att visa på ett sådant samband senare visade sig ha grova felaktigheter och drogs tillbaka av Lancet. Senare studier har också motbevisat alla samband. Om han kommer att tillämpa liknande slappa bedömningsgrunder på övriga politikområden kan han bli riktigt farlig.

Jag ser tyvärr en stor sannolikhet för att Donald Trump kommer att bli USA:s näste president - det politiska läget är helt rätt för en figur som han. Som sagt så är många i USA mycket missnöjda med de senaste årens politik. Dessutom är risken överhängande att vi fram till presidentvalet hösten 2016 kommer att få uppleva ännu en kraftig finanskris, då de åtgärder som vidtogs av centralbanker och politiker nu börjar lida av avklingande effekt. Den återuppblåsta globala kreditbubblan håller på att spricka, även om det än så länge endast är fråga om mindre sprickor. Det gäller nu inte bara delar av världens finansiella system, t.ex. Kinas enorma kreditbubbla, Eurozonens ohållbara statsskulder, högbelånade amerikanska skifferoljebolag eller Japans misslyckade "Abenomi". Det kommer till slut troligen också att drabba den mest centrala biten av världens finansiella system, USA:s statsskuld, som centralbanken Federal Reserve blåst upp genom kvantitativa lättnader. Får vi en rejäl finanskris kommer många väljare i USA att leta alternativ som presenterar något nytt, bara det skiljer sig mot föregångaren, och Trump ligger då bra till.

Sverige i NATO?

Nu har debatten åter blommat upp angående eventuellt svenskt NATO-medlemskap. På ledarsidor och i debattartiklar propagerar politiker, skribenter och andra tyckare för att Sverige ska bli medlem i försvarsalliansen NATO. Tyvärr är debatten tills stor del fullständigt oseriös och tar inte upp de faktiska konsekvenser av NATO-medlemskap som vi och våra folkvalda skulle behöva ta ställning till.

För det första kan man konstatera att det rör sig om orealistiskt önsketänkande. Som Cornucopia påpekade i vintras kräver NATO-medlemskap att försvarsbudgeten förstärks kraftigt, från nuvarande 1,1 procent av BNP till 2 procent av BNP, alltså nästan en fördubbling av försvarsanslagen. Det skulle enligt Cornucopias beräkning röra sig om i dagsläget 34 miljarder kronor extra per år till försvaret. Det kommer inte att hända, då det är politiskt omöjligt att finansiera detta. Pengarna måste tas någonstans ifrån, antingen via högre skatt eller genom att andra statliga utgiftsområden får mindre anslag. När Sverige redan har ett av världens högsta skattetryck går det troligen inte att få ihop någon bred politisk överenskommelse om högre skatter för att betala militära utgifter. Och mindre utgifter till andra områden? Det skulle bli ett oändligt politiskt käbbel om vilka områden som skulle få nedskärningar och hur de skulle göras rent praktiskt. Alltså är idag ett svenskt NATO-medlemskap uteslutet av ekonomisk-politiska skäl. Folkpartiet må tycka vad de vill, men så ser den krassa verkligheten ut.

För det andra består inte NATO endast av trevliga demokratiska västländer, utan även av den för NATO:s strategi viktiga, men demokratisk sett problematiska staten Turkiet. Anders Lindberg på Aftonbladet uttrycker det väl när han säger att "Turkiets sak är faktiskt inte vår".

"Turkiet har nämligen just startat anfallskrig mot kurderna. Angreppet är ett illa dolt försök av president Recep Tayyip Erdogan att rita om den inrikespolitiska kartan inför det turkiska nyvalet i november."

Turkiet är ett stort problem - ett land som i princip befinner sig i inbördeskrig (om än för tillfället i ganska liten skala), och som högaktningsfullt skiter i ett stort antal mänskliga rättigheter. Vill vi vara i försvarsallians med dem? Vid en svensk NATO-debatt kommer Turkiet att användas som ett kraftfullt slagträ av nejsidan.

SvD:s Per Gudmundson är lite mindre orealistisk när han föreslår att regeringen borde "omedelbart tillsätta en förutsättningslös utredning om Nato-medlemskap". En sådan utredning kan förvisso tillsättas, men en hel del av vad den skulle komma fram till är redan välkänt för dem som är insatta, läs t.ex. Cornucopias redogörelse från i vintras. Men vårt svenska politiska system är ju besatt av att utreda frågor istället för att göra något praktiskt - ett enkelt sätt att sopa problem under mattan ett tag och visa falsk beslutsamhet i sakfrågor.

