Fortsatt bankdöd i USA

Mindre banker i USA fortsätter att falla som käglor. Bankstängningarna sker på fredagar, och i fredags var sista fredagen i juni, så nu har vi data för första halvåret 2009. Diagrammet nedan visar antalet fallerade banker per månad (gula staplar, vänster skala) och deras totala tillgångar (blå staplar, höger skala, miljoner dollar).
Det gäller alltså banker som stängts av FDIC, den amerikanska bankgarantin. Som synes ser trenden ut att vara ökande i genomsnitt. Sedan årsskiftet har 45 amerikanska banker stängts, och sedan finanskrisens början sommaren 2007 har 72 banker fallerat.

Störst av alla var Washington Mutual, som togs över av JPMorgan Chase i september 2008, med runt 300 miljarder dollar i tillgångar, vilket är orsaken att jag inte gjort diagrammet ovan längre bak, då det totalt stör ut de blå staplarna.

Nå, så länge så här många banker fortsätter att falla i USA varje månad anser jag det vara för tidigt att ropa "faran över" vad gäller denna finanskris.

Två roliga videor

Jag råkade hitta följande två animerade filmer om finanskrisen. Bra för att lätta upp stämningen så här i sommartider.

Zombie Bank

Wall Street Executive Air

Vägar istället för bostäder?

Jag läser idag att bostadsbyggandet slår i botten och första kvartalet i år var det sämsta på tio år. Under 2009 kommer enligt Boverkets prognos 17000 nya småhus och flerbostadshus att påbörjas, jämfört med 21900 under 2008. Boverket räknar dock med att vi ska se botten denna sommar. Dåliga tider för byggföretag inom bostäder, alltså. Trenden överensstämmer med vad vi har sett i USA, där bostadsbyggandet sjunkit kraftigt. Vi i Sverige ligger bara lite efter på kurvan.

Apropå bostäder meddelade Boverket idag också att det år 2008 såldes nästan dubbelt så många hyreslägenheter som år 2007. Ungefär hälften såldes till privatvärdar och hälften till bostadsrättsföreningar. Låt mig gissa att vi kommer att få se en förändring av denna trend framöver, när kreditkris och lågkonjunktur slår mot både fastighetsbolag och presumtiva bostadsrättsföreningar.

Samtidigt läser jag att det är högtryck för vägbyggare och även en hel del järnväg byggs också. Vägverket passar på när det är lågkonjunktur och de kan få ut mycket väg för de satsade pengarna, då priserna är låga. Så bostadsbyggarna får väl omskola sig till väg- och järnvägsbyggare.

Bloggrannen Cornucopia påpekar att dessa vägsatsningar är tveksamma i ljuset av peak oil. Jag håller med. Bilfabriker och nya bilvägar är det sista vi behöver så här på oljetoppen. Det räcker gott med de vägar vi har, eftersom biltrafiken med största sannolikhet kommer att minska framöver i spåren av dyrare bensin och diesel. Efterhand som den globala oljeproduktionen minskar kommer man istället att behöva prioritera underhåll av den befintliga infrastrukturen. Ju mer vi har att underhålla, desto svårare blir det att hålla allt i vettigt skick. Därför ska vi inte förbygga oss nu.

När man nu ändå satsar på byggen, så borde man istället satsa pengarna på sådan infrastruktur som har någon framtid för sig. Att bygga bort oss från oljesamhället kräver, som jag påpekade i räkneexemplet på energiersättning, stora satsningar av olika slag, förutom ren energibesparing. Alltså inga fler vägar, utan istället järnvägar, spårvägar och kanske trådbussar.

Apropå energi och byggen noterade jag häromdagen också att solceller på villataket är en förlustinvestering trots att staten sponsrar 60 procent av investeringen. Nej, solceller är nog tyvärr ingen rimlig lösning på just Sveriges energibehov, även om de kan ge ett energibidrag i länder närmare ekvatorn. Och solceller lär inte heller bli billigare med på sikt ökande oljepriser, utan tvärtom dyrare, eftersom det går åt en massa oljebaserad energi för att ta fram dem. Produktionskedjan från dieseldrivna fordon i gruvor via diverse fabriker fram till den dieseldrivna lastbil som levererar dem till slutkunden drivs till stor del på oljeprodukter.

Optimistiska företag

Tydligen så tror nu allt fler inom storbolagen på en vändning. Även om läget beskrivs som dåligt så tror två av tre i Riksbankens intervjuer att botten är nådd, vilket ju får anses vara positivt.

Även i mitt eget arbete märker jag faktiskt att kunderna drog lite väl hårt i nödbromsen runt årsskiftet och att det sen visat sig att det faktiskt inte var riktigt så illa. Men jag ser inte heller några tecken på förbättring, bara att det inte var så illa som det verkade för några månader sedan.

Frågan är nu om det blir någon vändning. Jag tror att det kommer att dröja, eftersom det fortfarande finns alltför mycket skräp som måste rensas ut i världsekonomin. Men man kan ju alltid hoppas att det blir lite bättre.

När nu strålkastarljuset förflyttat sig bort från Lettland, så kan man undra var det kommer att fokuseras härnäst, och hur många kackerlackor som gömmer sig i nästa mörka hörn. Kanske blir nästa fokus de s.k. PIGS-länderna, det vill säga Portugal, Italien, Grekland, Spanien. I de ekonomierna finns mycket osunt.

Nästa steg - kommersiella fastigheter

Idag kom statistik som visar att marknaden för kommersiella fastigheter blivit iskall. Antalet stora affärer (mer än 100 miljoner kronor) sjönk med 87% jämfört med samma kvartal förra året.

Det är inte så konstigt att detta händer. Jag har ju tidigare skrivit om bostadsbubblan, men nästa naturliga steg i lågkonjunkturen är ju att även de kommersiella fastigheter faller. Efterfrågan på lokaler sjunker ju när konjunkturen viker. Tydligen har hyrorna sjunkit med 10% i Stockholm.

Att sen fastighetsbolagen får svårare att få lån för att bankerna håller i pengarna gör ju inte saken bättre.

Många fastighetsbolag ångrar idag säkert också sina investeringar i köpcentrum de senaste åren.

I USA ser vi redan en allvarlig kris för kommersiella fastigheter, där köpcentrumägaren General Growth Properties gjorde den största fastighetsbolagskonkursen i USAs historia i mitten av april.

Frågan är nu när krisen blir riktigt allvarlig för de svenska fastighetsbolagen. Än så länge verkar de ju klara sig - man hör inte så mycket om dem i nyheterna.

Biobränslenas begränsningar

Jag skrev i förra veckan i min genomgång av alternativen till oljan att användningen av biobränslen begränsas av mängden tillgänglig biomassa.

Grundproblemet vad gäller biobränslen är att man inte kan få ut mer energi än vad som produceras av växternas fotosyntes. Detta gör att det inte finns någon fysisk möjlighet att ersätta mer än några procent av vår oljeförbrukning med biobränslen.

I mitt räkneexempel på energiersättning räknade jag aldrig närmare på biobränslen, men här kommer en snabb kalkyl för att visa exempel på hur mycket man kan få ut av biobränslen.

Den biomassa vi har mest av i Sverige är skog. Den totala årliga tillväxten i Sveriges skogar är cirka 96 miljoner m³sk. Denna har ett energiinnehåll på cirka 138 TWh eller motsvarande 81 miljoner fat olja. Sveriges årliga förbrukning av petroleumprodukter är enligt Energimyndigheten runt 200 TWh eller motsvarande 118 miljoner fat olja. Så inte ens om vi bränner upp hela Sveriges årliga skogstillväxt får vi ut lika mycket energi som av den olja vi använder per år.

Sen ska vi inte glömma att biomassan måste omvandlas till någon form som är användbar för att ersätta oljeprodukter, t.ex. metanol, vilket ger energiförluster på vägen. Så ska vi inte heller glömma att vi inte kan bränna upp hela skogstillväxten, eftersom vi vill ha större delen till andra användningar, t.ex. pappersmassa och trävaror. Vi kan kanske högst använda något tiotal procent av skogstillväxten till energiproduktion. Det finns ju andra biobränslen, t.ex. jordbruksprodukter eller -biprodukter, men storleksordningen på de bidrag de kan ge till energiförsörjningen är densamma eller mindre.

Är det fortfarande någon som tror att biobränslen kan ersätta mer än runt 10% av oljan?

Den globala oljeexporten

Apropå Cornucopias diagram över den global oljeproduktionen som jag nämnde häromdagen, så finns det ett annat viktigt diagram, nämligen över total oljeexport, dvs hur mycket olja som finns tillgänglig på världsmarknaden, när oljeproducentländerna själva har slörpat i sig sin andel. Jag har plockat följande diagram från senaste Oilwatch Monthly, som ges ut av ASPO Netherlands.
Här syns de senaste årens platå tydligt. Notera också särskilt att den globala produktionstopp som sattes i juli 2008 inte motsvaras av någon topp i exportdiagrammet, utan tydligen "åts upp" av oljeproducentländerna själva.

Varför är exportsiffrorna så intressanta, kan den oinvigde fråga sig. Jo, för att det är exporten som styr världsmarknadspriset på råolja. Det finns ytterligare ett problem som tillkommer ovanpå själva oljeproduktionstoppen, nämligen att konsumtionen i oljeutvinningsländerna ökar, vilket ibland minskar exporten redan innan utvinningstakten börjar minska. Praktexemplet är USA som blev nettoimportör av olja långt innan den egna produktionen toppade år 1970.

För oss i icke-oljeutvinnande Sverige är diagrammet ovan egentligen det mest intressanta, eftersom det är den olja som finns kvar för oss att dela med alla andra icke-oljeutvinnande länder i världen.

En annan intressant sak som man ser i rapporten Oilwatch Monthly är att det för tillfället tycks finnas en reservkapacitet hos OPEC på fyra till sex miljoner fat per dag. Om denna reservkapacitet verkligen finns där betyder det att världen kanske kan hålla sig kvar runt platånivån något år till, trots branta produktionsnedgångar i t.ex. Mexiko.

I rapporten påpekas också att det idag behövs energin från cirka 6 liter olja för att pumpa upp ett genomsnittligt fat olja (159 liter), mot endast 3 liter i början av 1990-talet. Detta är ett problem som ofta inte nämns i media och som ekonomer ofta inte har förstått. När vi går mot dyrare olja (alltså svårare att utvinna) går det åt mer och mer energi för att utvinna den. Detta viktiga begrepp brukar kallas EROEI (Energy Returned On Energy Invested). I början av 1990-talet låg alltså genomsnittlig EROEI för olja på 53 (159 delat med 3), men idag är vi nere på EROEI runt 26. När genomsnittlig EROEI sjunker går allt mer av den globala oljeproduktionen åt till att utvinna olja, som därmed blir allt dyrare i en självförstärkande process. Vid EROEI 1 upphör förstås alla möjligheter att försöka utvinna oljan, men långt innan dess får vi allvarliga problem.

