Panaxias konkurs var sannerligen en "grå svan" - en enstaka händelse med stora bieffekter som få tycks ha förutsett. (Inte en "svart svan" då det borde ha varit uppenbart redan i våras att allt inte stod rätt till i bolaget, när tidigare vd:n och tidigare administrativa chefen häktades misstänkta för grova bokföringsbrott.)
Hur mycket pengar som saknas är ännu oklart, men det rör sig om minst 100 miljoner kronor och kanske uppåt en halv miljard. I nästa vecka kan troligen konkursförvaltaren berätta hur mycket pengar som saknas. Panaxia har den senaste tiden (frågan är hur länge) drivits i form av klassiskt ponzibedrägeri, där man använt kundernas pengar till verksamheten och hela tiden rullat underskottet till kunderna framför sig, ända tills det den 5 september gick för långt och konkursen var ett faktum. Det handlar helt enkelt om grov förskingring.
Förutom flera stora kedjor som drabbats (bland annat Apoteket, Seven-Eleven, Forex, Pressbyrån, Rusta, Mekonomen) så har troligen många mindre butiker och mackar drabbats. Det har talats om hur många mindre handlare kan gå omkull även om jag ännu inte läst om några faktiska konkurser. Skulle det bli några bensinstationer som går i kk så kan det kanske få vidare bieffekter genom att det på vissa håll kan bli långt till närmsta bensinmack.
Svensk handel krävde idag att staten rycker in och tillfälligt tar över Panaxias verksamhet när de stänger ner företaget på tisdag - Panaxia hade omkring en femtedel av den svenska marknaden för kontanthantering. Det verkar nämligen dröja ett tag innan konkurrenterna Loomis och Nokas har fått upp tillräcklig kapacitet för att ta över Panaxias kunder - de tvingas just nu säga nej till nya kunder. Risken finns förstås att handlare kan bli rånade, antingen i affären eller på väg till banken. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ska enligt uppgift ha tagit upp saken idag, men jag hittar inget på deras hemsida om det.
Vi får se hur det går med det befarade bankomatstoppet, när Kontanten (som med 650 bankomater har nästan en femtedel av den svenska marknaden) inte får pengar levererade till sina automater. Det talas om några dagar och upp till två veckor som det kan bli tomt i deras bankomater. Men det kanske blir falskt alarm och inga problem. Det vet vi inte förrän vi får facit nästa vecka. Nu har de flesta svenskar som tur är två betalsystem att välja på i de flesta butiker - antingen med kontanter eller med kort.
Det som Panaxia-gate visar är hur ett företag kan vara systemviktigt (eller systemkritiskt) i dagens komplexa och sammankopplade samhälle. När det plötsligt och oväntat faller bort blir effekterna svåröverskådliga och vitt förgrenade. Ju färre företag det finns inom en viss sektor, desto viktigare blir vart och ett av dem. Tyvärr verkar samhället i stort gå mot allt större koncentration i de flesta sektorer. De flesta företag har kritiska beroenden av många andra som de i många fall troligen inte reflekterar över under normala förhållanden. Det kan dock vara värt besväret att tänka igenom vilka kritiska beroenden man har och åtminstone göra upp en grov nödplan i förväg (som man förhoppningsvis slipper tillämpa). Som butiksinnehavare kan man gå till banken själv med dagskassan, men det ger förstås en ökad rånrisk. Kanske kan man minska rånrisken genom att gå till banken i flera omgångar under dagen, vilket visserligen ger merarbete, men kanske är värt besväret.
Panaxias konkurs drabbar förresten även AIK fotboll som förlorar en stor sponsor. AIK fotboll överlever säkerligen, men blir kanske tvungna att ställa in flera aktiviteter i brist på pengar.
Vi får se hur Panaxia-gate utvecklar sig och om det blir andra effekter som vi ännu inte kan förutse.
2012-09-27
2012-09-26
Greenwashing på Arlanda
Dagens mejl kom från en byrå som specialiserar sig på marknadsföring i sociala medier och gällde Arlanda och "ett av deras senaste spännande projekt inom hållbarhet". Hur man lyckas få ihop "hållbarhet" med flygbranschen är för mig en gåta. Flyget är fullständigt beroende av den ändliga fossila råvaran olja. Visst har det gjorts experiment med biobränslen i flygplan, men ska vi driva runt världsekonomin på biobränslen lär knappast flyget få någon tilldelning, då produktionen av biodrivmedel inte på långa vägar kan ersätta petroleumprodukter och andra användningsområden än flyget (t.ex. mat) säkerligen kommer att få prioritet.
Arlanda har "sedan länge jobbat för att bli en av världens mest klimatvänliga flygplatser". Där har vi ännu en härlig motsägelse med orden "klimatvänliga" och "flygplatser" tillsammans. Hur mycket man än driver flygplatsen på förnybar el, har "100 procent miljötaxi" med mera så handlar det bara om grönmålning av verksamheten, för grunden för hela flygplatsens existens är ju att det ska starta och landa flygplan där, som per definition ger en massa utsläpp av växthusgaser och förbrukar ändliga råvaror.
Arlanda tar nu i så de spricker i grönmålningen genom att lansera en app till smartfånar, som ska "på ett kul sätt uppmuntra människor att välja klimatsmarta färdalternativ för att ta sig till och från flygplatsen". Är det verkligen någon som går på detta marknadsföringsknep? Säkert laddar många ner appen för att få chansen att vinna flygresor, men frågan är om de tror på flosklerna. Den miljöpåverkan man eventuellt kan spara in genom sättet att ta sig till flygplatsen är liten jämfört med själva flygresans miljöpåverkan.
Nej, flyget har ingen ljus framtid och till råga på allt har trafikflyget för det mesta varit en olönsam historia som mest har hållits igång av statliga subventioner och satsningar.
2012-09-23
Torskbestånd med kollapsrisk
Torsk har i många århundraden varit en av de viktigaste matfiskarna runt Atlanten. Med moderna fiskemetoder har dock fångsterna ökat dramatiskt. Fossilbränsledrivna motorer gjorde det möjligt att fiska med trål istället för mer traditionella metoder. Genombrottet för trålandet efter fisk kom med förbränningsmotorer som gav fiskebåtarna betydligt mer motorstyrka och efter Andra världskriget drog trålandet igång på allvar.
Användandet av SONAR för att lokalisera fiskstim har också ökat fångsterna.
De moderna fiskemetoderna ledde inledningsvis till större fångster, men den långsiktiga effekten har blivit gigantisk överfiskning, där större delen av världens bestånd av havsfisk nu drabbats.
Ett av de värsta exemplen är torskbeståndet runt Newfoundland i Kanada, som överfiskades så till den grad att det kollapsade totalt. "Supertrålare" satte från 1951 igång att fiska torsk där i en aldrig tidigare skådad omfattning. 1968 nåddes dock den maximala årliga fångsten och därefter kollapsade beståndet och med det även fångsterna, se diagrammet nedan.
Trots varningar fortsatte man det storskaliga torskfisket med allt mindre fångster. Alltför sent införde den kanadensiska regeringen ett stopp för torskfiske 1992. Beståndet runt Newfoundland har trots stoppet inte återhämtat sig, eftersom hela ekosystemet förändrats i grunden.
Även Östersjötorsken har överfiskats och även om nu beståndet nu fiskas på ett mer kontrollerat sätt har det inte alls repat sig till tidigare nivåer, se diagrammet nedan över torskbeståndet i östra Östersjön.
Nyligen rapporterades att det ser illa ut för torskbeståndet i Nordsjön, eftersom man uppskattar att det bara finns runt 100 torskar över 13 år i hela Nordsjön (torskar kan bli runt 25 år gamla). Det är de äldre torskarna som lägger mest rom och därmed gör att beståndet ökar snabbare. Så trots att fiskekvoten för Nordsjötorsk nu bara är en tiondel av vad den var på 1970-talet så finns fortfarande en risk för att beståndet kollapsar. Forskare ser också att torskarna blir könsmogna vid allt tidigare ålder, en effekt av den kraftiga selektion som fisket utövar. Just detta med tidigare könsmognad är en effekt som man sett innan andra fiskekollapser. Små fiskar kan inte lägga lika mycket rom och därmed blir det svårare för beståndet att återhämta sig.
Användandet av SONAR för att lokalisera fiskstim har också ökat fångsterna.
De moderna fiskemetoderna ledde inledningsvis till större fångster, men den långsiktiga effekten har blivit gigantisk överfiskning, där större delen av världens bestånd av havsfisk nu drabbats.
Ett av de värsta exemplen är torskbeståndet runt Newfoundland i Kanada, som överfiskades så till den grad att det kollapsade totalt. "Supertrålare" satte från 1951 igång att fiska torsk där i en aldrig tidigare skådad omfattning. 1968 nåddes dock den maximala årliga fångsten och därefter kollapsade beståndet och med det även fångsterna, se diagrammet nedan.
Även Östersjötorsken har överfiskats och även om nu beståndet nu fiskas på ett mer kontrollerat sätt har det inte alls repat sig till tidigare nivåer, se diagrammet nedan över torskbeståndet i östra Östersjön.
2012-09-21
Europas vikande bilmarknad
En konjunkturindikator som är tydlig och svår att manipulera är försäljningen av nya bilar, som fortsätter att sjunka i Europa. Under augusti sjönk försäljningen i Europa med 8,9 procent, efter att ha sjunkit 7,9 procent i juli. Detta är ingen ny trend, utan det har varit så under flera år. Ser vi på de fem största bilmarknaderna i Europa ser det ut så här.
Tyskland och Frankrike har klarat sig hyfsat, men Italien och Spanien har tappat omkring 40 respektive 60 procent sedan juni 2007. Storbritannien har tappat runt 18 procent. Ser vi på de första åtta månaderna i år jämfört med samma period förra året ser det ut så här uppdelat per land.
Inte oväntat toppar Grekland och Portugal listan med runt 40-procentiga nedgångar på årsbasis, men även i Sverige och Finland noteras en nedgång på drygt 10 procent på årsbasis. Om det nu går så bra för Sveriges ekonomi, varför köper svenskarna färre nya bilar? I Sverige minskade nybilsförsäljningen med 13,6 procent i augusti, och i juli med 7,9 procent. Island har haft den största ökningen på årsbasis, men det är en uppstuds efter den stora nedgången 2008-2009, och nybilsförsäljningen på Island har inte på långa vägar återhämtat sig, utan ligger fortfarande runt 40 procent av nivån för 2007.
En annan intressant sak är att se på nybilsförsäljningen per bilmärke, vilket man kan hitta hos ACEA. Nedan har jag slagit samman koncernvis.
VW-koncernen (som inkluderar Audi, SEAT och Skoda) har klarat sig bra och till och med ökat försäljningen det senaste året. Dock har VW-bolaget SEAT (baserat i Spanien) minskat försäljningen med drygt 16 procent.
Franska PSA (Peugeot och Citroën) har minskat försäljningen kraftigt och de har också behövt dra ner på personalen i år. Även franska Renault (med Dacia) har minskat försäljningen.
För Italienska Fiat-koncernen (som inkluderar Lancia, Chrysler, Alfa Romeo och Jeep) ser det också riktigt illa ut.
GM:s europeiska delar Opel och Vauxhall (baserade i Tyskland respektive England) har också drabbats av minskande försäljning, liksom Fords europeiska del.
Det vi ser för den europeiska privatbilsindustrin är alltså att den i stort sett följer det allmänna europeiska krismönstret med ett starkt Tyskland, men svagt i övriga länder. Ser man på bilindustrin och bilförsäljningen ser Frankrike ut att vara nästan lika illa däran som Italien, något jag också noterade när jag tittade på arbetslösheten i Europa.
Övergår vi till lastbilar, skåpbilar och bussar så har även där försäljningen fallit. Första halvåret i år föll försäljningen av lastfordon upp till 3,5 ton med 11,6 procent jämfört med samma period förra året, försäljningen av medeltunga och tunga lastbilar föll för samma period 5,2 procent respektive 5,8 procent. Försäljningen av bussar ökade dock med 7,2 procent, vilket rimmar väl med den minskande personbilsförsäljningen.
Även i lastfordonsstatistiken sticker Grekland och Portugal ut med minskningar på runt 50 procent eller mer. I Italien är det minskningar på runt 30 procent och i Spanien drygt 20 procent. I Frankrike och Tyskland rör det sig däremot bara om minskningar på några procent på årsbasis.
Den europeiska fordonsindustrin är alltså kraftigt överdimensionerad och behöver skäras ner rejält, framförallt vad gäller personbilar.
Det blir inte bara nerdragningar, utan några biltillverkare kommer säkerligen att försvinna och vårt svenska Volvo personvagnar ser ut att ligga illa till, med en nedgång i försäljningen i Europa under januari-augusti med -10,6 procent jämfört med 2011. Det ser också ut att gå dåligt för Volvo PV:s försäljning i Kina. Vd:n Stefan Jacoby sparkar i ilska Volvo PV:s säljchef för Kina och skjuter fram målen för försäljningsökningen där. Volvo PV vill ta marknadsandelar och öka försäljningen, men det vill även de betydligt starkare konkurrenterna BMW, Audi och Mercedes. Jag anser att Sverige måste förbereda sig på att även Volvo PV går i putten inom en inte alltför avlägsen framtid.
Däremot noterar jag att nybilsförsäljningen i USA går bra generellt just nu.
Tyskland och Frankrike har klarat sig hyfsat, men Italien och Spanien har tappat omkring 40 respektive 60 procent sedan juni 2007. Storbritannien har tappat runt 18 procent. Ser vi på de första åtta månaderna i år jämfört med samma period förra året ser det ut så här uppdelat per land.
Inte oväntat toppar Grekland och Portugal listan med runt 40-procentiga nedgångar på årsbasis, men även i Sverige och Finland noteras en nedgång på drygt 10 procent på årsbasis. Om det nu går så bra för Sveriges ekonomi, varför köper svenskarna färre nya bilar? I Sverige minskade nybilsförsäljningen med 13,6 procent i augusti, och i juli med 7,9 procent. Island har haft den största ökningen på årsbasis, men det är en uppstuds efter den stora nedgången 2008-2009, och nybilsförsäljningen på Island har inte på långa vägar återhämtat sig, utan ligger fortfarande runt 40 procent av nivån för 2007.
En annan intressant sak är att se på nybilsförsäljningen per bilmärke, vilket man kan hitta hos ACEA. Nedan har jag slagit samman koncernvis.
VW-koncernen (som inkluderar Audi, SEAT och Skoda) har klarat sig bra och till och med ökat försäljningen det senaste året. Dock har VW-bolaget SEAT (baserat i Spanien) minskat försäljningen med drygt 16 procent.
Franska PSA (Peugeot och Citroën) har minskat försäljningen kraftigt och de har också behövt dra ner på personalen i år. Även franska Renault (med Dacia) har minskat försäljningen.
