Spanska statens dumdristiga obligationsauktion

Spanska staten envisades idag med att försöka bevisa att det inte finns några problem efter att de "räddats" av EU genom att genomföra en auktion av statsobligationer. Resultatet får väl beskrivas som mindre lyckat (ZeroHedge beskriver det som "ugly"), då räntorna blev genomgående högre än vid förra månadens auktion (som var innan EU-räddningen). Dessutom var intresset från investerare lägre än vid förra auktionen.

Femåriga spanska statsobligationer såldes till en ränta på 6,46 procent, mot 6,07 procent förra månaden. Detta gjorde att marknadsräntorna på spanska statsobligationer steg idag och den tioåriga gick idag åter över den kritiska sjuprocentsgränsen. Ännu mer oroande är att marknadsräntan på de tvååriga spanska statsobligationerna stiger snabbare än räntan på de tioåriga.

Räntespreaden mellan spanska och tyska statsobligationer nådde idag också rekordnivåer.

Räntan på italienska statsobligationer sjunker idag, vilket visar att marknadsoron idag är specifikt koncentrerad till Spanien.

Det beramade EU-mötet i slutet av juni och de åtgärder som utannonserades där har alltså redan förlorat sin verkan. Det vinglande euroskeppet kräver allt större åtgärder allt oftare för att inte sjunka. Dags för ny och större räddningsaktion snart?

Idag läser jag också att Spaniens sjätte största bank, Bankinter, rapporterade ett kraftigt vinstfall för årets första sex månader. Analytiker hade räknat med ett dubbelt så högt resultat. Dessutom gör Bankinter en nedskrivning p.g.a. den svaga fastighetsmarknaden och planerar en nyemission. Lycka till!

Och så två lästips apropå skuldkrisen. Patrik Engellau skriver på SvD Brännpunkt "Går det att sparka liv i dött kapital?".

Den kanske mest iögonenfallande förändringen i de olika ländernas ekonomiska uppbyggnad under de senaste tjugo åren är finansvärldens ökade omfattning och betydelse. Finansbranschen har fullkomligt exploderat, vilket troligen beror på att det funnits ökande mängder sparade pengar som måste placeras. Inte minst det institutionella kapitalet – läs pensionsfonder och motsvarande – har vuxit med väldig kraft

SvD:s Peter Benson skrev i lördags om EMU:s eventuella haveri.

Skulderna är bara ett symptom. Egentligen handlar eurokrisen om att Sydeuropa aldrig lyckats hålla jämna steg med konkurrenterna från Nordeuropa. Så länge varje land hade sin egen valuta var det ingen tragik i detta. Skillnaderna i produktivitetsutveckling kunde då regleras med att den tyska D-marken årligen förstärktes någon procent mot de svagare konkurrentländerna.
Med euron förändrades allt det och nu måste Europa välja mellan pest och kolera.