Vad gäller Sveriges alliansfrihet, så är den redan överspelad i och med EU:s Lissabonfördrag, som trädde i kraft 1 december 2009. Det gäller artikel 42, som stipulerar bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Skrivningar om "den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" torde väga lätt i en skarp situation. I och med att större delen av EU:s medlemsländer också är medlemmar i NATO är vi därmed i princip löst anslutna till NATO, och en eventuell angripare lär också se det så. Dessutom har som bekant Sverige sedan många år ett tätt samarbete med NATO.

Kontentan blir att ett svenskt NATO-medlemskap inom överskådlig framtid är fullständigt orealistiskt av en mängd olika skäl. Debatten kommer emellertid trots detta säkerligen att fortsätta - allt för att politiker ska få posera och vinna röster.

Turkiet på väg bort från vägen mot demokrati

Turkiet har som ni säkert vet länge aspirerat på medlemskap i EU och därför vidtagit en mängd åtgärder för att förbättra landets demokrati och uppfylla EU:s krav för att kunna bli kandidatland.

Turkiets demokratiska friheter har dock länge lämnat mycket övrigt att önska. Recep Tayyip Erdoğan har styrt landet sedan 2002, först som premiärminister, men sedan drygt ett år som president. Hans parti, Turkiets största, är AKP, ett moderat islamistiskt parti. Men AKP, som tidigare hade egen majoritet i parlamentet, fick endast 41 procent av rösterna i senaste valet 7 juni. Detta tycker inte Erdoğan om och Turkiet ser nu ut att vara på väg bort från demokrativägen. Nu har Erdoğan bestämt sig för att hålla nyval i november.

Erdoğans regering har även fått sitt förtroende anfrätt av de korruptionsskandaler som kommit i ljuset de senaste åren.

En intressant politisk utveckling i Turkiet de senaste åren är partiet HDP, som i mycket är en motsats till AKP. HDP grundades 2012 och är ett prokurdiskt vänsterparti. Turkiet har en av de högsta spärrarna mot småpartier i parlamentet som jag känner till, när det krävs hela 10 procent av rösterna för att få mandat. Trots det lyckades HDP i valet i juni få hela 13 procent av rösterna och med 80 av parlamentets totalt 550 ledamöter är de nu Turkiets tredje största parti. HDP är mycket progressiva i att hälften av deras kandidater är kvinnor och 10 procent tillhör HBTQ-gruppen. HDP är också anti-nationalistiska och försöker att överbrygga klyftan mellan kurder och turkar.

Religiösa kurder röstade tidigare ofta på islamistiska/muslimska AKP, men efter Turkiets för kurderna dåliga hantering av situationen i kurdiska Kobane i norra Syrien har många religiösa kurder istället gått över till att stödja HDP.

Nu har en våldsspiral satts igång i Turkiet, och man kan undra hur mycket president Erdoğan och AKP-regeringen egentligen är inblandade. I natt vandaliserades HDP:s partilokaler i många turkiska städer, bland annat brändes partihögkvarteret i Ankara ner. Vandaliseringen är så synkroniserad att det måste röra sig om organiserade och synkroniserade illdåd.

Vice premiärminister Yalçın Akdoğan måste såklart för syns skull fördöma attackerna mot HDP:s lokaler, men samtidigt säger han att "HDP agerar som en öppen supporter, utvidgning och politisk gren av terroristorganisationen". "Terroristorganisationen" är förstås PKK.

Turkiets regering har också nyligen brutit vapenvilan med kurdiska gerillarörelsen PKK och attacker har nu utförts av bägge sidor. Därmed är det åter inbördeskrig i Turkiet, om än just nu i liten skala. PKK har de senaste dagarna dödat 29 turkiska soldater och poliser. Attackerna mot HDP:s lokaler ska ses i ljuset av detta.

Hur det nu kommer att gå med nyvalet i november är väldigt svårt att sia om. Kanske inte AKP kommer att gynnas av den nuvarande politiska situationen, trots att de hoppas på det. Istället kan socialdemokratiska CHP, Turkiets näst största parti, gynnas. Eller kanske snarare extremhögerpartiet MHP, med tanke på att motsättningarna inom Turkiet nu hårdnar.