För Italienska Fiat-koncernen (som inkluderar Lancia, Chrysler, Alfa Romeo och Jeep) ser det också riktigt illa ut.
GM:s europeiska delar Opel och Vauxhall (baserade i Tyskland respektive England) har också drabbats av minskande försäljning, liksom Fords europeiska del.
Det vi ser för den europeiska privatbilsindustrin är alltså att den i stort sett följer det allmänna europeiska krismönstret med ett starkt Tyskland, men svagt i övriga länder. Ser man på bilindustrin och bilförsäljningen ser Frankrike ut att vara nästan lika illa däran som Italien, något jag också noterade när jag tittade på arbetslösheten i Europa.
Övergår vi till lastbilar, skåpbilar och bussar så har även där försäljningen fallit. Första halvåret i år föll försäljningen av lastfordon upp till 3,5 ton med 11,6 procent jämfört med samma period förra året, försäljningen av medeltunga och tunga lastbilar föll för samma period 5,2 procent respektive 5,8 procent. Försäljningen av bussar ökade dock med 7,2 procent, vilket rimmar väl med den minskande personbilsförsäljningen.
Även i lastfordonsstatistiken sticker Grekland och Portugal ut med minskningar på runt 50 procent eller mer. I Italien är det minskningar på runt 30 procent och i Spanien drygt 20 procent. I Frankrike och Tyskland rör det sig däremot bara om minskningar på några procent på årsbasis.
Den europeiska fordonsindustrin är alltså kraftigt överdimensionerad och behöver skäras ner rejält, framförallt vad gäller personbilar.
Det blir inte bara nerdragningar, utan några biltillverkare kommer säkerligen att försvinna och vårt svenska Volvo personvagnar ser ut att ligga illa till, med en nedgång i försäljningen i Europa under januari-augusti med -10,6 procent jämfört med 2011. Det ser också ut att gå dåligt för Volvo PV:s försäljning i Kina. Vd:n Stefan Jacoby sparkar i ilska Volvo PV:s säljchef för Kina och skjuter fram målen för försäljningsökningen där. Volvo PV vill ta marknadsandelar och öka försäljningen, men det vill även de betydligt starkare konkurrenterna BMW, Audi och Mercedes. Jag anser att Sverige måste förbereda sig på att även Volvo PV går i putten inom en inte alltför avlägsen framtid.
Däremot noterar jag att nybilsförsäljningen i USA går bra generellt just nu.
2012-09-20
Eurouppbrott - sånt har hänt förr
I förrgår skrev SvD:s Per Lindvall att konkurs vore bästa lösningen för krisländerna och jämförde bland annat med det som hände hösten 1992. Historien upprepar sig visserligen inte, men den "rimmar".
1979 hade den Europeiska växelkursmekanismen (ERM) inrättats för att minska växelkursvariationerna och öka den monetära stabiliteten i Europa. Valutorna tilläts att variera med 2,25 procent uppåt och neråt mot den bestämda kursen (med undantag av den italienska liran, som tilläts 6 procent). 1990 gick även Storbritannien med i ERM. För att hålla valutakurserna stabila ändrades från 1986 räntorna från de olika centralbankerna.
I början av 1990-talet höjde tyska centralbanken Bundesbank räntorna för att motverka de inflatoriska effekterna av utgifterna för den tyska återföreningen, vilket orsakade spänningar i hela ERM-samarbetet. Samtidigt hade flera länder lågkonjunktur. Valutakursspekulationerna mot bland annat Storbritannien tilltog (bland annat deltog George Soros), men man försökte stävja dem genom olika åtgärder såsom räntehöjning och stödköp av pund. Den 13 september 1992 tvingades Italien att devalvera liran med 7 procent och trycket mot det brittiska pundet tilltog under de följande dagarna. Den 16 september gav dock Storbritanniens styrande upp och släppte pundets koppling till ERM. Dagen efter, den 17 september, tvingades även Italien att lämna ERM.
Sverige hade i maj 1991 kopplat kronan till ECU och ERM. Även mot den svenska kronan blev det valutaspekulation, men Riksbanken försökte stävja den genom att höja räntan. Efter att Storbritannien lämnat ERM tilltog trycket och det var då som Riksbanken gjorde sitt berömda drag att höja marginalräntan till 500 procent under några dragar. Men till slut tvingades även Sverige att släppa kronans koppling till ECU och låta den flyta fritt. Även Finland hade haft sin mark kopplad till ECU, men släppte kopplingen redan 8 september.
I augusti 1993 tvingades man på grund av fortsatt valutaspekulation mot bland annat den franska francen att utvidga den tillåtna valutakursvariationen till 15 procent uppåt och nedåt. Detta vida variationsband gjorde i princip ERM meningslöst, när idén bakom det var minskade valutakursvariationer.
Vad som hade hänt innan hösten 1992 var att flera länder hade drabbats av allvarlig ekonomisk kris på olika sätt och att obalanserna inom ERM-området och de länder som knutit sina valutor mot ECU hade blivit för stora. Man försökte att motverka detta genom stödköp och höjda räntor, men var till slut tvungna att ge upp.
Man tycker att EU-länderna borde ha lärt sig av denna kris att det inte är någon bra idé att koppla valutakurserna, men istället bestämde man sig för att göra precis tvärtom och införa en ännu fastare koppling genom den gemensamma valutan euro.
Vad som har hänt de senaste åren är något liknande som i början av 1990-talet, men i mycket större skala. Den ekonomiska kris som drabbat PIIGS-länderna är mycket allvarligare än den på 1990-talet. Dessutom är krisen global. Euron binder också ihop sina medlemsländer på ett mycket starkare vis än vad ERM-samarbetet gjorde för 20 år sedan. Att lämna eurosamarbetet är inte särskilt lätt rent praktiskt. De åtgärder som har vidtagits av ECB med flera är också av en helt annan storleksordning än på 1990-talet. Frågan är dock hur länge de räcker till. När eurosamarbetet väl spricker blir följdeffekterna betydligt värre än när ERM sprack. Och krisen är som sagt global, så krisländerna kan inte räkna med draghjälp från omvärlden.
Även om Draghi, Barroso med flera EU-ledare säger att euron är "oåterkallelig" och liknande, så visar historien att valutaunioner inte håller för evigt, utan bara så länge de är gynnsamma för parterna och de deltagande länderna inte utsätts för alltför stora ekonomiska påfrestningar eller obalanser. Vi har exemplet med den Latinska myntunionen 1865-1927, där Belgien, Frankrike, Italien och Schweiz deltog, samt periodvis även Grekland, Spanien och andra länder. Mer närliggande är förstås den Skandinaviska myntunionen 1873-1924. Båda den latinska och den skandinaviska myntunionen upphörde i praktiken att fungera redan 1914-15 i samband med början av Första världskriget, men avslutades inte formellt förrän flera år senare. Men lyckas euron, med tanke på de rekordsvåra obalanserna mellan länderna, hålla ut i flera decennier?
Cruel Crude tipsar också om en intervju med Bengt Dennis (som var Riksbankschef 1992). Några intressanta saker angående dagens läge för euron.
1979 hade den Europeiska växelkursmekanismen (ERM) inrättats för att minska växelkursvariationerna och öka den monetära stabiliteten i Europa. Valutorna tilläts att variera med 2,25 procent uppåt och neråt mot den bestämda kursen (med undantag av den italienska liran, som tilläts 6 procent). 1990 gick även Storbritannien med i ERM. För att hålla valutakurserna stabila ändrades från 1986 räntorna från de olika centralbankerna.
I början av 1990-talet höjde tyska centralbanken Bundesbank räntorna för att motverka de inflatoriska effekterna av utgifterna för den tyska återföreningen, vilket orsakade spänningar i hela ERM-samarbetet. Samtidigt hade flera länder lågkonjunktur. Valutakursspekulationerna mot bland annat Storbritannien tilltog (bland annat deltog George Soros), men man försökte stävja dem genom olika åtgärder såsom räntehöjning och stödköp av pund. Den 13 september 1992 tvingades Italien att devalvera liran med 7 procent och trycket mot det brittiska pundet tilltog under de följande dagarna. Den 16 september gav dock Storbritanniens styrande upp och släppte pundets koppling till ERM. Dagen efter, den 17 september, tvingades även Italien att lämna ERM.
Sverige hade i maj 1991 kopplat kronan till ECU och ERM. Även mot den svenska kronan blev det valutaspekulation, men Riksbanken försökte stävja den genom att höja räntan. Efter att Storbritannien lämnat ERM tilltog trycket och det var då som Riksbanken gjorde sitt berömda drag att höja marginalräntan till 500 procent under några dragar. Men till slut tvingades även Sverige att släppa kronans koppling till ECU och låta den flyta fritt. Även Finland hade haft sin mark kopplad till ECU, men släppte kopplingen redan 8 september.
I augusti 1993 tvingades man på grund av fortsatt valutaspekulation mot bland annat den franska francen att utvidga den tillåtna valutakursvariationen till 15 procent uppåt och nedåt. Detta vida variationsband gjorde i princip ERM meningslöst, när idén bakom det var minskade valutakursvariationer.
Vad som hade hänt innan hösten 1992 var att flera länder hade drabbats av allvarlig ekonomisk kris på olika sätt och att obalanserna inom ERM-området och de länder som knutit sina valutor mot ECU hade blivit för stora. Man försökte att motverka detta genom stödköp och höjda räntor, men var till slut tvungna att ge upp.
Man tycker att EU-länderna borde ha lärt sig av denna kris att det inte är någon bra idé att koppla valutakurserna, men istället bestämde man sig för att göra precis tvärtom och införa en ännu fastare koppling genom den gemensamma valutan euro.
Vad som har hänt de senaste åren är något liknande som i början av 1990-talet, men i mycket större skala. Den ekonomiska kris som drabbat PIIGS-länderna är mycket allvarligare än den på 1990-talet. Dessutom är krisen global. Euron binder också ihop sina medlemsländer på ett mycket starkare vis än vad ERM-samarbetet gjorde för 20 år sedan. Att lämna eurosamarbetet är inte särskilt lätt rent praktiskt. De åtgärder som har vidtagits av ECB med flera är också av en helt annan storleksordning än på 1990-talet. Frågan är dock hur länge de räcker till. När eurosamarbetet väl spricker blir följdeffekterna betydligt värre än när ERM sprack. Och krisen är som sagt global, så krisländerna kan inte räkna med draghjälp från omvärlden.
Även om Draghi, Barroso med flera EU-ledare säger att euron är "oåterkallelig" och liknande, så visar historien att valutaunioner inte håller för evigt, utan bara så länge de är gynnsamma för parterna och de deltagande länderna inte utsätts för alltför stora ekonomiska påfrestningar eller obalanser. Vi har exemplet med den Latinska myntunionen 1865-1927, där Belgien, Frankrike, Italien och Schweiz deltog, samt periodvis även Grekland, Spanien och andra länder. Mer närliggande är förstås den Skandinaviska myntunionen 1873-1924. Båda den latinska och den skandinaviska myntunionen upphörde i praktiken att fungera redan 1914-15 i samband med början av Första världskriget, men avslutades inte formellt förrän flera år senare. Men lyckas euron, med tanke på de rekordsvåra obalanserna mellan länderna, hålla ut i flera decennier?
Cruel Crude tipsar också om en intervju med Bengt Dennis (som var Riksbankschef 1992). Några intressanta saker angående dagens läge för euron.
Ser du konturerna av slutet på eurokrisen?Cruel Crude har också snokat upp en lång artikel i DN från 1996 om händelserna i september 1992.
–Några konturer kan jag se men jag tror att vi har fortfarande det värsta framför oss.
...
–Jag tror att en bankunion i dagens läge är utopisk.
2012-09-19
Spanien: Dåliga lån, kapitalflykt och sjunkande bostadspriser
Idag kan man läsa om hur bostadspriserna fortsätter att sjunka i Spanien. Från första till andra kvartalet i år sjönk priserna med 3,3 procent, på årsbasis föll de 14,4 procent och sedan toppen 2007 har de sjunkit 45 procent. Ingen botten i sikte ännu.
Vidare rapporterar ZeroHedge att de spanska bankernas dåliga lån slår rekord. 9,86 procent av lånen ligger efter med betalningarna, vilket är den högsta nivån någonsin - högre till och med än den förra toppen från 1994. Se diagrammet nedan.
Och så har Bloomberg sammanställt hur mycket pengar som flytt från bankerna i Spanien, Portugal, Irland och Grekland - den tysta uttagsanstormningen. 326 miljarder euro försvann från dessa länders banker från augusti 2011 till juli 2012. Samtidigt har banker i eurozonens friska länder, bland annat Tyskland och Frankrike, under samma tidsperiod ökat insättningarna med omkring 300 miljarder euro. En del av kapitalflykten beror på att tyska och franska banker minskat sin utlåning till Spanien, Portugal, Irland, Grekland och Italien med omkring 80 miljarder euro. Vidare har bankerna i eurozonens friska länder minskat sina innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna, samtidigt som bankerna i PIIGS-länderna köpt på sig det egna landets statsobligationer. Eurozonens ekonomier har på detta sätt blivit allt mindre integrerade.
Räddningen har förstås varit den Europeiska centralbanken ECB, och framförallt genom deras treåriga LTRO (long-term refinancing operation). I slutet av juli hade ECB lånat ut 820 miljarder till PIIGS-ländernas banker. Irlands och Greklands centralbanker har också lånat ut ytterligare 148 miljarder euro till banker som inte hade säkerheter som ECB godkänner.
Och uttagstakten ökar. Från januari till juli föll insättningarna i spanska banker med 7 procent jämfört med bara 4 procent under det föregående halvåret. Detta drabbar inte bara de spanska "cajas" utan även storbankerna såsom Spaniens största bank Banco Santander.
Åtgärderna från ECB har tillfälligt lugnat ner finansmarknaderna, men under tiden fortsätter alltså bland annat Spaniens ekonomi att försämras i rask takt.
Att eurozonens ekonomier blir allt mindre integrerade vad gäller kapital gör att det blir allt svårare att hålla ihop eurosamarbetet och att det blir allt mindre smärtsamt att bryta upp det.
Vidare rapporterar ZeroHedge att de spanska bankernas dåliga lån slår rekord. 9,86 procent av lånen ligger efter med betalningarna, vilket är den högsta nivån någonsin - högre till och med än den förra toppen från 1994. Se diagrammet nedan.