Låg revolutionsrisk i Iran

Iran ligger just nu i topp på nyhetsrapporteringen. Oppositionskandidaten Mir Hossein Mousavi kräver omval, stora demonstrationer, tårgas, vattenkanoner, skottlossning. Nu frågar sig kanske en del oljemedvetna om denna utveckling innebär några uppåtrisker för oljepriset.

Egentligen var väl valet bara ett spel för gallerierna. I realiteten styrs Iran av det så kallade "Väktarrådet" och ayatolla Khamenei. Så länge Khamenei lever (han är utsedd på livstid) och väktarrådet har kvar sin roll så lär vi inte få se någon förändring i Iran.

Bitte Hammargren på SvD går igenom förutsättningarna för vart protesterna i Iran kan leda. Den kanske viktigaste punkten hon tar upp är att för att det ska bli en revolution måste delar av revolutionsgardisterna, basiji-milisen och polisstyrkorna byta sida, vilket ännu inte har skett. Så länge de får ordentligt betalt, så lär det nog inte heller ske, utan nuvarande makthavare kan fortsätta med deras stöd. Risken finns istället att hela proteströrelsen slutar i ett stort bakslag för oppositionen med många fängslade, och att den styrande konservativa religiösa falangen stärks.

Oljan då? Iran är världens fjärde största oljeproducent (efter Saudiarabien, Ryssland och USA) med cirka 4 miljoner fat råolja per dag, vilket är knappt 5% av världsproduktionen. Skulle det, vilket just nu alltså verkar osannolikt, bli revolution i Iran, skulle troligen oljepriserna rusa i höjden. Uppenbarligen prisar inte de globala oljemarknaderna in någon större sannolikhet för en sådan händelse, eftersom oljepriset inte gjort något drastiskt hopp uppåt efter valet och protesternas början. De prisrörelser vi hittills sett får väl anses ligga inom den volatilitet som vi normalt haft de senaste månaderna, dvs upp eller ner en till fyra procent per dag.

Men även om en revolution i Iran just nu verkar utesluten, så skulle protesterna möjligen kunna orsaka störningar i oljeproduktionen av olika orsaker. Det verkar dock inte som om så är fallet, utan oljeproduktionen befinner sig långt från demonstranternas sammanstötningar med polis och andra maktens tjänare i Teheran och andra större städer. Tack vare pengarna från oljan kan därmed ännu en av världens förtryckarregimer troligen överleva ett bra tag till.

Midsommar

Nu struntar vi i finansiell kollaps,
och tager oss istället en snaps!

Energiersättning - ett räkneexempel

I förrgår talade jag om hur svårt det blir att ersätta den vikande globala oljeproduktionen. Idag har jag ett konkret räkneexempel för att visa svårigheten.

Idag förbrukas globalt cirka 85 miljoner fat olja per dag, vilket blir cirka 31 miljarder fat olja per år. Det motsvarar i energi drygt 52000 terawattimmar (TWh) per år. Låt oss vara optimistiska och anta att den globala oljeproduktionen bara minskar med 4% per år. Då ska vi ersätta drygt 2000 TWh energiproduktion per år.

Låt oss vidare anta att 20% av denna nya energiproduktion kommer från kärnkraft, 20% från kolkraftverk, 20% från vindkraft, 10% från vattenkraft, 10% från vågkraft, 10% från solceller och 10% från biobränslen. Det skulle innebära att världen måste

• Ta 48 kärnkraftverk à 1000 MW i produktion per år.
• Bygga 96 stora kolkraftverk à 500 MW per år.
• Bygga drygt 27000 vindkraftverk à 5 MW per år.
• Utöka sin vattenkraftproduktion med cirka 8% per år.
• Bygga runt 32000 vågkraftverk à 750 kW per år.
• Bygga ut solcellskraftverk med sju gånger den i EU år 2006 totalt installerade kapaciteten.
• Biobränslena har jag inte orkat räkna på, men siffrorna blir lika enorma.

Om vi räknar in effektiviseringar av energianvändningen som kompenserar hälften av oljeproduktionens nedgång blir det ändå 24 kärnkraftverk, 48 kolkraftverk, 13500 vindkraftverk och 16000 vågkraftverk, samt en massa vattenkraft, solkraft och biobränsleproduktion som ska färdigställas per år. Ändrar vi proportionerna mellan energislagen blir det ändå helt orimligt stora investeringar som måste göras. Den enda energiproduktionsform som möjligtvis kan hålla denna utbyggnadstakt är kolkraft, men kolkraft och kolgruvor är oerhört smutsiga och kol är som bekant också en ändlig resurs.

Vi måste alltså inse att världen nu måste ställa om till en betydligt lägre energikonsumtion. Detta kommer troligen att "sköta sig självt" genom så kallad "demand destruction", alltså att energianvändningen minskar på grund av för höga priser.

Vi i västvärlden måste därmed ställa in oss på minskad konsumtion. Så gott som allting kommer att bli dyrare, eftersom så gott som allting som vi köper kräver mycket energi för att produceras.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma att större delen av alla transporter i världen sker med oljebaserad energi och här blir det svårt att ersätta med andra energikällor, eftersom det förutom investeringar i energiproduktion kräver stora investeringar i nya transportsystem. Detta kommer framöver att innebära att mängden transporter i världen måste minska. Vi går därmed mot en deglobalisering, där lokalt producerade varor gradvis kommer att bli billigare än de som kräver långväga transporter.

Hoppsan!

Idag kom siffrorna för den lettiska centralbankens stöd för den lettiska valutan under förra veckan, och de var överraskande.
Centralbanken har alltså vänt trenden och istället sålt av en massa lat. Och inga måttliga mängder - så mycket har inte sålts av sedan juni 2007 och under en enskild vecka har så mycket inte sålts av sedan statistiken på hemsidan börjar i januari 2007.

Jag hade väntat mig att stödköpen av laten skulle ha minskat förra veckan, då det kom positivare nyheter från Lettland, men denna totalomvändning till stödsälj är överraskande. Lite väl tvär vändning, kan det tyckas. Frågan är hur fortsättningen kommer att se ut. Fortfarande har dock Latvijas Banka stödköpt lat för totalt 1,9 miljarder euro sedan september 2008.

Vi ska inte heller glömma att den lettiska overnight-interbankräntan RIGIBOR sjönk från 24,6% i fredags till 8,6% idag. Bort från paniknivåerna, alltså.

Det ser i alla fall ut som att det akuta devalveringshotet är avvärjt.

Peak oil och energialternativen

Cornucopia publicerade för några dagar sedan en fin graf över den globala oljeproduktionen. Där ser man tydligt att oljeproduktionen befunnit sig i en platåfas sedan 2005, med en sista spik förra sommaren. Det är ytterst tveksamt om med vi med nuvarande världsekonomiska läge kommer att få de investeringar gjorda som behövs för att hålla produktionen uppe, och därför tror nu många bedömare att produktionstoppen från sommaren 2008 faktiskt var "peak oil" eller den globala oljeproduktionstoppen. Många av världens största oljeproducenter befinner sig nämligen redan i nedgångsfasen, t.ex. Norge och Mexiko. I november 2008 kom IEAs årliga rapport World Energy Outlook där man räknar med en genomsnittlig produktionsminskningstakt på 6,7% per år, vilken ökar till 8,6% år 2030. Detta om inga nya investeringar i oljeutvinning kompenserar produktionsminskningarna från befintliga oljefält. Läs mer i mina kommentarer till rapporten, där jag bland annat kommer fram till att den nya oljan kommer att kosta runt $140/fat om man följer IEAs beräkningar. Om man överhuvudtaget skulle lyckas hålla produktionen uppe, alltså.

Följdfrågorna blir - vilka alternativa energikällor till oljan finns det? Hur användbara är de? Vilka problem finns med dem?

Kortfattat kan sägas att ingen kombination av alternativen till oljan inom rimlig tid kan ersätta den energiförbrukning vi har idag. Ett av de viktigaste problemen med de alternativa energikällorna är att det är svårt att använda dem för att ersätta oljan för transporter. Många av de alternativa energikällorna genererar elektricitet, vilket i och för sig kan användas för att driva tåg och andra fordon, men det blir energiförluster på vägen och dessutom kräver det investeringar i ett helt nytt transportsystem. Ett annat stort problem är att det krävs gigantiska investeringar för att få igång ny energiproduktion i den skala som behövs för att ersätta oljan.

Nå, nu går vi igenom alternativen mer i detalj, för att ni ska få se hur läget är.

Fossilgas (även eufemistiskt kallad naturgas) är också en ändlig energikälla, som dessutom kommer att passera sin produktionstopp snart. Ju mer världen börjar att använda gas, desto snarare kommer produktionstoppen även för fossilgas. Dessutom är transport av fossilgas inte helt okomplicerad. Antingen går den via långa rörledningar från produktionsfältet till konsumtionsstället, eller så måste den kylas ner kraftigt och fraktas med särskilda fartyg, vilket är en mycket energikrävande process som kräver dyrbara investeringar. Därför förbrukas större delen av fossilgasen på samma kontinent där den utvinns.

Kolkraft är smutsig och miljöfarlig. Kolgruvor ställer till stora miljöproblem. Många av dagens kolgruvor är dagbrott som förstör hela trakter. De mest lättillgängliga koltillgångarna har redan utvunnits och de som finns kvar kräver stora investeringar för att kunna utvinnas. Inte nog med det, världens kvarvarande kolreserver verkar vara mycket optimistiskt beräknade. Dessutom kräver dagens kolgruvor dieseldrivna fordon för att det ska brytas något kol.

Kol kan inte direkt ersätta olja för transporter. Man kan framställa syntetisk bensin ur kol, men det är en energikrävande process. Man kan självklart damma av en massa gamla ånglok eller bygga nya, men en sådan omställning kräver tid och kan inte direkt ersätta transporter med lastbil, buss och personbil.