Eller kommer nyvalet att ställas in med hänvisning till det upptrappade politiska våldet? Det är inte otänkbart om AKP i opinionsundersökningar ser ut att försämra sitt resultat. Erdoğan och AKP vill nog väldigt gärna behålla makten, även om de kan tvingas till koalition med andra partier för att få behålla den.

Hursomhelst kan Turkiet just nu glömma alla förhoppningar om EU-kandidatstatus. Utvecklingen i Turkiet går raskt åt fel håll.

Däremot är Turkiet fortfarande en viktig medlem i NATO, främst tack vare sitt geografiska läge inskjutet mellan det oroliga Mellanöstern och det för Ryssland viktiga Svarta havet och Kaukasus. De hycklande NATO-länderna kan säkerligen svälja massor av internt våld i Turkiet innan de börjar överväga att slänga ut landet ur militäralliansen, helt enkelt för att Turkiet är så strategiskt viktigt för NATO.

Turkiets ekonomi är på väg utför, i likhet med andra framväxande marknader såsom Brasilien och Kina. Den turkiska liran har tappat drygt 30 procent i värde mot dollarn de senaste 18 månaderna. Än så länge syns det dock inte så mycket i BNP-siffrorna, som inte krymper, men däremot växer långsamt med bara någon procent per år.

Varför Saudiarabien måste låna

Saudiarabien har meddelat att de ska låna mer pengar. Inte så konstigt när man ser följande diagram över hur högt oljepris Saudiarabien behöver för att balansera sin statsbudget (ljusblå linje) jämfört med hur högt oljepriset faktiskt är (mörkblå linje).

Notera hur Saudiarabien har ökat sin statsbudget de senaste tolv åren - de kräver ett allt högre oljepris för att hålla budgetbalans. Men detta slog fel, då oljepriset störtdök från över 100 dollar per fat till idag 48 dollar per fat. Fast å andra sidan var ju Saudiarabien högst medvetna om vad de gjorde när de fortsatte att pumpa lika mycket trots att oljepriset dök - de ville eliminera en del av sina konkurrenter som har högre kostnader för oljeutvinningen, framförallt USA:s skifferoljebolag.

Frågan är bara hur länge Saudiarabien vågar hålla på att pumpa för fullt och hålla oljepriset lågt, samtidigt som deras statsfinanser går med underskott. En "oväntad" chock för världsekonomin skulle kunna vara om Saudiarabien plötsligt bestämmer sig för att dra ner sin oljeproduktion och driver upp oljepriset till det dubbla eller mer. Förr eller senare kommer det nog att hända.

Redan i oktober förra året skrev jag om oljeproducerande länder skulle drabbas av lågt oljepris. Då låg oljepriset runt 85 dollar per fat - nu har det passerat smärtgränsen för samtliga oljeproducentländer.

Förutom oljepriset har nu Saudiarabien ännu ett problem - kriget i Jemen, som ser ut att bli segdraget. Håller det på länge blir det en ytterligare belastning på Saudiarabiens statsfinanser. Även Qatar har ju blandat sig i detta krig och även de lider av underskott i statsfinanserna.

Brasiliens ekonomi på väg ner

Det är inte bara Kina som har problem nu bland "framväxande marknader". Även för Brasilien är det illa. Brasiliens arbetsmarknad tappar nu jobb i rasande fart.

Det senaste året har ekonomin krympt mätt med BNP.

Även i Brasilien har man haft en snabb kredittillväxt - krediter till den privata sektorn har fyrfaldigats de senaste sju åren.

Det brasilianska folket är också missnöjda med den nuvarande regeringen, som lär falla snart.

Brasilien är ett land till att hålla koll på - hur det går för dem kommer att påverka världsekonomin.

Syrien och ISIS - förenklade förklaringar

Göran Greider skrev häromdagen i ETC att "Flyktingkatastrofen är ingen naturkatastrof". En enkel förklaring levereras:

"det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

När jag ibland nämner att den amerikanska invasionen och den irakiska statens och samhällets kollaps är huvudförklaringen till IS framgångar märker jag att människor stirrar förvånat på mig."

Flyktingkatastrofen är alltså enligt Greider en fördröjd följdeffekt av USA:s invasion av Irak år 2003. Detta är enligt mig en alltför förenklad och till stor del felaktig förklaring till flyktingströmmarna som nu kommer in genom sydöstra Europa.