Och så har Bloomberg sammanställt hur mycket pengar som flytt från bankerna i Spanien, Portugal, Irland och Grekland - den tysta uttagsanstormningen. 326 miljarder euro försvann från dessa länders banker från augusti 2011 till juli 2012. Samtidigt har banker i eurozonens friska länder, bland annat Tyskland och Frankrike, under samma tidsperiod ökat insättningarna med omkring 300 miljarder euro. En del av kapitalflykten beror på att tyska och franska banker minskat sin utlåning till Spanien, Portugal, Irland, Grekland och Italien med omkring 80 miljarder euro. Vidare har bankerna i eurozonens friska länder minskat sina innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna, samtidigt som bankerna i PIIGS-länderna köpt på sig det egna landets statsobligationer. Eurozonens ekonomier har på detta sätt blivit allt mindre integrerade.
Räddningen har förstås varit den Europeiska centralbanken ECB, och framförallt genom deras treåriga LTRO (long-term refinancing operation). I slutet av juli hade ECB lånat ut 820 miljarder till PIIGS-ländernas banker. Irlands och Greklands centralbanker har också lånat ut ytterligare 148 miljarder euro till banker som inte hade säkerheter som ECB godkänner.
Och uttagstakten ökar. Från januari till juli föll insättningarna i spanska banker med 7 procent jämfört med bara 4 procent under det föregående halvåret. Detta drabbar inte bara de spanska "cajas" utan även storbankerna såsom Spaniens största bank Banco Santander.
Åtgärderna från ECB har tillfälligt lugnat ner finansmarknaderna, men under tiden fortsätter alltså bland annat Spaniens ekonomi att försämras i rask takt.
Att eurozonens ekonomier blir allt mindre integrerade vad gäller kapital gör att det blir allt svårare att hålla ihop eurosamarbetet och att det blir allt mindre smärtsamt att bryta upp det.
2012-09-18
En smartfånesekt
Journalisten Amat Levin tipsar om ett videoklipp från öppningen av Apple Store i Täby när Ajfån 5 släpptes och tillägger "eller det läskigaste ni sett".
Jag får associationer till religiösa sekter. Detta exempel tar fram en av de mest absurda yttringarna i vårt samhälles sjuka konsumtionshysteri.
Jag får associationer till religiösa sekter. Detta exempel tar fram en av de mest absurda yttringarna i vårt samhälles sjuka konsumtionshysteri.
2012-09-17
Desperata byggföretag
Allt fler tecken på desperation syns nu hos de svenska byggbolagen.
Bloggrannen Bostaden uppmärksammar en artikel i Sydsvenskan om hur byggbolagen lockar med subventionerat boende de första månaderna. Det kan exempelvis handla om att man som köpare av en nyproducerad lägenhet slipper månadsavgift den första tiden (ibland upp till 18 månader).
I artikeln ser man också hur lönsamheten för byggföretagen har minskat avsevärt det senaste året.
Ett annat tecken är de så kallade "visningsfester" som NCC ska ställa till med nästa helg i sina nybyggen och där man just nu ser reklamen överallt. Istället för att sänka priset på de nybyggda bostäderna lägger man pengar på visningsfest - det hamnar på marknadsföringskontot. Och så hoppas man på att man hittar några som vill skuldsätta sig över taknocken för att köpa bostäderna till orimliga priser.
Det kan bli intressant att granska de svenska byggföretagens årsredovisningar framöver.
Det ser ut som om vi har en byggprisbubbla i Sverige - byggpriserna har följt med bostadspriserna uppåt i en självförstärkande spiral. Nu har det blivit såpass dyrt att bygga nya bostäder att man uppenbarligen inte får dem sålda.
Det klagas också på att det byggs för lite i Sverige. En delförklaring kan vara att det blivit för dyrt att bygga. På så sätt finns ännu en återkopplingsmekanism mellan byggande och bostadspriser.
Relaterat tipsar Cornucopia om att SvD skriver om hur det fuskas med nyrenoverade lägenheter. Det finns alltså ett inslag av prisspekulation även bland svenska bostadsköpare - alla köper inte bara för att bo. Om utsikterna istället för stigande bostadspriser vore att bostadspriserna skulle halveras på några års sikt skulle nog många tveka om att lägga flera miljoner i lånade pengar på att köpa en bostad. Men fortfarande är den etablerade "sanningen" att bostäder alltid behåller sitt värde eller till och med stiger i pris på sikt.
Bloggrannen Bostaden uppmärksammar en artikel i Sydsvenskan om hur byggbolagen lockar med subventionerat boende de första månaderna. Det kan exempelvis handla om att man som köpare av en nyproducerad lägenhet slipper månadsavgift den första tiden (ibland upp till 18 månader).
I artikeln ser man också hur lönsamheten för byggföretagen har minskat avsevärt det senaste året.
Ett annat tecken är de så kallade "visningsfester" som NCC ska ställa till med nästa helg i sina nybyggen och där man just nu ser reklamen överallt. Istället för att sänka priset på de nybyggda bostäderna lägger man pengar på visningsfest - det hamnar på marknadsföringskontot. Och så hoppas man på att man hittar några som vill skuldsätta sig över taknocken för att köpa bostäderna till orimliga priser.
Det kan bli intressant att granska de svenska byggföretagens årsredovisningar framöver.
Det ser ut som om vi har en byggprisbubbla i Sverige - byggpriserna har följt med bostadspriserna uppåt i en självförstärkande spiral. Nu har det blivit såpass dyrt att bygga nya bostäder att man uppenbarligen inte får dem sålda.
Det klagas också på att det byggs för lite i Sverige. En delförklaring kan vara att det blivit för dyrt att bygga. På så sätt finns ännu en återkopplingsmekanism mellan byggande och bostadspriser.
Relaterat tipsar Cornucopia om att SvD skriver om hur det fuskas med nyrenoverade lägenheter. Det finns alltså ett inslag av prisspekulation även bland svenska bostadsköpare - alla köper inte bara för att bo. Om utsikterna istället för stigande bostadspriser vore att bostadspriserna skulle halveras på några års sikt skulle nog många tveka om att lägga flera miljoner i lånade pengar på att köpa en bostad. Men fortfarande är den etablerade "sanningen" att bostäder alltid behåller sitt värde eller till och med stiger i pris på sikt.
2012-09-13
QE3 - intressant experiment
Idag annonserade USA:s centralbank Federal Reserve att man kommer att inleda ett tredje program av så kallade kvantitativa lättnader (kallat QE3). Det ska rent praktiskt gå till så att man för 40 miljarder dollar per månad ska köpa upp så kallade MBS (Mortgage Backed Securities, alltså bostadsobligationer). Fed sätter inte någon bortre gräns för hur länge detta ska pågå, utan kommer att fortsätta så länge de finner det nödvändigt. Federal Reserves chef Ben Bernanke säger att det kommer att pågå tills USA:s ekonomi börja uppvisa en stabil tillväxt.
För det första kan man fråga sig om USA:s ekonomi inom överskådlig tid åter kommer att uppvisa stabil tillväxt. Det kan ju mycket väl ha hänt att världen nått de tillväxtens gränser som förr eller senare dyker upp. För ekonomisk tillväxt kräver ökad energianvändning och åtminstone oljeproduktionen i världen har stagnerat de senaste åren.
Nåja, om vi bortser från kopplingarna energi/ekonomi/tillväxt finns det även rent ekonomiskt intressanta aspekter på QE3-experimentet. Det sätt som Fed utövar sin QE3 på är att köpa upp MBS. MBS bygger på krediter, nämligen bolån som vanligt folk tar för att köpa sig en bostad. Fed hoppas alltså på att man genom att köpa MBS ska göra det billigare att ta bolån och att därmed fler ska göra det eller att folk ska ta större bolån. Men om amerikanerna i gemen är "brända" och inte längre är villiga att utöka bolånestocken, så kommer QE3 i nuvarande form inte att ha effekten att utöka mängden krediter och i förlängningen penningmängden. Ser man på bolånen i USA, så har totalsumman minskat de senaste åren, för första gången sedan 1952, vilket är ett trendbrott av historiska proportioner. Kommer summan att vända upp igen på grund av QE3? Troligen inte, anser jag - amerikanerna varken vill eller kan ta på sig mer bolån.
Så vilka effekter kommer då QE3 i form av köp av MBS att få? Om mängden bolån hålls konstant eller krymper, så kommer Feds köp av MBS rimligtvis att driva ner räntorna på MBS och då i förlängningen räntorna på bolån. Hushållen kommer då (i genomsnitt) inte att tyngas lika mycket av räntebetalningar. Därmed borde hushållen få mer pengar över att använda till annat. Frågan är om det kommer att räcka för att sparka igång mer konsumtion, vilket skulle dra igång USA:s konsumtionsdrivna ekonomi, eller om det extra utrymmet för hushållen kommer att användas till att spara pengar. Om det nu ser ut som om USA:s ekonomi kommer att krympa igen på grund av andra faktorer, så kanske QE3 bara kompenserar för krympningen.
En annan effekt är att Fed kommer att äga en allt större andel av utestående MBS (förutsatt att den totala mängden hålls konstant eller krymper). Nu hittar jag inte siffror på hur mycket MBS det finns totalt utestående, men Fed äger idag drygt 800 miljarder dollar i MBS och bankerna äger runt 1340 miljarder dollar i MBS. Totalt finns det som ni ser i diagrammet ovan nästan 10 000 miljarder dollar i bolån, men alla dessa har inte motsvarande MBS.
Hursomhelst är alla dessa "nya QE3-pengar" fortfarande skapade som lån som någon dag ska betalas tillbaka. Vi får se hur det blir - hyperinflation, inflation eller deflation. Eftersom det fortfarande i grunden handlar om krediter tror jag att det förr eller senare blir en deflationschock à la 1930-talet. Det ska dock bli intressant att se hur utfallet blir av QE3, nu när experimentet har satts igång i verkligheten.
Aktiemarknaderna tog ett glädjeskutt uppåt efter beskedet, liksom ädelmetallerna. Frågan är dock hur långvarig denna effekt blir. Beskedet borde till stor del ha varit inprisat tidigare.
För det första kan man fråga sig om USA:s ekonomi inom överskådlig tid åter kommer att uppvisa stabil tillväxt. Det kan ju mycket väl ha hänt att världen nått de tillväxtens gränser som förr eller senare dyker upp. För ekonomisk tillväxt kräver ökad energianvändning och åtminstone oljeproduktionen i världen har stagnerat de senaste åren.
Nåja, om vi bortser från kopplingarna energi/ekonomi/tillväxt finns det även rent ekonomiskt intressanta aspekter på QE3-experimentet. Det sätt som Fed utövar sin QE3 på är att köpa upp MBS. MBS bygger på krediter, nämligen bolån som vanligt folk tar för att köpa sig en bostad. Fed hoppas alltså på att man genom att köpa MBS ska göra det billigare att ta bolån och att därmed fler ska göra det eller att folk ska ta större bolån. Men om amerikanerna i gemen är "brända" och inte längre är villiga att utöka bolånestocken, så kommer QE3 i nuvarande form inte att ha effekten att utöka mängden krediter och i förlängningen penningmängden. Ser man på bolånen i USA, så har totalsumman minskat de senaste åren, för första gången sedan 1952, vilket är ett trendbrott av historiska proportioner. Kommer summan att vända upp igen på grund av QE3? Troligen inte, anser jag - amerikanerna varken vill eller kan ta på sig mer bolån.
En annan effekt är att Fed kommer att äga en allt större andel av utestående MBS (förutsatt att den totala mängden hålls konstant eller krymper). Nu hittar jag inte siffror på hur mycket MBS det finns totalt utestående, men Fed äger idag drygt 800 miljarder dollar i MBS och bankerna äger runt 1340 miljarder dollar i MBS. Totalt finns det som ni ser i diagrammet ovan nästan 10 000 miljarder dollar i bolån, men alla dessa har inte motsvarande MBS.
Hursomhelst är alla dessa "nya QE3-pengar" fortfarande skapade som lån som någon dag ska betalas tillbaka. Vi får se hur det blir - hyperinflation, inflation eller deflation. Eftersom det fortfarande i grunden handlar om krediter tror jag att det förr eller senare blir en deflationschock à la 1930-talet. Det ska dock bli intressant att se hur utfallet blir av QE3, nu när experimentet har satts igång i verkligheten.
Aktiemarknaderna tog ett glädjeskutt uppåt efter beskedet, liksom ädelmetallerna. Frågan är dock hur långvarig denna effekt blir. Beskedet borde till stor del ha varit inprisat tidigare.
2012-09-12
Nej, mindre av EU!
Efter EU-kommissionens ordförande Durão Barrosos tal i morse som propagerade för mer EU-centralisering är det uppfriskande att lyssna på Nigel Farage när han häcklar EU-nomenklaturan.
Bland annat kallar han EU-kommissionären Olli Rehn för Barrosos "henchman", alltså "kumpan" eller "medbrottsling".
Debatten rasade vidare i del två nedan. Durão Barroso påpekar att han blivit vald till Portugals parlament många gånger och undrar retoriskt om Farage blivit vald någon gång till Storbritanniens parlament. Durão Barroso är säkerligen medveten om att Storbritannien har ett valsystem med enmansvalkretsar som systematiskt kraftigt missgynnar mindre partier, men väljer att ignorera detta. Om Storbritannien hade ett valsystem i stil med Sverige skulle Farages UKIP (och flera andra småpartier) ha platser i parlamentet.
Notera också hur talmannen Martin Schulz bryter mot parlamentets regler genom att blanda sig i debatten och påpeka hur demokratisk EU-kommissionen är. Fast vi vet ju sedan tidigare att Schulz avskyr Farage.
Nigel Farage är en god talare som har en förmåga att peka på EU-kolossens lerfötter på ett kunnigt och slagkraftigt vis, ofta med en god portion humor. Durão Barroso har dock en poäng när han anklagar Farage och hans vänner för att vara nationalister, populister och extremister, för UK Independence Party lutar onekligen åt det hållet. Man ska vara medveten om detta när man lyssnar på Farage. Även om han är mycket pricksäker i sin EU-kritik ska man inte glömma bort de andra delarna av den politik han representerar.
Därför undrar jag om det inte finns några andra vältaliga EU-kritiker i Europaparlamentet. Jag hinner inte sitta och lyssna igenom en massa talare, så därför ber jag läsekretsen om tips.
Kanske kan man hitta några hos den gröna gruppen? Tillägg: nej, där fanns inte mycket att hämta. Jag provlyssnade lite och de var federalister de också.
Bland annat kallar han EU-kommissionären Olli Rehn för Barrosos "henchman", alltså "kumpan" eller "medbrottsling".
Debatten rasade vidare i del två nedan. Durão Barroso påpekar att han blivit vald till Portugals parlament många gånger och undrar retoriskt om Farage blivit vald någon gång till Storbritanniens parlament. Durão Barroso är säkerligen medveten om att Storbritannien har ett valsystem med enmansvalkretsar som systematiskt kraftigt missgynnar mindre partier, men väljer att ignorera detta. Om Storbritannien hade ett valsystem i stil med Sverige skulle Farages UKIP (och flera andra småpartier) ha platser i parlamentet.
