Rapport från arbetsförnedringen

Idag har jag en gästskribent, nämligen min sambo, som rapporterar från ett besök hos den tjänstvilliga myndighet som förser alla arbetslösa med jobb ;-)

---

Rapport från arbetsförnedringen
Det är dags igen. Trots att jag hade försökt under några månader att få ett nytt jobb och börjat direkt efter beskedet att min tidsbegränsade anställning inte skulle förlängas, har jag den här gången ingenting på gång och min sista arbetsdag närmar sig. Jag ringer Arbetsförmedlingen för att jag vill vara väl förberedd den här vändan. Förra och enda erfarenheten av denna myndighet har inte lämnat ett intryck av effektivitet och välfungerande verk men jag har bara ett vagt minne av händelserna då och det har gått några år sedan dess, så allt skulle kunna vara annorlunda nu.

Jag ringer alltså och förklarar att min första arbetslösa dag inträffar på midsommarafton och att jag vet att jag behöver vara inskriven för att ha rätt till arbetslöshetsersättning. Jag får svar att det är bara att komma dit dagen efter min sista arbetsdag.
- Jaha, då har ni öppet på midsommar?
- Nej, det är stängt.
- Då kan jag komma efter midsommarhelgen?
- Det får inte vara någon glapp emellan för att ha rätt till a-kassa.
- Nä men, kan jag registrera mig tidigare då, några dagar innan min sista arbetsdag?
- Ja.
Den första kontakten med myndigheten lämnar mig lite förbryllad. Kunde den återhållsamma telefonisten inte ge mig informationen direkt utan att jag behövde dra den ur henne?

Jag ringer en gång till för säkerhets skull och får tag i en väldigt trevlig och hjälpsam människa som bekräftar att jag kan skriva in mig i förväg, och när jag frågar om jag ska tänka på nåt särskilt säger hon att jag behöver ta med mig all dokumentation såsom intyg och betyg, allt som jag har om utbildning och andra anställningar. Hon tipsar mig även att komma i god tid innan kontoret öppnar för att köerna kan bli långa.
- Undvik måndag, då är det första dagen när alla skolorna är stängda och det kan bli fullt med ungdomar.
Upplivad och väldigt tacksam lägger jag på luren. Jag kommer att vara väl utrustad för att göra mitt besök kort och produktivt.

När jag anländer till Arbetsförmedlingen har kontoret just öppnat och mycket riktigt finns några arbetssökande redan på plats. Vissa sitter vid datorerna medan andra har klumpat ihop sig vid ingången i en liten grupp och står och väntar. Jag letar efter en nummerlappsautomat utan att hitta den. Efter att ha tittat omkring i hela rummet en lång stund frågar jag om det inte finns några nummerlappar att ta. Personen närmast mig rycker på axlarna utan ett ord. Jag vänder mig då till gruppen runt omkring mig men jag får bara nyfikna och trötta blickar, tystnaden börjar bli lite kuslig. Jag bestämmer mig får att få en förklaring och stoppar den enda anställda som syns i denna del av salen medan hon snabbt slingrar sig in i sitt rum. Hon talar om för mig att hennes kollegor inte har kommit ännu, de kommer att dela ut nummerlapparna. Min spontana tanke är att detta är en väldigt opraktiskt lösning.

Gruppen blir större under tiden, flera personer droppar in och tittar sig omkring lite osäkra, vi måste vänta tills den rätta ansvarige kommer trots att kontoret redan är öppet och operativt.

Plötsligt virvlar det av rörelse i rummet, några tjänstemän stegar mot den svällande gruppen och börjar dirigera oss som trafikpoliser, andra kretsar liksom flitiga myror med ogillande min runt med papper i handen och ignorerar oss, vissa står och pratar med varandra helt oberörda bredvid datorerna, en anställd vänder sig mot oss och ropar "Maria" flera gånger utan att få något svar. Hon är tydligen missnöjd och jag får en känsla av en maträtt som blir uppropad av en irriterad servitris. En av de första besökarna närmar sig en anställd och börjar prata. Det blir som en signal för hela gruppen som löser upp sig. En nyanländ kvinna går raskt före alla och stoppar en av de snurrande tjänstemännen. Bara några få besökare står fortfarande kvar och väntar men det finns ingen ordning längre och flera nya små grupper formar sig med två-tre arbetssökande runt omkring varje tjänsteman. Vissa blir ivägskickade och en kö formar sig längre fram i en annan del av salen. En anställd bredvid mig upprepar flera gånger till en liten man i medelådern ”Jag förstår inte vad du säger” medan hon försöker bli kvitt honom. Jag tappar tålamodet och hejdar en kvinna med namnskylt som ser lite ansträngd ut och ger uttryck för min frustration.
- Nämen, det är helt kaotiskt! Var är nummerlapparna? Vem delar ut dem?