Jag håller helt med Greider om att IS snabba expansion och nuvarande styrka möjliggjordes av att Irak var svagt och dess armé illa motiverad, vilket i sin tur berodde på USA:s invasion, som slog sönder landets maktstrukturer och öppnade för olika rebellgrupper och extremister. Utan att ha tagit nordvästra Irak med dess tillgångar (bland annat Mosuls centralbank samt en mängd militär materiel) skulle IS ha varit en betydligt svagare aktör.

Men folk skulle ha flytt från Syrien även om inte IS blivit så starka. De flesta flyr nämligen från inbördeskriget i sig (där många andra grupper deltar förutom IS) och framför allt från Bashar al-Assads regims hårdhänta nedklubbande av rebellerna, vilket sker utan hänsyn till civilbefolkningen. Det är alltså inte IS i sig och inte dess framfart i Irak som är orsaken till den stora mängden flyktingar från Syrien.

Inbördeskriget i Syrien beror i sin tur på den svåra torka som drabbade stora delar av landet 2006-2011. Torkan ledde i sin tur till att utfattigt folk från landsbygden strömmade in till städerna. Till slut blev det protester, som slogs ner brutalt av al-Assads regim, vilket i sin tur ledde vidare till inbördeskrig. Bakgrunden förklaras väl i denna serie på Upworthy. (Tack till S för att ha tipsat mig om den.) Serien slutar i att det troligen är av mänskligheten framkallade klimatförändringar som orsakat torkan i Syrien.

Men även klimatförändringarna är en alltför förenklad förklaring. Det finns fler faktorer bakom inbördeskriget.

Under 1960-, 1970- och 1980-talet hade Syrien en exceptionellt stor befolkningstillväxt, en av de högsta bland de nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Kulmen nåddes under mitten av 1970-talet, med ett genomsnittligt födelsetal på 7,6 barn per kvinna. Detta i kombination med ett kontinuerligt sjunkande dödstal under samma period gjorde att befolkningen växte från 4,5 till 13,8 miljoner mellan 1960 och 1994. 2010 hade Syrien en befolkning på 22,5 miljoner.

Med alltför stor befolkning krävdes inte mycket klimatvariation för att tippa landet över kanten. Hade Syrien haft en mindre befolkning hade torkan inte gett lika stor effekt, då det isåfall hade funnits mer buffertkapacitet i området.

Vad som inte heller nämns i serien är att de globala matpriserna steg kraftigt 2006-2011, vilket troligen bidrog till den svåra situationen i Syrien - höga matpriser var den viktigaste faktorn bakom den så kallade "arabiska våren".

En annan orsak till inbördeskriget är förstås al-Assads hårdföra regim. Hur har den fått och kunnat behålla sin maktposition? Jo, genom stöd från Sovjetunionen och senare Ryssland.

Här har vi alltså de viktigaste bakomliggande orsakerna till den flyktingkris vi nu ser.

1. Torkan i Syrien 2006-2011
2. Syriens kraftiga befolkningstillväxt sedan 1960
3. Bashar al-Assads hårdföra regim uppbackad av Sovjet/Ryssland

Notera att varken IS eller USA är med på denna lista.

Det Syriska inbördeskriget har orsakat vad som troligen är den största flyktingmängden av alla nu pågående konflikter i världen. I mars i år beräknade Al-Jazeera att nästan 11 miljoner syrier, alltså nästan halva befolkningen, var på flykt inom eller utom landet. Totalt har över 4 miljoner människor flytt landet. Av dessa befinner sig 1,8 miljoner i Turkiet, 1,2 miljoner i Libanon och 0,6 miljoner i Jordanien. Grannländerna har alltså fått ta den absolut största flyktingvågen. Endast en rännil når Europa.

Så avslutar vi med en flygbild av flyktinglägret Zaatari i Jordanien, särskilt tillägnad alla som klagar på en "stor" flyktingförläggning i sitt närområde.

Tillägg: Cornucopia noterar att Ryssland nu åter aktivt stödjer al-Assads regim i Syrien, bland annat med rysk trupp med toppmodern utrustning.

Tillägg 2: Här finns mer om Rysslands inblandning med stridsplan och soldater i Syrien.

Kina har tappat kontrollen

Det blev uppenbart att de styrande i Kina tappat kontrollen över sin kreditbubbelekonomi när Kinas centralbank för några veckor sedan plötsligt devalverade valutan i några omgångar i ett desperat försök att stimulera ekonomin. Nedan ser ni utvecklingen för den kinesiska yuanen mot USA-dollarn sedan 2010.

Visst har yuanen rört sig förut, men aldrig så snabbt som några dagar i augusti 2015.

