Bopriskrasch i Sverige som Irland?

De svenska bostadspriserna har de senaste två årtiondena stigit i en rasande takt och det är därför intressant att jämföra med andra länder som haft en liknande utveckling, men där bubblan sedan brustit. Jag anser att en jämförelse med Irland är mest relevant och presenterar här hur man som bostadsköpare eller -ägare idag bör tänka inför ett kommande liknande scenario vad gäller de svenska bostadspriserna.

Till att börja med kan vi jämföra hur utvecklingen sett ut innan boprisbubblans topp i några olika länder. Data i tabellen nedan kommer från The Economists interaktiva bostadsprisindex.

Ser man på dessa fyra olika jämförelsetal så noterar man för det första att prisutvecklingen i Europa varit mycket kraftigare än för den berömda spruckna bubblan i USA, som var en av orsakerna bakom Finanskrisen 2008.

Sverige mest likt Irland

Klicka på diagrammet för att förstora

Ser man på siffrorna ovan så verkar de jämförelseländer som ligger närmast Sverige vad gäller bostadsprisernas utveckling vara Nederländerna och Irland. Då ska man emellertid betänka att data för Sverige ovan gäller småhuspriserna, som förvisso är i en manisk fas nu, men att bostadsrättspriserna har stigit mycket mycket mer. De reala bostadsrättspriserna i Sverige har 1996-2015 stigit med 870 procent!! De reala småhuspriserna har under samma tid stigit med i jämförelse högst måttliga cirka 200 procent. Väger man samman småhuspriser och bostadsrättspriser slår Sverige med bred marginal även Irland i tabellen ovan.

Därför anser jag att det mest relevanta jämförelseobjektet för hur det går sedan, efter att priserna har börjat falla, är Irlands bostadsmarknad.

Jag har talat med flera irländare, både här i Stockholm (dit många kommit efter sitt hemlands kris) och på Irland och de skakar alla på huvudet åt hur resonemangen går här i Sverige vad gäller bostadspriser. De känner igen i princip alla beteenden och alla floskler från den egna bostadsbubblans uppförsbacke.

Hur skulle en bopriskrasch av irländska mått se ut i Sverige?

De irländska bostadspriserna föll andra kvartalet 2007 till andra kvartalet 2012 med 50 procent. De halverades alltså! Därefter har de repat sig och låg tredje kvartalet 2015 bara 37 procent ner från toppen.

Nu ska vi applicera den irländska prisnedgången för att se hur snabbt man måste amortera för att undvika kapitalrisken och inte hamna "under vatten" med lån som är större än bostadens värde.

Utgår man från en belåning på 85 procent av bostadens värde måste man alltså i detta scenario amortera sitt bolån med 10 procent per år för att inte under någon del av nedgången hamna "under vatten" och bli inlåst i sin bostad och inte kunna sälja utan att bli sittande med restlån. Notera att även efter att bostadspriserna repat sig i några år efter kraschen sitter fortfarande alla med låga amorteringstakter med bolån som är större än bostadens värde.

Hur många svenskar som idag köper sig en bostad för mångmiljonbelopp och belånad till bolånetakets maximala 85 procent tänker på detta som ett möjligt scenario? Kalkylen för månadskostnaden blir en helt annan om man tar hänsyn till den amorteringstakt som krävs för att "försäkra sig" mot kapitalrisken.

De irländare jag talat med känner många som har lån som är betydligt större än bostadens värde, och några sitter själva i den obekväma sitsen. Många klarar att betala sin ränta och amortering, men de kan inte sälja sin bostad när familjesituationen av någon anledning förändras. Ekonomin är också ansträngd och det finns många som inte har klarat av att betala på sina lån.

Även för lägre belåning ger kalkylen helt andra amorteringstakter än vad bankerna rekommenderar.

Amorteringskravet som troligen kommer att införas 1 juni säger att lån större än 70 procent av bostadens värde ska amorteras ner med minst 2 procent per år, men som ni ser av tabellen ovan räcker det inte på långa vägar vid en bopriskrasch likt Irlands. Även om du amorterar 5 procent per år kommer du under några år att ha lån större än bostadens värde. Notera att även vid en måttlig prisnedgång på 33 procent leder även en amortering på 30 år till att du hamnar "under vatten".

Vid lån under 70 procent av bostadens värde säger amorteringskravet att lånen ska amorteras ner med 1 procent per år ner till 50 procent, men som ni ser nedan räcker det inte för 65 procents belåning.

Inte ens vid en belåning på måttliga 60 procent av värdet räcker amortering på 2,5 procent eller mindre per år för att klara sig ifrån att hamna "under vatten". Här får man dock med detta scenario bara ett eller två år då man inte kan sälja sin bostad och det kan man kanske stå ut med.

Du måste vara nere på en belåning på 55 procent av bostadens värde för att klara dig helskinnad från en boprisnedgång av samma storlek som på Irland, förutsatt att du amorterar åtminstone 2 procent per år.

Notera att jag här inte har tagit någon som helst hänsyn till vad som händer om bolåneräntorna skulle stiga, vilket verkar vara det många främst oroar sig för. Bolåneräntor på Irland ligger idag på 3,5-4,5 procent, beroende på bindningstid.

Känns scenariot osannolikt? Då ska du se på den undersökning jag gjorde för något år sedan huruvida bostadspriser kan mjuklanda. Svaret är "troligen inte". I alla fall inte efter så kraftiga prisuppgångar som Sverige har haft.

Can't happen here?

Kan det vara oljeberoendet?

Gail Tverberg pekar på sin blogg "Our Finite World" på vad Grekland, Cypern och Puerto Rico har gemensamt, nämligen stort beroende av importerad olja. Diagrammet nedan visar för ett antal olika länder hur stor andel av deras totala energianvändning som år 2006 kom från olja (det finns säkert färskare siffror, men dem hinner jag inte gräva fram just nu).

Puerto Rico finns inte med, eftersom det inte är ett självständigt land, men för dem så kom runt 98 procent av energin från olja.

Det verkar tydligt att det finns ett samband mellan högt beroende av importerad olja och skuldkriser - alla PIIGS-länderna samt Cypern och Puerto Rico hamnar i den kategorin. När oljepriset steg kraftigt blev det droppen som kom skuldbägaren att rinna över.

Kan bostadspriser mjuklanda?

En läsare skrev och tyckte att han inte kunde hitta något exempel på att bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång/bubbla. Detta är ett spännande ämne och jag tänkte rota lite i det. Särskilt aktuellt är det ju med avseende på de svenska bostadspriserna, där många verkar hoppas på en mjuklandning, där priserna rör sig i sidled framöver istället för att bryta neråt. Exempelvis anser före detta medlemmen i Riksbankens direktion Lars E O Svensson, numera Ekonomistas flitigaste skribent, att de svenska bostadspriserna gjort ett skifte till en högre nivå.

För att undersöka det hela använder jag The Economists interaktiva bostadsprisindex, där man kan jämföra bostadspriser i en mängd länder, både nominellt, realt, i förhållande till medelinkomst och i förhållande till hyror. Tesen som ska undersökas är alltså om bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång - kan vi hitta något exempel som motsäger vår tes?

Vi börjar med de mest extrema bostadsbubblorna (i reala priser, alltså bostadspriser i förhållande till konsumentprisindex): Irland, Spanien och Nederländerna. USA är med som jämförelse.

Här har vi extrema uppgångar följda av kraftiga nedgångar. Det ska påpekas att Irlands och Spaniens bostadspriser utvecklats mindre extremt på uppsidan när man ser på dem i förhållande till lönerna, men mönstret är ändå detsamma - kraftiga prisuppgångar följs av kraftiga prisnedgångar.

Mindre extrema är länderna i nästa diagram: Danmark, Italien och Japan. Japan kan i och för sig anses extremt genom nedgångens längd - hittills över 20 år av fallande reala bostadspriser.

Italiens bostadspriser har realt hittills fallit med 20 procent sedan toppen och visar inga som helst tecken på förnyad vändning uppåt. Övriga länder har fallit mer. Hittills inget som motsäger vår tes, alltså.

Lite knivigare blir det med nästa omgång länder: Australien, Storbritannien, Frankrike och Nya Zeeland.

