I somras flög den sista rymdfärjan och en rymdepok var därmed slut när Atlantis landade den 21 juli. Totalt under perioden 1981 till 2011 gjordes 135 rymdflygningar med rymdfärjorna. Totalt fem rymdfärjor byggdes, varav en förstördes vid starten och en vid inträdet i jordatmosfären. Ett mycket riskfyllt färdsätt, med andra ord.
Rymdfärjorna har dock aldrig åkt högre än till låg jordbana, d.v.s. inte högre än runt 640 km från jordytan och vanligen bara på 320 km höjd. Detta ska jämföras med att Jordens radie vid ekvatorn är 6378 km - rymdfärjorna var alltså aldrig längre från Jorden än en tiondel av radien. Om man tar en vanlig jordglob med 30 cm diameter var de aldrig högre än ett par centimeter över ytan! Detta gäller för övrigt alla bemannade rymdfärder de senaste årtiondena.
"Riktiga" bemannade rymdfärder var istället de som amerikanerna gjorde till månen, cirka 385 000 km från Jorden eller omkring 30 gånger Jordens diameter. Då lösgjorde man sig från Jordens gravitation och hamnade istället i månens gravitation. 1968 cirklade Apollo 8 runt månen som första bemannade farkost till en annan himlakropp och 1969 landade Apollo 11 på månen. Därefter följde ett antal månlandningar, varav den sista var Apollo 17 i december 1972. Denna färd slog ett antal rekord - längsta bemannade månlandningsfärd, längsta totala besättningstid på månens yta utanför månlandaren, största mängd hämtade prover från månen och längsta tiden i bana runt månen. Det anser jag vara "peak space". Som av en händelse råkar månlandningarna sammanfalla med tiden för toppen för USA:s oljeproduktion.
Sedan 1972 har alltså ingen människa varit längre från jordytan än en låg jordbana. Visserligen har vi skjutit upp en mängd satelliter i olika banor och till fjärran planeter, men de har alla varit obemannade. USA:s förre president George W. Bush föreslog i januari 2004 en ny bemannad färd till månen planerad till 2019 och en månbas 2024. Ett program sattes igång, men skrotades sedermera till förmån för program för en bemannad asteroidlandning 2025 och bemannad Marsfärd 2035. Det är dock högst tveksamt om dessa blir av (även om man lyckas lösa de enorma praktiska problemen) så som världsekonomin ser ut nu. USA har nog med problem på marken, både inom och utom sina gränser. Fysiklektorn Tom Murphy har räknat lite på rymdresor för den som är intresserad av hur stort projekt det egentligen skulle vara att skicka bemannade rymdskepp till andra planeter och slår hål på en mängd rymdmyter.
Så vad har vi kvar nu när rymdfärjorna slutat flyga? Den internationella rymdstationen finns kvar och man räknar med att ha den bemannad åtminstone fram till 2020. Den är dock en lågflygare på en höjd av 278-460 km över jordytan. En stor fördel med den låga höjden är att rymdstationen delvis skyddas från strålning av Jordens magnetfält. För att komma till och från denna rymdstation används ryska Sojuz-farkoster nu när rymdfärjorna slutat flyga. Lite nesligt för USA.
Utöver det finns en mängd olika satelliter för kommunikation, spionage eller kartering och inte minst Hubble-teleskopet, som kommer att fungera åtminstone fram till 2014. Skickas ingen servicepatrull upp för att bland annat byta batterier, så är det då slut för Hubble-teleskopet. Lite snopet känns det - jag trodde faktiskt att det skulle finnas kvar i bruk längre än så.
Så när tar rymdåldern slut? Ett stort antal satelliter lär ligga kvar länge och cirkla runt Jorden, särskilt de som går längre ut i geostationär bana, även om inte heller de håller sig kvar i sin bana för evigt. I jordnära banor finns dock ett problem och det är att det finns en massa rymdskrot också. 2009 krockade två satelliter med följd att ännu mer rymdskrot spreds. Även centimeterstora bitar kan vara förödande om de smäller in i en satellit eller rymdfarkost, eftersom farterna är så höga (tusentals kilometer i timmen). Som det är nu följer NASA alla större bitar som snurrar runt och kan därmed varna om en satellit riskerar att krocka med någon av dem, så att man kan göra en undanmanöver. Många är dock rädda för en lavineffekt när det blir för mycket skrot, så att de flesta satelliter slås ut. Vi får väl se hur det blir med det.