Kärnkraften framställs av många som en tillfällig lösning på problemen med minskande oljetillgång. Ett problem är att även kärnbränslet uran är en ändlig resurs, som kommer att ta slut mycket snabbt om världen bygger ut mer kärnkraft. Ett annat problem är att kärnkraftverk är mycket dyra att bygga och det tar dessutom mycket lång tid. För att ersätta oljekonsumtionen krävs enorma mängder med kärnkraftverk och man skulle ha behövt börja bygga dem för flera år sedan.

Världsproduktionen av uran toppade runt 1980 för att sedan minska. Skillnaden mellan tillgång och efterfrågan har sedan 1985 täckts upp med "överblivet" militärt uran. För att försörja de hundratals nya kärnkraftverk som skulle behövas för att ersätta oljan skulle en mängd nya urangruvor behöva öppnas. Att öppna en ny gruva tar tid och processen skulle även här ha satts igång för flera år sedan om man vill ersätta oljan.

Kärnkraften har även sina avfallsproblem, som enligt många inte har någon tillfredsställande lösning ännu. Miljöproblemen gäller även i hög grad urangruvorna. Vem vill bo granne med en sån?

Vindkraft då? Ett stort vindkraftverk på 5 MW kan under gynnsamma förhållanden producera energi motsvarande 9000 fat olja per år. Världens oljekonsumtion har de senaste åren varit runt 85 miljoner fat per dag. För att ersätta dagens oljekonsumtion skulle det krävas mer än 3 miljoner stora vindkraftverk, som kostar oräkneliga miljarder att bygga. Ska vi ersätta 6% av världens oljeförbrukning blir det 180 000 stora vindkraftverk som ska byggas per år. Det innebär ungefär hundra gånger dagens utbyggnadstakt. Dessutom har vinden den tråkiga egenskapen att den inte blåser lika mycket hela tiden, så det krävs en massa reservkapacitet för elproduktion med annat än vind, de dagar det inte blåser så mycket. Vindkraft kan alltså bara användas för att ersätta en liten del av världens oljekonsumtion.

Vattenkraften i Sverige kan inte byggas ut särskilt mycket mer om vi inte ska offra våra sista orörda vattendrag. Även om vi skulle offra dem, så skulle det bara ge ett marginellt bidrag jämfört med den olja vi förbrukar. Detsamma gäller resten av världen.

Tidvattenkraft är inte aktuellt annat än på vissa platser i världen. Det kan dock ge ett marginellt bidrag till energiförsörjningen i vissa länder.

Vågkraft kan byggas ut, men kräver liksom vindkraft stora investeringskostnader. Den kan inte heller totalt sett ge särskilt stort energibidrag, jämför räkneexemplet för vindkraft.

Solceller har problem med begränsade resurser för att producera dem. Liksom för vindkraft är problemet att det krävs enorma mängder med solceller för att få fram så mycket energi som finns i den olja som världen dagligen använder. Det kommer att ta tid och kräva väldiga mängder råvaror att bygga dessa solceller. Kiselindustrin har idag inte den kapacitet som krävs för att framställa så mycket kisel till solceller, om man skulle lyckas skala upp tekniken för att göra solceller utan sällsynta ämnen som indium och tellur. Det är också tveksamt om de kan bygga ut en sådan kapacitet under en överskådlig framtid.

Vätgas är inte en energikälla. Det är en energibärare, på samma sätt som elektricitet. Det finns ingen vätgas att utvinna på jorden, utan den måste framställas på något sätt, t.ex. genom elektrolys av vatten eller ur naturgas. Denna framställning ger enorma energiförluster - det är mycket effektivare att använda elektriciteten eller gasen direkt. Allt tal om vätgasdrivna fordon eller bränsleceller som alternativ är helt enkelt bluff!

Biobränslen finns av många slag - ved, halm, etanol, "biodiesel" (RME), rötgas.

För uppvärmning av hus är biobränslen, t.ex. ved eller flis, utmärkta alternativa energikällor.

För transporter måste man ha någon form av flytande bränsle. Här har det talats mycket om etanol och "biodiesel" de senaste åren. Tyvärr har de stora problem.

Etanolframställning ur spannmål är energimässigt direkt olönsamt. Om all energi som går in i processen räknas in så går det enligt vissa beräkningar åt mer energi än vad man får ut! Det behövs energi för drivmedel till traktorer, konstgödsel, transporter och inte minst till etanoltillverkningen. Etanol som bränsle är en bluff! Den kan endast bli ekonomiskt lönsam tack vare att vi har tillgång till billig olja och naturgas.

Etanolframställning ur cellulosa är ännu under utforskning och det finns ingen fungerande teknologi ännu.

Framställning av etanol ur sockerrör i tropiska länder som Brasilien ger ett bra energinetto, men när världens olja tryter vill nog brasilianarna behålla sin etanol själva!

"Biodiesel" framställs av olja (ur oljeväxter som raps) och metanol. Även den ger ett lågt energiutbyte om all ingående energi räknas in, men det verkar dock ge mer energi än vad som sätts in, till skillnad från etanol.

Biobränslen kräver mark att odlas på. I en framtida värld med matbrist kommer marken att behövas för att odla mat istället. Rötgas (biogas) är det enda biobränslet som inte har några sådana bieffekter.

Grundproblemet vad gäller biobränslen är att man inte kan få ut mer energi än vad som produceras av växternas fotosyntes. Detta gör att det inte finns någon fysisk möjlighet att ersätta mer än några procent av vår oljeförbrukning med biobränslen.

Fusionskraft finns ännu inte i form av en fungerande anläggning. Frågan är om den någonsin kommer att fungera. Om det är tekniskt möjligt ligger storskalig produktion i alla fall många årtionden i framtiden.

Sammanfattningsvis kan sägas att ingen kombination av alternativen till oljan inom rimlig tid kan ersätta den energiförbrukning vi har idag. Därmed blir det enda riktiga alternativet till oljan att spara energi på olika sätt, till exempel genom att minska på transporterna. Världen som helhet måste också räkna med sänkt levnadsstandard framöver, när energin blir dyrare. För oss i västvärlden innebär det att vi måste skära ner på vår konsumtion av prylar. För världens fattigaste, t.ex. de hundratals miljoner som inte ens har tillräckligt med mat, innebär sänkt levnadsstandard en katastrof.

Tror du inte på mig? Om du tänker säga emot, se till att hitta väl underbyggda beräkningar för alternativen, för jag har kollat upp detta noggrannt under några år. Den som vill läsa mer rekommenderas att besöka t.ex. Energy Bulletin eller The Oil Drum.

En titt på räntorna

Räntemarknaderna runt om i världen ger ofta goda indikationer om vad som är på gång att hända i ekonomin, så därför tänkte jag titta lite på vad som hänt i veckan, med lite utvikningar omkring ämnet. Vill du förstora något av diagrammen, klicka på det.

Lettland
Vi börjar med landet som varit i fokus den senaste tiden - Lettland. Sedan i måndags, då jag frågade mig var det ska sluta har interbankräntan stigit ytterligare, trots den gångna veckans något positivare tongångar från Lettland.
Overnight-räntan är nu uppe i nära 25% och enmånadsräntan är inte långt efter. Det höga ränteläget beror till stor del på den likviditetsbrist som råder på den lettiska marknaden. Likviditetsbristen orsakas i sin tur av centralbankens stödköp för att hålla latens fasta valutakurs emot euron.
Än så länge finns inga data publicerade för förra veckans stödköp, utan bara fram till 5 juni, så vi vet ännu inte om ökningen fortsätter. Från september fram till 5 juni har Latvijas Banka stödköpt sin valuta för sammanlagt över 2 miljarder euro, vilket är i storleksordningen 10% av BNP! Att det inte är hållbart är uppenbart, frågan är bara till vilken absurditetsgrad detta kan drivas.

USA
Hoppar vi över Atlanten till USA, ett land som också har många fattiga, så kan vi notera att uppgången i räntorna för längre löptider mattats av en aning.
Ändå har räntan på 10-åriga amerikanska statsobligationer nu stigit från 2,5% vid årsskiftet till runt 3,8% nu, och det är denna ränta som styr en stor del av bolåneräntorna. Det ser inte ljust ut med andra ord. Det är intressant att notera det relativt stora neråthacket i 10-åringen i mars i år, som orsakades av Federal Reserves försök att köpa ner de långa räntorna. Vad som hänt sedan visar att alla sådana former av stödköp bara kan ge en högst tillfällig lindring. Marknaden bestämmer till slut vad som händer, och centralbanken är ganska maktlös på detta område.

Man kan även se små uppåtryck nyligen på de kortare löptiderna. Frågan är bara om detta är början på en trend eller bara en tillfällig sak.

Som jag påpekade i slutet av maj så beror inte de höjda amerikanska räntorna på minskad tilltro för USAs betalningsförmåga, eftersom räntan på inflationssäkrade amerikanska statspapper har hållit sig ganska konstant. De höjda räntorna beror helt enkelt på ökade inflationsförväntningar eller på minskad efterfrågan av andra orsaker, t.ex. att investerare den senaste tiden valt andra tillgångsslag.

Sverige
Här i Sverige är läget fortfarande lugnt för interbankräntan.
Tremånaders STIBOR har som synes hållit sig ganska lugn. Ingen panik här ännu, alltså. Inte heller för svenska statsobligationer och statsskuldsväxlar kan man se några större rörelser. De korta räntorna håller sig fortsatt låga.
Däremot har som synes räntan på den tioåriga svenska statsobligationen rört sig ungefär som den amerikanska, d.v.s. från runt 2,5% runt årsskiftet till nu en bit över 3,5%.

Rapport från arbetsförnedringen

Idag har jag en gästskribent, nämligen min sambo, som rapporterar från ett besök hos den tjänstvilliga myndighet som förser alla arbetslösa med jobb ;-)

---

Rapport från arbetsförnedringen
Det är dags igen. Trots att jag hade försökt under några månader att få ett nytt jobb och börjat direkt efter beskedet att min tidsbegränsade anställning inte skulle förlängas, har jag den här gången ingenting på gång och min sista arbetsdag närmar sig. Jag ringer Arbetsförmedlingen för att jag vill vara väl förberedd den här vändan. Förra och enda erfarenheten av denna myndighet har inte lämnat ett intryck av effektivitet och välfungerande verk men jag har bara ett vagt minne av händelserna då och det har gått några år sedan dess, så allt skulle kunna vara annorlunda nu.

Jag ringer alltså och förklarar att min första arbetslösa dag inträffar på midsommarafton och att jag vet att jag behöver vara inskriven för att ha rätt till arbetslöshetsersättning. Jag får svar att det är bara att komma dit dagen efter min sista arbetsdag.
- Jaha, då har ni öppet på midsommar?
- Nej, det är stängt.
- Då kan jag komma efter midsommarhelgen?
- Det får inte vara någon glapp emellan för att ha rätt till a-kassa.
- Nä men, kan jag registrera mig tidigare då, några dagar innan min sista arbetsdag?
- Ja.
Den första kontakten med myndigheten lämnar mig lite förbryllad. Kunde den återhållsamma telefonisten inte ge mig informationen direkt utan att jag behövde dra den ur henne?

Jag ringer en gång till för säkerhets skull och får tag i en väldigt trevlig och hjälpsam människa som bekräftar att jag kan skriva in mig i förväg, och när jag frågar om jag ska tänka på nåt särskilt säger hon att jag behöver ta med mig all dokumentation såsom intyg och betyg, allt som jag har om utbildning och andra anställningar. Hon tipsar mig även att komma i god tid innan kontoret öppnar för att köerna kan bli långa.
- Undvik måndag, då är det första dagen när alla skolorna är stängda och det kan bli fullt med ungdomar.
Upplivad och väldigt tacksam lägger jag på luren. Jag kommer att vara väl utrustad för att göra mitt besök kort och produktivt.

När jag anländer till Arbetsförmedlingen har kontoret just öppnat och mycket riktigt finns några arbetssökande redan på plats. Vissa sitter vid datorerna medan andra har klumpat ihop sig vid ingången i en liten grupp och står och väntar. Jag letar efter en nummerlappsautomat utan att hitta den. Efter att ha tittat omkring i hela rummet en lång stund frågar jag om det inte finns några nummerlappar att ta. Personen närmast mig rycker på axlarna utan ett ord. Jag vänder mig då till gruppen runt omkring mig men jag får bara nyfikna och trötta blickar, tystnaden börjar bli lite kuslig. Jag bestämmer mig får att få en förklaring och stoppar den enda anställda som syns i denna del av salen medan hon snabbt slingrar sig in i sitt rum. Hon talar om för mig att hennes kollegor inte har kommit ännu, de kommer att dela ut nummerlapparna. Min spontana tanke är att detta är en väldigt opraktiskt lösning.

Gruppen blir större under tiden, flera personer droppar in och tittar sig omkring lite osäkra, vi måste vänta tills den rätta ansvarige kommer trots att kontoret redan är öppet och operativt.

Plötsligt virvlar det av rörelse i rummet, några tjänstemän stegar mot den svällande gruppen och börjar dirigera oss som trafikpoliser, andra kretsar liksom flitiga myror med ogillande min runt med papper i handen och ignorerar oss, vissa står och pratar med varandra helt oberörda bredvid datorerna, en anställd vänder sig mot oss och ropar "Maria" flera gånger utan att få något svar. Hon är tydligen missnöjd och jag får en känsla av en maträtt som blir uppropad av en irriterad servitris. En av de första besökarna närmar sig en anställd och börjar prata. Det blir som en signal för hela gruppen som löser upp sig. En nyanländ kvinna går raskt före alla och stoppar en av de snurrande tjänstemännen. Bara några få besökare står fortfarande kvar och väntar men det finns ingen ordning längre och flera nya små grupper formar sig med två-tre arbetssökande runt omkring varje tjänsteman. Vissa blir ivägskickade och en kö formar sig längre fram i en annan del av salen. En anställd bredvid mig upprepar flera gånger till en liten man i medelådern ”Jag förstår inte vad du säger” medan hon försöker bli kvitt honom. Jag tappar tålamodet och hejdar en kvinna med namnskylt som ser lite ansträngd ut och ger uttryck för min frustration.
- Nämen, det är helt kaotiskt! Var är nummerlapparna? Vem delar ut dem?

En manlig kollega som hör mig vänder kursen och stegar mot mig och innan hon har hunnit svara upplyser han mig med högfärdig, argsint och kränkande ton att jag måste vänta på min tur och då kommer jag att få en nummerlapp. Det diffusa obehaget som har fått mig att reagera och kräva en förklaring blir tydligt med all sin kraft. Boskap. Så känns det. Att bli betraktad och behandlad på ett ovärdigt sätt, nonchalerad utan en möjlighet att klargöra och få veta vad som gäller. Jag vänder mig nu överraskad mot honom och jag är arg och förvirrad. Jag hinner knappast förklara att det inte finns någon tur eller kö att tala om, att folk fortsätter att strömma in, att jag inte vet vad jag ska göra eller vart jag ska gå när hans kollega nu avbryter mig otåligt och frågar om det är första gången jag besöker Arbetsfördmedlingen. När jag svarar jakande får jag nummerlappen stoppad i handen och hon pekar utan att säga ett ord med hela handen på kön av människor längre fram i salen. Jag börjar gå mot den lugna och ordnade kön och när jag vänder mig om ser jag bland virrvarret av människor bakom mig den tysta besökare som hade ryckt på axlarna åt mig. Han har inte rört sig från fläcken och på ett resignerat och prydligt sätt står han fortfarande och väntar.

I kön har jag tid att titta mig omkring. Vid den närmaste datorn sitter en kvinna snett på stolen. Hon är vänd mot oss och hennes skärm är släckt, framför henne sitter en man till på sin plats framför datorn men datorn är inte påslagen. För andra gången kan jag betrakta den håglösa, passiva, orkeslösa hållning som deras kroppsspråk utstrålar. Det ser ut som om de försöker fördriva tiden sittande där för att så har de blivit tillsagda men att alltihopa upplevs som ganska meningslöst.

När jag äntligen kommer fram till disken förklarar jag att jag har kommit för att skriva in mig idag men att det inte är förrän midsommarafton som jag är officiellt arbetslös. Mannen nickar och jag fortsätter uppmuntrad med det som för mig är en självklarhet. De kan själva aktivera min ansökan den första gällande dagen av min arbetslöshet. Tjänstemannen tittar stillsamt på mig och dämpat talar han om att detta kan de inte göra. Jag måste komma tillbaka själv för att få ansökan aktiverad. Nej, jag kan inte ringa, jag måste komma personligen. När jag glor häpet på honom förklarar han igen med sin monotona röst att jag kan skriva in mig idag men att jag måste komma tillbaka för att få ansökan gällande. Jag känner mig återigen maktlös och vilsen och frågar varför jag på nytt måste komma hela vägen dit, gå igenom samma procedur, ställa mig i kön, bara för att säga att ja tack, nu vill jag att ni aktiverar min ansökan. Kan jag inte gå in på nätet och göra det? Nej, det kan jag inte. När han på samma lågmälda och likgiltiga sätt upprepar för tredje gången att "jag kan skriva in mig idag men att..." känner jag mig matt och ger upp, jag avbryter honom och säger att detta hade jag förstått och att han inte behöver förklara det en gång till.

Jag återfår lite av min energi när jag tror att nu blir det äntligen dags att visa bunten med papper som jag har burit på hela tiden och säger till honom att det är allt som jag har samlat hittills om utbildning och arbete. Mannen bakom disken säger att det kommer jag inte att behöva nu. Först måste jag lämna in mina uppgifter. Nu strålar jag för att jag har redan fyllt mina uppgifter i förväg på Arbetsförmedlingens hemsida i allra minsta detalj, inklusive de olika utbildningarna och anställningarna som jag sedan ska bevisa och det är bara att printa ut dem. Han tittar på mig igen på samma orörliga sätt som jag nu har lärt mig att bäva inför och informerar mig att han inte kan skriva ut dem. Jag får logga in mig själv så att jag sedan kan skriva ut dem. Dessutom är uppgifterna som jag har lagt in på Arbetsförmedlingens hemsida till för arbetsgivarna, inte för Arbetsförmedlingen. Det är ett helt annat system och man måste logga in sig där också och fylla i dem på nytt. Nej, han kan inte använda information som redan finns tillgänglig för arbetsgivarna och kopiera in den i deras system, varken skriva av eller klistra in. Luften går ur mig helt. Jag har bara en fråga på läpparna. Varför? Men jag vet redan att det inte lönar sig att ställa den. Medan jag avlägsnar mig därifrån försöker jag tänka på vilken uppgift den tama anställde bakom disken egentligen har utfört, en uppgift som har krävt min tid i väntan i kön, samt min och hans tid när det väl var min tur? Jag kan inte komma på någonting mera än att jag visade honom legitimationen.

Jag blir utslussad till datorerna och nu är det jag som sitter där. Det första som händer är att jag inte kan logga in på min sida. Nu blir det klart vad de anställda som står och konverserar med varandra vid datorerna är där för. Jag förklarar för en av dem att jag har loggat in mig senast dagen innan och bytt lösenord till ett eget men att jag nu inte kan logga in. Han får snabbt fram ett nytt lösenord som är en kryptisk kod och när jag talar om att jag redan hade ett fungerande och bra lösenord och att jag vill byta tillbaka till detta får jag som svar att nu är det det nya som gäller och att det får duga. Det är framförallt hans mästrande attityd mer än själva det omöjliga lösenordet som får mig att känna mig illa till mods.

Den följande tiden tillbringar jag med att svära tyst åt programmet, som raderar allt man har fyllt i på en sida om man bara utelämnar en detalj. Eftersom bland min bunt av betyg finns allt som man kan tänka sig förutom en utprintad kopia av mitt inlagda cv, kommer jag inte ihåg de exakta start- och slutdatumen för alla mina utbildningar och anställningar. Efter att jag har provat med att fylla i bara årtal och fått hela sidan raderad, är jag tvungen att börja om och hittar på det som jag inte kommer ihåg dvs. månad och dag för att kunna gå vidare med programmet. Jag hoppar över en hel del kurser och arbetserfarenheter för att göra lidandet kort. När jag tittar runt ser jag de andra sökande som sitter kvar och kämpar mödosamt med sina inloggningar och sniglar sig fram sida efter sida, hjälpta då och då av personalen som cirklar omkring oss. Jag kommenterar högt idiotin i systemet och den anställda vid min dator svarar tillbaka att eftersom programmen inte är flexibla så får människorna anpassa sig och vara det. Jag får lust att strypa honom. Jag tänker för mig själv att detta gäller hela konceptet hos myndigheten - man måste genomlida processen för att det inte går att varken effektivisera eller komma undan. När jag äntligen är färdig berättar samma unge man att jag måste tillbaka till den första delen av salen där jag var när jag först kom in och köa för att komma över de anställda som delar ut nummerlapparna för att sedan kunna gå vidare och prata med en handläggare. Någonting i min mordiska blick måste ha övertygat honom om att min flexibilitet förmodligen hade nått sin gräns och han erbjuder mig spontant det andra alternativ som finns dvs att han själv kan ge mig den eftertraktade nummerlappen.