Hur lång i tid ska en "platåfas" för priserna vara och hur stor får dess volatilitet vara för att den ska räknas som mjuklandning? Dessutom har vi inte sett slutfacit för bostadspriserna i länderna i detta diagram. Hursomhelst anser jag att volatiliteten bör hålla sig såpass måttlig att vi inte ser några prisfall större än 10 procent för att jag ska kalla det för mjuklandning.

Reala bostadspriser i Australien föll 9 procent från andra kvartalet 2010 till tredje kvartalet 2012 och därefter har de åter stigit. Tre år tycker jag dock är alltför kort tid för att kvalificera som mjuklandning.

Frankrike är isåfall ett bättre exempel på mjuklandning för bostadspriserna - de reala bostadspriserna har som mest svängt 10 procent sedan sista kvartalet 2005 - åtta år är kanske en mjuklandning? Eller ska man räkna från pristoppen sista kvartalet 2007? Isåfall är det sex år - kanske ändå en mjuklandning. Men med tanke på hur det ser ut för Frankrikes ekonomi har vi troligen inte sett slutet på sagan om Frankrikes bostadspriser. De mer än fördubblades realt från 1997 till 2007. Kan de hålla sig kvar på nuvarande höga nivå? Frankrike är dock än så länge ett exempel som eventuellt motsäger tesen om att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, åtminstone om man anser att åtta (eller sex) år räcker för en mjuklandning.

I Storbritannien föll bostadspriserna realt med omkring 15 procent 2007-2009, vilket jag anser är för mycket för att kvala in som mjuklandning. Detsamma gäller Nya Zeeland. För båda dessa ser det snarare ut som en upprekyl enligt den klassiska modellen av en sprucken bubbla, innan förnyad nedgång vidtar.

Slutligen ser vi på prisutvecklingen för tre länder som inte drabbats av spruckna bostadsbubblor de senaste åren: Kanada, Sverige och Schweiz.

Kanada ser ut att ha gjort en "pyspunka" på bostadsmarknaden 1989-1998. Det kan alltså också vara möjligt, men jag hittar alltså bara ett exempel bland de länder jag sett på. I gengäld har Kanada därefter haft en av de kraftigaste reala prisuppgångarna för bostäder av alla OECD-länder.

Schweiz uppvisar med prisnedgången under 1990-talet ännu ett exempel på hur det brukar se ut - ingen mjuklandning. Detsamma gäller Sveriges prisnedgång under 1990-talet.

Om man vill kan man se det (som Lars E O Svensson gör) som att Sverige också har nått ett slags platåfas för bostadspriserna från 2007 fram till nu, med svängningar mindre än 10 procent. Sex år skulle, liksom för Frankrike, kunna karakteriseras som mjuklandning. Då glömmer man emellertid en viktig sak - The Economists diagram visar småhuspriserna, som hämtats från SCB - den enklaste statistikkällan. Den största svenska bostadsbubblan finns i bostadsrättspriserna (denna statistik är inte lika lätt tillgänglig), som bloggrannen Cornucopia så passande just har ritat upp i ett diagram för hela tidsperioden 1970-2013. Sedan 1984 har reala bostadsrättspriser stigit med 882 procent! Och bostadsrättspriserna har inte gått in i någon platåfas sedan 2007 som småhuspriserna har gjort, utan har hela tiden fortsatt att stiga med endast smärre korrektioner nedåt. Se nu på Cornucopias diagram och säg sen om det inte är en bubbla!

Betänk även att en stor del av dessa uppblåsta bostadsrättspriser återfinns på våra svenska bankers balansräkningar som bolån. Samt vice versa att en stor del av våra svenska bankers balansräkningar på tillgångssidan består av bolån baserade på uppblåsta bostadsrättspriser.

Bostadsrättspriserna föll i Sverige realt med 41 procent under de sju åren 1989-1996 - den kända 90-talskrisen. Nominellt gick priserna bara ner 24 procent 1990-1996. Under 1990-talskrisen sjönk bostadsrättspriserna i Stockholms innerstad med omkring 45 procent nominellt. Sverige hade kraftig generell prisinflation under dessa år och det var till stor del den som åt upp de reala priserna. När den nuvarande bostadsrättsbubblan spricker lär vi inte ha hög inflation, utan snarare låg inflation eller deflation, om man jämför med hur det sett ut i andra länder vars bostadsbubblor spruckit det senaste årtiondet, så även de nominella bostadsrättspriserna lär sjunka rejält.

För att återgå till grundfrågan om tesen att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, så anser jag att man kan svara att det möjligen kan hända (motexemplet är isåfall Frankrike), men att det ser ut att vara osannolikt. Det beror dock på hur man definierar en mjuklandning. Vi ser även av exemplet Kanada (och kanske även Japan) att en pyspunka kan vara möjlig, men det verkar inte vara särskilt vanligt förekommande. Jag anser alltså att vi med största sannolikhet inte får någon mjuklandning för svenska bostadspriser, särskilt med tanke på bostadsrättsbubblans proportioner.

Annandagsläsning: svensk bostadsbubbla, irländsk återhämtning, Kinas kreditförluster, Europas banker

Såhär när det värsta julstöket är över kan man ägna sig åt att läsa några intressanta artiklar. Här är mitt urval för idag:

• Bobubbla tipsar om att den oberoende finansanalytikern Peter Malmqvist berömmer Riksbankens räntepolitik och argumenterar för att vi har en bostadsbubbla i Sverige:

  "Skulle det vara lämpligare att försöka styra priset på mjölk och semesterresor med hjälp av räntan? Tveklöst framstår bostadspriserna och den därtill hörande utlåningen, som den mest påverkbara faktorn av alla. Om centralbankerna världen över de senaste 15 åren haft större fokus på bostadspriser hade finanskraschen 2008 aldrig uppstått. Huvudproblemet är just det enögda stirrandet på konsumentprisindex.
  Riksbankens ökade fokus på bostadspriserna borde därför berömmas. Bevisen för att Sverige har mycket uppdrivna bostadspriser är nämligen överväldigande, både ur ett långsiktigt och kortsiktigt perspektiv. Granskar vi 16 industriländer med trovärdig prisstatistik kan konstateras att bara ett land haft kraftigare prisökningar än Sverige de senaste femton åren. Svenska bostadspriser har stigit 130 procent mer än inflationen"

• Irland ska nu kapa den finansiella livlinan i form av stöd från EU och IMF. Irland är det land av EU:s krisländer som återhämtat sig bäst från sin kris. Sysselsättningen på den gröna ön ökar till och med.

  "Irland ser nu sin arbetsmarknad helas med ökande hastighet och arbetslösheten har fallit från högsta siffran 15,1% i februari 2012 till 14,1% i november 2012 och vidare ner till 12,5% i november 2013. Och tvärtemot vissa experter beror det inte på utvandring eftersom sysselsättningen ökat med 58000 eller omkring 3,2% det senaste året, vilket betyder att sysselsättningen ökar snabbare än arbetslösheten minskar."

• Michael Pettis skriver hos Mish om Kinas kommande tillväxtproblem, dåliga investeringar och dåliga lån som sopas under mattan.

  "Om Kina för närvarande har slösat betydande mängder av investeringar, är det klart att mycket av de medföljande dåliga lånen inte har skrivits ner korrekt. Dåliga lån existerar nästan inte i banksystemet - alltså de har inte tagits i form av reserver eller nedskrivningar.
  Men underlåtenheten att erkänna förlusterna betyder inte att förlusterna inte finns. De förluster som implicit finns i de dåliga lånen måste (och kommer att) skrivas ner i framtiden, antingen explicit, i vilket fall de kommer att leda till ett direkt avdrag på BNP-tillväxten, eller implicit, i vilket fall de kommer att kräva implicita och dolda överföringar från någon del av ekonomin (vanligen hushållssektorn) för att täcka gapet mellan den "reella" kapitalkostnaden och den nominella (subventionerade) kapitalkostnaden. Denna överföring måste reducera framtida tillväxt."

• Den tyske professorn Martin Hellwig anser att Europas banker är i dåligt skick med många miljarder euro i orealiserade förluster.

