Kan det vara oljeberoendet?

Gail Tverberg pekar på sin blogg "Our Finite World" på vad Grekland, Cypern och Puerto Rico har gemensamt, nämligen stort beroende av importerad olja. Diagrammet nedan visar för ett antal olika länder hur stor andel av deras totala energianvändning som år 2006 kom från olja (det finns säkert färskare siffror, men dem hinner jag inte gräva fram just nu).

Puerto Rico finns inte med, eftersom det inte är ett självständigt land, men för dem så kom runt 98 procent av energin från olja.

Det verkar tydligt att det finns ett samband mellan högt beroende av importerad olja och skuldkriser - alla PIIGS-länderna samt Cypern och Puerto Rico hamnar i den kategorin. När oljepriset steg kraftigt blev det droppen som kom skuldbägaren att rinna över.

Dagens absurditet: Italiens och Spaniens räntor rekordlåga

Hos Zerohedge läser jag att räntorna på italienska och spanska statsobligationer nu är rekordlåga! Räntan på femåriga spanska statsobligationer är till och med lägre än på motsvarande amerikanska!

Vi vet ju alla hur bra ekonomin är i Spanien... ingen risk för staten där...

Europeiska centralbanken har alltså "lyckats". Grattis! Vi får se hur länge det håller. Och tala om manipulerade finansmarknader...

Rekordmycket dåliga lån i Spanien

Igår rapporterades att andelen dåliga lån hos spanska banker har nått en ny rekordnivå i december. 13,6 procent av lånen räknas som "dåliga" mot 13,1 procent i november och 10,4 procent ett år tidigare.

Spaniens problem är alltså på intet sätt lösta, utan vi väntar bara på nästa fas av krisutbrott där. De dåliga lånen beror helt enkelt på att hushåll och företag inte kan betala på dem, vilket inte är underligt när landet plågas av en arbetslöshet på 25,8 procent (ungdomsarbetslösheten är 54,3 procent).

Spaniens styrande försöker dock släta över problemet och måla upp en positiv framtidsbild. Ekonomiminister Luis de Guindos säger att det är den krympande utlåningen som gör att andelen dåliga lån är högre, vilket är en ren lögn, då mängden dåliga lån ökar även i absoluta tal - en ökning med 4,57 miljarder euro till totalt 197 miljarder euro, vilket motsvarar omkring 19 procent av Spaniens årliga BNP - sanslöst mycket. Guindos förutspår att andelen dåliga lån kommer att "modereras" de kommande kvartalen och sade förra månaden även att det finns tecken på att utlåningen håller på att återhämta sig.

Jag ser inga sådana tecken. Utlåningen föll med 1,6 procent från november till december och med 9,8 procent från ett år tidigare.

Även Spaniens ECB-representant Luis Maria Linde tror att Spanien är nära slutet på ökningen av dåliga lån. Nej, vi är bara nära slutet av början.

Samtidigt håller EU:s politiker på att käbbla om detaljerna i bankunionen som ska träda i kraft i början av 2015. Den planerade avvecklingsfonden för banker ska fyllas på och till slut bli 55 miljarder euro. Som Irlands finansminister Michael Noonan påpekar är det alldeles för lite då de europeiska bankerna har tillgångar på tusentals miljarder euro i sina balansräkningar.

Jag gissar att bankunionen inte kommer att bli färdig förrän det uppstår ett akut behov av den ännu obefintliga unionen. Ty först ska finansministrarna komma överens och därefter ska beslutet igenom EU-parlamentet. Under tiden tickar eurozonens kris på, som jag till exempel skriver om ovan.

Det enda ljusa jag ser i rapporteringen är att vår finansminister Anders Borg upprepar att Sverige inte kommer att delta i bankunionen på ett bra tag.

Grekland och valen

Som bekant är Grekland EU-ordförande detta halvår då det ska hållas val till EU-parlamentet i slutet av maj. Den regerande koalitionen i Grekland backar i opinionsundersökningarna - nu senast i en opinionsundersökning i den kritiska Attika-regionen som inkluderar Aten och landets mest folkrika område.

Det radikala vänsterpartiet Syriza, som är i opposition och motsätter sig de besparingar som den nuvarande regeringen genomför, blev där största parti med 24,6 procent i undersökningen, mot bara 16,9 för största regeringspartnern Nea Demokratia. Eftersom det grekiska valsystemet ger en bonus på 50 mandat (av totalt 300 i parlamentet) skulle Syriza vara den självklara regeringskandidaten. Nu ska det visserligen enligt schemat inte hållas parlamentsval i Grekland förrän 2016, men risken är överhängande att det blir nyval innan dess, efterhand som den nuvarande regeringen försvagas. Resultatet i EU-parlamentsvalet och de grekiska lokal- och regionalvalen i maj kan bidra till det.

Socialdemokratiska Pasok, koalitionspartner till premiärminister Antonis Samaras, får bara 3 procent och ligger därmed på tröskeln för att ramla ur parlamentet. Lika illa är det för den före detta koalitionspartnern Demokratiska Vänstern som ligger på 3,1 procent. Kommunistpartiet KKE är fjärde största parti med 4,9 procent.

Ultranationalistiska och högerextremistiska Gyllene Gryning får 11,1 procent i undersökningen, trots att dess ledare Nikos Michaloliakos och fyra andra av partiets parlamentsledamöter sitter häktade i väntan på rättegång.

Premiärminister Antonis Samaras lovar nu en återhämtning från Greklands sju år långa recession och hoppas i år kunna återvända till marknaderna för att finansiera sin statsskuld. Går det inte som tänkt (när har det gjort det i historien om den grekiska krisen) kommer det att bli svårt att undvika nyval.

Syrizas ledare Alexis Tsipras har tydligt deklarerat att han inte kommer att betala tillbaka de lån landet fått från "trojkan" av EU, IMF och ECB. Greklands statsskuld är på i runda slängar 320 miljarder euro och eurozonens övriga länder sitter direkt eller indirekt på grekiska statsobligationer för omkring 256 miljarder euro - hur kul blir det för exempelvis Spanien att "tappa bort" några tiotal miljarder euro? Detta förutom smittoeffekterna. Som jag har påpekat tidigare kan Grekland nu lättare göra statsbankrutt då de har ett primärt budgetöverskott och ett överskott i bytesbalansen, eller åtminstone bli betydligt kaxigare mot sina utländska kreditorer.

Grekland väntar bara på en tändande gnista - arbetslösheten ligger runt 25 procent och ungdomsarbetslösheten på 58 procent. Dessutom har nu Grekland den värsta fattigdomen i EU, numera värre än Rumänien och Bulgarien. Mitt scenario är att valen i maj ställer frågan om regeringens legitimitet på sin spets och att det utlyses nyval till efter sommaren. En jordskredsseger för Syriza gör att Grekland ställer in betalningarna på statsskulden. Blotta farhågan om att den grekiska regeringen skulle avgå kan dock skaka EU och finansmarknaderna med tanke på de möjligheter det öppnar upp.

EU:s statsfinanser 2006-2012

Det är dags för en uppdatering av diagrammen över var EU:s medlemsstater står ifråga om statsfinanserna - alltså statsskulden och statsbudgetens underskott (och i något enstaka fall överskott). Som bekant så är Maastricht-fördragets bestämmelser om högst 60 procent av årlig BNP i statsskuld och högst 3 procent av årlig BNP i budgetunderskott ett högtravande ideal som få EU-stater förmått att leva upp till de senaste åren. