EU - ett imperium på dekis - del 1

Del 1: EU-imperiets förhistoria 1950-1991

Förhistorien till imperiet EU började 1950. Då lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman ett förslag om en överstatlig organisation för den franska och tyska kol- och stålproduktionen. 1951 undertecknades fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) mellan Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Syftet var att förhindra konflikter om de fransk-tyska gränsområdena samt att sätta produktionen av de för krigsindustri viktiga varorna kol och stål under gemensam övervakning. Alla de deltagande länderna hade bittra erfarenheter från Andra världskriget och man ville förhindra vidare krig.

EKSG 1952

1952 trädde fördraget om EKSG i kraft. Redan då hade man en gemensam "Höga myndigheten" (en föregångare till EU-kommissionen) som bestod av nio ledamöter och som kunde fatta beslut som var bindande för medlemsstaterna. EKSG hade även ett ministerråd (föregångare till EU:s ministerråd), en gemensam domstol (föregångare till EU-domstolen) och den rådgivande Gemenskapsförsamlingen (föregångare till Europaparlamentet). Höga myndigheten hade den verkställande makten (förutom beslutandemakten) och bestod (liksom nuvarande EU-kommissionen) av tjänstemän, som utsågs (till skillnad från politiker som väljs). I och med att det nu skapats tre överstatliga institutioner med makt över de deltagande staterna fanns förutsättningarna för denna maktstruktur att se en fördel i att förstärka sin egen makt. EKSG var det första lagret av komplex struktur som lades över de redan existerande komplexa strukturer som var varje medlemslands parlament, regering och domstolar.

De länder som deltog i EKSG såg fördelar med samarbeten även inom andra områden, t.ex. en tullunion liknande den som redan fanns inom Benelux (Belgien, Nederländerna, Luxemburg). 1958 skapade därför de sex länder som deltog i EKSG genom Romfördragen även den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). EEG bestod av en tullunion och en gemensam marknad och Euratom var ett samarbete kring kärnkraft. EEG och Euratom hade sina egna styrande kommissioner och ministerråd. Däremot delade man Gemenskapsförsamlingen och domstolen med EKSG. Till skillnad från EKSG låg den lagstiftande makten inom EEG och Euratom hos ministerrådet och kommissionen kunde endast föreslå och verkställa besluten. Besluten i ministerrådet fattades med kvalificerad majoritet, vilket betydde att ett motsträvigt land kunde köras över av de andra. Eftersom handel är så viktig del av ekonomin fick EEG:s institutioner för den gemensamma marknaden ganska mycket makt. Bildandet av EEG innebar alltså att en hel del makt försköts från medlemsländerna till den överstatliga organisationen. EEG blev ett ytterligare lager av komplex struktur.

Någon försvarsunion blev det inte även om det gjordes försök, men NATO tog rollen för militärt samarbete i Västeuropa. Dock skapades den militära samarbetsorganisationen VEU, men den blev aldrig särskilt viktig.

Andra europeiska länder såg fördelarna i att befinna sig innanför handelsmurarna till detta protoimperium och 1960 ansökte Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap. Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle var rädd för att USA skulle få för stort inflytande i Europa och var rädd för att Storbritanniens medlemskap i EEG skulle ge USA inflytande. Frankrike använde därför sin vetorätt mot nya medlemmar och det var först efter att de Gaulle försvunnit 1969 som man kunde ta in nya medlemmar.

1962 kom en av de viktigaste bitarna inom EEG igång, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken, men Frankrike under de Gaulle var motsträvigt och deltog inte i det gemensamma arbetet i bland annat ministerråd. Detta löstes genom Luxemburgkompromissen 1966, då medlemsstaterna fick vetorätt i frågor som var av nationell angelägenhet. Nu var vägen öppen för ytterligare makttagande.

1967 slogs genom ett fusionsfördrag EKSG:s och Euratoms institutioner samman med EEG:s. Därmed fick de centrala institutionerna en mer samlad makt, även om det formellt fortfarande rörde sig om tre separata gemenskaper.