Notera också hur talmannen Martin Schulz bryter mot parlamentets regler genom att blanda sig i debatten och påpeka hur demokratisk EU-kommissionen är. Fast vi vet ju sedan tidigare att Schulz avskyr Farage.
Nigel Farage är en god talare som har en förmåga att peka på EU-kolossens lerfötter på ett kunnigt och slagkraftigt vis, ofta med en god portion humor. Durão Barroso har dock en poäng när han anklagar Farage och hans vänner för att vara nationalister, populister och extremister, för UK Independence Party lutar onekligen åt det hållet. Man ska vara medveten om detta när man lyssnar på Farage. Även om han är mycket pricksäker i sin EU-kritik ska man inte glömma bort de andra delarna av den politik han representerar.
Därför undrar jag om det inte finns några andra vältaliga EU-kritiker i Europaparlamentet. Jag hinner inte sitta och lyssna igenom en massa talare, så därför ber jag läsekretsen om tips.
Kanske kan man hitta några hos den gröna gruppen? Tillägg: nej, där fanns inte mycket att hämta. Jag provlyssnade lite och de var federalister de också.
Mer EU!
Idag är en spännande dag för oss som följer EU-cirkusen. Tyska författningsdomstolen i Karlsruhe beslutade om räddningsfonden ESM:s konstitutionalitet, det är parlamentsval i Nederländerna, regeringsförhandlingar om åtstramningar i Grekland och inte minst kom ett tal i EU-parlamentet av EU-kommissionens kejsare ordförande Durão Barroso. Som extra grädde på moset ska Äpple lansera sin nya smartfåne ikväll, som enligt rykten inte kommer att heta Ajfån som de tidigare varianterna.
José Manuel Durão Barrosos tal idag handlade om hur EU måste göras till mer union och få mer integration. Det har tidigare varit uppenbart att detta är vad EU-kommissionen sedan länge arbetat för, men nu säger man det alltså rakt ut. Durão Barroso vill skapa en "bankunion och en skatteunion, och i längden en federation" samt en "utökad politisk union". Han passar också på att slänga in "mer demokrati" för formens skull. Denna fördjupning kommer såklart att kräva ett nytt EU-fördrag.
Att ytterligare fördjupa EU-samarbetet nu när tillfälle ges av en kris ligger helt i linje med vad EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi sade i en intervju för Financial Times i december 2001.
"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
Nu griper alltså Prodis efterträdare Barroso detta tillfälle att tillsammans med sina kumpaner EU-ordföranden Herman Van Rompuy, ECB-chefen Mario Draghi och Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker snickra på ett förslag om mer centraliserad makt till EU.
Frågan är dock om man kommer att lyckas få ihop något som kan godkännas av ett alltmer splittrat EU eller ens bara eurozonens länder. Ett första förslag ska vara klart inför EU-parlamentsvalet 2014, och sedan vidtar förhandling om innehållet i en ny grundlag. Sedan ska detta fördrag godkännas av alla länder, något som tagit längre tid för de senaste fördragen. Ett genomförande ligger alltså många år framåt i tiden.
Under tiden fortsätter EU-imperiet att vittra sönder.
Morgonens andra huvudnummer var den tyska författningsdomstolens godkännande av krisfonden ESM, om än med vissa villkor. Men ESM blir inte lika kraftfull som från början utlovats. Från början hade det talats om utlåningskapital på 500 miljarder euro. Tysklands bidrag begränsas av författningsdomstolen till 190 miljarder euro. Grekland, Cypern, Portugal och Irland kan inte vara med och bidra. Italien och Spanien kommer knappast att kunna göra det heller. Då återstår (förutom Tyskland) Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike, Finland och några mindre länder. Därmed blir troligen ESM:s kapacitet mindre än utlovat.
Det är inte bara Europeiska unionen som krakelerar, utan även enskilda länder i den. I går kväll demonstrerade åtminstone en och en halv miljon katalaner mot nedskärningar och för ett självständigt Katalonien. Imponerande uppslutning, med tanke på att Katalonien har sammanlagt sju miljoner invånare.
Katalanerna vill i första hand ha ett utökat självstyre inom Spanien i linje med det som Baskien har. Steget till att bli ett eget självständigt land är ännu inte aktuellt. Gårdagens massiva demonstration kan få regionens katalansk-nationalistiske president Arthur Mas att kalla till nyval i hopp om att vinna fler väljare och stärka sin position gentemot centralregeringen i Madrid.
Men från Madrid ryter premiärminister Mariano Rajoy att katalanska politiker gör felprioriteringar genom att utnyttja den spanska krisen för att ställa krav på självstyre.
Rajoy upprepade också sitt tidigare mantra om att Spanien kommer att nå målet för budgetunderskottet, att man nog inte kommer att söka nödhjälp från ECB och att om man mot förmodan skulle begära hjälp så ska EU och ECB minsann inte få bestämma hur Spanien ska styra sina statsfinanser som villkor för hjälpen. Tomma tunnor skramlar mest. Erfarenheten från närmare tre års eurokris visar också att först förnekar man allt, för att till slut en halv sekund innan bilan ska falla begära nåd och hjälp.
José Manuel Durão Barrosos tal idag handlade om hur EU måste göras till mer union och få mer integration. Det har tidigare varit uppenbart att detta är vad EU-kommissionen sedan länge arbetat för, men nu säger man det alltså rakt ut. Durão Barroso vill skapa en "bankunion och en skatteunion, och i längden en federation" samt en "utökad politisk union". Han passar också på att slänga in "mer demokrati" för formens skull. Denna fördjupning kommer såklart att kräva ett nytt EU-fördrag.
Att ytterligare fördjupa EU-samarbetet nu när tillfälle ges av en kris ligger helt i linje med vad EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi sade i en intervju för Financial Times i december 2001.
"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
Nu griper alltså Prodis efterträdare Barroso detta tillfälle att tillsammans med sina kumpaner EU-ordföranden Herman Van Rompuy, ECB-chefen Mario Draghi och Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker snickra på ett förslag om mer centraliserad makt till EU.
Frågan är dock om man kommer att lyckas få ihop något som kan godkännas av ett alltmer splittrat EU eller ens bara eurozonens länder. Ett första förslag ska vara klart inför EU-parlamentsvalet 2014, och sedan vidtar förhandling om innehållet i en ny grundlag. Sedan ska detta fördrag godkännas av alla länder, något som tagit längre tid för de senaste fördragen. Ett genomförande ligger alltså många år framåt i tiden.
Under tiden fortsätter EU-imperiet att vittra sönder.
Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet."Lösningen" på de problem som EU orsakar är i alla fall enligt dess styre mer EU. Vad jag vill se är istället mindre EU, där fler frågor beslutas på nationell nivå istället för centralt hos ett makthungrigt EU.
Morgonens andra huvudnummer var den tyska författningsdomstolens godkännande av krisfonden ESM, om än med vissa villkor. Men ESM blir inte lika kraftfull som från början utlovats. Från början hade det talats om utlåningskapital på 500 miljarder euro. Tysklands bidrag begränsas av författningsdomstolen till 190 miljarder euro. Grekland, Cypern, Portugal och Irland kan inte vara med och bidra. Italien och Spanien kommer knappast att kunna göra det heller. Då återstår (förutom Tyskland) Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike, Finland och några mindre länder. Därmed blir troligen ESM:s kapacitet mindre än utlovat.
Det är inte bara Europeiska unionen som krakelerar, utan även enskilda länder i den. I går kväll demonstrerade åtminstone en och en halv miljon katalaner mot nedskärningar och för ett självständigt Katalonien. Imponerande uppslutning, med tanke på att Katalonien har sammanlagt sju miljoner invånare.
Katalanerna vill i första hand ha ett utökat självstyre inom Spanien i linje med det som Baskien har. Steget till att bli ett eget självständigt land är ännu inte aktuellt. Gårdagens massiva demonstration kan få regionens katalansk-nationalistiske president Arthur Mas att kalla till nyval i hopp om att vinna fler väljare och stärka sin position gentemot centralregeringen i Madrid.
Men från Madrid ryter premiärminister Mariano Rajoy att katalanska politiker gör felprioriteringar genom att utnyttja den spanska krisen för att ställa krav på självstyre.
Rajoy upprepade också sitt tidigare mantra om att Spanien kommer att nå målet för budgetunderskottet, att man nog inte kommer att söka nödhjälp från ECB och att om man mot förmodan skulle begära hjälp så ska EU och ECB minsann inte få bestämma hur Spanien ska styra sina statsfinanser som villkor för hjälpen. Tomma tunnor skramlar mest. Erfarenheten från närmare tre års eurokris visar också att först förnekar man allt, för att till slut en halv sekund innan bilan ska falla begära nåd och hjälp.
Recension: Den svarta svanen
I våras kom äntligen en svensk översättning av Nassim Nicholas Talebs omtalade bok "The Black Swan". Jag läste boken på engelska då den kom 2007 och jag har nu läst den igen på svenska. Den var väl värd att läsa två gånger, då jag blev påmind om en mängd detaljer i Talebs resonemang.
Det genomgående temat i boken är hur "osannolika" och "oväntade" händelser (som Taleb kallar "svarta svanar") påverkar och driver historien och får en mängd oväntade effekter. En typisk "svart svan" är jordbävningen med åtföljande tsunami förra året i Japan. Till att börja med såg den bara ut att vara en ovanligt kraftig naturkatastrof, men den visade sig få en mängd effekter, där vi troligen ännu inte sett slutet. Bland annat fick den Europas största ekonomi Tyskland att göra en radikal omläggning av sin energipolitik genom att besluta om nedläggning av kärnkraften. De indirekta följdeffekterna fortsätter, exempelvis genom att Vattenfall nu bygger ut kolkraft i Tyskland. Historien kryper inte framåt, den hoppar framåt genom händelser av typen "svarta svanar".
En viktig sak som Taleb tar upp i boken är skillnaden mellan olika sorters slump - man får stifta bekantskap med de områden som han kallar för Mediokristan och Extremistan. I Mediokristan är slumpen "snäll" och normalfördelad enligt gausskurvan - i Extremistan är slumpen "vild" och enstaka mätvärden kan vara extrema. Människors längd och vikt hör exempelvis hemma i Mediokristan, medan människors förmögenhet hör hemma i Extremistan (jämför Bill Gates med miljarder av fattiga). I Extremistan finner man också mätvärden som hur många exemplar en författare säljer - eller antalet läsare på bloggar, för den delen. Sveriges mest lästa ekonomiblogg Cornucopia har lika många besökare per vecka som de följande drygt tjugo ekonomibloggarna har sammanlagt.
Taleb tar också upp många andra begrepp som har kopplingar till "svarta svanar", t.ex. den narrativa förvanskningen, ludiska misstag och överlevarbias. Det kan inte ha varit lätt att översätta denna bok med sitt rika språk, många referenser till olika ämnesområden och många nymyntade begrepp, men den svenska översättningen är mycket välgjord och gedigen.
En annan sak som Taleb skriver om är hur orimliga de förutsägelser är som många välbetalda personer sysslar med, t.ex. när Konjunkturinstitutet och andra försöker att gissa hur Sveriges ekonomi kommer att utvecklas de närmaste åren, vilket går bra så länge utvecklingen går åt ett håll, men blir groteskt fel vid vändpunkter som 2008. Dessutom gör de sina förutsägelser av BNP-utvecklingen med en decimals noggrannhet! Det räcker med en "oväntad" händelse för att stjälpa hela den genomarbetade prognosen.
Nu finns det inte bara svarta svanar, utan även grå svanar, som är händelser som många förutser, men där de flesta bedömare missar dem. Finanskrisen 2008 är ett praktexempel på en grå svan, där många (inklusive mig själv) bara väntade på att det skulle hända, även om den exakta tidpunkten och detaljerna var oklara i förväg.
"Den svarta svanen" hamnar definitivt på min tio-i-topplista av alla böcker jag läst och är en bok som jag anser att alla borde läsa. Den är en av de böcker som har fått mig att se på världen på ett nytt vis. En bonus är att man då och då får sig ett gott skratt.
"Den svarta svanen" i svensk översättning ges ut av förlaget Pontes.
Det genomgående temat i boken är hur "osannolika" och "oväntade" händelser (som Taleb kallar "svarta svanar") påverkar och driver historien och får en mängd oväntade effekter. En typisk "svart svan" är jordbävningen med åtföljande tsunami förra året i Japan. Till att börja med såg den bara ut att vara en ovanligt kraftig naturkatastrof, men den visade sig få en mängd effekter, där vi troligen ännu inte sett slutet. Bland annat fick den Europas största ekonomi Tyskland att göra en radikal omläggning av sin energipolitik genom att besluta om nedläggning av kärnkraften. De indirekta följdeffekterna fortsätter, exempelvis genom att Vattenfall nu bygger ut kolkraft i Tyskland. Historien kryper inte framåt, den hoppar framåt genom händelser av typen "svarta svanar".
En viktig sak som Taleb tar upp i boken är skillnaden mellan olika sorters slump - man får stifta bekantskap med de områden som han kallar för Mediokristan och Extremistan. I Mediokristan är slumpen "snäll" och normalfördelad enligt gausskurvan - i Extremistan är slumpen "vild" och enstaka mätvärden kan vara extrema. Människors längd och vikt hör exempelvis hemma i Mediokristan, medan människors förmögenhet hör hemma i Extremistan (jämför Bill Gates med miljarder av fattiga). I Extremistan finner man också mätvärden som hur många exemplar en författare säljer - eller antalet läsare på bloggar, för den delen. Sveriges mest lästa ekonomiblogg Cornucopia har lika många besökare per vecka som de följande drygt tjugo ekonomibloggarna har sammanlagt.
Taleb tar också upp många andra begrepp som har kopplingar till "svarta svanar", t.ex. den narrativa förvanskningen, ludiska misstag och överlevarbias. Det kan inte ha varit lätt att översätta denna bok med sitt rika språk, många referenser till olika ämnesområden och många nymyntade begrepp, men den svenska översättningen är mycket välgjord och gedigen.
En annan sak som Taleb skriver om är hur orimliga de förutsägelser är som många välbetalda personer sysslar med, t.ex. när Konjunkturinstitutet och andra försöker att gissa hur Sveriges ekonomi kommer att utvecklas de närmaste åren, vilket går bra så länge utvecklingen går åt ett håll, men blir groteskt fel vid vändpunkter som 2008. Dessutom gör de sina förutsägelser av BNP-utvecklingen med en decimals noggrannhet! Det räcker med en "oväntad" händelse för att stjälpa hela den genomarbetade prognosen.
Nu finns det inte bara svarta svanar, utan även grå svanar, som är händelser som många förutser, men där de flesta bedömare missar dem. Finanskrisen 2008 är ett praktexempel på en grå svan, där många (inklusive mig själv) bara väntade på att det skulle hända, även om den exakta tidpunkten och detaljerna var oklara i förväg.