Bemannade rymdfärder har dock definitivt passerat sin topp 1972. Tyvärr - interplanetära flygningar hör hemma i science fiction och inte i verkligheten.
Känns som om du ser paek space som samma sak som peak US space. Vad är det som säger att inte tex Kina kommer att göra stora satsningar framöver(de gör redan idag relativt stora och har ambitiösa planer för framtiden)?
SvaraRaderaPersonligen är jag helt övertygad om att peak US space är nådd, möjligen år 1972 som du skriver men är inte alls lika övertygad om att peak space är nådd.
Visst kan Kina komma att satsa på rymden, men de lär knappast skicka någon människa till månen och garanterat inte längre än månen.
SvaraRaderaFrågan är helt enkelt vad man skulle tjäna på att ha folk på månen. Närmast en vettig idé är väl tanken att samla in helium 3 för fusion. Men för att det ska vara vettigt måste man först ha fusion och att ta några miljarder € från gödsling av banker till att bygga ITER verkar vara uteslutet.
SvaraRaderaTror att det hela har mer med ökningen av ultra kortsiktiga kapitalismen och girigheten än något annat. För att inte tala om snabba stegen mot fullständig fascism som både EU och USA tar.
Om Kina inte är på månen innan 2020 har USA aldrig varit där...
SvaraRaderaDet intressanta är väl när världsekonomin packat ihop. Vem har råd med underhåll av befintliga kommunikationsprylar i omloppsbana, t ex GPS och dylikt?
SvaraRadera/Tompan
http://thearchdruidreport.blogspot.com/2011/08/elegy-for-age-of-space.html
SvaraRaderaIntressant att USA:s peakoil sammanfaller med att put a man om the moon.
SvaraRaderaVad man kan orora sig för är våra möjligheter att hålla igång våra satellitdrivna kommunikationssystem med brist på fossilt bränsle? Och då tänker jag inte bara på rymden utan alla stödsystemen som behövs för att helheten ska fungera. Är systemet resilient eller sårbart?
Lite väl mycket Pax americana?
SvaraRaderaKina har ett mycket ambitiöst rymdprogram som byggs upp succesivt och nu idag nästan gått om jänkarna. Enligt deras planer så kommer Kina skicka folk till månen 2013 om jag är rätt informerad.
2013 är nu nästan slut och Kina är ännu inte i närheten av månen.
RaderaOK, Kina landsatte just en obemannad farkost på månen. Men det är väldigt långt från att skicka astronauter dit.
RaderaBara idioter fokuserar på rymdfantasier som kanske kan bli verklighet om 100 år samtidigt som vår egen planet faller sönder och miljögifterna ökar för varje dag. Det finns inte tid till att se en framfantiserad alternativ framtid på en annan planet, våra problem existerar just nu.
SvaraRaderaLäs http://www.airspacemag.com/space-exploration/Visionary-Launchers-Employees.html och bli inspirerad istället :)
SvaraRaderaJag jobbar med att utveckla en viss typ av instrument till satelliter. Vi har BETYDLIGT mer förfrågningar och kommande projekt från ryssland, kina och brasilien än från västerlandska firmor.
SvaraRadera-Jonas
>Visst kan Kina komma att satsa på rymden, men de
SvaraRadera>lär knappast skicka någon människa till månen och
>garanterat inte längre än månen.
Varför inte? Kina styrs inte i lika stor utsträckning av advokater eller byråkrater som USA och Europa. Regimen är betydligt mer vetenskapsvänlig.
-Jonas
Vad blir bättre om kineserna tomtar iväg folk längre bort än månen ? Vem skulle rimligtvis vinna något på det ? Kinesiska statens PR-avdelning ? Vi vanliga jordbor som har en helt annan typ av problem än de som löses av rymdfantasier ?
