Oenighet om budget i krackelerande EU

Som jag har skrivit så är EU ett imperium på dekis. Detta blir allt tydligare allt eftersom ekonomin försämras och medlemsländernas politiska önskelistor drar åt olika håll. Storbritanniens utspel i januari om folkomröstning eller reformer gjorde inte det politiska läget enklare. Nu görs det försök att få ihop en EU-budget för 2014-2020, men det är många motstridiga viljor. Man har fått dra ner budgeten rejält, från Van Rompuys förslag på 984 miljarder euro i november till nu 960 miljarder.

Tyvärr för Sveriges del ser det ut som om avgiftsrabatten vi hittills haft till största delen kommer att försvinna, eftersom våra politiker är så mesiga i förhandlingarna. Till deras fördel ska dock sägas att Sverige är ett av de länder som vill skära ner i EU:s alltför uppsvällda budget.

Vi får se hur det går i förhandlingarna. Ett generellt problem vid dessa toppmötesförhandlingar är att de ofta utförs som nattmanglingar. Man kan verkligen fråga sig hur alerta politikerna är när avtalen väl blir klara. Kan vi lita på dem? Det borde faktiskt vara så att den ledare som är klok nog att gå och få sig lite sömn skulle kunna ha ett överläge mot hålögda förhandlingspartner.

Ordförandeland för EU detta halvår är krislandet Irland, som igår antog en lag om hur resterna av Anglo Irish Bank (numera med namnet IBRC) ska avvecklas. Anglo Irish kraschade 2008 och räddades av staten, vilket var den främsta orsaken till att Irlands statsskuld exploderade. Dessutom ser det ut att kanske finnas något slags avtal med Europeiska centralbanken om hur man ska omvandla de miljarder euro i skuldsedlar som Anglo Irish-härvan lämnat efter sig till statsobligationer med lång löptid. Jag blir dock inte riktigt klok på om avtalet verkligen är klart eller om det fortfarande pågår förhandlingar med ECB. Troligen får vi mer klarhet de närmaste dagarna. Om avtalet är klart innebär det att man sparkar problemet med en stor del av skulden långt framför sig. Nu blir frågan om detta avtal kommer att sätta ett prejudikat som övriga krisländer vill utnyttja för att även de ska komma undan lite skuldbetalningar.