EEG 1973

1967 ansökte åter Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap och med den nye franske presidenten Georges Pompidou 1969 kunde ansökningarna godtas. 1972 röstade norrmännen nej till EEG-anslutning i en folkomröstning - de hade tack vare sin nyfunna olja ekonomisk styrka nog själva. 1973 utvidgades EEG, EKSG och Euratom med de nya medlemsländerna Danmark, Irland och Storbritannien. Nu började det att likna ett imperium, som utvidgade sitt territorium. I och med att EEG nu innefattade alla Europas stora ekonomier blev det för mindre länder betydligt mer fördelaktigt och attraktivt att ansluta sig.

Europaparlamentets ledamöter tillsattes av medlemsländernas parlament i väntan på att man kunde komma fram till en överenskommelse om hur valsystemet skulle se ut. Till att börja med hade Europaparlamentet ingen makt, men 1970 fick det makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till hela budgeten. Europaparlamentet hade dock fortfarande ingen makt över den gemensamma lagstiftningen. 1976 kom medlemsländerna överens om hur valsystemet skulle se ut och 1979 hölls det första Europaparlamentsvalet genom allmänna och direkta val.

EEG 1986

Efter att den grekiska juntan fallit 1974, Portugal upplevt Nejlikerevolutionen 1974 och Spaniens diktator Franco dött 1975 öppnades dessa länders väg till medlemskap i EEG och EKSG. Samtliga tre länder var fattiga efter långa diktaturer och såg stora fördelar med att komma in i den europeiska gemenskapen och framförallt få ekonomiska bidrag. 1981 blev Grekland medlem och 1986 Spanien och Portugal. När man nu tog in tre länder som var betydligt fattigare (framförallt Grekland och Portugal) än de ursprungliga medlemmarna var man också tvungen att ge dem ekonomiskt stöd, vilket även då förhållandevis fattiga Irland fick del av.

Under 1980-talet skedde en politisk utveckling inom EEG, då ministerrådet och kommissionen såg möjligheten till nya maktstrukturer. 1983 uttalade ministerrådet första gången en målsättning om politisk union med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 1985 kom en nyckelperson i form av den tidigare franske finansministern Jacques Delors, som blev ny ordförande för kommissionen. Här ser vi hur en politisk EU-elit etablerats, då man utsåg politiker till kommissionärer, en praxis som fortfarande gäller. Under Delors påbörjades ett arbete för att förstärka samarbetet genom att förbättra den fria rörligheten. I sig var många av dessa reformer positiva, men de lade samtidigt grunden för allt mer maktkoncentration till EEG-nivån. En viktig symbol för detta var EEG:s officiella flagga, som antogs 1986. Nu skulle invånarna övertygas om att känna sig som européer!

1987 trädde den Europeiska enhetsakten i kraft, vilken stärkte EEG-institutionernas maktposition och fortsatte den gemensamma marknadens förvandling till ett imperium. Enhetsakten gjorde det lättare att ta gemensamma beslut mot trilskande medlemsländers vilja, genom att fler beslut kunde tas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Detta var en viktig maktförskjutning från medlemsländerna till EEG och tack vare den kunde kommissionen under Delors få igenom sina förslag. Enhetsakten utvidgade också samarbetet till att även omfatta utrikespolitiska frågor. Det enda land vars invånare fick folkomrösta om förslaget var Danmark, som röstade ja. Övriga länder tog inga sådana risker. Planerna för det slutliga maktövertagandet - den Europeiska unionen och eurovalutan - höll redan på att utformas. Under tiden byggdes också den centrala byråkratin ut med centrum i Bryssel.

EEG 1990

En viktig incident på vägen med konsekvenser långt senare blev järnridåns fall 1989. 1990 förenades dåvarande Östtyskland och Västtyskland. Tyskland fick därmed en tung ekonomisk börda på sig för att bygga upp det gamla Östtyskland till västnivå. Efter järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 ändrades maktförhållandena i Europa radikalt och EEG fick en betydligt starkare roll. Detta bekräftades av att de tidigare neutrala staterna Österrike, Sverige och Finland sökte medlemskap, vilket även Norge gjorde för andra gången.

I del 2 går jag igenom EU-imperiets historia under glansperioden från 1992 till 2004.