2012-12-13

Räntedriven KPI-deflation

Idag presenterade SCB de senaste inflationssiffrorna, som visade på deflation vad gäller KPI. Priserna mätt med KPI sjönk med 0,1 procent i årstakt (alltså jämfört med november 2011). Nu inkluderar dock KPI även räntan på bolån och är därför inget bra mått på prisinflationen. Jag föredrar KPIF (rensad för effekten av räntesatsförändringar). Den årliga inflationstakten enligt KPIF var +0,8 procent, alltså ingen "riktig" prisdeflation ännu. Från oktober till november sjönk KPIF med i genomsnitt 0,2 procent. Under samma period förra året steg KPIF med 0,2 procent. Vi har alltså en trend mot lägre prisinflation, men ännu inget jag skulle kalla för "deflation på riktigt". Så här har KPIF-förändringen (årstakt) sett ut de senaste åren.
Inte någon gång under de senaste sex åren har vi sett "riktig" prisdeflation.

Vi kan dock notera att Sveriges inflationstakt (mätt med det EU-harmoniserade HIKP, som är mycket likt KPIF) ligger en bra bit under EU-genomsnittet. I oktober var inflationstakten enligt HIKP för EU 2,6 procent (2,5 procent för EMU-länderna), medan den för Sverige bara var 1,2 procent. Enligt Eurostats snabbstatistik var inflationstakten 2,2 procent för EMU-länderna i november 2012, att jämföra med 0,8 procent för Sverige.

Det vi kan konstatera är att det (p.g.a. ekonomisk kris) inte finns några som helst tecken på skenande inflation i EU och förstås inte heller i Sverige. Risken ligger snarare åt deflationshållet.

Det vi också kan konstatera är att inflationstakten i Sverige ligger en bra bit under Riksbankens mål om 2 procent, vilket inflationsmått vi än använder, och dessutom ser ut att vara i en sjunkande trend. Det skulle därför inte vara helt överraskande om Riksbanken vid nästa räntebesked (18 december) väljer att sänka reporäntan, trots att Stefan Ingves och Per Jansson i direktionen uttryckt oro för bolånen och vad lägre räntor skulle kunna ställa till med där.

6 kommentarer:

  1. Möjligen är det ett tecken på svår deflation, eller visar åtminstone att folk saknar pengar, när en så välrenommerad aktör som Liberty Silver i en auktion inte kommer ens i närheten av spotpriset på platina: 318 kronor per gram! Ja, inte törs man sälja platina nu i alla fall.

    Mvh Guldnisse

    SvaraRadera
  2. Vill man vara lite inflationsälskande kan man ju 'trycka' nya pengar och ge dem till folk. 10 000 till var och en i julklapp, som tack för betald skatt och visat intresse. Skulle kanske elda lite i inflationsbrasan och dessutom ge vanligt folk mer i plånboken.

    SvaraRadera
  3. Jag läste på SCB att tillväxttakten i hushållens skuldsättning är i storleksordningen 4 %, och att penningmängden fortfarande ökar. Trots det sjunker/stagnerar prisnivån. Så här har det sett ut ett tag. Vad kan man dra för slutsats av det? Om alla vinster återcirkuleras perfekt, borde inte ökningstakt i penningmängd, prisnivå vara ungefär samma? Kan man använda denna skillnad som indikator på kapitalackumulation? Dvs samtidigt som vissa skuldsätter sig, vilket leder till att penningmängden ökar, så samlar somliga pengar på hög, dvs gör så att de tas ur cirkulation (minskad omsättningshastighet) och därmed omöjliggör att de hamnar i händerna på någon som behöver dem för att betala räntor på sin skuld? Kvanitetsteorin (som verkar vara allmänt etablerad) säger att prisnivå*omsatt volym=penningmängd*omsättningshastighet. Om vi vill ha en fungerande ekonomi, även vid kreditkontraktion och krympande ekonomi pga peak oil, så tror jag på att introducera demurrage, dvs en "ägandeskatt" på pengar. Kort och gott en skatt på pengar som tas upp på ungefär samma sätt som den ränta som krävs in på den utestående skuld som existerar. Denna skuld måste fö. existera, för att pengarna i sig skall existera, givet hur vårt penningsystem fungerar idag. Mao. man tar in en skatt över tid, på själva pengarnas existens, snarare än som vi gör nu, då de beskattas då de byter ägare. Detta bör motverka den kapitalackumulation (om den nu finns, det sägs att rika blir rikare) som försvårar för skuldsatta att återbetala sina skulder och betala ränta på dem. Detta med demurrage är inte på något sätt min idé, utan förslogs först (tror jag) av affärsmannen Silvio Gesell på 1800-talet. Tom. självaste Keynes ansåg att Gesell's idéer förtjänade övervägande. Keynes ansåg vidare att världen hade mer att lära av Gesell än av Marx. De få exempel på demurrage som finns har varit framgångsrika, och fungerat som avsett. (Forna Egypten, medeltidens Brakteaten-pengar och Wörgl's "stamp-scrip's" under 1930-talets depression.

