Jorden har en diameter på 12 742 kilometer och en omkrets på cirka 40 000 kilometer. Därför har mänskligheten svårt att skapa sig en ordentlig bild av större avstånd, till exempel avstånden i rymden.
Avståndet till Månen är 384 000 kilometer, alltså cirka 30 gånger större än Jordens diameter. Det är ändå relativt greppbart - om Jorden vore en grapefrukt skulle Månen vara ett körsbär på andra sidan rummet.
Därefter börjar avstånden bli jobbigt stora och svårgreppbara. Solen har en ekvatorsradie på 695 700 kilometer och därmed skulle hela jord-måne-systemet rymmas inom Solen. Avståndet från Jorden till Solen är cirka 150 000 000 kilometer, alltså 108 gånger Solens diameter och 11 772 gånger Jordens diameter. Om Solen vore en grapefrukt så skulle Jorden vara ett knappnålshuvud 15 meter bort med ett dammkorn (månen) cirklande på 4 centimeters avstånd. Och Mars skulle vara ett litet sandkorn 23 meter bort. Solsystemets största planet Jupiter skulle vara ett körsbär 78 meter bort. Solsystemets yttersta planet Neptunus skulle vara en liten ärta 450 meter bort.
Notera hur mycket längre bort Mars är från Jorden än vad Månen är (cirka 200 gånger längre bort) och fundera därefter på rimligheten i "debattartikeln" igår från Fuglesang m.fl. om att ha som mål att en svensk ska landa på Mars på 2030-talet. Mars är som närmast cirka 130 000 gånger längre bort från Jorden än vad Fuglesang någonsin var.
Ännu värre blir det med interstellära avstånd. Närmsta stjärnan Proxima Centauri ligger 4,25 ljusår (40 209 000 000 000 kilometer) från solen. Det skulle i exemplet ovan med Solen som grapefrukt betyda att Proxima Centauri skulle ligga 4021 kilometer bort, d.v.s. ungefär som avståndet Stockholm-Kuwait.
Läs även vad jag skrev 2011 om Peak Space.
2016-12-09
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Fastnade för den här sidan som visar avstånd rätt tydligt.
SvaraRaderaBehöver inte ens påpeka att årets julklapp är ett teleskop, det är ju självklart. Vem behöver 3Dglasögon när man kan få the real shit. Sonen fastnade helt för det när vi besökte ett planetarium, kommer att bli ballt med ett riktigt teleskop. Förhoppningsvis även för de stora.
Den sidan var jättebra för att åskådliggöra avstånden. Tack!
RaderaNär dottern blev färdig lärare gav vi henne ett teleskop och hon blev mycket glad. I våras var hon och jag på vulkanen Teide med en engelsk grupp turister guidade av en astronom som berättade och med grön laser pekade på olika sevärdheter och undrade om vi visste vilka stjärnor och stjärnbilder som hon pekade på. Stjärnor med planeter är kul. Min dotter kunde nästan alla. Inspiration som hon förmedlar till sina elever rör mycket om det samhälle barnen förmodligen kommer ut i. Jag har uppfattningen att svenska spännande mål för rymden kan ge bra effekt i skolan.
RaderaOm vi klarar övergången från fossilt beroende för världen hyfsat till 30-talet så kan nog målet med en svensk på mars vara möjligt.
Peak Space artikeln 2011 kan jag förstå som rimlig då men sedan dess har mycket hänt. De billiga nanosatelliterna är på väg att ge helt nya möjligheter att nyttja rymden. Återanvändbara första steg på raketer ger en klart billigare uppskjutning.
För att nå andra stjärnor och undersöka lämpliga planeter finns ett spännande förslag med svärmar av samverkande små robotar som accelereras med laser till 10% av ljushastighet. Men närmare i tid är robotar för att starta gruvor på jordnära asteroider.
Vänliga hälsningar
Nanotec
Det finns några episka zoomningar på youtube som visar på hur stort allt är, exempelvis:
SvaraRaderahttps://www.youtube.com/watch?v=xeIVGx7wpNw
https://www.youtube.com/watch?v=HiN6Ag5-DrU
https://www.youtube.com/watch?v=EMLPJqeW78Q
När det gäller att förstå stor och små tal finner jag att det underlättar om man översätter till något geometriskt. Exempelvis tid kan översättas till sträcka.
SvaraRaderaBetraktar man en miljard år som en sträcka och avsätter ett år per mm så blir sträckan 100 mil, från Stockholm till Luleå. En miljard är också ungefär antalet instruktioner en cpu utför per sekund, och då motsvarar en mm en nanosekund, eller en instruktion.
