Makroekonomiska modeller byggda på sand

Bloggrannen Lars P. Syll citerar en text av Frances Coppola. Här har jag översatt den till svenska:

Olivier Blanchard, IMF:s chefsekonom, skrev nyligen:
"Vi inom området tänkte faktiskt på ekonomin som ganska linjär, hela tiden föremål för olika chocker, ständigt fluktuerande, men att den naturligt återvände till sitt stabila tillstånd med tiden. Istället för att tala om fluktuationer använde vi allt mer termen "konjunkturcykel". Till och med när vi senare utvecklade tekniker för att hantera icke-lineariteter så fortsatte denna generellt godartade syn på fluktuationer att vara dominerande."

Modellerna som utvecklades av de makroekonomiska utövarna återspeglade denna i huvudsak linjära syn. Blanchard fortsatte med att observera att även om makroekonomerna inte ignorerade möjligheten till extrema händelser av "den långa svansens risk", såg de dem som en sak från det förgångna i utvecklade länder... Om du får dina policy-inställningar rätt kommer de linjära modellerna att fungera.

Förutom att de inte kommer att göra det. Och det är för att dessa modeller inte är en realistisk syn på hur ekonomin verkligen fungerar. Representativa agenter är i själva verket inte representativa för någon. Rationella förväntningar drivs lika mycket av känslor som av logik...

Att banker utelämnades ur de ekonomiska modellerna, eller (ännu värre) att deras pengaskapande funktion modellerades felaktigt, gjorde det omöjligt för mainstream-ekonomer att förstå betydelsen av den uppbyggnad av krediter som ledde till Finanskrisen. Varningarna kom främst från människor utanför ekonomins huvudfåra, särskilt Hyman Minskys efterföljare. Efter krisen blev Minskys "finansiella instabilitetshypotes", som länge hade förpassats till en dammig hylla i ett mörkt skåp, plötsligt heta nyheter. Det var inte förvånande, eftersom vi just hade genomlevt något som såg väldigt mycket ut som ett "Minsky-ögonblick".

Uppenbarligen var uteslutandet av finansindustrin ur de makroekonomiska modellerna en stor försummelse. Lika uppenbarligen var det faktum att de flesta makroekonomer inte förstod (och fortfarande till stor del inte förstår) mekanismerna för hur pengar skapas och sprids i den moderna penningekonomin ett stort, stort problem. Centralbankerna lägger nu till finanssektorn till de befintliga DSGE-modellerna, men detta börjar inte ens att ta itu med den grundläggande icke-lineariteten hos penningekonomier vars hjärta är ett finansiellt system som inte bara ibland utan för det mesta är långt från jämvikt. Tills makroekonomerna förstår detta kommer deras modeller att förbli bristfälliga.

Några av de mest inflytelserika människorna inom makroekonomi har tillbringat sina liv med att utveckla teorier och modeller som har visat sig att vara i bästa fall bristfälliga och i värsta fall farligt felaktiga. Olivier Blanchards upprop för beslutsfattare att sätta sin policy på så sätt att linjära modeller fortfarande kommer att fungera ska ses för vad det är - ett desperat rop från en åldrande ekonom som upptäcker att grunderna som han har byggt sin karriär på är gjorda av sand. Han är långt ifrån ensam.