  "- De svaga bankerna förlitar sig på ECB för att få lån. Bankerna investerar sedan pengarna genom att låna ut till dem till sina länders regeringar, eller till andra i marknaden. Bankerna avstår från att låna ut till den verkliga ekonomin. Därför hjälper inte heller de låga räntorna ekonomin att ta fart.
  [...]
  - Det finns ingen politisk vilja att ta tag i problemet, inte bland regeringar och inte heller bland övervakande myndigheter. Bankerna räddades utan att tvingas att städa upp sina balansräkningar. Glöm inte att många politiker älskar sina banker, de använder bankerna som en källa till pengar, att använda när de behöver."

Oenighet om budget i krackelerande EU

Som jag har skrivit så är EU ett imperium på dekis. Detta blir allt tydligare allt eftersom ekonomin försämras och medlemsländernas politiska önskelistor drar åt olika håll. Storbritanniens utspel i januari om folkomröstning eller reformer gjorde inte det politiska läget enklare. Nu görs det försök att få ihop en EU-budget för 2014-2020, men det är många motstridiga viljor. Man har fått dra ner budgeten rejält, från Van Rompuys förslag på 984 miljarder euro i november till nu 960 miljarder.

Tyvärr för Sveriges del ser det ut som om avgiftsrabatten vi hittills haft till största delen kommer att försvinna, eftersom våra politiker är så mesiga i förhandlingarna. Till deras fördel ska dock sägas att Sverige är ett av de länder som vill skära ner i EU:s alltför uppsvällda budget.

Vi får se hur det går i förhandlingarna. Ett generellt problem vid dessa toppmötesförhandlingar är att de ofta utförs som nattmanglingar. Man kan verkligen fråga sig hur alerta politikerna är när avtalen väl blir klara. Kan vi lita på dem? Det borde faktiskt vara så att den ledare som är klok nog att gå och få sig lite sömn skulle kunna ha ett överläge mot hålögda förhandlingspartner.

Ordförandeland för EU detta halvår är krislandet Irland, som igår antog en lag om hur resterna av Anglo Irish Bank (numera med namnet IBRC) ska avvecklas. Anglo Irish kraschade 2008 och räddades av staten, vilket var den främsta orsaken till att Irlands statsskuld exploderade. Dessutom ser det ut att kanske finnas något slags avtal med Europeiska centralbanken om hur man ska omvandla de miljarder euro i skuldsedlar som Anglo Irish-härvan lämnat efter sig till statsobligationer med lång löptid. Jag blir dock inte riktigt klok på om avtalet verkligen är klart eller om det fortfarande pågår förhandlingar med ECB. Troligen får vi mer klarhet de närmaste dagarna. Om avtalet är klart innebär det att man sparkar problemet med en stor del av skulden långt framför sig. Nu blir frågan om detta avtal kommer att sätta ett prejudikat som övriga krisländer vill utnyttja för att även de ska komma undan lite skuldbetalningar.

Sverige konkurrenskraftigt, men inte PIIGS

Igår kom en rapport från World Economic Forum (WEF) där man bedömt olika länders konkurrenskraft efter faktorer som teknisk utveckling, innovationsklimat och arbetsmarknadens funktionssätt. Sverige kommer i år på plats nummer fyra. En väldigt bra placering alltså, trots att vi blivit omkörda av Finland i år och Singapore förra året.

Däremot ser det värre ut för PIIGS-länderna, se kartan nedan.

Irland är det enda PIIGS-landet som ser ut att vara någorlunda konkurrenskraftigt. Grekland placerar sig i botten, till och med något sämre än grannländerna Albanien och Makedonien, ja faktiskt sämst av alla länder på Balkan.

Svenskt Näringsliv har tidigare uttryckt tveksamhet angående hur rankingen görs, men resultaten liknar de som kommer fram i en annan rapport om olika länders konkurrenskraft i ett globalt sammanhang som tagits fram av Deutsche Bank och som refererades av ZeroHedge igår. Denna rapport är intressant, då den delar in ländernas konkurrenskraft i olika kategorier. Konkurrenskraftiga p.g.a. råvaror, p.g.a. arbetskraft eller p.g.a. teknik.

Sverige befinner sig bland länderna som har övertag vad gäller teknik. Även här sticker PIIGS-länderna Italien, Grekland, Portugal och Spanien ut genom att inte ha några särskilda konkurrensfördelar i den globaliserade ekonomin, vilket även gäller problemlandet Argentina.

De problem som Italien, Grekland, Portugal och Spanien har är alltså inget som kommer att gå över bara för att man öser ut räddningspaket över deras statsfinanser och banker. Problemen är djupare än så.

Mario Draghi och ECB meddelade idag att man ska köpa statsobligationer från PIIGS-länderna enligt vissa villkor, men det är alltså inget annat än att skjuta den stora nödvändiga justeringen (och euro-uppbrottet) framför sig. Frågan är också om Italien och Spanien går med på villkoren. En annan fråga som snart är aktuell är hur den tyska författningsdomstolen kommer att ställa sig till den europeiska stabilitetsfonden ESM.

I Sverige tycker tydligen Riksbanken att det finns en risk för att vår ekonomi tappar konkurrenskraft och sänkte idag reporäntan med 0,25 procentenheter. Prisinflationen i Sverige är låg, så den var inget hinder för att sänka räntan. Räntesänkningen lär kanske hjälpa våra exportföretag, men hur mycket det sänker bolåneräntorna är oklart, då de påverkas av andra faktorer, såsom bankernas kostnader för att finansiera sin upplåning. De flesta svenska bankerna väntar med att sänka bolåneräntorna tills man ser hur Riksbankens räntesänkning påverkar marknadsräntorna.

Läs även Cornucopias kommentar till räntesänkningen.

Avkastningskurvor Spanien, Italien, Irland

I morse gick räntorna på spanska statsobligationer upp till en ny rekordnivå, men sen har det lugnat ner sig lite under dagen. Cornucopia ritade upp den spanska avkastningskurvan för att visa att den ännu inte är inverterad (som vissa påstått), men använde tyvärr ett diagram där y-axeln inte börjar på 0, vilket kan förvirra tolkningen. Nedan ser ni hur kurvan ser ut när y-axeln börjar på 0 och jag har även lagt in hur den såg ut 1 mars i år som jämförelse.

Det som är slående är hur platt avkastningskurvan nu är jämfört med den "hälsosamma" lutningen i mars, förutom att räntorna på Spaniens statsskuld stigit kraftigt de senaste månaderna. Det är inte långt kvar till en fullständigt platt kurva - det fattas bara att räntan på de tvååriga spanska statsobligationerna stiger lite mer. Någonstans runt det här stadiet för avkastningskurvan och räntenivån tvingades Grekland, Irland och Portugal att begära räddningspaket. Men Spanien är "too big to fail and too big to bail".

Räntorna på italienska statsobligationer har också stigit kraftigt och kurvan har planat ut.

1 mars låg den italienska kurvan väldigt nära den spanska, men har inte stigit lika snabbt. Den har också kvar en viss lutning även på de längre löptiderna. Skillnaden kan man anta beror på att den italienska ekonomin är i bättre skick än den spanska. Spanien har en mycket hög arbetslöshet, medan situationen inte är tillnärmelsevis lika dålig i Italien. Italiens statsobligationsräntor tyngs framför allt av landets mycket stora statsskuld (123 procent av BNP).

Som jämförelse kan vi se på Irland.

Här har avkastningskurvan hållit sig ganska lika sedan mars, vilket tyder på att marknadsaktörerna bedömer att situationen på Irland har stabiliserats någorlunda. Notera också att utifrån statsobligationsräntorna tycks framförallt Spanien nu vara betydligt mer i riskzonen än Irland.

Det har talats om hur Grekland har en lång historia av statsbankrutter bakom sig (1826, 1843, 1860, 1893, 1932, 2012), men det som sällan nämns är att Spanien har en minst lika ärofull historia som dessutom börjar redan på 1500-talet (1557, 1575, 1596, 1607, 1627, 1647, 1809, 1820, 1831, 1834, 1851, 1867, 1872, 1882, 1936-1939). Sedan Napoleonkrigen har faktiskt Spanien ställt in betalningarna på statsskulden hela åtta gånger, mot Greklands mer måttliga sex gånger.