Man kan även representera en miljard med volym. Exempelvis så innehåller en kubikmeter 1 miljard kubikmillimeter, vilket kan förstås och överblickas.
En kvadratmeter innehåller 1 miljon kvadratmillimeter vilket kan förstås. Har man sju sådana kan man representera chansen att vinna på lotto med en kvadratmillimeter. Om man kastar en liten kula slumpmässigt på den ytan kan kan man inse att det är väldigt svårt att pricka den rätta raden.
Vill man veta hur mycket olja som eldas upp varje dag kan man räkna om det till en kub med sidan ca 240 meter. Det ger lite perspektiv på omfattningen om man vill ersätta det med något annat.
Ja, så kan man hålla på och försöka att förstå sånt som annars är svårt att förstå.
Det blir fel att försöka förstå avstånden mellan himlakropparna genom att översätta miljarder med volym (1000x1000x1000), då det egentligen är "tommare" än vad man ser när man tittar på bara en dimension. Det är två dimensioner (ekliptikan) som innehåller enstaka planeter på enorma avstånd och en dimension (vinkelrätt mot ekliptikan) som är helt tom.
RaderaNu babblade jag bara generellt. Man kan förstås använda tekniken precis som man vill. Men vill man förstå hur många solsystem som finns i exempelvis vintergatan kan man tänka sig 100 kubikmeter, vilket är möjligt, och sedan böja sig fram och titta på en kubikmillimeter i en av kubikmetrarna, där en kubikmillimeter motsvarar vårt solsystem. Men det gäller förstås bara antal. Vill man förstå en galax kan man tänka sig ett fint dammoln ca 100m i diameter där varje dammkorn är en sol. Det är en ganska bra liknelse.
RaderaVill man förstå hur ljus eller någon form av påverkan fortplantar sig genom exempelvis en galax kan man med fördel tänka på sirap. I den storleksordningen så är det vi upplever som omedelbart precis hur långsamt som helst. Har dock inget bättre än sirap att komma med. Möjligen asfalt eller kanske is.
RaderaOch när vi nu talar om förståelse så kan man börja fundera över just det. Hur man förstår förståelsen.
SvaraRaderaHjärnforskningen går framåt med stormsteg, men den är inte riktigt där än. Hur skapas medvetandet är en fråga som är riktigt nära lösningen nu. Jag löste den på min altan med en öl för ett decennium sedan. Så här är det:
Hjärnan är en modellmaskin som gör modeller av all information den kan få tag på. Verkligheten som vi ofta refererar till är hjärnans modell baserad på information som den får från utsidan. Följdaktligen är även vi en del av den modellen. Övelevnads och fortplantingsvärdet av en bra modell är förstås oöverträffat. Och du är en del av just din modell, det du kallar för verkligheten.
Vetenskaparna håller med.
http://urplay.se/program/197090-var-manskliga-hjarna
https://www.amazon.com/Consciousness-Social-Brain-Michael-Graziano/dp/0190263199
Allt du någonsin kommer att komma i kontakt med är modellen av dig och det där utanför.
God Jul!
Oh! Glömde att förklara hur medvetandet kommer till. Så här kommer det:
SvaraRaderaHjärnan skapar en modell, verkligheten, och där ingår förstås kroppen. Hjärnan har förstås även tillgång till modellen, vilken modelleras, och blir den nya modellen, etc. Betraktaren som betraktar sig själv, i.e. medvetandet.
Slutsatsen blir förstås att varje kryp med en hjärna är mer eller mindre medvetet. Och det stämmer exceptionellt bra med observationer.
+1!
RaderaEnda och riktigt stora problemet är att vi själva inte kan veta hur bra vår modell stämmer med en yttre verklighet, dvs hur bra vår hjärna är på att avbilda en sådan, eftersom den enda bedömaren är vi själva, alltså ett moment 22.
SvaraRaderaVi skulle behövt en annan och oberoende bedömare än bara oss själva (to be peer reviewed), som kunnat påvisa brister i vår bedömning men en sådan finns ju tyvärr inte och resultatet blir därför många olika verkligheter som slåss om att vara den enda rätta. Man kan förneka existensen av en yttre verklighet eller inte låtsas om hjärnans begränsningar och bägge alternativen ger samma resultat; att den enda verkligheten är den som vi själva föreställer oss.