En sista tid i kön tillbringar jag med tom blick lutad med ryggen mot en pelare tillsammans med en annan prövad ”arbetssökarkollega” fram tills mitt nummer lyser rött på skärmen.

Jag har tur den här vändan och blir bemött av en lyhörd och empatisk handläggare med skojfriskt humör som får mig att känna mig som en mänsklig varelse igen. Lite uppmuntrad frågar jag honom försiktigt om han kommer att vara min handläggare i framtiden och han berättar att man inte får samma handläggare om man har varit arbetslös mindre än 6 månader. Den här gången försöker jag inte ens förstå logiken och frågar inte heller efter någon förklaring. Den korta erfarenheten på Arbetsförmedlingen har lärt mig läxan. Överlevnadsstrategin är den enda som gäller. Jag visar honom pappersbunten och frågar för formalitetens skull om det är nu som vi ska gå genom den men jag känner redan på mig hur svaret kommer att lyda.
- Nej nej, inte idag, när du kommer tillbaka för att aktivera din ansökan.

När jag äntligen går därifrån strömmar en våg av lättnad genom kroppen. Det är över, jag har klarat av det och med pigga fotsteg vänder jag mot busshållplatsen. Jag känner mig lyckligt lottad fram tills den hemska insikten plötsligt får mig att stanna abrupt. Ja, men det är bara fram till nästa tillfälle...

/C.M.

---

Vilken tur i dessa kristider att Arbetsförmedlingen så effektivt dödar all lust hos de arbetssökande, eftersom det ändå inte finns några jobb att söka!

Tvärtompolitik i Lettland ger problem

Medan många länder kommer med olika statliga stimulanspaket för ekonomin och centralbankerna sänker räntorna för att stimulera utlåningen så tvingas Lettland istället att göra kraftiga nedskärningar i statsbudgeten och deras centralbank måste försvara den fasta växelkursen mot euron. Allt för att få ytterligare nödlån från IMF och EU. Detta riskerar att bromsa den lettiska ekonomin ännu mer, eftersom även den statliga biten då krymper kraftigt. Robert Bergqvist på SEB uttrycker sina farhågor:

Man kan inte bromsa för mycket för då tar det död på ekonomin

Även Torbjörn Becker på Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan hyser farhågor:

- I ett läge då BNP faller så kraftig ändå önskar man att finanspolitiken kunde vara med och stötta ekonomin. I stället spär man på nedgången med kraftiga finanspolitiska nedskärningar samtidigt, säger han.

Torbjörn Becker pekar på att nu, när staten gör neddragningar samtidigt som företagen har problem, finns det inget som håller uppe efterfrågan i landet och folks inkomster.

Med de budgetnedskärningar som gjorts och som ska klubbas igenom av parlamentet nästa vecka hoppas premiärminister Valdis Dombrovskis att Lettland ska få mer nödlån. Frågan är om det är värt priset. En devalvering är förvisso ingen patentlösning, utan måste även åtföljas av åtgärder för att sanera ekonomin, men som det nu är utan devalvering blir processen utdragen och smärtsam. Risken finns att det lettiska folket får nog och det blir ytterligare social oro, som bara sänker landet ännu mer.

Det krävs en oerhört stark vändning uppåt i Lettland för att världen ska få tillbaks förtroendet för valutan. Till dess gör devalveringsrisken att utländska investerare drar öronen åt sig. Därmed blir devalveringen troligen förr eller senare en självuppfyllande profetia. För var ska den starka uppåtvändningen komma ifrån? Letterna har ju använt sina lånade pengar till att konsumera och spekulera istället för produktiva investeringar. Lettland är också det enda av de europeiska krisländer som fått lån från IMF som inte justerat sin valutakurs.

Omvärldens oro illustreras tydligt av nyheten om att kortbolaget Visa kräver säkerhet för att bankernas kort ska fortsätta fungera i landet. Därför måste nu Swedbank deponera 320 miljoner kronor och SEB 140 miljoner kronor som säkerhet. Tydligen gjorde Visa samma sak när Island kollapsade i höstas. I Lettland används betal- och kreditkort ganska mycket, vilket framgick av SVTs dokumentär "Bankfällan". Till och med en nioårig flicka hade ett kort att betala med. Visa varnar också för att det kan krävas säkerhet för kort även i Estland och Litauen om situationen där fortsätter att utvecklas negativt.

Igår publicerade Expressen en debattartikel av Dmitrijs Smirnovs, lektorn från universitetet i Ventspils som jag nämnde i slutet av förra året då han greps av lettiska säkerhetstjänsten för att han genom sina uttalanden påstods ha försökt förstöra Lettlands finansiella system. Han skräder inte orden.

Jag har dåliga nyheter för Sverige. Alla pengar som era banker investerat i Lettland kommer att förloras. Allt är bortslösat på importvaror eller spekulation. Inget har investerats i industrin eller jordbruket.

Smirnovs öde är ett typiskt exempel på att man "skjuter budbäraren" istället för att ta till sig de dåliga nyheter han kommer med. Han har inte gjort något annat än att säga att kejsaren inte har några kläder på sig.

Jag förutsåg den ekonomiska krisen i Lettland redan vid en konferens 2005. Jag sa då att den enorma tillväxten i Lettlands ekonomi var ett tecken på klassisk överhettning. Men andra ekonomer kallade mig för galning och sa att Lettland om sju år skulle ha nått samma välstånd som i Västeuropa.

I fjol stod det klart för mig att den lettiska ekonomin stod på randen till kollaps. I september gav jag två råd till läsarna i en lokaltidning: "Ha inga pengar på banken och ha inga lettiska lat". I en annan artikel sa jag att risken för bankkonkurser var överhängande - fortfarande var det ingen som trodde på mig.

Så kom kollapsen för Parex bank och Smirnovs greps senare av den lettiska säkerhetstjänsten och sattes i isoleringscell i två dygn.

Smirnovs har pekat ut elefanten i vardagsrummet i Lettland och nu pekar han ut den åt svenskarna också. Ska vi tro att han får rätt nu också?

Inflationisterna

Senaste Credit Bubble Bulletin från Doug Noland har bra kommentarer om varför kreditexpansionisterna (inflationisterna) är farliga. Jag kan inte annat än hålla med.

First and foremost, our Credit system ran amok because our "activist" central bank for years pegged and, over time, increasingly manipulated the cost of finance. The Fed essentially guaranteed liquid and continuous markets to an increasingly deregulated and unrestrained marketplace, while repeatedly moving aggressively to bail out the leveraged speculators.

Alltså - orsaken till att kreditvolymen slog i taket var att Federal Reserve (den amerikanska centralbanken) höll finansieringskostnaderna artificiellt låga. Dessutom garanterade man likvida marknader utan avbrott och alltmer avreglerade och otyglade, samtidigt som man upprepade gånger gick in med räddningsaktioner för de belånade spekulanterna.

We're witnessing the same analytical errors today that were made in the post-tech Bubble analysis: the willingness to inflate an even greater Bubble for the cause of mitigating the pain from the so-called deflationary risks associated with a bursting of THE Bubble. And with each reflation comes a heightened governmental role in both the markets and real economy – to the point where Washington is essentially backstopping the financial and economic systems.

Samma misstag håller på att upprepas som efter IT-bubblan. För att undvika en smärtsam deflationär utveckling försöker man blåsa upp en ännu större bubbla för att ersätta den förra. I själva verket är det bara flera steg i den gigantiska kreditbubbla som byggts upp sedan 1982. För varje reflationssteg stöttar staten upp allt större delar av det finansiella systemet och ekonomin. I den nuvarande finanskrisen har ju detta statliga stöttande antagit smått absurda proportioner.

To this day I find it perplexing that leading "free market" proponents have been so happy to have the Federal Reserve setting and manipulating the cost of finance throughout the real economy. By now, it should be crystal clear that such a regime cultivates a financial apparatus that systematically misprices risk, over-expands Credit, fosters over-leveraging, emboldens speculation, and massively misallocates and misdirects both financial and real resources throughout. After awhile, so much of the financial apparatus is focused primarily on seeking central bank-induced financial profits. Economic profits and real economy price signals become further marginalized. And with each bursting Bubble and resulting reflation, the government's role in the system's pricing mechanism becomes more ingrained, intrusive and destabilizing. The Bubbles change, while the price distortions and imbalances become deeply embedded in the underlying economic structure.

Många av dem som säger sig förespråka fria marknader vill i själva verket ha den manipulerade marknad där Federal Reserve sätter priset för finansiering genom hela den reala ekonomin. Detta ger en finansiell struktur som systematiskt felprissätter risk, överexpanderar krediterna, leder till överbelåning, uppmuntrar spekulation och leder till massiva felfördelningar och felanvändningar av både finansiella och reala resurser. Efter ett tag fokuserar stora delar av det finansiella systemet på att göra finansiella vinster som möjliggörs av centralbanken. Prissignaler från den reala ekonomin blir marginaliserade. För varje steg i bubblan blir statens roll i systemets prissättningsmekanism mer inrotad och destabiliserande. Bubblorna skiftar, medan prisförvrängningarna blir allt djupare inbäddade i den underliggande ekonomiska strukturen.

I see no reason to back away from the view that the fundamental dilemma today lies not so much in finance but with our deeply impaired economic structure. This structure is a manifestation of years of mispriced finance, Credit and speculative excess, and resource misallocation. From this perspective, it should be obvious that greater Fed-induced market price distortions and Treasury/Fed-induced Credit expansion will only exacerbate structural impairment and delay readjustment.

Grundorsaken till dagens kris ligger inte i finansbranschen utan i hela den ekonomiska strukturen, som är en manifestation av åratal av felprissatt finansiering, kredit och spekulativa excesser, och felfördelade resurser. Därför kommer fler prismanipulationer av Federal Reserve och ytterligare kreditexpansion från Federal Reserve och finansdepartementet bara att öka ekonomins strukturfel och fördröja anpassningen.

The inflationists today believe that massive ("counter-cyclical") government market and economic intervention will help the system revive and repair itself. I see current policies as simply a desperate attempt to perpetuate unsustainable financial and economic structures. And system impairment will not have run its course until some semblance of a market-based cost of finance emerges to more effectively allocate financial and real resources throughout the economy. The wholesale socialization of risk may be "counter cyclical" but it is also terribly counterproductive.