Spanien "räddat" - stora frågor väcks

Igår kom så det väntade beskedet om nödlån till Spaniens banker. 100 miljarder euro ligger notan på för tillfället. Officiellt ska det bara behövas 40 miljarder, men man har tagit till en säkerhetsmarginal, som av erfarenhet från tidigare "räddningar" säkerligen kommer att användas. Spanien har därmed tagit sig till sista steget i Musik@Centrifugens lista:

1. Behöver inget stöd
2. Situationen förvärras (av ”onda spekulanter”, inte sällan ländernas egna banker)
3. Man kontaktar ECB/IMF men ”för inga diskussioner” om räddningspaket
4. Man tittar på en lösning men ”har inte begärt räddningspaket”
5. Man begär räddningspaket men intygar att ”läget är under kontroll”

Vi ska inte glömma att för bara knappt två veckor sedan sade Spaniens premiärminister Mariano Rajoy "No va a haber ningún rescate de la banca española" alltså "Det kommer inte att bli någon räddning av spanska banker". Rajoy försöker släta över nödlånets betydelse i dagens presskonferens. "Om vi inte hade gjort det vi hade gjort under dessa fem månader [sedan regeringsskiftet] skulle det som beslutats igår ha varit en intervention i kungariket Spanien." Han försöker alltså vända Spaniens misslyckande till beröm för den egna politiken. I och för sig har han inte haft en avundsvärd sits, då han fått överta styrandet av ett sjunkande skepp. Rajoys bästa plattityd från presskonferensen är "Igår vann trovärdigheten i det europeiska projektet, eurons framtid och stabiliteten i finanssystemet för att flödet av krediter ska komma tillbaka". Jag skulle snarare säga precis tvärtom.

Som vanligt dröjer EU och euroländerna tills man står vid stupets kant innan man kommer med något paket. Igår höll de 17 euroländernas finansministrar en videokonferens i tre timmar för att komma till ett beslut. Varken Tyskland eller Spanien vill ha ett fullskaligt räddningspaket à la Grekland, Portugal eller Irland. Det skulle för båda länderna innebära inrikespolitiska svårigheter.

Nu begränsar man Spaniens räddningspaket till att bara gälla bankerna och pengarna ska betalas ut som lån till FROB (fonden för ordnad bankrestrukturering). Pengar är dock fungibla och ett stöd till FROB innebär egentligen ett stöd till spanska staten, då de därmed slipper att knappa in på andra utgifter eller ta större lån för att ge pengar till FROB.

- I Grekland, Portugal och Irland hade staten problem och behövde hjälp. I Spanien är problemen koncentrerade till banksektorn, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, till TT.

Detta stämmer inte alls. Spanska staten har redan så stort budgetunderskott att de inte har möjlighet att själva rädda sina banker. Spanien har alltså stora problem med statens finanser, även om statsskulden ännu inte är katastrofstor. År 2011 gick spanska staten back med -8,9 procent av BNP och för 2012 har regeringen förhoppningen att statens budgetunderskott bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men får anses vara oerhört optimistiskt. Spanien har också problem med Europas högsta arbetslöshet. 25 procent arbetslöshet och över 50 procent bland ungdomar. Landet befinner sig i recession och med den fallande BNP följer minskade skatteintäkter och att även om statsskulden inte ökar så kommer den att öka som andel av BNP. Det kan gå snabbt för Spanien att komma över smärtgränsen på en statsskuld över 100 procent av årlig BNP.

Robert Bergqvist försöker göra gör dock en bra kort sammanfattning av bakgrunden till skuldkrisen.

När länderna gick med i eurosamarbetet fick de en stark ekonomisk tillväxt, som varken bromsades av ECB eller av länderna själva. De fortsatte i stället att spendera, med stigande statsskulder som följd. Samtidigt skuldsatte sig många personer och företag med billiga banklån, och fastighetspriserna sköt i höjden. När tillväxten vek började omvärlden att misstro ländernas förmåga att betala skulderna. Räntorna sköt i höjden, tillväxten bromsades ytterligare, många fick problem med bolånen samtidigt som huspriserna föll. Krisen var ett faktum.

[Tillägg efter påpekande från kloka och observanta läsaren Åsa] Men Bergqvist får en del om bakfoten och generaliserar och förenklar för mycket. Spaniens statsskuld (som andel av BNP) steg inte efter eurointrädet, utan först efter finanskrisen. Däremot steg den privata skuldsättningen kraftigt (både hushåll och företag). Spanien hade också ett stort underskott i handelsbalansen och levde alltså totalt sett på lånade pengar. Spaniens BNP började inte heller växa snabbt efter eurointrädet, utan växte snabbt redan tidigare. Bergqvist har dock rätt i att det är den uteblivna tillväxten som lett till investerarnas misstro.

Det spanska bankstödet kommer genom FROB att riktas mot sparbankerna (cajas) som är hårt exponerade mot den spruckna spanska fastighetsbubblan, både genom bolån till privatpersoner och genom lån till byggbolag. Däremot ser det i dagsläget inte ut som om de två spanska storbankerna Banco Santander och Banco Bilbao Vizcaya (BBVA) kommer att behöva hjälp. Dessa två banker är mer diversifierade och har framförallt stora delar av sin aktivitet utanför Spanien.

Helgens spanska räddningspaket löser inte heller de underliggande problemen. När Spaniens ekonomi stagnerar faller fastighetspriserna, företag går i konkurs och kan inte betala sina skulder, samtidigt som de allt fler arbetslösa får ytterligare svårigheter att betala på sina bolån. Det är detta som ger förlusterna i bankernas balansräkningar. Räddningspaketet angriper alltså bara symptomen, inte själva sjukdomsorsaken. Plåster på ett brutet ben.

Nu dyker en hel mängd frågor upp runt det spanska nödlånepaketet. För det första är avtalet om Spaniens nödlån ännu varken påskrivet eller ens färdigt i detaljerna.

För det andra ska pengarna komma från de europeiska stabilitetsfonderna EFSF och ESM. IMF är inte inblandade med finansiering, utan bara som rådgivare. ESM är ännu inte färdig och den måste fortfarande ratificeras av Tysklands förbundsdag, som hittills motsätter sig vissa av detaljerna - risken är stor att ESM-avtalet måste skrivas om, vilket tar tid. Därmed kvarstår just nu bara EFSF, där man får anta att Spaniens bidrag på 93 miljarder nu skrotas (de kan väl inte både bidra och få ut pengar). Då återstår bara drygt 100 miljarder euro i EFSF, vilket alltså knappt täcker det spanska åtagandet. Det får inte dyka upp nya behov från Grekland, Portugal eller Irland.

Dessutom kommer än så länge Spanien mycket lindrigare undan än de andra PIIGS-länderna. Jonas Sjöstedt skriver:

Spanien påtvingas inte något detaljerat åtstramnings- och privatiseringsporgram som de andra länderna. Man kan fundera på varför. Beror det på att man har insett att programmen inte fungerar? eller på att Spanien är för stort och stolt och att länder inte behandlas lika inom EU? De vanliga EU-reglerna i EU:s sexpack och finanspakt lär i alla fall garantera fortsatt åtstramning och recession i landet.

Redan hör vi protester från Irland, som vill omförhandla sin räddningsplan för att få samma generösa behandling som Spanien. Irland planerar att ta upp detta på nästa möte för eurozonens finansministrar, som hålls 21 juni.

Nästa söndag hålls val i Grekland och frågan är hur det spanska avtalet kommer att påverka utgången. Man kan spekulera i att vänsterpartiet Syriza kommer att gynnas starkt av detta, då de vill omförhandla avtalen med trojkan. Nu finns ju ett prejudikat som visar att det visst går att få nödlån utan drakoniska villkor. EU-elitens tanke var att det var viktigt att få Spaniens avtal på plats innan det grekiska nyvalet, men frågan är om man inte skjutit sig själv i foten genom de snälla villkoren.

Jag undrar förresten om valet av den nye franske presidenten François Hollande har förändrat hur räddningspaketen utformas i Europa. Han är ju tydligt mer emot åtstramningar än företrädaren Sarkozy, som var mer på Tysklands linje.