"Den svarta svanen" hamnar definitivt på min tio-i-topplista av alla böcker jag läst och är en bok som jag anser att alla borde läsa. Den är en av de böcker som har fått mig att se på världen på ett nytt vis. En bonus är att man då och då får sig ett gott skratt.
"Den svarta svanen" i svensk översättning ges ut av förlaget Pontes.
2012-09-10
och så Grekland...
I hela eurosoppan tycks nu Grekland hamna lite vid sidan av nyhetsrapporteringen, som istället fokuserar på ECB och de större euroländerna. Från "demokratins vagga" läser jag att regeringen ännu inte enats om de nya besparingar som är ett villkor för ytterligare stöd från trojkan. Det är Demokratisk Vänster med partiledaren Fotis Kouvelis som satt sig på tvären. De tre koalitionspartierna ska träffas igen på onsdag, som då blir en ännu mer spännande dag där vi redan har beslutet om ESM i tyska författningsdomstolen samt val i Nederländerna. Det kan bli "två besvikelser och en begravning".
Situationen i Grekland verkar urarta allt mer. I torsdags kunde man läsa om hur poliser som protesterade mot nedskärningar blockerade kravallpolisen så att de inte kunde åka iväg till en annan demonstration. Att hålla polisen tillräckligt betald trots sparåtgärder i statens utgifter borde vara högt prioriterat för den grekiska regimen, men tydligen blir även många poliser missnöjda. Ännu har jag dock inte hört talas om missnöjda militärer i Grekland - det är väl det sista man drar in på.
Jag läser också om att ultranationalistiska partiet "Gyllene gryning" går framåt i opinionsmätningarna och nu är tredje största parti i Grekland med 12 procent av rösterna. Se deras fina symbol här till höger, som väcker vissa associationer, inte bara till gamla grekiska meandermönster.
EU-kritiska vänsterpartiet Syriza skulle enligt undersökningen bli största parti med 30 procent av rösterna. Många greker verkar nu alltså ångra hur de röstade i valet i juni. Största regeringspartiet ND får dock fortfarande stöd av hela 28 procent av väljarna. För Pasok ser det dock illa ut med bara 7,5 procent av rösterna och Demokratisk vänster har fallit från 6 till 4 procent, troligen på grund av sitt stöd till regeringen.
För övrigt var radions intervju med finansminister Anders Borg (vår borgliga regering) i lördags intressant, då han anser att Grekland kan komma att lämna euron inom en 6-9-12 månaders period.
Läs även en intressant artikel i BusinessWeek om en arbetslös grekisk läkemedelssäljare som kommit till Sverige och tagit städjobb, lämnande sin dotter i Grekland. Det är såna som dem som får betala för krisen.
I fredags tyckte vår utrikesminister Carl Bildt att vi måste prata om Europa, eftersom han tycker sig sakna en livaktig Europadebatt i Sverige. Herr Bildt har uppenbarligen missat den livliga Europadebatt som förts av mig och mina bloggrannar, fast våra åsikter faller kanske inte riktigt utrikesministern på läppen. Inte när jag t.ex. skriver att EU är ett imperium på dekis, som troligen är på väg mot sitt sönderfall, med början i Grekland. För EU är ju en del av den maktbas som Herr Bildts fina jobb är beroende av. Utan EU skulle han tvingas hålla sig till den svenska ankdammen och inte få åka runt och glänsa i Europa lika mycket.
Bildt skriver också att "vi tenderar att glömma hur annorlunda det var för ett eller två decennium sedan". Nej, jag har inte glömt hur våra politiker under ledning av dåvarande statsminister Carl Bildt passade på att hålla folkomröstning om Sveriges EU-anslutning 1994, straxt efter att vi drabbats av krisen 1992, så att man garanterat skulle få ett jakande svar från folket. Jag röstade dock nej och kände en stor sorg efter denna folkomröstning. Jag har inte heller glömt att Bildt ivrigt propagerade för att Sverige skulle ansluta sig till det redan på förhand dömda eurosamarbetet. Som tur var fick han inte igenom sin vilja i folkomröstningen.
P.S. Jag kan rekommendera de i mitt tycke godaste oliverna som finns att köpa i Sverige - Ica Ecos blandade oliver från ekologiska odlingar i Grekland. Ett sätt att stödja grekerna i något där de gör bra ifrån sig. Jag sitter just och smaskar på dessa utsökta oliver.
Situationen i Grekland verkar urarta allt mer. I torsdags kunde man läsa om hur poliser som protesterade mot nedskärningar blockerade kravallpolisen så att de inte kunde åka iväg till en annan demonstration. Att hålla polisen tillräckligt betald trots sparåtgärder i statens utgifter borde vara högt prioriterat för den grekiska regimen, men tydligen blir även många poliser missnöjda. Ännu har jag dock inte hört talas om missnöjda militärer i Grekland - det är väl det sista man drar in på.
EU-kritiska vänsterpartiet Syriza skulle enligt undersökningen bli största parti med 30 procent av rösterna. Många greker verkar nu alltså ångra hur de röstade i valet i juni. Största regeringspartiet ND får dock fortfarande stöd av hela 28 procent av väljarna. För Pasok ser det dock illa ut med bara 7,5 procent av rösterna och Demokratisk vänster har fallit från 6 till 4 procent, troligen på grund av sitt stöd till regeringen.
För övrigt var radions intervju med finansminister Anders Borg (vår borgliga regering) i lördags intressant, då han anser att Grekland kan komma att lämna euron inom en 6-9-12 månaders period.
Läs även en intressant artikel i BusinessWeek om en arbetslös grekisk läkemedelssäljare som kommit till Sverige och tagit städjobb, lämnande sin dotter i Grekland. Det är såna som dem som får betala för krisen.
I fredags tyckte vår utrikesminister Carl Bildt att vi måste prata om Europa, eftersom han tycker sig sakna en livaktig Europadebatt i Sverige. Herr Bildt har uppenbarligen missat den livliga Europadebatt som förts av mig och mina bloggrannar, fast våra åsikter faller kanske inte riktigt utrikesministern på läppen. Inte när jag t.ex. skriver att EU är ett imperium på dekis, som troligen är på väg mot sitt sönderfall, med början i Grekland. För EU är ju en del av den maktbas som Herr Bildts fina jobb är beroende av. Utan EU skulle han tvingas hålla sig till den svenska ankdammen och inte få åka runt och glänsa i Europa lika mycket.
Bildt skriver också att "vi tenderar att glömma hur annorlunda det var för ett eller två decennium sedan". Nej, jag har inte glömt hur våra politiker under ledning av dåvarande statsminister Carl Bildt passade på att hålla folkomröstning om Sveriges EU-anslutning 1994, straxt efter att vi drabbats av krisen 1992, så att man garanterat skulle få ett jakande svar från folket. Jag röstade dock nej och kände en stor sorg efter denna folkomröstning. Jag har inte heller glömt att Bildt ivrigt propagerade för att Sverige skulle ansluta sig till det redan på förhand dömda eurosamarbetet. Som tur var fick han inte igenom sin vilja i folkomröstningen.
Jämnt val i Nederländerna
Nu på onsdag 12 september är det inte bara dags för den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe att avgöra om den permanenta räddningsfonden ESM är förenlig med Tysklands grundlag, utan det är även parlamentsval i Nederländerna. EU-skepsis har präglat valkampanjen och tills helt nyligen såg det ut som om EU-kritiska socialistpartiet SP skulle bli största parti. Den senaste tiden har dock opinionsläget förändrats på grund av att de nederländska socialdemokraternas nye ledare Diederik Samsom gjort en stark insats i valrörelsen. I senaste opinionsundersökningen från i lördags skulle socialdemokraterna få 35 platser (av 150) och högerliberalerna VVD lika många. VVD under Mark Rutte ledde den senaste regeringen i Nederländerna, som sprack i våras efter bara halvtannat år. Koalitionen med kristdemokratiska CDA gick nog bra, men att förlita sig på stöd från Geert Wilders högerpopulistiska, främlingsfientliga och EU-skeptiska PVV gick inte så bra i längden.
Det kan dra ut på tiden med att bilda regering efter valet, eftersom det inte finns någon självklar majoritet. SP får enligt senaste opinionsundersökningen 21 platser och skulle möjligtvis tillsammans med socialdemokraterna och vänsterliberala D66 kunna bilda en "rödlila" regering. Historien förskräcker - efter valet 2010 tog det 125 dagar att bilda regering och så lång väntetid är snarare regel än undantag i Nederländerna. Ännu en osäkerhetsfaktor i politiken är inte precis vad EU och eurozonen behöver.
PVV skulle få 19 platser och för EU-ledarna är det problematiskt att ett av EU:s få kvarvarande "starka" länder (kreditbetyg AAA) skulle få ett parlament där nästan en tredjedel av ledamöterna är starkt EU-kritiska.
Nederländerna var femma på WEF:s nyligen publicerade lista över världens mest konkurrenskraftiga länder, straxt efter fyran Sverige. I år beräknas dock ekonomin krympa med 0,5 procent och tillväxtutsikterna för 2013 är svaga. Det är förstås den allmänna krisen i Europa som påverkar och den slår troligen hårt mot just Nederländerna, som är ett av Europas främsta handelsländer. Summan av import och export för landet var förra året nästan 160 procent av BNP. Tre fjärdedelar av Nederländernas export går till EU-länderna.
Nederländerna har också problem med fallande bostadspriser - de har fallit 15 procent från toppen 2008 och förväntas fall ytterligare de närmaste åren. Detta påverkar landets ekonomi då landets hushåll är de näst mest skuldsatta i EU (efter Danmark). Nederländerna kan alltså inte hoppas på att inhemsk kreditdriven efterfrågan ska uppväga ett exporttapp.
Dessutom har Nederländerna problem med alltför stort underskott i statsfinanserna (nästan 5 procent av BNP 2011) även om statsskulden är på en ganska rimlig nivå runt 65 procent av BNP. Underskottet gör att landet tvingas till åtstramningar för att få ner underskottet under de stadgade 3 procenten. Även EU-kommissionen har krävt detta. I år förväntas budgetunderskottet bli 3,6 procent och nästa år 2,7 procent av BNP. Åtstramningarna kommer också att påverka landets ekonomi negativt.
Nederländerna har bland den lägsta arbetslösheten i EU (5,3 procent i juli), men den lär öka i takt med att ekonomin vacklar. Detta kan i sin tur framöver försvaga stödet för en eventuell EU-vänlig regering och även ge en god grogrund för högerpopulistiska PVV.
Det kan dra ut på tiden med att bilda regering efter valet, eftersom det inte finns någon självklar majoritet. SP får enligt senaste opinionsundersökningen 21 platser och skulle möjligtvis tillsammans med socialdemokraterna och vänsterliberala D66 kunna bilda en "rödlila" regering. Historien förskräcker - efter valet 2010 tog det 125 dagar att bilda regering och så lång väntetid är snarare regel än undantag i Nederländerna. Ännu en osäkerhetsfaktor i politiken är inte precis vad EU och eurozonen behöver.
PVV skulle få 19 platser och för EU-ledarna är det problematiskt att ett av EU:s få kvarvarande "starka" länder (kreditbetyg AAA) skulle få ett parlament där nästan en tredjedel av ledamöterna är starkt EU-kritiska.
Nederländerna var femma på WEF:s nyligen publicerade lista över världens mest konkurrenskraftiga länder, straxt efter fyran Sverige. I år beräknas dock ekonomin krympa med 0,5 procent och tillväxtutsikterna för 2013 är svaga. Det är förstås den allmänna krisen i Europa som påverkar och den slår troligen hårt mot just Nederländerna, som är ett av Europas främsta handelsländer. Summan av import och export för landet var förra året nästan 160 procent av BNP. Tre fjärdedelar av Nederländernas export går till EU-länderna.
Nederländerna har också problem med fallande bostadspriser - de har fallit 15 procent från toppen 2008 och förväntas fall ytterligare de närmaste åren. Detta påverkar landets ekonomi då landets hushåll är de näst mest skuldsatta i EU (efter Danmark). Nederländerna kan alltså inte hoppas på att inhemsk kreditdriven efterfrågan ska uppväga ett exporttapp.
Dessutom har Nederländerna problem med alltför stort underskott i statsfinanserna (nästan 5 procent av BNP 2011) även om statsskulden är på en ganska rimlig nivå runt 65 procent av BNP. Underskottet gör att landet tvingas till åtstramningar för att få ner underskottet under de stadgade 3 procenten. Även EU-kommissionen har krävt detta. I år förväntas budgetunderskottet bli 3,6 procent och nästa år 2,7 procent av BNP. Åtstramningarna kommer också att påverka landets ekonomi negativt.
Nederländerna har bland den lägsta arbetslösheten i EU (5,3 procent i juli), men den lär öka i takt med att ekonomin vacklar. Detta kan i sin tur framöver försvaga stödet för en eventuell EU-vänlig regering och även ge en god grogrund för högerpopulistiska PVV.
Skördeläget globalt
Som jag skrev i fredags så påverkar extremväder i mycket hög grad jordbruket. Årets torka i bland annat USA, Ryssland, Indien och Italien har jag skrivit om tidigare. Torkan i USA fortsätter, fast områdena med extrem och exceptionell torka har flyttats längre västerut. Det regn som kommit i de delar som tidigare drabbats allvarligt har dock kommit alldeles för sent.
Även om media just nu tycks ha glömt bort torkan i USA, så kommer den att få allvarliga konsekvenser framöver. Inte bara jordbruket drabbas utan även energin. Dels genom höjda majspriser som ger höjda etanolpriser, dels genom att vattenbristen gör att många anläggningar för produktion av skiffergas och skifferolja fått stänga på grund av vattenbrist.
Majsskörden i USA förväntas trots den rekordstora sådda arealen i år bli nästan 13 procent lägre än förra året. Den svaga skörden har gjort att man förväntar sig att lantbrukarna i Argentina kommer att så extra mycket majs under årets säsong. Argentinas produktion blir skördeklar framåt våren, men kan inte kan kompensera för majsbortfallet i USA, då Argentinas majsskörd bara är runt 7 procent av USA:s och även en för Argentina stor ökning är alltså liten jämfört med bortfallet i USA.
Vad gäller sojabönor, så har även de drabbats av torkan i USA, men den senaste tidens regn verkar ha räddat en del av den torkdrabbade skörden. Skörden blir dock ändå betydligt lägre än förra året.
Priset på kött har just nu gått ner i USA, eftersom många boskapsuppfödare sålt av djur på grund av brist på foder och intorkat bete. När väl detta tillfälliga köttöverskott tagit slut lär det bli betydligt högre köttpriser. Förutom att cirka 40 procent av USA:s majsskörd går till etanolproduktion går runt 40 procent till kreatursfoder. Den dåliga majsskörden kommer inte bara att slå mot köttpriserna på sikt, utan även mot priserna på mejeriprodukter. Det kommer dock att dröja månader innan prishöjningarna slår igenom hela vägen till konsumenterna på alla livsmedel. En del av kostnaderna kan också djuruppfödarna tvingas ta.