Inflationisterna (inklusive vår svenska Riksbank) tror idag att massiv "kontracyklisk" inblandning från staten ska hjälpa systemet att återupplivas och reparera sig självt. Doug Noland ser bara de nuvarande åtgärderna som desperata försök att fortsätta driva ohållbara finansiella och ekonomiska strukturer. Jag håller helt med. Systemet kommer att fortsätta att vara lamslaget eller fungera illa tills någon form av marknadsbaserad finansieringskostnad uppstår så att finansiella och reala resurser kan fördelas effektivare i ekonomin. Den nuvarande storskaliga socialiseringen av risk är förvisso "kontracyklisk" men den är också förskräckligt kontraproduktiv.

After the 9/11 catastrophe, I expressed the view that - if our government was compelled to stimulate - it would be preferable to run temporary fiscal deficits instead of manipulating interest rates and the financial markets. Yet the manipulation of the quantity and cost of Credit is much easier for policymakers to implement, and the results (heightened liquidity, risk-taking, and inflating asset prices) can be rather immediate and heartening. Meanwhile, the associated costs are not evident let alone quantifiable. Yet such interventions - and resulting changes in the quantity and flow of finance - seductively take on a life of their own as they breed excesses, future crises and the inevitable call for only greater interventions and inflations.

Efter attentaten i september 2001 sade Noland att om staten skulle stimulera hade det varit bättre att tillfälligt öka budgetunderskottet än att manipulera räntorna och finansmarknaderna. Men att manipulera mängden av och kostnaden för krediter är mycket enklare för de styrande att göra, och resultatet (ökad likviditet, risktagande och stigande tillgångspriser) är ganska omedelbara och uppmuntrande. Samtidigt är kostnaderna inte uppenbara och dessutom svåra att kvantifiera. Men sådana interventioner - och de förändringar de orsakar i mängden och flödena av finanser - börjar leva sitt eget liv och skapar excesser, framtida kriser och då ett oundvikligt rop på ännu större interventioner och inflation.

Jag tycker att detta sammanfattar systemfelen i de senaste decenniernas ekonomiska utveckling mycket bra.

Italien och EU-valet

Italien är ett av de länder i Europa som hade högst valdeltagande i EU-valet - hela 66%. Bara Belgien och Malta hade högre.

Men vilka valde Italienarna då? MussoliBerlusconis "Popolo della Libertà" fick bara 35% (men var fortfarande största parti) medan Umberto Bossis främlingsfientliga "Lega Nord" fick runt 10% och nio mandat. Inte nog med att Lega Nord vill slänga ut alla invandrare, de vill också dela upp Italien, så att den rika norra delen slipper subventionera den fattigare södra. Hur det går ihop med ett EU som betalar ut regionalstöd vet jag inte. Till höger ser ni Lega Nords valaffisch från regionalvalen 2005 som på ett övertydligt sätt illustrerar populistisk rasism. "Gissa vem som kommer sist? För rätten till hem, arbete och hälsovård"

P.S. EU har en bra presentation av valresultatet där du kan klicka dig fram till olika länders resultat.

Blått, grönt och brunsvart

Svenska mediers bevakning av söndagens val till EU-parlamentet har till största delen ett ankdammsperspektiv, där fokus helt ligger på de fåtaliga svenska mandaten, och till och med vilka enskilda kandidater som kryssas in. Sloped Curve har några bra kommentarer om detta lokala fokus.

Tittar man istället på det viktigaste, nämligen valresultatet för hela EU, så kan man notera ett antal intressanta saker. För det första var miljöpartiets stora framgångar bland de svenska väljarna inte en isolerad företeelse, utan en del av en allmän europeisk trend. Den gröna gruppen i parlamentet ökade från 43 till 51 mandat, vilket visar att fler nu insett att miljöfrågorna är viktiga framtidsfrågor. Om sen bara de gröna partierna också kunde förstå och integrera den närliggande problematiken runt peak oil så skulle vi kunna få vettigare politik. Hursomhelst ser jag det som positivt att de gröna blivit starkare, eftersom en av de saker som EU-parlamentarikerna faktiskt kan göra är att stoppa olika lagförslag. De gröna kan därmed bidra till att stoppa miljövansinniga förslag som drivs fram av industrins starka lobbygrupper.

De konservativa partierna kapade åt sig en ännu större bit av väljarna, medan liberaler, socialdemokrater och vänsterpartier backade. Jag hade nog velat se mer av balans mellan partigrupperna. Som det nu ser ut blir det för stark slagsida åt höger för min smak. Många av Europas konservativa partier har i mitt tycke inte heller särskilt sunda idéer om hur ekonomin ska styras i finanskristider - Storbritannien är ett exempel. Inte för att socialdemokraterna är särskilt mycket bättre, men lite balans mellan grupperingarna skadar inte. Det är aldrig bra när ett parti blir för starka, anser jag. Det leder lätt till korruption, åtminstone av typen "jag hjälper min partikamrat".

Annars verkar röstskolkandet vara den främsta tendensen. Valdeltagandet sjönk i EU som helhet och låg bara på drygt 40%, vilket visar på ett makalöst ointresse för EU-valet. Inte bra det heller.

En mer oroväckande tendens är att olika extremistpartier lyckades få mandat i flera länder. I Holland kapade islamofoben Geert Wilders PVV åt sig fyra mandat, i Storbritannien fick ultrahögern British National Party två mandat och i Österrike fick FPÖ 13% av rösterna efter sin kampanj mot "islamiseringen". Som tröst lyckades dock troligen inte Österrikiska BZÖ ta något mandat, och FPÖ och BZÖ fick sammanlagt betydligt mindre andel röster än vid höstens val i Österrike. På den positiva sidan noterar jag även att i Frankrike backade Jean-Marie Le Pens Front National.

Längre österut fick det ungerska partiet Jobbik tre mandat och 15% av rösterna. De är några av EUs värstingar, som öppet förnedrar både romer och judar, och tydligen har upprättat en paramilitär styrka. På den slovakiska sidan av gränsen ser man med oro på denna utveckling, eftersom Jobbik vill ha mer autonomi för den ungerska minoriteten där, men i Slovakien fick också partiet SNS ett mandat - ett parti som är avogt inställda till landets romska och ungerska minoriteter. I Rumänien fick "storrumänska" partiet PRM två mandat och drygt 7% av rösterna. I Bulgarien fick det nationalistiska partiet ATAKA drygt 11% av rösterna - ett parti som är emot EU samt rasistiskt och antisemitiskt.

Om den ekonomiska krisen i öst- och centraleuropa förvärras finns alltså risk för stora problem med dessa extremister, som redan nu är starka. Eftersom österrikiska banker har lånat ut så mycket pengar till de nya EU-länderna i öst är risken stor att Österrike drabbas hårt ekonomiskt och då lär deras extremistpartier kunna få mer vind i seglen. Försämrade levnadsförhållanden p.g.a. krympande ekonomi är den idealiska grogrunden för denna typ av partier.

På närmre håll kan vi notera att de populistiska och främlingsfientliga Sannfinländarna får en plats i EU-parlamentet och har gått starkt framåt. Bara att döpa ett parti på det sättet säger väl allt om var man står politiskt. Sverige förskonades dock från EU-parlamentariker av det dunklare slaget, då missnöjesrösterna kanaliserades till Piratpartiet istället för Sverigedemokraterna. Även om inte Piratpartiet gör något annat bra, så har de i alla fall denna gång troligen räddat oss från den brunsvarta faran. Fast jag hoppas förstås också att Piratpartiet lyckas påverka EU så att färre integritetskränkande lagförslag går igenom, eller åtminstone att det skapas uppmärksamhet kring dessa frågor.

Hur röstade då en anarkokapitalistisk liberal miljösocialist som jag? Valet kan tyckas bli svårt med så splittrade politiska idéer. Faktum är att jag brukar "taktikrösta" för att gynna de partier som tar upp frågor som jag just nu anser får för lite utrymme. Jag röstar ofta på olika partier i kommunal-, landstings- och riksdagsval. Genom åren har jag röstat på Moderaterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i olika blandningar och av olika orsaker. Just i detta val lade jag min röst på Miljöpartiet, eftersom miljöfrågorna är så viktiga på EU-nivå. Men det finns inget parti som passar mig särskilt bra, så jag får ta ett av de minst dåliga.

Bloggrannen Cornucopia lanserar i sin kommentar till EU-valet och Piratpartiet partibeteckningen Anarkokapitalisterna miljösocialistpartiet liberalerna (akml). Frågan är dock om man inte borde hitta på någon snärtigare partibeteckning för det parti som tar tag i de viktiga framtidsfrågorna utifrån sunda analyser av världsläget. Alla förslag är välkomna!

Räntor upp i Lettland

Detta diagram säger allt... Lettlands interbankränta sedan årsskiftet (källa: Latvijas banka).Notera hur de kortare räntorna stuckit i höjden de senaste veckorna. Var ska vi tro det slutar?

Fattiga amerikaner

I torsdags rapporterade amerikanska jordbruksdepartementet att var nionde amerikan fick matkuponger i mars, närmare bestämt 33 miljoner människor. Antalet matkupongmottagare är för fjärde månaden i rad rekordstort och ökade med 2% sedan månaden innan. Man förväntar sig mer ökningar framöver, p.g.a. arbetsmarknadssituationen.

Som en jämförelse kan nämnas att enligt SCB så fick 2007 cirka 2,8% av svenskar över 18 år socialbidrag (eller som det numera heter på politiskt korrekt nyspråk - ekonomiskt bistånd). Jämförelsen går dock inte att göra rakt av, eftersom arbetslöshetsförsäkringen och det övriga sociala skyddsnätet är mycket bättre här i Sverige. Men det sätter ändå lite perspektiv på hur stor andel riktigt fattiga amerikaner det finns.

I torsdags rapporterade även amerikanska Bureau of Economic Analysis att bidrag i olika former nu står för en sjättedel av amerikanernas inkomster, vilket är den högsta andelen sedan mätningarna började 1929. Det handlar om "social security", matkuponger, arbetslöshetsbidrag och hälsovårdsbidrag (Medicare och Medicaid). Amerikanska statens kostnader för bidrag blir för 2009 över 2 biljoner dollar. Första kvartalet 2009 steg kostnaden i en årstakt av 19%.

Dessa snabbt ökande utgifter gör ju inte precis budgetsituationen bättre för USA och dess delstater. Kalifornien har nu ett budgetunderskott på 24 miljarder dollar och problemen där blir snabbt värre och kräver delvis rättså drastiska åtgärder, såsom att släppa ut en massa fängelsekunder för att spara pengar.