En manlig kollega som hör mig vänder kursen och stegar mot mig och innan hon har hunnit svara upplyser han mig med högfärdig, argsint och kränkande ton att jag måste vänta på min tur och då kommer jag att få en nummerlapp. Det diffusa obehaget som har fått mig att reagera och kräva en förklaring blir tydligt med all sin kraft. Boskap. Så känns det. Att bli betraktad och behandlad på ett ovärdigt sätt, nonchalerad utan en möjlighet att klargöra och få veta vad som gäller. Jag vänder mig nu överraskad mot honom och jag är arg och förvirrad. Jag hinner knappast förklara att det inte finns någon tur eller kö att tala om, att folk fortsätter att strömma in, att jag inte vet vad jag ska göra eller vart jag ska gå när hans kollega nu avbryter mig otåligt och frågar om det är första gången jag besöker Arbetsfördmedlingen. När jag svarar jakande får jag nummerlappen stoppad i handen och hon pekar utan att säga ett ord med hela handen på kön av människor längre fram i salen. Jag börjar gå mot den lugna och ordnade kön och när jag vänder mig om ser jag bland virrvarret av människor bakom mig den tysta besökare som hade ryckt på axlarna åt mig. Han har inte rört sig från fläcken och på ett resignerat och prydligt sätt står han fortfarande och väntar.

I kön har jag tid att titta mig omkring. Vid den närmaste datorn sitter en kvinna snett på stolen. Hon är vänd mot oss och hennes skärm är släckt, framför henne sitter en man till på sin plats framför datorn men datorn är inte påslagen. För andra gången kan jag betrakta den håglösa, passiva, orkeslösa hållning som deras kroppsspråk utstrålar. Det ser ut som om de försöker fördriva tiden sittande där för att så har de blivit tillsagda men att alltihopa upplevs som ganska meningslöst.

När jag äntligen kommer fram till disken förklarar jag att jag har kommit för att skriva in mig idag men att det inte är förrän midsommarafton som jag är officiellt arbetslös. Mannen nickar och jag fortsätter uppmuntrad med det som för mig är en självklarhet. De kan själva aktivera min ansökan den första gällande dagen av min arbetslöshet. Tjänstemannen tittar stillsamt på mig och dämpat talar han om att detta kan de inte göra. Jag måste komma tillbaka själv för att få ansökan aktiverad. Nej, jag kan inte ringa, jag måste komma personligen. När jag glor häpet på honom förklarar han igen med sin monotona röst att jag kan skriva in mig idag men att jag måste komma tillbaka för att få ansökan gällande. Jag känner mig återigen maktlös och vilsen och frågar varför jag på nytt måste komma hela vägen dit, gå igenom samma procedur, ställa mig i kön, bara för att säga att ja tack, nu vill jag att ni aktiverar min ansökan. Kan jag inte gå in på nätet och göra det? Nej, det kan jag inte. När han på samma lågmälda och likgiltiga sätt upprepar för tredje gången att "jag kan skriva in mig idag men att..." känner jag mig matt och ger upp, jag avbryter honom och säger att detta hade jag förstått och att han inte behöver förklara det en gång till.

Jag återfår lite av min energi när jag tror att nu blir det äntligen dags att visa bunten med papper som jag har burit på hela tiden och säger till honom att det är allt som jag har samlat hittills om utbildning och arbete. Mannen bakom disken säger att det kommer jag inte att behöva nu. Först måste jag lämna in mina uppgifter. Nu strålar jag för att jag har redan fyllt mina uppgifter i förväg på Arbetsförmedlingens hemsida i allra minsta detalj, inklusive de olika utbildningarna och anställningarna som jag sedan ska bevisa och det är bara att printa ut dem. Han tittar på mig igen på samma orörliga sätt som jag nu har lärt mig att bäva inför och informerar mig att han inte kan skriva ut dem. Jag får logga in mig själv så att jag sedan kan skriva ut dem. Dessutom är uppgifterna som jag har lagt in på Arbetsförmedlingens hemsida till för arbetsgivarna, inte för Arbetsförmedlingen. Det är ett helt annat system och man måste logga in sig där också och fylla i dem på nytt. Nej, han kan inte använda information som redan finns tillgänglig för arbetsgivarna och kopiera in den i deras system, varken skriva av eller klistra in. Luften går ur mig helt. Jag har bara en fråga på läpparna. Varför? Men jag vet redan att det inte lönar sig att ställa den. Medan jag avlägsnar mig därifrån försöker jag tänka på vilken uppgift den tama anställde bakom disken egentligen har utfört, en uppgift som har krävt min tid i väntan i kön, samt min och hans tid när det väl var min tur? Jag kan inte komma på någonting mera än att jag visade honom legitimationen.