Hur kommer finansmarknaderna att reagera imorgon? Kommer räntorna på spanska statsobligationer att falla eller stiga på beskedet? ZeroHedge tror att exemplet från Greklands statsbankrutt kan leda till att placerare säljer av de statsobligationer som styrs av spansk lag och köper på sig statsobligationer som styrs av brittisk lag. Alla de osäkerheter och frågor som finns runt paketet kan också göra att finansmarknaderna reagerar negativt. Det kan även bli en "sell the news".

Sen kan man undra om marknadens sökarljus nu kommer att riktas mot Italien. Situationen där är inte lika allvarlig som för Spanien, men Italien är i dagens läge väldigt känsligt för marknadens syn på deras statsobligationer.

Idag är det för övrigt val till nationalförsamlingen i Frankrike, vilket är nog så viktigt. Det ser ut som om François Hollande kommer att få brett stöd i parlamentet och kan troligen räkna med stöd från de gröna och radikalvänstern Front Gauche. Det ser också ut som om extremhögern Front National kommer att få ett antal platser. Skräckscenariot vore om Front National skulle få en vågmästarroll. Nu är det franska parlamentsvalet komplicerat och en andra sista omgång hålls om en vecka, samtidigt som det grekiska valet. Först då får vi med säkerhet veta hur den franska nationalförsamlingen kommer att se ut. Dagens resultat av första omgången kan ge en vecka av osäkerhet om hur det slutgiltiga resultatet kommer att bli.

Italiens banker oroar åter

Det var oro på finansmarknaderna idag. Bland de värsta var italienska Milanobörsen som sjönk 5%. Bankerna slaktades hårdast: Intesa Sanpaolo och UniCredit ner 7% och Banca Popolare di Milano ner 6%.

Räntorna på italienska och spanska statsobligationer steg runt 0,3 procentenheter, medan räntorna på de tyska sjönk. Flykt till säkerhet.

Spanien var mer i fokus förra veckan och Madridbörsen sjönk bara 3% idag. Lite förvånande med tanke på att spanske centralbankschefen idag sade att de spanska bankerna kan behöva kapitaltillskott.

Från Spanien kom också nyheten att ekonomiministern föreslog att rikare människor bör betala mer för hälsovården. Ett åtgärdsförslag som än så länge bara är ett slag i luften, då hälsovårdskostnaderna administreras av de 17 regionerna och det behövs långa förhandlingar med dem innan man kan få igenom en sådan besparing. Knappast något som kan spara pengar åt spanska staten i år, men kanske nästa.

Portugal verkar ha glömts bort av finansmarknaderna idag (när fokus låg på större länder) då räntan på deras tioåriga statsobligationer bara steg med 0,09 procentenheter och Lissabonbörsen bara föll med 1,7%.

Den grekiska börsen lever lite av sitt eget liv nere på botten av soptunnan och steg en aning idag. Å andra sidan har den fallit med 81% sedan slutet av 2009.

Irländska statsobligationer låg runt nollan idag och deras National Treasury Management Agency säger att irländska staten nu är redo att återvända till marknaden för upplåning för första gången sedan 2010. Det låter nästan lite väl optimistiskt - jag tror på det först när jag ser en lyckad auktion på nya irländska statspapper.

Från Grekland kunde man igår på ZeroHedge läsa om en mycket intressant utveckling, som är ännu ett tecken på landets kollaps. Många utländska gästarbetare återvänder nu från Grekland till sina hemländer. Det handlar framförallt om hundratusentals albaner, som utgör 60% av gästarbetarna i Grekland. Situationen i Grekland är nu alltså så dålig att många albaner anser att det är bättre att återvända hem till ett av Europas fattigaste länder. Albanien har tidigare fått in en hel del pengar från albaner som arbetat utomlands, framförallt i Grekland och Italien, men dessa betalningar har halverats sedan 2007, då de motsvarade 10% av Albaniens BNP. Hur kommer det då att gå för Albanien framöver?

Tillägg: Cornucopia tipsar om ett spekulativt scenario från Gonzalo Lira att Spanien blir första land att lämna euron - i år.

Dags för Spanien?

Förra veckan blev det som jag skrev åter ett skifte till "risk off" på finansmarknaderna. Spanien befinner sig nu i fokus för oron. Effekten av de tusen miljarder euro i LTRO-lån som Europeiska centralbanken gett bankerna börjar klinga av och marknaderna behöver en ny fix.

Vad gäller Spaniens budgetunderskott har den nya regeringen redan meddelat att de hoppas på 5,3% istället för tidigare förhoppningen 4,4% i år. Samtidigt är Spaniens arbetslöshet på närmast grekisk nivå, både vad gäller arbetslösheten totalt och ungdomsarbetslösheten. Premiärminister Rajoy säger att det inte är aktuellt med något räddningspaket för Spanien. Jag tror inte heller att det är aktuellt, men det beror inte på att de inte behöver något, utan på att de är alldeles för stora för att det skulle vara möjligt.

Tittar vi på räntorna för tioåriga statsobligationer (nioåriga för Irland) ser de ut så här för Spanien, Italien, Portugal och Irland det senaste året.

Irland har efter en orostopp i somras sjunkit tillbaks rejält. Marknaderna tror tydligen i viss mån på deras möjligheter. Vad gäller Portugal däremot ser det fortfarande illa ut och de är på dessa nivåer helt beroende av stöd utifrån. För Italien verkar oron för tillfället ha toppat runt årsskiftet och räntan på statsskulden har sjunkit tillbaka sedan Monti tog över efter Berlusconi. Den senaste tiden har dock räntan gått upp något. Spanien har dock gått om Italien, vilket är helt riktigt med tanke på att landets grundförutsättningar är betydligt sämre på grund av efterverkningarna av deras spruckna bostadsbubbla. Spaniens arbetslöshet är i en helt annan division än Italiens.

Nu väntar vi på att det ska dyka upp fler dolda obehagliga fakta vad gäller Spaniens skulder och underskott framöver.

Läget för Grekland är knappast bättre nu än förut. Så här ser kurvan för deras ränta på tioåriga statsobligationer ut det senaste året (observera att det är annan skala än i diagrammet ovan).

Det stora fallet nyligen orsakas förstås av statsbankrutten (eufemistiskt kallad omstrukturering av statsskulden eller obligationsbyte). De nya obligationerna handlas dock redan till en horribelt hög ränta, som ligger långt över räntan för tvåan Portugal och en bra bit över nivån för ett år sedan. Dessutom stiger räntan stadigt. Inget problem löst för Grekland och marknaderna förväntar sig uppenbarligen en andra statsbankrutt inom överskådlig tid.

Ännu ett litet tecken på det grekiska samhällets pågående kollaps är att Greklands friidrottsförbund ställer in all sportslig verksamhet på grund av allvarliga nedskärningar. Detta under det år då det ska hållas olympiad i London.

Tillägg: Galen? tipsar om ett diagram från bloggen Early Warning över arbetslösheten i PIIGS-länderna. Ett under att Spanien har lyckats hålla sina ekonomiska problem under mattan så länge med tanke på hur deras arbetslöshetskurva ser ut. Notera också utvecklingen i Portugal den senaste tiden.

Ödesvecka för Grekland - igen!

Vi har hört det förut - att just denna vecka skulle vara en ödesvecka för skuldkrisens epicentrum Grekland. För varje gång det sägs har dock läget blivit ännu lite värre.

Än så länge finns ingen uppgörelse med "trojkan" (ECB, euroländerna och IMF) och nu brinner det i knutarna för grekiska statens pengar ser ut att vara slut nu på fredag. Det blir dock ingen omedelbar statsbankrutt eftersom nästa omgång förfallande obligationer kommer först 20 mars. Ebb i grekiska statskassan innebär dock att stora delar av grekiska statsapparaten isåfall måste stängas ner. Det kan bli svåröverskådliga konsekvenser lokalt i Grekland och de internationella finansmarknaderna lär inte tycka om det hela.

Greklands finansminister Venizelos sade i lördags att en uppgörelse måste vara klar igår kväll, men som vi vet idag blev det inget. Det är svårt att få Greklands brokiga samlingsregering att enas. Nu väntar vi bara på att den ende partilöse, premiärminister Papademos, ska avgå i protest. Orsaken att partierna är så ovilliga att komma till en uppgörelse är troligen att alla vill kapa åt sig så många röster som möjligt i valet i april.

Det hela börjar nu bli så spännande att brittiska Telegraph lagt upp en sida med realtidsuppdatering om senaste händelserna.