Även nästa års skörd av höstvete i USA kan påverkas om torkan fortsätter och höstsådden får en dålig start.
Vad gäller Ryssland, så har de nu officiellt sänkt sin skördeprognos för spannmål till 70-75 miljoner ton från tidigare 75 miljoner ton (förra året blev det 94 miljoner ton). Samtidigt säger de att de inte kommer att införa några exportbegränsningar i och med att de kommer att använda sina spannmålslager. Årets spannmålsexport blir 10-14 miljoner ton, vilket bara är hälften av förra årets siffra. Samtidigt gissar USDA att Ryssland bara kommer att exportera 8 miljoner ton spannmål i år. Vi får se hur det blir i verkligheten. Egypten har nyligen garderat sig genom att köpa på sig stora mängder vete - försöker de köpa på sig ett lager inför kommande befarade exportstopp från bl.a. Ryssland?
Förutom spannmålsskörden är ett stort problem i USA att det blivit brist på hö efter torkan. Priset på hö har stigit till 180 dollar per ton, mot 115 dollar per ton vid samma tid förra året. Då var förra årets höpriser redan rekordhöga. Efterfrågan på hö drivs inte bara av att djuruppfödarna behöver vinterfoder, utan många behöver också komplettera foderstaten med hö redan nu, eftersom stora delar av betena är uttorkade. Men det kommer inte att finnas så mycket hö ute på marknaden, eftersom många behöver sitt hö till de egna djuren.
Jag läser också att högre priser på etanol gör att Europas största vetebaserade etanolfabrik är på väg att starta igen efter 15 månaders produktionsstopp.
Läs även Carolina Neurath i SvD om hur bankerna tjänar på matbristen.
Här i Sverige rapporteras att årets spannmålsskörd väntas öka med 16 procent jämfört med fjolåret och med 10 procent i förhållande till genomsnittet de senaste fem åren. Vi får dock se hur det blir med kvalitén. Den senaste tidens regnande har ställt till det i vissa områden. Värst drabbade är odlare i Mälardalen, Västra Sverige och Norrbotten. De svenska spannmålsodlare som lyckas skörda kvalitetsvete i år kan dock glädjas åt höga världsmarknadspriser.
I fredags skrev jag att lantbrukare världen över behöver satsa på diversifiering av grödorna för att kompensera för extremväder. Detta gäller förstås också skogsbruket, där svenskt skogsbruk till största delen är beroende av några få trädarter. Jag läser att det görs försök med sibirisk lärk i Norrland, vilket kan vara ett steg på vägen. Sibirisk lärk är visserligen ingen naturlig del av den svenska floran, men det beror troligen mest på att den inte råkat vandra in hit efter den senaste istiden. Som jag ser det är det på flera vis bättre med lärk än med contortatall, som mest verkar ha planterats in i Sverige eftersom den är snabbväxande.
Jag noterar idag också att man har hittat allt fler fall av majsrotbaggar som är resistenta mot de gifter som finns i genmodifierad majs. Monsanto införde denna typ av majs 2003 och vi ser alltså redan efter nio år att naturen hunnit ikapp. Majsrotbagge (Diabrotica virgifera) är en av de svåraste skadeinsekterna på majs och den har nyligen även spridit sig till Europa, men ännu inte till Sverige.
Monsanto försöker lobba för att genmodifierade grödor skulle vara en lösning på världens problem med livsmedelsförsörjning, men som jag skrivit tidigare så håller GMO-grödorna inte löftena om högre skördar. Dessutom ser vi ännu inte hur det kommer att se ut för GMO på längre sikt, då det tar lite tid för skadedjur och ogräs att utveckla resistens. Som jag ser det används GMO på helt fel sätt. I sin nuvarande dominerande form gynnar det bara kemijättar som Monsanto.
Läs även bloggrannen Ylven, som refererar till en rapport att ekologisk mjölkproduktion ger mer omega-3-fetter i mejeriprodukterna.
Och läs Effekt om hur konspirationsteoretiker är överrepresenterade bland klimathotsförnekare och Cornucopia om försiktighetsprincipen, klimatförändringar och peak oil.
Även om media just nu tycks ha glömt bort torkan i USA, så kommer den att få allvarliga konsekvenser framöver. Inte bara jordbruket drabbas utan även energin. Dels genom höjda majspriser som ger höjda etanolpriser, dels genom att vattenbristen gör att många anläggningar för produktion av skiffergas och skifferolja fått stänga på grund av vattenbrist.
Majsskörden i USA förväntas trots den rekordstora sådda arealen i år bli nästan 13 procent lägre än förra året. Den svaga skörden har gjort att man förväntar sig att lantbrukarna i Argentina kommer att så extra mycket majs under årets säsong. Argentinas produktion blir skördeklar framåt våren, men kan inte kan kompensera för majsbortfallet i USA, då Argentinas majsskörd bara är runt 7 procent av USA:s och även en för Argentina stor ökning är alltså liten jämfört med bortfallet i USA.
Vad gäller sojabönor, så har även de drabbats av torkan i USA, men den senaste tidens regn verkar ha räddat en del av den torkdrabbade skörden. Skörden blir dock ändå betydligt lägre än förra året.
Priset på kött har just nu gått ner i USA, eftersom många boskapsuppfödare sålt av djur på grund av brist på foder och intorkat bete. När väl detta tillfälliga köttöverskott tagit slut lär det bli betydligt högre köttpriser. Förutom att cirka 40 procent av USA:s majsskörd går till etanolproduktion går runt 40 procent till kreatursfoder. Den dåliga majsskörden kommer inte bara att slå mot köttpriserna på sikt, utan även mot priserna på mejeriprodukter. Det kommer dock att dröja månader innan prishöjningarna slår igenom hela vägen till konsumenterna på alla livsmedel. En del av kostnaderna kan också djuruppfödarna tvingas ta.
Även nästa års skörd av höstvete i USA kan påverkas om torkan fortsätter och höstsådden får en dålig start.
Vad gäller Ryssland, så har de nu officiellt sänkt sin skördeprognos för spannmål till 70-75 miljoner ton från tidigare 75 miljoner ton (förra året blev det 94 miljoner ton). Samtidigt säger de att de inte kommer att införa några exportbegränsningar i och med att de kommer att använda sina spannmålslager. Årets spannmålsexport blir 10-14 miljoner ton, vilket bara är hälften av förra årets siffra. Samtidigt gissar USDA att Ryssland bara kommer att exportera 8 miljoner ton spannmål i år. Vi får se hur det blir i verkligheten. Egypten har nyligen garderat sig genom att köpa på sig stora mängder vete - försöker de köpa på sig ett lager inför kommande befarade exportstopp från bl.a. Ryssland?
Förutom spannmålsskörden är ett stort problem i USA att det blivit brist på hö efter torkan. Priset på hö har stigit till 180 dollar per ton, mot 115 dollar per ton vid samma tid förra året. Då var förra årets höpriser redan rekordhöga. Efterfrågan på hö drivs inte bara av att djuruppfödarna behöver vinterfoder, utan många behöver också komplettera foderstaten med hö redan nu, eftersom stora delar av betena är uttorkade. Men det kommer inte att finnas så mycket hö ute på marknaden, eftersom många behöver sitt hö till de egna djuren.
Jag läser också att högre priser på etanol gör att Europas största vetebaserade etanolfabrik är på väg att starta igen efter 15 månaders produktionsstopp.
Ensus fabrik utanför Middlesbrough i England är dubbelt så stor som Agroetanols i Norrköping och har en kapacitet på över 400 000 kubik liter [sic!] etanol, vilket kräver över en miljon ton spannmål [per år antar jag].Fabrikschefen Peter Sopp säger att "Alla är jätteglada att det rör sig åt rätt håll igen och vi kan starta". Visst, deras anställda är nog glada, men knappast alla världens fattiga som kommer att drabbas av de höga livsmedelspriserna. FAO, IFAD och WFP varnar gemensamt för att en global matkris likt den 2007-2008 kan vara i antågande och kräver ett snabbt internationellt agerande. Bland annat kritiserar man just att det görs etanol av spannmål.
Läs även Carolina Neurath i SvD om hur bankerna tjänar på matbristen.
Här i Sverige rapporteras att årets spannmålsskörd väntas öka med 16 procent jämfört med fjolåret och med 10 procent i förhållande till genomsnittet de senaste fem åren. Vi får dock se hur det blir med kvalitén. Den senaste tidens regnande har ställt till det i vissa områden. Värst drabbade är odlare i Mälardalen, Västra Sverige och Norrbotten. De svenska spannmålsodlare som lyckas skörda kvalitetsvete i år kan dock glädjas åt höga världsmarknadspriser.
I fredags skrev jag att lantbrukare världen över behöver satsa på diversifiering av grödorna för att kompensera för extremväder. Detta gäller förstås också skogsbruket, där svenskt skogsbruk till största delen är beroende av några få trädarter. Jag läser att det görs försök med sibirisk lärk i Norrland, vilket kan vara ett steg på vägen. Sibirisk lärk är visserligen ingen naturlig del av den svenska floran, men det beror troligen mest på att den inte råkat vandra in hit efter den senaste istiden. Som jag ser det är det på flera vis bättre med lärk än med contortatall, som mest verkar ha planterats in i Sverige eftersom den är snabbväxande.
Jag noterar idag också att man har hittat allt fler fall av majsrotbaggar som är resistenta mot de gifter som finns i genmodifierad majs. Monsanto införde denna typ av majs 2003 och vi ser alltså redan efter nio år att naturen hunnit ikapp. Majsrotbagge (Diabrotica virgifera) är en av de svåraste skadeinsekterna på majs och den har nyligen även spridit sig till Europa, men ännu inte till Sverige.
Monsanto försöker lobba för att genmodifierade grödor skulle vara en lösning på världens problem med livsmedelsförsörjning, men som jag skrivit tidigare så håller GMO-grödorna inte löftena om högre skördar. Dessutom ser vi ännu inte hur det kommer att se ut för GMO på längre sikt, då det tar lite tid för skadedjur och ogräs att utveckla resistens. Som jag ser det används GMO på helt fel sätt. I sin nuvarande dominerande form gynnar det bara kemijättar som Monsanto.
Läs även bloggrannen Ylven, som refererar till en rapport att ekologisk mjölkproduktion ger mer omega-3-fetter i mejeriprodukterna.
Och läs Effekt om hur konspirationsteoretiker är överrepresenterade bland klimathotsförnekare och Cornucopia om försiktighetsprincipen, klimatförändringar och peak oil.
2012-09-07
Förbered er på mer extremväder!
Jag skrev tidigare idag om hur den arktiska havsisen krymper snabbt och att det definitivt finns anledning att oroa sig för klimatet. Frågan är nu om vi som Cornucopia skriver blir kokta, stekta, inlagda eller rökta.
Det finns en del forskning runt hur vädret kan komma att förändras. En bra men ganska lång sammanfattning av kunskapsläget finns hos ThinkProgress.
Vårt väder i den tempererade zonen påverkas till stor del av jetströmmen, en kraftig, relativt smal luftström i atmosfären på omkring elva kilometers höjd, som bildas på gränsen mellan den kallare luften i polarregionerna och den varmare luften längre söderut. Polarfrontsjetströmmen rör sig i stora vågor (kallade Rossbyvågor) mellan omkring 40-60 grader nord. Se bild till höger från Wikipedia.
Det är dessa Rossbyvågor som avgör hur vädret blir på olika platser i den tempererade zonen. De delar som ligger söder om jetströmmen får generellt varmare väder, de som ligger norr om den får svalare väder, de som ligger i närheten av den får mycket nederbörd. Rossbyvågorna rör sig långsamt västerut, vilket gör att vädermönstren förflyttar sig och vi får omväxlande väder i den tempererade zonen.
När Arktis värms upp blir temperaturskillnaden mellan Arktis och omgivande trakter mindre. Vi får alltså en svagare temperaturgradient över det område där jetströmmen ligger. Särskilt uttalat blir detta under hösten och vintern, då en stor mängd värme som finns lagrad i Norra ishavet avges till atmosfären. Vid en svagare temperaturgradient blir det svagare vindar på höga höjder (se diagrammet till höger för 500 hPa-nivån, som ligger runt 5 km höjd). De svagare vindarna gör att Rossbyvågorna rör sig långsammare. Detta leder i sin tur till att vädermönstren ligger kvar längre tid - vi får längre värmeböljor, längre köldknäppar, längre torrperioder och längre perioder av nederbörd. Denna modell bekräftas också av observationerna - över de senaste decennierna är just detta vad som har hänt.
Vi måste alltså förbereda oss på kraftigare värmeböljor, bistrare köldknäppar, fler översvämningar, återkommande torka och större snöfall. Detta gäller oavsett vad man anser att klimatförändringarna beror på. Jag själv håller för troligt att förändringarna till stor del är orsakade av mänskliga utsläpp av CO2, men även om man inte tror på detta så är det tydligt att förändringar sker.
Samhällets beredskap för mer extremt väder får väl milt uttryckt ses som mindre god. Det är bara att se hur lite mer snö eller kyla än normalt påverkar kollektivtrafiken i Stockholm. Till råga på allt har Sverige genom att avskaffa värnplikten och istället satsa på en yrkesarmé gjort sig av med en manskapsreserv som kunde rycka in vid extrema väderhändelser. Dessutom har vi byggt allt mer infrastruktur och ofta bostäder och andra fastigheter nära vattendrag.
Beredskapen inför mer extremväder innefattar såväl personlig beredskap som att försöka påverka politikerna att se till att samhället har en beredskap.
Extremväder påverkar också i mycket hög grad jordbruket. Årets torka i bland annat USA, Ryssland, Indien och Italien har jag skrivit om tidigare. Torkan i USA fortsätter, fast områdena med extrem och exceptionell torka har flyttats längre västerut. Det regn som kommit i de delar som tidigare drabbats allvarligt har dock kommit alldeles för sent.
Notera att större delen av de torkdrabbade områdena har ett L på sig, som står för långsiktig torka (mer än sex månader).
Så hur förbereder man jordbruket för mer extremväder? Ett svar tror jag är diversifiering. Det gäller att satsa på flera olika grödor, så att även om skörden av en blir dålig, så kompenseras det av andra grödor. I delar av USA kan det till exempel vara aktuellt att odla mer torktålig durra (engelska sorghum) istället för majs. I andra delar av världen kan det vara aktuellt att odla mer av grödor som tål mycket nederbörd, o.s.v.
Det finns en del forskning runt hur vädret kan komma att förändras. En bra men ganska lång sammanfattning av kunskapsläget finns hos ThinkProgress.