Jag blir utslussad till datorerna och nu är det jag som sitter där. Det första som händer är att jag inte kan logga in på min sida. Nu blir det klart vad de anställda som står och konverserar med varandra vid datorerna är där för. Jag förklarar för en av dem att jag har loggat in mig senast dagen innan och bytt lösenord till ett eget men att jag nu inte kan logga in. Han får snabbt fram ett nytt lösenord som är en kryptisk kod och när jag talar om att jag redan hade ett fungerande och bra lösenord och att jag vill byta tillbaka till detta får jag som svar att nu är det det nya som gäller och att det får duga. Det är framförallt hans mästrande attityd mer än själva det omöjliga lösenordet som får mig att känna mig illa till mods.

Den följande tiden tillbringar jag med att svära tyst åt programmet, som raderar allt man har fyllt i på en sida om man bara utelämnar en detalj. Eftersom bland min bunt av betyg finns allt som man kan tänka sig förutom en utprintad kopia av mitt inlagda cv, kommer jag inte ihåg de exakta start- och slutdatumen för alla mina utbildningar och anställningar. Efter att jag har provat med att fylla i bara årtal och fått hela sidan raderad, är jag tvungen att börja om och hittar på det som jag inte kommer ihåg dvs. månad och dag för att kunna gå vidare med programmet. Jag hoppar över en hel del kurser och arbetserfarenheter för att göra lidandet kort. När jag tittar runt ser jag de andra sökande som sitter kvar och kämpar mödosamt med sina inloggningar och sniglar sig fram sida efter sida, hjälpta då och då av personalen som cirklar omkring oss. Jag kommenterar högt idiotin i systemet och den anställda vid min dator svarar tillbaka att eftersom programmen inte är flexibla så får människorna anpassa sig och vara det. Jag får lust att strypa honom. Jag tänker för mig själv att detta gäller hela konceptet hos myndigheten - man måste genomlida processen för att det inte går att varken effektivisera eller komma undan. När jag äntligen är färdig berättar samma unge man att jag måste tillbaka till den första delen av salen där jag var när jag först kom in och köa för att komma över de anställda som delar ut nummerlapparna för att sedan kunna gå vidare och prata med en handläggare. Någonting i min mordiska blick måste ha övertygat honom om att min flexibilitet förmodligen hade nått sin gräns och han erbjuder mig spontant det andra alternativ som finns dvs att han själv kan ge mig den eftertraktade nummerlappen.

En sista tid i kön tillbringar jag med tom blick lutad med ryggen mot en pelare tillsammans med en annan prövad ”arbetssökarkollega” fram tills mitt nummer lyser rött på skärmen.

Jag har tur den här vändan och blir bemött av en lyhörd och empatisk handläggare med skojfriskt humör som får mig att känna mig som en mänsklig varelse igen. Lite uppmuntrad frågar jag honom försiktigt om han kommer att vara min handläggare i framtiden och han berättar att man inte får samma handläggare om man har varit arbetslös mindre än 6 månader. Den här gången försöker jag inte ens förstå logiken och frågar inte heller efter någon förklaring. Den korta erfarenheten på Arbetsförmedlingen har lärt mig läxan. Överlevnadsstrategin är den enda som gäller. Jag visar honom pappersbunten och frågar för formalitetens skull om det är nu som vi ska gå genom den men jag känner redan på mig hur svaret kommer att lyda.
- Nej nej, inte idag, när du kommer tillbaka för att aktivera din ansökan.

När jag äntligen går därifrån strömmar en våg av lättnad genom kroppen. Det är över, jag har klarat av det och med pigga fotsteg vänder jag mot busshållplatsen. Jag känner mig lyckligt lottad fram tills den hemska insikten plötsligt får mig att stanna abrupt. Ja, men det är bara fram till nästa tillfälle...

/C.M.

---

Vilken tur i dessa kristider att Arbetsförmedlingen så effektivt dödar all lust hos de arbetssökande, eftersom det ändå inte finns några jobb att söka!