I ditt förra inlägg påstår du att "Allt du någonsin kommer att komma i kontakt med är modellen av dig och det där utanför" och det förnekar väl ingen, men det är ju detsamma som att vi inte vet någonting ö h t om något "där ute" förutom vår egen modell därav och då är vi tillbaka i vårt ursprungliga dilemma om vår hjärnas objektivitet.
Din slutsats visar att du pratar om något annat än medvetandet, sannolikt det vi kallar kognitionen och ett sådant misstag kan också förklaras utifrån frånvaron av en oberoende observatör av vårt tänkande.
Den kraft som håller reda på livet är det naturliga urvalet, som låter oss göra sådant som fungerar och utan att vi begriper hur eller varför, dvs helt utan något medvetande som alltså är helt överflödigt.
Det går inte att förklara medvetandet. Det blir liksom alltid trams.
SvaraRaderaKant arbetade ju med att dra tankens gränser i "Kritiken av det rena förnuftet". Vilka varseblivnings- och förstånds-gåvor har männsikan? Han var väl medveten om det vanskliga i sitt företag när han införde begreppen världen-för-mig och världen-i-sig, dessa begrepp är bara så kallade gränsbegrepp som är lite lagom nonsensartade. Både vägen mot det innersta jaget och vägen mot den yttersta verkligheten leder till avskalandet av alla mänskliga begreppsformer och varseblivningsformer och denna tomhet kallade Kant för världen-i-sig. Wittgenstein föredrog begreppen det osägbara och det sägbara i samma anda och uppmanande folk att "om det man inte kan tala om därom måste man tiga" eller i värsta fall använda nonsensord väl medveten om att de är nonsens kan man åtminstone hoppas att de ska hjälpa någon till högre upplysning...
Kants efterföljare Schopenhauer föredrog begreppen vilja/föreställning med samma innebörd som Kants lite tråkigare världen-i-sig/världen-för-mig. Nietzsche talade om den berusade och dansande Dionysos/det klartänkte och balanserade Apollon. Medvetandets register spänner alltså från Dionysos till Apollon där Dionysos är det ursprungliga och den egentliga livskraften. Vår civilization har däremot gjort Apollon till föredöme och vill ogärna kännas vid Dionysos.
Denna grundläggande begreppsdikotomi hittar man faktiskt runt hela jorden från många olika tider. Buddhisterna kallar det tex Maya(sken, illusion)/Brahman(världsanden). Buddhismen är väl antagligen den andliga rörelse som gjort störst nummer av dessa begrepp, men de har även förekommit i mer perifer form i de övriga världsreligionerna, mer om detta i "The perennial philosophy" av Aldous Huxley.
Låt mig vara lite apollonsk och rekommendera följande läsvärda artikel om oljebolagens finansiella läge:
https://srsroccoreport.com/end-of-the-u-s-major-oil-industry-era-big-trouble-at-exxonmobil/
Begriper mig inte på modenycken att den som sätter upp det mest visionära målet vinner uppskattning och respekt, trots att målet är ogenomförbart. President Kennedy gjorde egentligen tvärt om. Att sätta en människa på månen var svårt men genomförbart.
SvaraRaderaOm tekniken fortsätter att utvecklas kommer vi en dag ha en bosättning på Mars, men många svåra och tidsödande problem måste lösas först. Hur landar man t.ex. större föremål och levande människor på en himlakropp med betydande gravitation men nästan obefintlig atmosfär, och hur får man dit en raket för eventuell återresa.
Ett intressant och meningsfullt mål vore istället en permanent bosättning på månen eller kanske på en asteroid.
Ingen förstår, förutom alla överintelligenta bloggare.
SvaraRaderaJo, jag förstår faktiskt och tycker att det var bra och intressanta kommentarer och inlägg. Tack för en bra blogg.
SvaraRaderaI egenskap av amatörastronom och folkbildare inom astronomi uppskattar jag hjärtligt all form av utbildning i ämnet, men jag måste samtidigt påpeka en liten miss: vissa av avstånden du anger gäller från solen och inte från jorden. I skalan 1:10 000 000 000 (där solen ligger 15 meter bort och månen 4 centimeter bort) så befinner sig mars ungefär 23 meter från solen, men när den är som närmast oss handlar det "bara" om åtta meter. Men det är klart att det är längre än till månen. Dock är knappast avståndet det största problemet när det gäller att skicka människor till Mars, och jag håller fullständigt med om att det är totalt orimligt att försöka kolonisera andra himlakroppar som en sorts lösning på alla problem vi skapat på paradiset Tellus.
SvaraRadera