Ingen lösning i sikte på matkrisen

Idag pågår FN:s jordbruksorgan FAO:s toppmöte i Rom om matkrisen i världen. Ett högaktuellt ämne, då över en miljard människor i världen nu saknar tillräckligt med mat, vilket rapporterades av FAO redan i mitten av oktober. Mer än var sjunde världsmedborgare, med andra ord!

Tidigare har världens länder satt upp ett stolt mål om halverad hunger till 2015, men nu sägs det även från officiellt håll att det troligen inte kommer att nås. Jag har länge misstänkt att så skulle bli fallet, eftersom alla trender pekat i motsatt riktning. Inte heller det nya förslaget till mål som kom från FAO:s chef Jacques Diouf om att utrota hungern inom femton år verkar komma med i slutdokumentet från mötet. Det verkar alltså som om man gett upp och inte ens kommer sig för med att skriva stolta deklarationer.

Hjälporganisationer har kritiserat mötet i Rom för att vara ett slöseri med tid, eftersom det inte kommer att leda till några bindande löften. Det finns också olika åsikter om vilka som är de bästa lösningarna på matkrisen. Den internationella industrijordbrukslobbyn med företag som Monsanto och Cargill i spetsen förespråkar inte oväntat storskaliga lösningar, gärna med genmodifierade grödor. Hjälporganisationer som Oxfam och ActionAid har dock en annan syn. De anser att bästa sättet att förbättra matsituationen är att satsa på småbrukarna och småskaliga lösningar. Ur ett hållbarhetsperspektiv borde detta vara bästa sättet att förbättra matsäkerheten i världen, anser även jag. Dyrare olja kommer att ställa till det för alla storskaliga lösningar, som är beroende av fossila bränslen som drivmedel och för att få fram konstgödsel och bekämpningsmedel.

Kjell Aleklett försökte i helgen påpeka det moderna jordbrukets beroende av ändliga fossila bränslen i en debattartikel i SvD, men artikeln är tyvärr rörig och Aleklett har svårt att föra fram några riktiga poänger i sin argumentation. Nästa gång Aleklett ska skriva debattartikel hoppas jag att han gör det tillsammans med någon bättre skribent. Visserligen besitter Aleklett djupa kunskaper, men hans debattartiklar gör inte rättvisa åt dessa.

Det finns en liten ljuspunkt på mathimlen, nämligen att enligt FAO:s prognos kommer världens spannmålslager att öka med 0,8% till den högsta nivån sedan 2002. Då ska man dock inte glömma att vi för något år sedan var nere på katastrofalt låga nivåer. Spannmålslagren totalt säger inte heller allt. Det handlar också om fördelningen mellan vete, majs, ris med flera och även olika skördeutfall i olika länder.

I förra veckan rapporterade Kina att deras majsskörd fallit 13% till den lägsta på fyra år. Orsaken är torka. Kina är världens näst största majsproducent med 21% av den globala skörden 2008, efter USA med 39%. Kina kommer troligen inte att behöva importera majs, utan kan ta av sina sparade lager. I USA pekar dock de senaste prognoserna mot en ökning av majsskörden med 7% mot 2008. Ingen kris för majs på världsmarknaden i år alltså. Men vad händer om skörden i USA slår rejält fel något år? Någon gång då och då kommer det extrema odlingsår. Då kan vi få se en helt annan dimension på global matkris.

Vad gäller ris är det mer bekymmersamt för vissa länder och på världsmarknaden i stort. Dåliga monsunregn i Indien och oväder i Filippinerna har minskat skördarna. Därmed ser det ut att bli risbrist i år och utsikterna är inte goda för nästa år heller med förväntade negativa effekter av El Niño. Indien blir troligen nettoimportör av ris för första gången på tjugo år. Indiens risskörd sjönk med 15% efter de sämsta monsunregnen sedan 1972. Här kan vi också få se en situation där t.ex. Thailand hellre håller på sina överskottslager av ris istället för att exportera dem. Därmed riskerar världen att det åter blir matkravaller på vissa ställen när rispriset blir för högt.

Det är inte helt enkelt att få folk att lägga om sina matvanor och ersätta dyrt ris med t.ex. just nu billigare majs. Förutom att folk kanske inte vet hur de ska tillaga majsen på ett smakligt sätt kan förändringar i kosten också orsaka brist på olika näringsämnen. Visserligen får man i sig sitt dagliga kaloriintag, men missar vitaminer och dylikt som finns i ett sädesslag men inte ett annat. Olika sädesslag kräver olika typer av kompletterande mat för att ge en god kost.

Apropå spannmål, så läser jag idag i ett pressmeddelande från Jordbruksverket att årets svenska spannmålsskörd blev i nivå med förra året. Hur det är med kvalitén sägs dock inte - förra året var den dålig. Vi kan dock skatta oss lyckliga att vi lever i ett land som i princip är självförsörjande på livsmedel (förutsatt att vi anpassar vår diet en del).

Det finns flera grundproblem i den globala matkrisen. Ett är förstås snedfördelningen mellan olika länder, där vi i västvärlden vräker i oss mat och får problem med "fetmaepidemi", medan över en miljard människor får för lite mat. Ett annat problem är världens ensidiga beroende av några få grödor, framförallt ris, majs och vete. Detta ensidiga beroende ökar risken för att någon växtsjukdom slår ut stora delar av världens matproduktion - jämför potatiskrisen i Nordeuropa på 1840-talet, då brunrötan slog ut stora delar av potatisskörden och satte igång massutvandringen till Amerika. Mer lokalt kan beroendet av en gröda vara ännu större, t.ex. ris i Indien. Jämför även här med Irlands situation på 1840-talet, då stora delar av befolkningen var nästan helt beroende av potatis som födoämne och katastrofen blev närmast total då potatisskörden slog fel. Ett tredje problem är att vissa länder, t.ex. USA, har stora överskott i jordbruket, medan andra länder, t.ex. Egypten, Bangladesh, Dubai och Japan, måste importera stora delar av sin mat. För fattiga länder som Egypten och Bangladesh kan bli mycket allvarligt om världsmarknadspriset på favoritfödan stiger kraftigt. Sådana länder kallas med FAO:s terminologi för LIFDC (Low-Income Food-Deficit Countries). Rika länder som Dubai och Japan kan tyckas klara sig bra, men vad händer vid en konfliktsituation där handelsvägar stängs? Japan kanske är svårt att stänga av och risken därmed liten så länge de fortfarande håller sin rikedom uppe och kan betala för matimport. Men i Mellanöstern finns risken att en större konflikt i detta inte helt avspända område skulle kunna leda till störningar i livsmedelsimporten med katastrofala följder.

Jag har väldigt svårt att se optimistiskt på framtiden för världens livsmedelssäkerhet. Troligen kommer vi de närmaste årtiondena att alltför ofta få se feta tidningsrubriker om hunger, svält och matkravaller. Även om vi mot förmodan skulle lyckas stabilisera befolkningstillväxten kvarstår problemen med att flera grundläggande resurser för livsmedelsproduktion är ändliga (t.ex. fosfatgödsel) eller överutnyttjas (t.ex. fiske). Fördelningsfrågan återstår också. Världen har inte lyckats lösa den, trots radikalt ökade skördar från 1950-talet och framåt och mycket fagert tal och stora löften. Varför skulle världssamfundet då plötsligt lyckas lösa frågan när vi troligen står inför en stagnerande global livsmedelsproduktion och slagit i taket på flera resurser?

"Any society is just nine missed meals away from anarchy"

Läs även andra bloggar om svält, jordbruk, livsmedel, spannmål, politik