Läget i Grekland blir knappast bättre av den storstrejk som planeras till imorgon. Gapet mellan politiker och befolkning har väl aldrig varit så stort i ett EU-land.

Jag upprepar min varning för att resa till Grekland i dagsläget. Vem vet hur det kommer att bli för alla turister som blir strandade där. Bara risken för att inte kunna komma hem på grund av alla strejker borde avskräcka folk. De resenärer som nyligen blev strandade i Spanien på grund av Spanairs konkurs kunde åtminstone köpa biljetter med andra flygbolag, men hur det kommer att se ut i Grekland efter statsbankrutten vet ingen. Det kan även vara nog så surt att ha en semesterresa bokad och betald och sedan tvingas ställa in den. Bättre att välja ett mer stabilt resmål om man vill komma söderut. Grekland finns dock ännu inte på Utrikesdepartementets lista över länder där de avråder från resa, men kommer troligen att hamna där innan sommaren om inget mirakulöst inträffar.

Jag hämtade senaste siffrorna från Eurostat (fram till tredje kvartalet 2011), där man kan se hur Greklands statsskuld och BNP utvecklats de senaste åren. Som synes går de helt fel - statsskulden stiger medan BNP sjunker.

Sista kvartalets siffror från Eurostat får vi vänta på en dryg vecka till, men de lär inte vara särskilt mycket muntrare.

Nästa krisland på listan är Portugal och där ser statsskuld och BNP ut så här:

Som synes är trenden med ökande statsskuld inte något nytt i Portugal, även om ökningstakten accelererat. Grundproblemet som syns i diagrammet är att BNP-tillväxten avstannade 2008 (men inte skuldtillväxten) och därefter har kurvorna gått ihop och korsat varandra. Redan 2008 skulle Portugal alltså ha gjort något åt saken och minskat statens utgifter, men istället hoppades man att den finanskris som var då skulle gå över relativt snabbt. Så blev det inte, utan landet har istället hamnat i en ond spiral som riskerar att sluta i ett Greklandsscenario.

Nästa land på listan är Irland, där diagrammet ser ut så här:

Skenande statsskuld efter räddningen av bankerna och sjunkande BNP i den spruckna fastighetsbubblans spår har snabbt tagit landet från ett läge med låg statsskuld till ett katastrofläge som ännu inte övertygar om att det skulle gå att vända.

Det är här vi inte vill att Sverige ska hamna! Vi har just nu en förhållandevis låg statsskuld, men en bostadsbubbla som just har sett sin topp tillsammans med en banksektor som är stor i förhållande till vår BNP gör risken stor för felsteg med ödesdigra konsekvenser. Vi kan bara hoppas att våra politiker lärt sig av Irlands fatala misstag och inte gör något liknande. Hör ni mig, Anders Borg med flera?!

När vi ändå håller på kan vi ta en titt på Italien:

Här ser det ännu inte katastrofalt ut, då statsskulden faktiskt sjönk en aning tredje kvartalet 2011 och BNP fortfarande ökade så sakteliga. Lyckas Monti att föra en politik som kan fortsätta att stabilisera denna situation kan det finnas en möjlighet att vända skutan rätt, men det lurar många grynnor på vägen - en paneuropeisk bankkris eller ett plötsligt BNP-fall kan skicka även italienska staten till ett statsfinansiellt skeppsbrott inspirerat av Costa Concordia.

För Spanien kan man också tycka sig se en viss stabilisering:

Även här gäller dock samma riskbild som för Italien, dock med lite annorlunda grundförutsättningar.

Slutligen tittar vi på BIGPIS-ländernas doldis Belgien:

Än så länge lyckas belgarna med att balansera så att statsskuld och BNP växer i ungefär samma takt, men det är en hårfin balansgång som närsomhelst kan stjälpas av även en mild recession. Vi ska inte heller glömma att belgiska staten sitter på en riktigt rutten sak, nämligen storbanken Dexia, som var den första banken att på allvar drabbas av Finanskrisen 2.0 och som kan få allvarliga konsekvenser.

Vi väntar med spänning på vad som ska komma ut ur eurofarsen härnäst.

Utför i eurozonen

Kreditvärderingsinstitutet Fitch meddelade idag att man satt Belgiens, Spaniens, Sloveniens, Italiens, Irlands och Cyperns kreditbetyg under bevakning med negativa utsikter. För Frankrike bekräftar Fitch det långfristiga kreditbetyg på AAA, men utsikterna för betyget sänks till negativa. Själva bevakningen för sänkning var inte oväntad. Det värsta är dock deras motivering att de

anser att en övergripande lösning för områdets skuldkris är "tekniskt och politiskt utom räckhåll."

Fitch säger alltså rent ut att skuldkrisen inte har någon lösning.

Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's pekar också ut de nettoexporterande länder inom euroområdet som är extra sårbara för en recession: Nederländerna, Tyskland, Belgien, Österrike och Finland. Även här är det ord och inga visor vad gäller utsikterna för ekonomin och S&P förutser en allvarlig ekonomisk recession inom euroområdet 2012. Det blir många optimistiska prognoser som får skrivas ner framöver. Recessionstecknen syns redan nu i till exempel Frankrike, vars ekonomi enligt deras statistikkontor kommer att krympa fjärde kvartalet 2011 och första kvartalet 2012. Därefter räknar statistikkontoret med en mirakulös vändning uppåt andra kvartalet 2012. Kul att det fortfarande finns någon som tror på goda feer! Vad gäller Finland så förutser Sampo bank recession redan detta kvartal och Nederländerna väntas enligt andra bedömare gå in i recession 2012.

Dagens chockbesked vad gäller euroekonomierna kom dock från Irland, där BNP sjönk med hela 1,9 procent under tredje kvartalet i år, vilket var betydligt mer än förväntade 0,5 procent. Det fanns vissa förhoppningar om att Irland skulle kunna klara sig bättre än övriga PIIGS-länder efter att ha uppvisat BNP-tillväxt på 1,4 procent för andra kvartalet, men dessa verkar nu grusas. I den positiva vågskålen för Irland kan dock läggas att de nu har återvänt till ett överskott i handelsbalansen, till skillnad mot övriga PIIGS. Irländske finansministern Michael Noonan sade i förra veckan att han räknar med BNP-tillväxt på 1,3 procent 2012, vilket var en nedskriven prognos från tidigare 1,6 procent. Nu lär han med det senaste kvartalets BNP-krympning få svårt att motivera hur det skulle vara möjligt för Irland att få någon BNP-tillväxt överhuvudtaget nästa år.

Igår sade vår riksbankschef Stefan Ingves att han tycker att det är rimligt att Sverige ger ett lånelöfte på upp till 100 miljarder kronor till (IMF) för hantering av skuldkrisen. Han tror att lånerisken är mycket låg. Det tror inte jag. Det är snarare pengar in i ett svart hål - fullständigt vansinne i dagens läge - ett förslag som måste stoppas! Jonas Sjöstedt är kritisk.

Han påminner om att Vänsterpartiet tidigare har stött utlåning till Lettland och Island. Denna gång är partiet mycket mer skeptiskt.
– Vi kan tänka oss att gå med på lån till IMF men då vill vi veta vilka som är med, till vilka länder lånen ska gå och till vilka villkor.
Enligt Sjöstedt finns risk för en kollaps för euron och därmed är inte heller IMF-lånet så säkert.

Även finansminister Anders Borg uppvisar en viss sund skepsis, om än i förtäckta ordalag.

Han efterlyser samma typ av hårda villkor för eventuella lån till Spanien och Italien som exempelvis Island gjorde i stödprogrammet för ö-riket från 2008.
Anders Borg är i dagsläget tveksam till om de sydeuropeiska länderna – som börjat få problem att finansiera sig på rimliga räntenivåer sedan i somras – uppfyller kraven för att få den typ av flexibla krediter från IMF, utan motkrav på reformer och besparingar, som Polen och Mexiko har fått.

Samtidigt fortsätter krisen för ett annat av EU:s problemländer med att IMF avbryter samtalen med Ungern. Kollapsar Ungerns ekonomi drabbar det deras stora långivare eurozonslandet Österrike hårt.