SvaraRaderaRJIH:
SvaraRaderaVisst var det en intressant artikel, men det handlar praktiskt fortfarande bara om att skicka upp saker i "low earth orbit", vilket är kommersiellt intressant och där SpaceX uppenbarligen är duktiga.
Mars finns där som vision mot slutet, men att skicka människor dit handlar om så mycket större energiutgift, om vi undantar alla praktiska problem med strålning, färdtid med mera. Vem ska betala ett eventuellt marsprojekt?
Rymdteknik kräver framförallt väldigt många kompetenta människor som håller igång många industrier som gör specialiserade högpresterande komponenter, råvarumängderna som krävs är inte så stora.
SvaraRaderaFaller kvaliteten på utbildningssystemen faller rymdtekniken. De närmaste teknologiska släktingarna tror jag är vapenteknik, avancerade medicinska maskiner, flygplan och givetvis behövs det pålitlig elektronik.
Jag finner inte nasas rymdskyttel speciellt intressant, den borde ha lagts ner för 20 år sedan. Det som oroar mig är när det skärs i forskningsprojekten med både jordövervakande satelliter och sådana som tittar utåt.
Det kan även vara en ny guldålder på gång med amerikanska SpaceX som har samlat ihop gamla erfarenheter, unga tekniker och fått stöd genom att bland annat få i stort sett gratis lokaler och de är lika effektiva som de stora amerikanska drakarna på 50:talet eller Saab aviation med att få sina system att flyga. Mycket verkstad och lite federala pengar, de kan vara framtiden för att driva rymdteknik utan en enorm ryggsäck av administration och ineffektivitet som följer av det som köps genom lobbyism.
Avstånden i rymden är verkligen jobbiga. Om man förminskar solen till en stenkulas storlek och lägger i mittcirkeln på Råsunda, så hamnar jorden ca 1,5 meter bort och är stor som ett litet sandkorn. Neptunus, den yttersta planeten i solsystemet, hamnar ca 44 meter bort och är stor som ett lite större sandkorn. Den närmaste stjärnan, Proxima Centauri, hamnar ca 40 mil bort, en till stenkula i trakterna runt Kalmar alltså. Andromeda-galaxen, vår närmaste större galax, hamnar ungefär vid planeten Mars.
SvaraRadera(Med reservation för felberäkningar).
Fysikens lagar, som vi känner dem, är ett effektivt hinder för våra drömmar om ett rymdimperium. Vi har helt enkelt varken kunskaper, råvaror eller energi för att kroppsligen kunna lämna vårt eget solsystem ens en gång, än mindre erövra den interstellära rymden.
Men jag hoppas ändå att vi någon gång ska grunda en liten självförsörjande koloni på månen, med månens eget vatten som basråvara. För att det ska bli verklighet måste civilisationen överleva några decennier till, och dessutom krävs en gigantisk satsning, betydligt större än månlandningsäventyret. Men det är ändå den minst orealistiska rymddrömmen enligt min uppfattning.
//Pelle
Man skall komma ihåg att NASA inte först och främst är en organisation för vetenskap utan grundades på det kalla krigets vilkor. NASAS uppgift är att säkra USAs dominans i rymden. Endast runt 25 % av NASAs budget går till vetenskap där i princip alla vetenskapliga rön kommer från obemannade sonder. NASAs budget är därtill en pytte pytte pytte liten del av USAs budget. Det finns därmed en mycket stor potential för en vetenskaplig renässans i rymden.
SvaraRaderaDe privata rymdföretagen som tex Virgin Galactic kan komma att revolutionera forskningen då kostnaden för tillträde till rymden kapas med 1/10 jmf med tex sondraketer (som tex skjuts upp i ESRANGE, Kiruna). Även om Virgin Galactic endast når upp till 100 km höjd så är det gott och väl för många vetenskapliga områden.
Q
Häromdagen såg jag en tidningsrubrik som löd: "Ett litet hopp för Syrien", och det var med stort nöje som jag tillfogade: "men ett gigantiskt språng för arabförbundet"!
SvaraRadera