Bloggrannen Cornucopia ironiserar över gårdagens "glada jobbsiffror i USA". Egentligen är siffrorna miserabla - rubriksättaren på SvD saknar totalt kontakt med verkligheten, verkar det som. Sysselsättningen enligt den friserade officiella statistiken sjönk förra månaden "bara" med 345 000 jobb. Alltså inte lika illa som för någon månad sedan, då det var hela 600 000. Men ändå en katastrofsiffra, om man betänker att innan Lehman-konkursen så var den sämsta siffran i denna kris minus 175 000 jobb per månad. 345 000 förlorade jobb är också betydligt värre än tidigare recessioner - som värst 2001 förlorades 325 000 jobb per månad, som värst 1990-91 var det minus 306 000 jobb per månad. Glöm inte heller att det behöver tillföras runt 130 000 nya jobb varje månad i USA bara för att hålla takt med befolkningstillväxten. Man ska inte heller glömma i sammanhanget att antalet jobb inte är hela sanningen. Även antalet arbetade timmar per anställd minskar i USA.

Frågan är hur länge USAs befolkning står ut innan situationen urartar i social oro.

Stresstest...

Hur allvarlig blir den baltiska situationen egentligen för de inblandade bankerna? Rodney Alfvén, känd finansanalytiker, säger i en intervju i SVTs "Bankfällan":

Vi har sett tidigare kriser... i såna här systemkriser. Då har vi sett att uppemot 75 procent av alla lånen går inte att betala tillbaks.

Det handlar om ifall den lettiska staten hamnar på obestånd. Det är därför det är så viktigt för svenska staten att låna ut frikostigt till lettiska staten.

Balterna drabbas värst

Någon tyckte att mitt förra inlägg saknade balans, eftersom jag inte tog upp dem som drabbas värst av de svenska bankernas agerande i Baltikum, nämligen balterna själva. Jag har dock tagit upp lite om detta förut på min blogg. Bl.a. har jag argumenterat för att Lettland borde strunta i vad det rika Sverige säger och helt enkelt devalvera om det skulle göra situationen bättre för dem.

För det är ju så att SEB och Swedbank har tjänat stora pengar i Baltikum de senaste åren, även om vi nu ser att vinsterna inte var hållbara och nu bytts mot stora förluster istället.

Bankjättarna Swedbank och SEB har tjänat 25 miljarder kronor i Baltikum de senaste fem åren, visar TT:s sammanställning.

Relaterat till de baltiska vinsterna kan aktieutdelningen från Baltikum sägas uppgå till 5,5 miljarder kronor.

SEB och Swedbank har starkt bidragit till att situationen är miserabel för många invånare i de baltiska länderna. De eldade på den baltiska bubbelekonomin med sin frikostiga dumdristiga långivning, och gjorde därmed att det blev ett drastiskt fall när bubblan sprack.

Nu har många letter blivit av med jobben eller tvingats acceptera löner som sänkts med en fjärdedel eller mer. En stor del av sjukhusen har fått stängas ner. Det är faktiskt en minoritet av Lettlands befolkning som tagit på sig för stora lån, men inte bara de drabbas nu, utan alla letter. Under tiden sitter svenska bankdirektörer och styrelser och lyfter feta löner och arvoden.

SVTs "Dokument inifrån" sände för en dryg månad sedan ett program med titeln "Bankfällan" som är sevärt. Det ligger kvar på deras hemsida fram till 14 augusti.

Idag är jag arg

Normalt brukar jag inte svära, men idag blir jag så djävla förbannad när jag tänker på hela skiten som framförallt Swedbanks ledning har ställt till.

• För det första för sina aktieägare - och det är faktiskt de flesta av oss indirekt, genom diverse pensionsfonder. Det är din och min framtida pension som det försvinner bitar av.


• För det andra för sina kunder, som visserligen inte kommer att förlora några insatta pengar, eftersom staten garanterar det mesta, men de kommer att drabbas av försämrad service när Swedbank p.g.a. sina förluster tvingas rationalisera och lägga ner kontor.


• För det tredje för alla sina 21 000 anställda, varav många riskerar att bli av med jobben.


• För det fjärde för alla svenskar, genom att våra svenska kronor blir värda mindre p.g.a. omvärldens missnöje med svenska bankers engagemang i Baltikum. För drygt en vecka sedan gick det 10,40 kronor per euro, nu är det 10,93.


• För det femte återigen för alla svenskar, genom att Swedbank kommer att få statligt stöd för att överleva, eftersom de är för stora för att få fallera. Alltså dina och mina skattepengar!

Och Swedbank kommer att fallera - situationen i Baltikum, särskilt i Lettland är så allvarlig att kreditförlusterna kommer att knäcka Swedbank. Visserligen säger Riksbanken även i sitt "tuffare scenario" att Swedbank kommer att klara kapitalkravet med ett nödrop, men det räcker inte med bara det formella kapitalkravet - för att kunna få sina finansiella motparters förtroende måste banker särskilt i dagsläget ha betydligt bättre kapitalstruktur än minimikraven för att överleva. Dessutom är risken överhängande att verkligheten blir ännu värre för bankerna än Riksbankens "tuffare scenario". Lettlands BNP-fall är värre än Argentinas kris och efterspelet lär bli minst lika allvarligt. Risken för politisk kollaps är överhängande.

Ett problem idag är att Sveriges bankmarknad idag totalt domineras av endast fyra stora aktörer - Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken. Detta gör att ingen av dessa fyra får gå omkull, då det skulle drabba den svenska ekonomin alldeles för hårt. Troligen kommer staten att bli "tvungen" att gå in med kapital om Swedbank skulle riskera konkurs. En Swedbankkonkurs skulle innebära katastrof för Sveriges ekonomi, så det skulle aldrig tillåtas. Inte ens vänsterpartiet skulle kunna tillåta det om de sutte i regeringsställning.

SEBs ledning har inte gjort så mycket bättre ifrån sig - det är endast en gradskillnad mot Swedbanks ledning, men det är i grunden samma skit bakom spakarna. Nordea däremot har väl haft en mer rimlig exponeringsgrad mot Baltikum. Visst fanns det pengar att hämta där, men bara på kort sikt. Det borde ha varit uppenbart för vem som helst med den minsta inblick i ekonomi att det inte var hållbart. De baltiska ekonomierna växte med tvåsiffriga procenttal per år. Nu krymper de istället med tvåsiffriga procenttal per år - så var det med den hållbarheten. Den lettiska ekonomiska tillväxten drevs till stor del av konsumtion för lånade pengar med ett stort handelsunderskott mot omvärlden. Hur puckad får man bli, när man går och lånar ut pengar till sånt?

Men, det är klart, Swedbanks ordförande Carl Eric Stålberg såg väl inte längre än sitt feta arvode och saftiga pensionsavtal. Det var Carl Eric Stålberg som tillsammans med förre VDn Jan Lidén lade om Swedbanks strategi och gjorde storsatsningar i Baltikum. Antingen saknade de totalt omdöme när de gjorde dessa satsningar, eller så var de helt enkelt intresserade av att roffa åt sig så mycket som möjligt i arvode, lön, bonus och pensionsavtal under det fåtal år som expansionen höll, och sedan dumpa de sorgliga resterna i knät på staten och alla oss skattebetalare. Jag gissar att de var fullt medvetna om vad de gjorde. Därmed hoppas jag att det blir någon form av rekonstruktion för Swedbank där man lyckas kapa av deras feta pensionsavtal. De har fullt tillräckligt med pengar ändå om de bara sparat några tiondelar av sin lön. Fast det är väl att hoppas på för mycket - även om Swedbank faktiskt skulle få gå i konkurs, så är säkert direktörspensionerna utseparerade i någon form av försäkring som inte berörs av det.

Men jag är inte bara arg på styrelse och vd i Swedbank och SEB, jag är också arg på deras flata större aktieägare, som tillät denna vettlösa expansion i Baltikum. Framförallt förstår jag inte att styrelserna beviljades ansvarsfrihet vid senaste årsstämman i april. Det är ju styrelsen som bär ansvaret, så de borde också få ta det. Jag är också arg på Finansinspektionen, som inte har hållit i tyglarna ordentligt vad gäller bankernas risktagande.

Hur kan så många personer som borde ha goda kunskaper om ekonomi och krediter låta något sånt här ske? För mig var det uppenbart redan hösten 2006 vad som höll på att hända. Tyvärr startade jag inte mitt mer aktiva bloggande förrän i juli 2008.

Lettland lyckas inte låna

Lettlands finansdepartement misslyckades idag med att sälja statspapper. Detta är allvarligt. Det handlar om cirka 760 miljoner kronor i lettiska statspapper med löptider från en månad till ett år. Och vem vill köpa sådana idag - vill du? Bara en liten risk för devalvering gör att ingen vill köpa. Räntorna i Lettland steg idag och centralbanken höjde styrräntan för att försvara växelkursen mot euron. Den som var med i Sverige hösten 1992 känner igen detta och troligen kommer utvägen i slutändan att bli densamma - Lettland tvingas släppa växelkursen eller devalvera sin valuta. Lettland har spenderat stora belopp på att stödköpa sin valuta och nu har de snart ingen valutareserv kvar. Förhandlingar pågår om utbetalning av delar av nödlånet från IMF, EU och Sverige, en utbetalning som är schemalagd till slutet av juni, vilket nu ser ut att vara för sent.

Oron för de svenska bankernas baltiska affärer gjorde såklart att kronan tappade kraftigt i värde. Att börskurserna för bankerna dök säger sig självt - Swedbank -19%, SEB -10%, Nordea -5% i skrivande stund. Proportionellt till deras engagemang i Lettland, såklart.

Påpassligt lyckades jag ju just i måndags skriva om devalveringshotet i Lettland och troliga konsekvenser. Även DN har idag gjort en snabb sammanställning av konsekvenser om Lettland devalverar:

• Räntan går upp och hushållen får dyrare bolån. En devalvering kan få en negativ effekt på de svenska räntorna. Den svenska kreditvärdigheten försämras och det blir dyrare för svenska banker att låna. Det ger i förlängningen dyrare bolån för hushållen.


• Svårare att få lån. En devalvering kommer att öka de svenska bankernas kreditförluster vilket kan leda till en ökad försiktighet hos bankerna att låna ut. Det blir därmed svårare för hushållen att få lån.


• Statsfinanserna försämras. Om bankernas kreditförluster ökar kraftigt till följd av en devalvering måste staten skjuta till mer kapital. Det ger samtidigt en ökad statsskuld och i förlängningen kan det ge höjda skatter eller minskad välfärd.