Till slut vill jag rekommendera en intervju på Bloomberg med hedgefondsdirektören Michael Platt som bloggrannen Vidsynt tipsar om. Platt säger att det viktigaste för honom nu är säkerhet för investeringarna - alltså amerikanska och tyska statsobligationer. Tiden för att göra mer spekulativa investeringar är inte nu, utan efter den kommande kraschen. Han anser även att det är en matematisk omöjlighet att lösa PIIGS-ländernas skuldkris.

Euroräntorna stiger vidare

För drygt en vecka sedan tittade jag på utvecklingen för ränteläget för euroländerna. Då såg det ut som i diagrammet nedan. Jag har plockat bort Grekland (tioårig på 28%) och Portugal (tioårig på 11%), som ligger på "konkursnivåer", för att lättare kunna jämföra de länder som har lägre räntelägen.

Nu i fredags såg det istället ut som i nästa diagram.

För Irland har räntorna på korta löptider åter stigit och indikerar tappat förtroende från marknaden. Italien har numera en lätt inverterad räntekurva (lägre ränta på långa löptider), vilket antyder förtroendebrist. Landet har nu passerat möjligheten att finansiera sig utan räddningspaket. För Spanien har räntorna stigit något den senaste veckan, men räntekurvan är ännu inte över "katastrofgränsen" 7 procent och ännu inte inverterad. Den nya regeringen måste dock snarast ta till kraftfulla åtgärder för att vända trenden.

Belgien har klättrat snabbast i diagrammet och är på god väg att komma ikapp Spanien. Hur ska landet utan regering få ihop pengar till sitt underskott i statsbudgeten och samtidigt rädda problembanken Dexia?

Österrike och Frankrike har inte uppvisat några större förändringar, men är värda att hålla koll på med tanke på deras exponeringar mot Öst- och Centraleuropa (bl.a. Ungern) respektive BIGPIS-länderna.

Mest anmärkningsvärt är att även räntorna på tyska statspapper stigit och de nu är på samma nivå som Storbritannien. Tyskland har som jag skrev i våras också en stor statsskuld på över 80 procent av BNP (2010) och ska de dessutom behöva "rädda" eurozonens svagare länder hamnar de själva i knipa. Skulle räntorna på tyska statspapper fortsätta att stiga blir läget mycket allvarligt, då de är en av få "trygga hamnar" vad gäller europeiska obligationer. Risken är stor att Tyskland då helt enkelt stoppar alla räddningar av övriga euroländer och bara ser till sitt eget bästa. Vi har redan hört invändningar mot räddningspaketen från tyskt håll. Avklippta räddningspaket skulle förstås innebära en europeisk bankkrasch, men tyskarna måste här väga nyttan av att slippa detta mot faran med att deras räntor skenar iväg. För skenar de tyska räntorna iväg lär det i sig krascha bankerna.

För svensk del känns det skönt att våra statspappersräntor ligger lågt och inte visar tecken på att röra sig uppåt. De låga räntorna visar också att vi knappast kan förvänta oss någon hög inflation i Sverige de närmaste åren, utan snarare deflation.

Ränteläget

Nedan ser ni ett diagram över räntorna på statsobligationerna för olika löptider för de mest intressanta euroländerna. Jag har inte tagit med Grekland, eftersom de nu ligger helt utanför kartan och inte längre är intressanta, då vi redan vet att det är kört för deras statsfinanser. Marknadsräntan på grekiska tvååriga statsobligationer ligger idag på 110 procent, femåriga på 41 procent och tioåriga på 28 procent.

Som jämförelse kan vi se på hur det såg ut i somras.

Sedan dess har ett antal intressanta saker hänt. Portugals statsobligationer ligger kvar på ett mycket högt ränteläge, men Irlands har sjunkit tillbaka rejält från det kollapsläge som rådde i somras med inverterad räntekurva (högre ränta på kortare löptider). Marknaden verkar alltså i någon mån tro på att Irland har en viss möjlighet att reda upp läget, även om en ränta runt 8 procent självklart är omöjlig för landet att klara utan stöd utifrån, men man kan tolka räntefallet för Irland som att marknaden ändå tror att landet eventuellt kan klara sig med stöd utifrån. För Portugal däremot är det med nuvarande ränteläge fullständigt kört att lyckas klara statsfinanserna utan respirator från ECB och EFSF. Marknaderna ser inte ut att ha något förtroende för att Portugals styre ska reda upp läget även med stöd utifrån. Efter valet 5 juni i år leds landet av Pedro Passos Coelho från socialdemokratiska PSD (47% av rösterna) i koalition med centerliberala CDS-PP (10% av rösterna), som tog över efter en regering ledd av José Sócrates från socialistpartiet.

Italien har gått om Spanien vad gäller räntorna. Räntorna på spanska statsobligationer har också stigit, men de italienska har stigit snabbare. Italien har som bekant betydligt större statsskuld och mycket oredigare politik än Spanien, så denna värdering är förståelig. Italiens räntor ligger nu klart över smärtgränsen och är nära flatline-stadiet. Den Hälsosamme Ekonomisten påpekar att

Med en ränta på sju procent, en statsskuld på 120 procent av BNP och en tillväxt på en procent måste det primära budgetöverskottet ökas till 7,2 procent bara för att stabilisera skuldnivån som andel av BNP.

En politisk omöjlighet i ett politiskt instabilt land.

Räntorna på belgiska statsobligationer stiger så sakteliga, medan de franska inte stigit mycket. Det som däremot hänt är att spreaden mellan räntan på franska och tyska statsobligationer ökat markant sedan i somras, då räntorna på de tyska statsobligationerna pressats ner kraftigt av investerarnas flykt till säkerhet.

Den stora skillnaden mellan Irland och Portugal får mig att tänka på skillnaden mellan hur olika länder har hanterat statsfinansiella kriser. De baltiska länderna har klarat att rensa upp en hel del av sina ekonomiska problem och befolkningen gick med på nedskärningar utan alltför stora protester. I Grekland däremot leder varje åtgärd för att stärka statsfinanserna (både på intäkts- och utgiftssidan) till kravaller och den politiska situationen är allt annat än stabil, vilket har framtvingat en ny regering under Papademos. Även i Italien har man tvingats till ett regeringsskifte.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso (som även var portugisisk premiärminister 2002-2004) erkänner nu offentligt att det är en systemkris för euron och upprepar liksom Merkel i helgen mantrat att det behövs djupare ekonomisk integration och ett större engagemang från alla länder. Brittiske premiärministern Cameron sade istället i förrgår att "The crisis offers an opportunity for powers to “ebb back” from Europe to nation states". Hälsosamme Ekonomisten kommenterar

Sverige har redan svikit svenskarna och européerna genom att ställa sig bakom Lissabonfördraget. Nu är det desto viktigare att regeringen tydligt väljer sida. Merkel eller Cameron? Det finns bara två alternativ.

och jag håller med. Som jag också har skrivit tidigare blir det allt svårare att hålla ihop EU och framförallt att driva mot en starkare union, när antiunionella och separatistiska krafter stärks. Nu ser vi även detta hos etablerade politiker som Cameron.

På söndag är det förresten val i Spanien och konservativa Partido Popular (PP) ledda av Mariano Rajoy väntas vinna och då ta över efter den nuvarande socialdemokratiska (PSOE) regeringen under José Luis Rodríguez Zapatero. Det ser ut att bli en stabil majoritet för den nya regeringen. Det varnas ändå för spanska statens stora behov av att rulla lån (200 miljarder euro under 2012), men med ett mer stabilt politiskt läge har de betydligt bättre förutsättningar än Italien.

Missnöjet jäser på Irland

Under tiden som Belgien och Grekland är i strålkastarljuset händer det saker i andra BIGPIS-länder också.

En av dagens största nyheter på Irland är att Sinn Féin enligt senaste opinionsundersökningen är republikens näst största parti. Med 18% av partisympatierna är det deras högsta siffra på åtminstone 30 år. Sitt främsta stöd har de bland män och låginkomsttagare.

Fianna Fáil styrde republiken Irland 1997-2011, men försvann från makten i valet tidigare i år, då Fine Gael tog över i koalition med Labour Party. Fine Gael är fortfarande det mest populära partiet med 35%, men koalitionspartnern Labour Party får bara 17% och är därmed omkörda av Sinn Féin. Fianna Fáil har fallit till 16%, efter att ha lett Irland genom finanskrisen och gjort dundermisstaget som försatte republiken i dess nuvarande risiga situation då de stödde bankerna fullt ut.