    Demurrage innebär alltså att man stärker "pengars" funktion som betalningsmedel, på bekostnad av dess funktion för värdelagring. Vill man bevara "värde" så gör man alltså bäst i att göra något annat än att samla just "pengar" på hög. Tex. investering i energi-effektivisering eller trädplantering el. dyl., investeringsalternativ som under nuvarande ordning ständigt "förlorar" mot alternaivet "pengar på banken som ger ränta på ränta".

    Ersätt skatt på arbete med en ägandeskatt på pengar med säg, 1-3% i årstakt (drabbar ingen fattig). Vore intressant att se hur en sådan förändring formar de ekonomiska drivkrafterna. Kommentarer?

    SvaraRadera
  4. Mats L: Eller så återanvänder man till användandet av ädelmetaller som "pengar" och får balans i både kreditgivning och sparande per automatik. Trixandet (som leder till förstorade/förskjutna problem) upphör. Bieffekten är lägre [kredit-]tillväxt men enligt mig vore det ett positivt fenomen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det skulle säkerligen fungera, men det vore ett betydligt mer drastiskt sätt att "lösa" det problem som uppstår iom peak oil. Helst skulle jag vilja se en "biologisk mångfald" av olika betalningsmedel, och kanske vi kommer att ha olika sorters "pengar" för de olika funktionerna värdelagring, värdemätning och bytesmedel. Guld och silver fyller ju redan idag värdelagringsfunktionen, och dessa metaller kommer säkerligen fortsätta fylla denna funktion. Och detta oavsett vad politiker och andra tycker om det. De vanliga neoklassiska ekonomerna anser ju att ekonomin är en ren bytesekonomi, att pengar bara är ett värdeneutralt bytesmedel och inget annat. De bortser från "pengar" och "skulder" i sina modeller. Österrikare och andra som inte har det synsättet förutsåg finanskrisen, mainstreamekonomerna gjorde det inte. Jag anser att mainstream- synsättet bara skulle vara korrekt om vi hade haft en flora av många olika sorters pengar som cirkulerar parallellt. Men det har vi inte, tvärtom så har alla länder i princip en enda valuta, och den är av samma typ överallt. Ett första steg mot ökad biologisk mångfald vore att introducera WIR anser jag. WIR är en komplementär valuta som cirkulerar i Schweiz och som introducerades på 1930-talet och den finns fortfarande kvar i cirkulation. WIR är kort och gott ett bytesnätverk för företag. Vem har något emot byteshandel?
      http://www2.wir.ch/index.cfm?BFE9B56635A311D6B9940001020761E5
      /Mats L/ASPO Sverige/

      Radera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera

Kommentarer bör hålla sig till ämnet för den bloggartikel de hör till. Personangrepp, hets mot folkgrupp och andra kränkningar tillåts inte. Kommentarer som bara består av länkar tillåts normalt inte. Kommentarer som bryter mot reglerna kan komma att tas bort.