Det är dessa Rossbyvågor som avgör hur vädret blir på olika platser i den tempererade zonen. De delar som ligger söder om jetströmmen får generellt varmare väder, de som ligger norr om den får svalare väder, de som ligger i närheten av den får mycket nederbörd. Rossbyvågorna rör sig långsamt västerut, vilket gör att vädermönstren förflyttar sig och vi får omväxlande väder i den tempererade zonen.
När Arktis värms upp blir temperaturskillnaden mellan Arktis och omgivande trakter mindre. Vi får alltså en svagare temperaturgradient över det område där jetströmmen ligger. Särskilt uttalat blir detta under hösten och vintern, då en stor mängd värme som finns lagrad i Norra ishavet avges till atmosfären. Vid en svagare temperaturgradient blir det svagare vindar på höga höjder (se diagrammet till höger för 500 hPa-nivån, som ligger runt 5 km höjd). De svagare vindarna gör att Rossbyvågorna rör sig långsammare. Detta leder i sin tur till att vädermönstren ligger kvar längre tid - vi får längre värmeböljor, längre köldknäppar, längre torrperioder och längre perioder av nederbörd. Denna modell bekräftas också av observationerna - över de senaste decennierna är just detta vad som har hänt.
Vi måste alltså förbereda oss på kraftigare värmeböljor, bistrare köldknäppar, fler översvämningar, återkommande torka och större snöfall. Detta gäller oavsett vad man anser att klimatförändringarna beror på. Jag själv håller för troligt att förändringarna till stor del är orsakade av mänskliga utsläpp av CO2, men även om man inte tror på detta så är det tydligt att förändringar sker.
Samhällets beredskap för mer extremt väder får väl milt uttryckt ses som mindre god. Det är bara att se hur lite mer snö eller kyla än normalt påverkar kollektivtrafiken i Stockholm. Till råga på allt har Sverige genom att avskaffa värnplikten och istället satsa på en yrkesarmé gjort sig av med en manskapsreserv som kunde rycka in vid extrema väderhändelser. Dessutom har vi byggt allt mer infrastruktur och ofta bostäder och andra fastigheter nära vattendrag.
Beredskapen inför mer extremväder innefattar såväl personlig beredskap som att försöka påverka politikerna att se till att samhället har en beredskap.
Extremväder påverkar också i mycket hög grad jordbruket. Årets torka i bland annat USA, Ryssland, Indien och Italien har jag skrivit om tidigare. Torkan i USA fortsätter, fast områdena med extrem och exceptionell torka har flyttats längre västerut. Det regn som kommit i de delar som tidigare drabbats allvarligt har dock kommit alldeles för sent.
Notera att större delen av de torkdrabbade områdena har ett L på sig, som står för långsiktig torka (mer än sex månader).
Så hur förbereder man jordbruket för mer extremväder? Ett svar tror jag är diversifiering. Det gäller att satsa på flera olika grödor, så att även om skörden av en blir dålig, så kompenseras det av andra grödor. I delar av USA kan det till exempel vara aktuellt att odla mer torktålig durra (engelska sorghum) istället för majs. I andra delar av världen kan det vara aktuellt att odla mer av grödor som tål mycket nederbörd, o.s.v.
Anledning att oroa sig för klimatet
Som jag har skrivit förut så slår vi i år bottenrekordet för den arktiska havsisens utbredning med bred marginal. Senaste diagrammet från JAXA ser ut så här.
Igår fanns det 3,6 miljoner kvadratkilometer havsis i Arktis. Kurvan ser nu ut att börja plana ut i takt med att vintern närmar sig. Jämfört med medelvärdet för 1980-talet har vi alltså tappat över 3,5 miljoner kvadratkilometer havsis. Det är mer än Indiens yta.
Mängden havsis som försvunnit per dag under augusti har enligt NSIDC varit den största sedan satellitmätningarnas början med över 90 000 kvadratkilometer per dag. Mängden flerårig is har också minskat kraftigt. Den fleråriga isen är betydligt starkare än den is som bara legat en vinter, så vi kan därför förvänta oss att istäcket i Arktis även nästa sommar kommer att bli väldigt litet, då det kommer att domineras av ettårig is som smälter bort snabbt. När isen försvinner absorberas också solvärme som tidigare reflekterades, vilket lär öka på temperaturen i Norra ishavet ytterligare. Vilken effekt detta kommer att få på klimatet lokalt i Sverige, Ryssland eller USA är svårt att förutsäga. Det enda vi kan säga med någorlunda säkerhet är att vi kommer att få annorlunda klimat än förut.
Isavsmältningen i Arktis har gått betydligt snabbare än vad klimatforskarna räknat med. Dagens läge skulle enligt deras modeller inte uppträda förrän om några decennier. Vi kan alltså konstatera att de varit alltför försiktiga i sina förutsägelser, inte alltför alarmistiska.
Det finns förresten de som påstår att det under 1930-talet var lika lite is i Arktis som nu, men det är lätt att peta hål på denna villfarelse. Ser man på en rekonstruerad tidsserie för den arktiska havsisen så ser man att 1930-talets bottnar passerades redan på 1980-talet.
Även om man tar hänsyn till den större osäkerhet som råder för ismätningar före satelliteran är trenden övertydlig. Notera att 2011 och 2012 ännu inte är med i detta diagram.
Det är som Jonas Fogelqvist skriver på Effekt stora risker vi har tagit genom att bränna upp en massa fossila bränslen. Naturskyddsföreningen beskriver det som att vi spelar rysk roulette med klimatet. De effekter vi nu ser är bara av de fossila bränslen som mänskligheten hittills har bränt upp och mycket finns kvar under marken. Visserligen befinner sig den globala oljeproduktionen nu på en platå och ser ut att kunna vända neråt, men i gengäld ökar kolkonsumtionen snabbt - det CO2-mässigt värsta fossila bränslet. Peak coal bedöms inte inträffa förrän 2025. Den globala kolförbränningen har de senaste åren ökat snabbare än någonsin förut i historien.
För den som vill koppla av från eländet och få en mer humoristisk syn på den arktiska havsisen och klimatförändringarna tipsade bloggrannarna Galen? och Uppsalainitiativet om följande video med en vädertös som flippar ur.
De som fortfarande känner sig tveksamma kan ta och läsa lite på Global Warming FAQ.
Mängden havsis som försvunnit per dag under augusti har enligt NSIDC varit den största sedan satellitmätningarnas början med över 90 000 kvadratkilometer per dag. Mängden flerårig is har också minskat kraftigt. Den fleråriga isen är betydligt starkare än den is som bara legat en vinter, så vi kan därför förvänta oss att istäcket i Arktis även nästa sommar kommer att bli väldigt litet, då det kommer att domineras av ettårig is som smälter bort snabbt. När isen försvinner absorberas också solvärme som tidigare reflekterades, vilket lär öka på temperaturen i Norra ishavet ytterligare. Vilken effekt detta kommer att få på klimatet lokalt i Sverige, Ryssland eller USA är svårt att förutsäga. Det enda vi kan säga med någorlunda säkerhet är att vi kommer att få annorlunda klimat än förut.
Isavsmältningen i Arktis har gått betydligt snabbare än vad klimatforskarna räknat med. Dagens läge skulle enligt deras modeller inte uppträda förrän om några decennier. Vi kan alltså konstatera att de varit alltför försiktiga i sina förutsägelser, inte alltför alarmistiska.
Det finns förresten de som påstår att det under 1930-talet var lika lite is i Arktis som nu, men det är lätt att peta hål på denna villfarelse. Ser man på en rekonstruerad tidsserie för den arktiska havsisen så ser man att 1930-talets bottnar passerades redan på 1980-talet.
Det är som Jonas Fogelqvist skriver på Effekt stora risker vi har tagit genom att bränna upp en massa fossila bränslen. Naturskyddsföreningen beskriver det som att vi spelar rysk roulette med klimatet. De effekter vi nu ser är bara av de fossila bränslen som mänskligheten hittills har bränt upp och mycket finns kvar under marken. Visserligen befinner sig den globala oljeproduktionen nu på en platå och ser ut att kunna vända neråt, men i gengäld ökar kolkonsumtionen snabbt - det CO2-mässigt värsta fossila bränslet. Peak coal bedöms inte inträffa förrän 2025. Den globala kolförbränningen har de senaste åren ökat snabbare än någonsin förut i historien.
De som fortfarande känner sig tveksamma kan ta och läsa lite på Global Warming FAQ.
2012-09-06
Sverige konkurrenskraftigt, men inte PIIGS
Igår kom en rapport från World Economic Forum (WEF) där man bedömt olika länders konkurrenskraft efter faktorer som teknisk utveckling, innovationsklimat och arbetsmarknadens funktionssätt. Sverige kommer i år på plats nummer fyra. En väldigt bra placering alltså, trots att vi blivit omkörda av Finland i år och Singapore förra året.
Däremot ser det värre ut för PIIGS-länderna, se kartan nedan.
Irland är det enda PIIGS-landet som ser ut att vara någorlunda konkurrenskraftigt. Grekland placerar sig i botten, till och med något sämre än grannländerna Albanien och Makedonien, ja faktiskt sämst av alla länder på Balkan.
Svenskt Näringsliv har tidigare uttryckt tveksamhet angående hur rankingen görs, men resultaten liknar de som kommer fram i en annan rapport om olika länders konkurrenskraft i ett globalt sammanhang som tagits fram av Deutsche Bank och som refererades av ZeroHedge igår. Denna rapport är intressant, då den delar in ländernas konkurrenskraft i olika kategorier. Konkurrenskraftiga p.g.a. råvaror, p.g.a. arbetskraft eller p.g.a. teknik.
Sverige befinner sig bland länderna som har övertag vad gäller teknik. Även här sticker PIIGS-länderna Italien, Grekland, Portugal och Spanien ut genom att inte ha några särskilda konkurrensfördelar i den globaliserade ekonomin, vilket även gäller problemlandet Argentina.
De problem som Italien, Grekland, Portugal och Spanien har är alltså inget som kommer att gå över bara för att man öser ut räddningspaket över deras statsfinanser och banker. Problemen är djupare än så.
Mario Draghi och ECB meddelade idag att man ska köpa statsobligationer från PIIGS-länderna enligt vissa villkor, men det är alltså inget annat än att skjuta den stora nödvändiga justeringen (och euro-uppbrottet) framför sig. Frågan är också om Italien och Spanien går med på villkoren. En annan fråga som snart är aktuell är hur den tyska författningsdomstolen kommer att ställa sig till den europeiska stabilitetsfonden ESM.
I Sverige tycker tydligen Riksbanken att det finns en risk för att vår ekonomi tappar konkurrenskraft och sänkte idag reporäntan med 0,25 procentenheter. Prisinflationen i Sverige är låg, så den var inget hinder för att sänka räntan. Räntesänkningen lär kanske hjälpa våra exportföretag, men hur mycket det sänker bolåneräntorna är oklart, då de påverkas av andra faktorer, såsom bankernas kostnader för att finansiera sin upplåning. De flesta svenska bankerna väntar med att sänka bolåneräntorna tills man ser hur Riksbankens räntesänkning påverkar marknadsräntorna.
Läs även Cornucopias kommentar till räntesänkningen.
Däremot ser det värre ut för PIIGS-länderna, se kartan nedan.
Irland är det enda PIIGS-landet som ser ut att vara någorlunda konkurrenskraftigt. Grekland placerar sig i botten, till och med något sämre än grannländerna Albanien och Makedonien, ja faktiskt sämst av alla länder på Balkan.
Svenskt Näringsliv har tidigare uttryckt tveksamhet angående hur rankingen görs, men resultaten liknar de som kommer fram i en annan rapport om olika länders konkurrenskraft i ett globalt sammanhang som tagits fram av Deutsche Bank och som refererades av ZeroHedge igår. Denna rapport är intressant, då den delar in ländernas konkurrenskraft i olika kategorier. Konkurrenskraftiga p.g.a. råvaror, p.g.a. arbetskraft eller p.g.a. teknik.
Sverige befinner sig bland länderna som har övertag vad gäller teknik. Även här sticker PIIGS-länderna Italien, Grekland, Portugal och Spanien ut genom att inte ha några särskilda konkurrensfördelar i den globaliserade ekonomin, vilket även gäller problemlandet Argentina.
De problem som Italien, Grekland, Portugal och Spanien har är alltså inget som kommer att gå över bara för att man öser ut räddningspaket över deras statsfinanser och banker. Problemen är djupare än så.
Mario Draghi och ECB meddelade idag att man ska köpa statsobligationer från PIIGS-länderna enligt vissa villkor, men det är alltså inget annat än att skjuta den stora nödvändiga justeringen (och euro-uppbrottet) framför sig. Frågan är också om Italien och Spanien går med på villkoren. En annan fråga som snart är aktuell är hur den tyska författningsdomstolen kommer att ställa sig till den europeiska stabilitetsfonden ESM.
I Sverige tycker tydligen Riksbanken att det finns en risk för att vår ekonomi tappar konkurrenskraft och sänkte idag reporäntan med 0,25 procentenheter. Prisinflationen i Sverige är låg, så den var inget hinder för att sänka räntan. Räntesänkningen lär kanske hjälpa våra exportföretag, men hur mycket det sänker bolåneräntorna är oklart, då de påverkas av andra faktorer, såsom bankernas kostnader för att finansiera sin upplåning. De flesta svenska bankerna väntar med att sänka bolåneräntorna tills man ser hur Riksbankens räntesänkning påverkar marknadsräntorna.
Läs även Cornucopias kommentar till räntesänkningen.
Förlåt, HaV
Till alla anställda på Havs- och vattenmyndigheten (HaV) och dess chef Björn Risinger vill jag be om ursäkt för vad jag skrev igår kväll. Att jag skrev som jag gjorde berodde på den ofullständiga rapporteringen i media. Jag var även inne på HaV:s hemsida och försökte hitta mer information runt detta med den höjda torskransonen, men fann inget.
Läs Björn Risingers förklaring av hur det ligger till:
Till sist vill jag åter påminna om WWF:s kampanj för att påverka EU:s fiskelagar, som ses över med tio års mellanrum. Innan 30 september 2012 har du chans att ge fisken din röst och påverka beslutet som kommer att vara avgörande för världens tillgång på fisk. Läs mer och skriv på namninsamlingen hos WWF.
Även om vi i Sverige försöker fiska uthålligt finns det andra EU-länder som ägnar sig åt överfiske, inte bara i EU:s egna vatten utan även utanför Afrika.
Läs Björn Risingers förklaring av hur det ligger till:
Jag ska försöka förklara. Och lugn – vi kan inte ändra kvoten och vill inte heller tillåta fiske över fastställd kvotDagens myndigheter granskas inte bara av traditionella media, utan även av bloggosfären och diverse diskussionsforum på nätet. När det blir fel i granskningen vill jag försöka bidra till att räta ut detta.