Mycket lägligt kom ju Riksbanken igår ut med rapporten Finansiell stabilitet 2009:1, en lunta på 140 sidor, som bland annat beskriver det stresstest man gjort på de svenska bankerna. I det optimistiska "huvudscenariot" räknar man med kreditförluster på sammanlagt 170 miljarder kronor för de svenska storbankerna. Redan det fick bankaktierna att falla igår. Det finns även ett tuffare scenario med "ett stresstest där det makroekonomiska utfallet blir betydligt sämre än vad som antas i Riksbankens huvudscenario" med i rapporten, vilket ger kreditförluster på drygt 310 miljarder kronor och där Swedbank klarar kapitalkraven med ett nödrop. Med tanke på att allting hittills i denna kris har utvecklat sig minst enligt de värsta scenarierna är risken överhängande för att det fortsätter så. Situationen i Lettland gör nog att stresstestet mycket snart omsätts i verklighet. Då får vi se hur nära verkligheten det var.

Rapporteringen om bopriser

Sloped Curve nämnde igår en rapport som Second Opinion sammanställt om medias rapportering om bopriser i höstas. Det visar sig att rapporteringen i många fall överdrivit boprisfallen och även blandat in experters förutsägelser om stora boprisfall på ett inte alltför lyckat sätt.

Som Sloped Curve påpekar måste man dock kanske ta Mäklarstatistiks siffror med en nypa salt och fråga sig hur tillförlitliga de är. Återstår dock fakta att medierna i många fall överdrivit boprisfallet i höstas, även mätt med SCBs mer tillförlitliga statistik.

Eftersom jag troligen har kommit med de mest drastiska förutsägelserna om boprisfall så vill jag förtydliga det jag har sagt förut. Mina förutsägelser gäller inte på kort sikt, utan på längre sikt. Boprisbubblor spricker inte tvärt, till skillnad från t.ex. börsbubblor, utan pyser sakta ur under flera år, vilket vi tydligt kan se i USA, där processen pågått under flera år nu. I Sverige har prisfallen just börjat i somras och ännu inte hunnit att ta fart.

General Motors rekonstrueras (äntligen!)

Idag kom så nyheten som jag gått och väntat på länge - General Motors ansökte idag om rekonstruktion enligt kapitel 11 i den amerikanska konkurslagstiftningen. Det rör sig alltså inte om en regelrätt konkurs, vilket "chapter 11" ofta missuppfattas som. Det är trots allt (precis som för SAAB) inte säkert att rekonstruktionen går igenom, utan det kan sluta med konkurs.

Hursomhelst är GM definitivt konkursmässigt - per den sista mars hade GM enligt Reuters $172 miljarder i skulder och tillgångar som värderades till $82 miljarder. Nu återstår att reda ut hela denna jättehärva och det lär ta tid.

Någonting som många (bland annat jag) har oroat sig för är mängden kreditswappar (CDS) som fanns utställda på GMs skulder och som skulle lösas ut vid en konkurs eller rekonstruktion. I fredags skrev dock Wall Street Journal att det inte var så farligt - "bara" $3 miljarder dollar i CDSer. Den volymen borde utställarna kunna hantera. Tydligen har mängden CDSer på GM minskats rejält de senaste åren p.g.a. den allt sämre situationen för företaget.

Frågan är nu bara vilka som sitter på de $172 miljarder som lånats ut till GM, hur de kommer att drabbas, samt vilka följdeffekter det får. Som Cornucopia påpekar idag är GMs totala skulder större än den svenska statsskulden. Detta är alltså i samma storleksordning som om ett helt land ginge i konkurs.

Det återstår också att se hur detta slutar för SAAB. Vår statsminister hade följande kommentar:

- Det var tur att vi inte lyssnade på Mona Sahlin och IF Metall och skickade in pengarna i det här konkursboet, sade statsminister Fredrik Reinfeldt i en första kort kommentar till GM-konkursen.

Ja, det var en himla tur, måste jag säga. Men jag tror faktiskt att Mona Sahlin skulle ha tvingats agera annorlunda än sin nuvarande retorik om hon setat i regeringsställning nu. Som det är nu verkar hon hela tiden ha ett behov att markera mot regeringens politik med diverse populistiska förslag.

I söndagskvällens debatt i teve blev det tydligen många politiska poänger som skulle plockas från båda håll, när vad Sverige egentligen skulle behöva är en samlad gemensam politisk syn i denna den svåraste ekonomiska krisen på sjuttio år. Jag hoppas våra partipolitiker kan sansa sig lite efter att EU-valet är överstökat.

Lettland och devalvering

Som de flesta säkert känner till, så beslöt Riksbanken i förra veckan att återställa valutareserven genom att låna motsvarande 100 miljarder kronor, eftersom man har lånat ut en del av reserven till svenska banker. Riksgälden (alltså staten) kommer att låna upp pengarna åt Riksbanken. Detta orsakade en hel del spekulationer förra veckan och sänkte kronan mot både euron och dollarn. Idag stärktes dock kronan rejält igen, så det ser bara ut att ha blivit ett "hack i kurvan". I förra veckan meddelades i samband med nyheten om Riksbankens valutareservsförstärkning att "Riksgälden har fått mandat att öka svenska statens valutaskuld med upp till 50 miljarder kronor. Tidigare låg taket på 15 miljarder".

Så kommer vi då till spekulationerna - det handlar såklart om att Lettland eventuellt kommer att devalvera sin valuta. Riksbankens agerande tolkas nu som att man förbereder sig för en sådan händelse. Jag har tidigare sagt att jag tycker att för letternas egen skull så borde de devalvera. I fredags skrev DNs Johan Schück en analys där han tycker att det är dags att låta Lettland devalvera:

Allting rasar i Lettlands ekonomi, förutom valutan som hålls stadig mot euron. Sverige stöder aktivt denna valutapolitik, i de svenska bankernas intresse. Men priset blir högt, om man motsätter sig en devalvering

I Lettland är detta en mycket olycklig situation. Åtstramningen, som har förvärrat krisen, får svåra sociala följder. Arbetslösheten skjuter i höjden, samtidigt som många tvingas lämna sin bostad. Nedgången är djup och vägen tillbaka ser ut att bli mycket lång.

Bankernas lån i Lettland har främst getts i euro, så en devalvering skulle göra det svårt för många letter som har lån och bankernas kreditförluster skulle öka kraftigt. Men hur hållbart är det i längden att försöka undvika en devalvering? Sloped Curve kommenterar:

Ett problem med att genomföra den plan Lettland nu arbetar efter är att devalveringshotet alltid finns kvar. Så länge man inte devalverat och obalanserna inte rättats till så kommer frågan att leva, och så länge frågan lever så är det skadligt. Vem vill ta risker mot den lettiska valutan i dagens läge? Risken är uppenbar för ekonomisk förlamning i väntan på det oundvikliga.

Han har också en idé om hur en kontrollerad devalvering skulle kunna genomföras:

IMF, de baltiska länderna, EU och de nordiska länderna skulle kunna genomföra en kontrollerad nedskrivning av valutan till en nivå som är försvarbar, eller låta valutan flyta, men hindra de värsta effekterna genom att redan vid beslutets genomförande ha en färdig plan för hur man hanterar resultatet av förändringen. Man kan meddela om färdiga stödpaket och kapitalinjektioner redan i samma pressrelease som beslutet meddelas.

Det låter ju inte helt otroligt att något sådant skulle vara på gång. I fredags förnekades dock allt sådant:

Tidigare i dag försäkrade Lettland än en gång att landet inte står inför en devalvering av sin valuta.

- Laten kommer inte att devalveras, sade finansminister Einars Repse på fredagen till den statliga televisionen, enligt Reuters.

I går framfördes samma budskap av representanter för centralbankerna i både Lettland, Estland och Litauen.

Men försäkringarna från Lettland om att en devalvering är utesluten ska tas med en nypa salt, anser Torbjörn Becker som är chef för SITE, ett forskningsinstitut med inriktning på Öst- och Centraleuropa knutet till Handelshögskolan i Stockholm.

- Man kan inte lita på en centralbank som säger att de inte ska devalvera. Det är ju det de säger fram till den minut de har devalverat.

Helt riktigt - något annat än dementier är inte att vänta. Idag måndag kom dock Lettlands justitieminister Marek Seglins med en liten dörröppnare för devalvering:

Lettlands inrikesminister Marek Seglins tycker att frågan om en devalvering av valutan bör diskuteras. Än så länge har den lettiska regeringen starkt motsatt sig en devalvering, men i och med Marek Seglins uttalande blir han den förste regeringsmedlem som åtminstone öppnar för en diskussion.

Många tecken pekar nu alltså mot en devalvering. Jag kan se några olika omedelbara följdeffekter av en eventuell devalvering:

1. Svenska banker måste skriva upp sina reserveringar för kreditförluster, i första hand Swedbank och SEB, men även Nordea har lånat ut där. Även Danske bank kommer att drabbas av sina affärer i Lettland. Börskurserna för Swedbank och SEB verkar just nu prisa in "faran över", så de borde störtdyka på ett devalveringsbesked.


2. Den svenska kronan skulle försvagas p.g.a. den hotbild som devalveringen innebär för Sveriges ekonomi. Därmed kan den förstärkningstrend som vi sett den senaste tiden vändas.


3. Räntorna i Sverige skulle troligen stiga. För det första interbankräntan STIBOR, men även räntorna på svenska statspapper med längre löptider borde stiga, med tanke på den överhängande risken att Swedbanks och SEBs problem plötsligt hamnar i knät på staten.


4. Det skulle skapa stor osäkerhet om situationen för Estland och Litauen, som har likartade situationer som Lettland, om än inte lika allvarliga. Det skulle troligen sätta en stark press på dessa länder.


5. Det skulle troligen även skapa stor osäkerhet om situationen för övriga öst- och centraleuropeiska länder, vilket i sin tur kan smitta av sig på västeuropeiska länder vars banker lånat ut mycket till öst, framförallt Österrike.

Nu kan man fråga sig hur mycket av detta som redan är inprisat av marknaderna. Inte särskilt mycket vill jag påstå, med tanke på börskurserna för Swedbank och SEB, som nu är mer än dubbelt så höga som i början av mars.

En annan osäkerhetsfaktor är även hur stor en eventuell devalvering blir. 15% är gränsen för vad som är "tillåtet" i övergångsreglerna till euron, om nu Lettland fortfarande vill ha kvar förhoppningen att gå med i eurosamarbetet.

Spännande blir det i alla fall.