Kinas kreditbubbla är, som jag skrivit tidigare, monumentalt stor. Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014. Så stor och snabb kredittillväxt leder ofelbart till enorma felinvesteringar.

Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.

Till saken hör också att Kinas styrande inte har några erfarenheter av att hantera kreditbubblor, varken i tillväxtfasen eller under urblåsningen. Visst kan de snegla på hur andra länder gjort, men jag gissar att centralbanken och regeringen i sina försök att stabilisera situationen kommer att begå ett antal fatala misstag.

Och Kinas kreditbubbla började inte 2008 - nej sedan dess har vi bara sett den sista maniska fasen. Kinas totala kreditmängd har ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!

Redan i mars förra året talades det om "en partiell, kontrollerbar minikris" för Kinas provinsers och städers skulder, vilket ledde till ett "mini-stimulanspaket", som gjorde att Kinas ekonomi kunde hålla styrfart ännu ett tag till. Men det garanterar bara att nästa kreditkris blir ännu större - där är Kina nu.

Shanghai-börsen steg (som jag skrivit om förut) från sommaren 2014 till 15 juni i år, då den istället påbörjade en snabb nedgång. Nedan ser ni hela denna sanslösa uppgång och den efterföljande kraschen, vilken hittills raderat ut hela uppgången sedan januari i år och ännu inte visar några tecken på vändning.

Detta har orsakat en mängd panikåtgärder, för även om Shanghai-börsen är liten i förhållande till Kinas ekonomi, så är den uppenbarligen systemviktig. Det senaste är, som Jojje Olsson skriver om på InBeijing, att man arresterat 197 personer för att ha "spridit rykten" om börskraschen (och även explosionen i Tianjing). En journalist har "gjort avbön" på teve för sin illasinnade ryktesspridning om börsen.

Kina har försökt hålla liv i sin kreditbubbla genom att pumpa in krediter på marknaderna. I juli upprätthölls kredittillväxten därmed, se diagrammet nedan.

Men notera hur komponenterna i stapeln ser ut. Mer än hälften av ökningen av krediterna var till finansiella företag (förutom banker). Så har det inte tillnärmelsevis sett ut tidigare. Kredittillväxten för hushåll och företag (den reala ekonomin) bromsade istället in kraftigt. Det blir intressant att se hur utvecklingen fortsatt i augusti, vilket vi lär få se om drygt en vecka.

Kinas fastighetsbubbla är också en bra bit in i sin urblåsningsfas - både bostadspriser och antal påbörjade bostäder har nu fallit ett bra tag.

Flera saker pekar också på att Kinas ekonomi har börjat krympa. Kolproduktionen föll i juli med 3,1 procent mot samma månad förra året, eftersom gruvföretagen drar ner på produktionen för att minska förlusterna på grund av låga priser. Mer än två tredjedelar av Kinas kolgruveföretag gick med förlust första halvåret. För årets första sju månader sjönk kolproduktionen med 5,3 procent mot samma period förra året.

Elproduktionen sjönk 2 procent i juli jämfört med året innan. Cementproduktionen föll 4,7 procent i årstakt. Stålproduktionen föll med 4,6 procent i årstakt. Allt detta pekar på en krympande ekonomi, trots vad Kinas officiella fantasisiffror försöker göra gällande.

Det pågår också en kapitalflykt från Kina. Charles Hugh Smith påpekar att Kinas centralbank nu inte har någon smärtfri utväg. Om de höjer räntan för att stoppa kapitalflykten och stödja yuanen kommer de att sänka de kinesiska företagen (särskilt exportföretag som konkurrerar med företag i andra länder). Om centralbanken istället sänker räntan för att stimulera ekonomin försvagar de också yuanen och detta leder i sin tur till större kapitalflykt.

Kina är alltså en bra bit in på att blåsa ur sin kreditbubbla och krympa sin konstgjort uppblåsta ekonomi. Detta kommer att få följder för hela världsekonomin, särskilt med tanke på att Kina är världens näst största ekonomi sett till BNP. Särskilt kommer förstås alla som exporterar varor till Kina att drabbas. Ett land som man då osökt kommer att tänka på är Australien, som är en av Kinas viktigaste råvaruleverantörer.

För Kina kommer urblåsningen och krympningen att leda till folkligt missnöje, vilket i sin tur med största sannolikhet kommer att leda till att landets auktoritära regim kommer att ta i med hårda nypor för att tysta ner allting.