Sinn Féin fokuserar på arbetslöshet och de fattigas situation och det är troligen det som gör att de får så starkt stöd nu, då många irländare säkert hunnit bli missnöjda när de upplever att det inte händer särskilt mycket med den nya regeringen, som ju är bakbunden av den jättelika statsskuld som den förra regeringen lämnade över.

Sinn Féin är ett nationalistiskt parti på politikens vänsterflank, som är känt för sina tidigare(?) kopplingar till IRA. Precis som jag har gissat tidigare gynnar krisen nationalistiska partier av alla färger - röda, blå eller bruna. Partier som förespråkar en rättvis fördelning av krympande ekonomiska medel torde också bli vinnare. Sinn Féin kan därmed dra en riktig vinstlott då de uppfyller båda dessa kriterier.

Idag kan man också läsa att Irlands regering ska stötta upp credit unions (lokala medlemsbanker) med en miljard euro, då många av dem har stora problem med låntagare som ligger efter med betalningarna, vilket kan leda till att lånen måste skrivas ner. Detta hänger ihop med den höga arbetslösheten. Nu är denna miljard förstås småpotatis jämfört med de enorma summor som irländska staten pumpat in i sina stora banker.

Vikten av kreditvärdighet

I förra veckan fick Vitryssland sina elleveranser från Ryssland avstängda i några dagar, eftersom de inte kunde betala elräkningarna. Visserligen hade det vitryska elbolaget pengar i kassan, men bara vitryska rubel, som de inte kunde växla till någon valuta att betala med. Valutaproblemet orsakas av de ekonomiska problem jag skrev om i slutet av maj, då landet devalverade sin valuta med 36 procent.

Efter några dagar återfick Vitryssland sin ryska el, då de till slut lyckats betala skulden. Vi får se hur länge det dröjer innan de får betalningsproblem nästa gång...

Vitryssland fick alltså tillbaks elen till helgen, så att de kunde fira sin självständighetsdag i söndags. Dagen firades bland annat genom att staten stängde av alla webbplatser för sociala medier och grep 300 personer av dem som protesterade på gatorna. Vitryssarna har för övrigt hittat på en ny protestmetod - att klappa händerna. Applåden blir till en ironisk protestyttring och man har därför förbjudit folk att klappa i händerna när president Lukasjenko håller tal.

Denna händelse visar tydligt vikten av att en stat är kreditvärdig och behåller förtroendet för sin valuta, särskilt om man är beroende av import för viktiga varor. Utan energi stannar hela industrisamhället av - särskilt viktiga är fossila bränslen och el. Illa kan det också bli för länder som är beroende av livsmedelsimport (vilket är större delen av världens länder). Zimbabwe drabbades i september 2007 av att de inte kunde betala för en stor leverans av vete som blev kvar i hamnstaden Beira i grannlandet Moçambique. Problemet löstes i och för sig senare, men situationen såg krisartad ut ett tag.

Vid en global finanskrasch (som Nouriel Roubini förutspår) är det sannolikt att många skuldsatta stater får problem med att importera både energi och livsmedel och tvingas tigga om nödhjälp. Grekland och Irland lär troligen räddas av övriga EU isåfall, men det finns många andra länder som inte har lika snälla grannar. Dessutom kan hjälparländerna ställa hårda villkor för att ställa upp, exempelvis lär Ryssland vilja ha något tillbaka för att man hjälper Vitryssland.

Vitryssland, Grekland och Irland är alla tre importörer av energi, framförallt vad gäller fossila bränslen, där inget av länderna har särskilt mycket egna. Greklands el genereras till 75 procent med importerade fossila bränslen. Vad gäller elimport hittar jag inga uppgifter. Även Irland genererar större delen av sin el från importerade fossila bränslen och varken importerar eller exporterar särskilt mycket. Vitryssland importerar en del av sin el från Ryssland, men dessutom är den inhemska elproduktionen nästan uteslutande baserad på importerade fossila bränslen. För alla tre länderna kan vi alltså förutse energikris efter statsfinansiell kris.

Tillägg: Fel av mig angående Grekland, som faktiskt producerar sitt kol till elverken själv. Se MazamaScience. Dock är Grekland beroende av import av gas och olja.

Går vi vidare till livsmedel, så kan man ur FAO:s statistik för 2008 utläsa att Vitryssland importerade 6 procent av sin spannmål. I gengäld är man självförsörjande på potatis och förbrukar årligen nästan lika många ton potatis som spannmål. Vad gäller kött exporterar de några procent av sin produktion, men framförallt exporterar man en hel del mjölk och mejeriprodukter. Vitrysslands livsmedelssituation ser alltså förhållandevis trygg ut på kort sikt.

Irland importerar visserligen 27 procent av sin spannmål och 12 procent av potatisen, men exporterar i gengäld enorma mängder kött, mjölk och mejeriprodukter, vilket baseras på deras stora areal av betesmarker. Inga akuta livsmedelsproblem vid en statsfinansiell kris alltså.

Grekland däremot är problembarnet i sammanhanget. De importerar 18 procent av sin spannmål, 47 procent av köttet och 32 procent av mjölk och mejeriprodukter. Det enda positiva i sammanhanget är att Grekland årligen producerar 2,3 miljoner ton oliver, varav största delen konsumeras i landet. Vid en grekisk statsbankrutt skulle alltså övriga EU-länder tvingas rycka in med livsmedelsbistånd och även energibistånd.

Strauss-Kahn och omdömet

Medan IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn sitter kvar i häktet i New York vill nu många se hans avgång. Många franska makthavare är sura på USA för hur Strauss-Kahn har behandlats, trots att fallet uppenbart handlar om ett flagrant sexbrott begånget av en makthavare. Hursomhelst måste IMF snarast hitta en ersättare. Det lär inte gå att ta tillbaka Strauss-Kahn, även om han mot förmodan skulle frias. Han lär få sitta kvar i häktet tills domstolen sagt sitt - han kommer inte att släppas mot borgen, eftersom det anses vara för stor risk att han flyr.

Men är det verkligen en stor förlust för IMF om Strauss-Kahn försvinner?

När Dominique Strass-Kahn 2007 valdes till chef i Internationella valutafonden lyckades han bygga upp IMF:s anseende som en kunnig, trovärdig och opartisk organisation vars räddningspaket håller på att stabilisera skuldtyngda ekonomier i Grekland, Irland och Portugal.

Här tycker jag precis tvärtom. Strauss-Kahn och IMF har faktiskt visat oerhört dåligt omdöme när de lånat ut pengar till EU:s värstingar, och det handlar inte alls om att lånen stabiliserar dessa länders ekonomier. De har alldeles för dåliga statsfinanser för att nödlån skulle kunna vara en lösning. Lösningen heter skuldnedskrivning och kommer förr eller senare. Alla insatser från IMF och EU skjuter bara upp det oundvikliga.

I själva verket är det så att Strauss-Kahn uppvisade lika dåligt omdöme när han lät IMF låna ut pengar till Grekland, Irland och Portugal, som när han försökte våldta en hotellstäderska. Det kan alltså vara bra för IMF att bli av med denne omdömeslöse man och istället kanske få in en turk eller indier som chef, vilket också skulle kunna skaka om den ekonomiska maktbalansen i världen.

EU-ledarna oroar sig nu för att den bekväma maktbalansen mellan EU, USA och resten av världen vad gäller internationella storfinanser kan krackelera.

Läs även Cornucopia om hur IMF våldtar länder.

Dominique Strass-Kahn är förresten inte bara IMF-chef. Han var också påtänkt som det franska socialistpartiets kandidat i nästa presidentval, och DSK var den ende som ansågs ha en möjlighet mot Sarkozy. Intressant är förresten att han representerade socialistpartiet. Han är stenrik och äger lyxbostäder inte bara i Frankrike, utan även i USA och Marocko. Som finansminister 1997-99 ägnade han sig närmast åt nyliberal politik och privatiseringar. En fin socialist, som lever som han lär! Fallhöjden blir stor för en av världens mäktigaste...