Ehrenberg ute och cyklar om inflation

Med anledning av DN:s intervju med Stefan Ingves, där han talar om amorteringskrav för bolån, så skriver Johan Ehrenberg på ETC-bloggen att Riksbankens amorteringskrav är farligt (tipstack BoBubbla). Ehrenberg börjar med att kort gå igenom hur det svenska skuldberget har uppstått, samt de stigande bostadspriserna. Sedan börjar dock Ehrenberg virra bort sig å det värsta.

När Stefan Ingves då föreslår amorteringstvång, ett statligt tvångssparande så är det ett mycket märkligt förslag. Antingen beror det på att han ser en bostadskrasch framför sig, men inte vill säga det. Eller också vet han att riksbankens inflationsmål inte kommer att gälla.

Amorteringsfria lån betalas nämligen genom inflation. Om du betalar 4% i ränta och inflationen är 2% så är det med andra ord en 2% minskning av ditt lån du ser i verkligheten. En 2% inflation gör att en bostad är betald till hälften på 35 år!

Det enklaste sättet att minska lånebördan vore därför istället att öka inflationen. En 4% inflation ger betydligt bättre fart på ekonomin, den skapar fler jobb och den ger löntagarna större möjlighet att kompensera via löneökningar än vad ökade bostadskostnader skulle göra.

Ingves förslag handlar om att löntagarna som lurats in i en lånespekulation av banker och politiker, nu ska få betala genom att inflationen pressas ner och amorteringstvång införs.

Det här kommer skapa en ännu djupare kris för vanliga människors ekonomi. Högre arbetslöshet är en annan säker effekt av amorteringstvång. För konsumtionen kommer att sjunka.

Det finns även från vänsterekonomer än moralism runt detta med lån som är farlig. Lån anses som något illa. Men nu sitter vi i en bostadsbubbla skapad av ett finanskapital som tjänat miljarder på att löntagarna fått bo i hus som bara på papperet blivit mer värda. Att nu låta löntagarna betala med amorteringstvång blir bara nya kortsiktiga vinster för finansföretagen, inga vinster alls för vanligt folk.

Ehrenberg vet uppenbarligen inte hur pengar skapas i dagens Sverige och förstår heller inte inflation och dess orsaker och effekter.

"Pengar" skapas när bankerna ger ut lån, punkt slut. Idag är mindre än 10 procent av penningmängden kontanter. Visserligen kan bankerna inte skapa dessa "skuldpengar" utan att det finns villiga låntagare, men det är ändå så som processen går till. Villiga låntagare verkar det hursomhelst inte vara någon brist på (ännu).

Inflation är egentligen en ökning av penningmängden. Den kan sedan yttra sig som prisinflation när mer pengar försöker köpa samma mängd varor och tjänster. Ökar mängden tillgängliga varor och tjänster genom en ekonomi i tillväxt, så kan penningmängden öka utan prisinflation. Tricket för att få prisinflation är förstås att penningmängden ökar snabbare än ekonomins tillväxt.

Problemet i en värld där större delen av pengarna skapats som skulder av bankerna är att centralbanken bara indirekt kan styra penningmängden genom att sätta sin egen räntenivå gentemot bankerna (reporäntan). Detta förstås så länge inte centralbanken tar till "okonventionella" penningpolitiska trick, såsom kvantitativa lättnader, som tillämpats av bland annat USA:s Federal Reserve. Men vill ingen ta på sig mer skulder ökar inte penningmängden, utan minskar istället på grund av att skulder förfaller till betalning. Detta leder alltså till deflation, d.v.s. en minskning av penningmängden. Prisdeflation får vi om penningmängden krymper snabbare än ekonomins storlek.

Trots att Federal Reserve har hållit sin styrränta nära noll i flera år nu och som sagt även tagit till kvantitativa lättnader, men har ändå inte lyckats orsaka en särskilt hög inflationstakt annat än tillfälligt. De senaste tre åren har prisinflationen i USA legat runt en årstakt på 2,5 procent. Ännu "värre" exempel kan man hitta om man ser på Japan.

Det ser alltså inte ut att vara särskilt lätt för en centralbank att i dagens läge implementera en penningpolitik som ger den inflationstakt på 4 procent som Ehrenberg önskar sig.

Men låt oss ändå anta att Riksbanken skulle kunna framkalla en årlig prisinflation på 4 procent genom någon form av okonventionell penningpolitik. Vad skulle det innebära? För det första skulle vi få ett betydligt högre ränteläge, vilket skulle försvåra den ekonomiska sitsen för alla högbelånade. En bieffekt som Ehrenberg troligen inte alls tänkt på. Ska man skapa inflation i vårt penningsystem med mer än 90 procent "skuldpengar" måste också någon ta på sig mer skulder - hushållen, företagen eller staten. Detta motverkar alltså den "minskning" av skulderna som skulle ske genom att de "inflateras bort".

Ehrenbergs påstående om att en högre inflation skulle ge "betydligt bättre fart på ekonomin" och skapa fler jobb har såvitt jag vet ingen grund i ekonomisk forskning. Har han aldrig hört talas om "stagflation"? Hög inflation gröper dessutom oftast ur reallönerna och försämrar därför för vanligt folk istället för att förbättra. Vid högre inflationstakt måste löntagarna i efterhand försöka kompensera sig för hur inflationen har gröpt ur deras löner. Bäst för alla är en stabil inflationstakt. Förutsägbarheten gör att löneförhandlingarna kan föras utifrån ekonomins utveckling, inte inflationens krumsprång. Det finns en orsak att vår Riksbank har ett inflationsmål.

Att amorteringstvång skulle ge vinster för finansföretagen är också helt felaktigt. Det förhåller sig i själva verket tvärtom. Långivarna tjänar pengar på räntan, inte på amorteringarna. Därför vill de ha så stor bolånestock som möjligt. Om hushållen amorterar ner sina skulder betalar de i längden mindre ränta till bankerna. Ehrenberg kan tydligen inte skilja på balansräkningen och resultaträkningen. Jag skulle inte välja honom till styrelsen om jag bodde i samma bostadsrättsförening!