Björn Risinger
- Kvoterna för t ex torskfiske i Östersjön grundas på vetenskaplig rådgivning från ICES (Internationella havsforskningsrådet)
- Svenska forskare på bl.a. Havsfiskelab i Lysekil deltar med data från provtrålningar (tidigare med Argos, nu med inhyrda fartyg)
- EU-kommissionen bearbetar råden och EUs fiskeministrar beslutar varje höst om totala kvoten för kommande år
- Sverige har en fastställd procentuell andel av den totala kvoten i varje fiske och den varierar art för art i olika havsområden
- Medan kvoten är totalvolymen för det svenska fisket är ransoner ett redskap att fördela fisket över året och mellan fartyg
- Inom ramen för den svenska kvoten reglerar HaV trålfiske efter torsk i Östersjön med årsransoner
- Hittills i år har 53 procent av trålkvoten och 30 procent av kvoten för övriga redskap nyttjats
- HaV diskuterade ev ökade ransoner redan i våras men då bedömdes risken överhängande för stora utkast av liten torsk
- Nu har risken för omfattande utkast minskat och Hav menar att det är rimligt att öka ransonerna
- Prognosen är alltjämt att fisket kommer att understiga fastställd kvot för 2012
- HaV följer fisket löpande genom rapportering och kontroll. Beredskap finns alltid för fiskestopp när fisket närmar sig årskvoten
- Information om sådana fiskestopp lämnas löpande på HaVs hemsida för olika arter och havsområden
- Jo, det är rätt komplicerat med fiskereglering, men jag hoppas att jag beskrivit det hyggligt
Chef för Havs- och vattenmyndigheten
Till sist vill jag åter påminna om WWF:s kampanj för att påverka EU:s fiskelagar, som ses över med tio års mellanrum. Innan 30 september 2012 har du chans att ge fisken din röst och påverka beslutet som kommer att vara avgörande för världens tillgång på fisk. Läs mer och skriv på namninsamlingen hos WWF.
Även om vi i Sverige försöker fiska uthålligt finns det andra EU-länder som ägnar sig åt överfiske, inte bara i EU:s egna vatten utan även utanför Afrika.
2012-09-05
Och ni trodde det var illa i Spanien...
Nej, det är inte illa, det är värre...
Visst är det illa i Spanien med deras problem med bankerna, där det sker en uttagsanstormning i slow motion. För att inte tala om deras höga arbetslöshet. Men ZeroHedge har just hittat något ännu värre. I Spanien alltså. Nämligen hur det ser ut med företagskonkurser, se diagrammet nedan.
Visst är det illa i Spanien med deras problem med bankerna, där det sker en uttagsanstormning i slow motion. För att inte tala om deras höga arbetslöshet. Men ZeroHedge har just hittat något ännu värre. I Spanien alltså. Nämligen hur det ser ut med företagskonkurser, se diagrammet nedan.
Slut på torskransonen? Höj den!
Jag har uppdaterat detta inlägg, eftersom det visade sig att den bild som gavs i media inte var fullständig. Läs även förklaring och ursäkt.
Via Supermiljöbloggen hittar jag nyheten att Havs- och vattenmyndigheten kommer att höja kvoten för trålfiskad torsk i östra Östersjön, eftersom några fartyg redan fiskat upp sin ranson och därför skulle tvingas ligga stilla resten av året. Det är tre av 47 fartyg som fiskat upp sin årsranson och ytterligare två som fiskat upp 90 procent av årsransonen.
Ransonen höjs från 900 kilo till 1 000 kilo per ranson och vecka. Myndigheten säger att man gör detta genom att ta outnyttjade kvoter från 2011 på 1372 ton. Dessa 1372 ton skulle dock bara räcka till knappt 14 veckors ransonhöjning och det återstår drygt 16 veckor på året. De rundar därför av till hela hundratal för att "det gör saker enklare både för yrkesfiskarna och för oss".Jo, många svepskäl kan man hitta!
Detta ser för mig ut som en myndighet som är i händerna på dem som den påstås övervaka. Myndigheten har satt en gräns för torskfisket, beräknad utifrån att man vill ha ett hållbart fiske, men när några fiskare inte lyckas hålla sig inom den gränsen så utökar man den! Att de skulle få ligga stilla resten av året eftersom de fiskat för mycket under de första åtta månaderna är tydligen otänkbart.
Tänk om andra myndigheter skulle göra så här. Tänk Skatteverket - om man som egen företagare upptäcker i slutet av augusti att man inte har pengar kvar till att betala skatt resterande fyra månader, så skulle Skatteverket sänka ens skatt. Orimligt!
Visserligen har torskbeståndet i östra Östersjön repat sig något sen bottennoteringarna, men det är en bra bit kvar tills det är återställt efter 1980-talets överfiske. Se diagram nedan från ICES.
Dessutom ökar inte torskbeståndet lika snabbt som förväntat. Av omsorg om sin egen framtida försörjning borde yrkesfiskarna inte utöka sina kvoter, men tydligen tänker de på kortsiktiga vinster istället för uthållig försörjning.
Havs- och vattenmyndigheten har ersatt stora delar av det gamla Fiskeriverket och även tagit över den största delen av ansvaret för havs- och sötvattensfrågor från Naturvårdsverket.
Tillägg: WWF har en kampanj för att påverka EU:s fiskelagar, som ses över med tio års mellanrum. Innan 30 september 2012 har du chans att ge fisken din röst och påverka beslutet som kommer att vara avgörande för världens tillgång på fisk. Läs mer och skriv på namninsamlingen hos WWF.
Tillägg 2: Björn Risinger, chef för Havs- och vattenmyndigheten, förklarar i en kommentar utförligt hur detta med ransoner och kvoter fungerar och det verkar inte vara så illa som det lät av nyhetsrapporteringen. Bland annat skriver han att "Hittills i år har 53 procent av trålkvoten och 30 procent av kvoten för övriga redskap nyttjats". "Prognosen är alltjämt att fisket kommer att understiga fastställd kvot för 2012".
Via Supermiljöbloggen hittar jag nyheten att Havs- och vattenmyndigheten kommer att höja kvoten för trålfiskad torsk i östra Östersjön, eftersom några fartyg redan fiskat upp sin ranson och därför skulle tvingas ligga stilla resten av året. Det är tre av 47 fartyg som fiskat upp sin årsranson och ytterligare två som fiskat upp 90 procent av årsransonen.
Ransonen höjs från 900 kilo till 1 000 kilo per ranson och vecka. Myndigheten säger att man gör detta genom att ta outnyttjade kvoter från 2011 på 1372 ton. Dessa 1372 ton skulle dock bara räcka till knappt 14 veckors ransonhöjning och det återstår drygt 16 veckor på året. De rundar därför av till hela hundratal för att "det gör saker enklare både för yrkesfiskarna och för oss".
Visserligen har torskbeståndet i östra Östersjön repat sig något sen bottennoteringarna, men det är en bra bit kvar tills det är återställt efter 1980-talets överfiske. Se diagram nedan från ICES.
Havs- och vattenmyndigheten har ersatt stora delar av det gamla Fiskeriverket och även tagit över den största delen av ansvaret för havs- och sötvattensfrågor från Naturvårdsverket.
Tillägg: WWF har en kampanj för att påverka EU:s fiskelagar, som ses över med tio års mellanrum. Innan 30 september 2012 har du chans att ge fisken din röst och påverka beslutet som kommer att vara avgörande för världens tillgång på fisk. Läs mer och skriv på namninsamlingen hos WWF.
Tillägg 2: Björn Risinger, chef för Havs- och vattenmyndigheten, förklarar i en kommentar utförligt hur detta med ransoner och kvoter fungerar och det verkar inte vara så illa som det lät av nyhetsrapporteringen. Bland annat skriver han att "Hittills i år har 53 procent av trålkvoten och 30 procent av kvoten för övriga redskap nyttjats". "Prognosen är alltjämt att fisket kommer att understiga fastställd kvot för 2012".
2012-09-03
Hyperinflation eller deflation?
ZeroHedge uppmärksammade i helgen en intressant sammanställning gjord av Cato Institute, kallad "World Hyperinflations". Där definieras hyperinflation som en årlig prisinflationstakt på över 50 procent och sammanställningen innehåller en lista över de värsta kända exemplen. Förutom själva den årliga inflationstakten, som i de värsta fallen uppgår till helt ogreppbara tal, så har man även tagit med mera lättbegripliga inflationsmått såsom den dagliga prisinflationstakten samt hur snabbt priserna fördubblades när inflationstakten var som högst. I Ungern 1946 dubblades priserna på 15 timmar, i Zimbabwe 2008 på 24,7 timmar, i Jugoslavien 1994 på 1,41 dygn och i Tyskland 1923 på 3,7 dygn. Jag har tagit upp flera av dessa exempel på världsrekord i hyperinflation förut, med färggranna bilder av sedlar med många nollor.
Men de exempel på hyperinflation som Cato Institute tar upp är helt enkelt inte relevanta jämförelseobjekt för dagens situation. De ekonomier som drabbats av hyperinflation har varit till största delen kontantbaserade. Idag har istället större delen av penningmängden skapats som krediter. I världens utvecklade ekonomier är mindre än tio procent av penningmängden skuldfria pengar och vi har istället "skuldpengar". ECB, IMF med flera ger krediter till PIIGS-länderna, inte kontanter. USA:s centralbank Federal Reserve skapar till största delen inte kontanter, utan krediter. Krediter ska betalas tillbaka någon gång, eller försvinna genom skuldavskrivning. Dessutom ska det betalas ränta på krediter, och även om räntan i många länder idag är extremt låg är den inte försumbar för de flesta skulder.
Många blandar ihop begreppen och tror att "penningtryckande" genom att skapa mer krediter har samma effekter som att skapa mer pengar genom att fysiskt trycka upp mer kontanter. Federal Reserves chef "Helicopter Ben" Bernanke är berömd för sitt uttalande år 2002 om att man har tillgång till en penningpress (eller dess elektroniska motsvarighet) och i princip skulle kunna förhindra deflation genom att distribuera nytryckta kontanter via helikopter, men detta är inte vad som har hänt de senaste åren. Om världens centralbanker hade skapat nya skuldfria pengar antingen via fysisk sedeltryckning eller genom att skapa nya elektroniska kontoinnehav utan återbetalningskrav hade jag oroat mig för hyperinflation. Istället har centralbankerna skapat nya "pengar" som krediter för att kompensera de skuldavskrivningar som framtvingats av finanskrisen. Vad som har hänt är bara att skulderna har omfördelats (till stor del till skattebetalarna).
Därför ser jag fortfarande, så länge som nuvarande penningpolitik fortsätter, inga större inflationshot (och framförallt inte hyperinflation), utan istället ett stort deflationshot, när kreditberget blir ohållbart stort i förhållande till den reala ekonomins storlek. När de skuldsatta inte längre klarar att betala på sina skulder tvingas kreditorerna till skuldavskrivningar, vilket leder till en krympande penningmängd (vilket är definitionen på deflation). Greklands kreditorer har redan tvingats till detta, liksom kreditorerna till USA:s bolån.
Så visst är den sammanställning som Cato Institute gjort intressant, men mest för dem som studerar penningpolitikens historia. När väl kreditbergen har brutits ner, vilket säkert kommer att ta flera år, kan det i vissa länder bli relevant att studera tidigare exempel på hyperinflation, men jag ser i dagsläget inga sådana länder bland världens större ekonomier (eller de för Sverige viktigare ekonomierna). Även i exempelvis Kina är det krediterna som har växt mest de senaste åren.
Det brukar sägas att det aldrig är "different this time", men det som gör dagens situation olik alla historiska jämförelser är att vi idag har ett världsomspännande system av "kreditpengar", där krediternas totala storlek är mångfalt större än någonsin förut.
Detta inlägg finns även på engelska.
Men de exempel på hyperinflation som Cato Institute tar upp är helt enkelt inte relevanta jämförelseobjekt för dagens situation. De ekonomier som drabbats av hyperinflation har varit till största delen kontantbaserade. Idag har istället större delen av penningmängden skapats som krediter. I världens utvecklade ekonomier är mindre än tio procent av penningmängden skuldfria pengar och vi har istället "skuldpengar". ECB, IMF med flera ger krediter till PIIGS-länderna, inte kontanter. USA:s centralbank Federal Reserve skapar till största delen inte kontanter, utan krediter. Krediter ska betalas tillbaka någon gång, eller försvinna genom skuldavskrivning. Dessutom ska det betalas ränta på krediter, och även om räntan i många länder idag är extremt låg är den inte försumbar för de flesta skulder.
Många blandar ihop begreppen och tror att "penningtryckande" genom att skapa mer krediter har samma effekter som att skapa mer pengar genom att fysiskt trycka upp mer kontanter. Federal Reserves chef "Helicopter Ben" Bernanke är berömd för sitt uttalande år 2002 om att man har tillgång till en penningpress (eller dess elektroniska motsvarighet) och i princip skulle kunna förhindra deflation genom att distribuera nytryckta kontanter via helikopter, men detta är inte vad som har hänt de senaste åren. Om världens centralbanker hade skapat nya skuldfria pengar antingen via fysisk sedeltryckning eller genom att skapa nya elektroniska kontoinnehav utan återbetalningskrav hade jag oroat mig för hyperinflation. Istället har centralbankerna skapat nya "pengar" som krediter för att kompensera de skuldavskrivningar som framtvingats av finanskrisen. Vad som har hänt är bara att skulderna har omfördelats (till stor del till skattebetalarna).
Därför ser jag fortfarande, så länge som nuvarande penningpolitik fortsätter, inga större inflationshot (och framförallt inte hyperinflation), utan istället ett stort deflationshot, när kreditberget blir ohållbart stort i förhållande till den reala ekonomins storlek. När de skuldsatta inte längre klarar att betala på sina skulder tvingas kreditorerna till skuldavskrivningar, vilket leder till en krympande penningmängd (vilket är definitionen på deflation). Greklands kreditorer har redan tvingats till detta, liksom kreditorerna till USA:s bolån.
Så visst är den sammanställning som Cato Institute gjort intressant, men mest för dem som studerar penningpolitikens historia. När väl kreditbergen har brutits ner, vilket säkert kommer att ta flera år, kan det i vissa länder bli relevant att studera tidigare exempel på hyperinflation, men jag ser i dagsläget inga sådana länder bland världens större ekonomier (eller de för Sverige viktigare ekonomierna). Även i exempelvis Kina är det krediterna som har växt mest de senaste åren.
Det brukar sägas att det aldrig är "different this time", men det som gör dagens situation olik alla historiska jämförelser är att vi idag har ett världsomspännande system av "kreditpengar", där krediternas totala storlek är mångfalt större än någonsin förut.
Detta inlägg finns även på engelska.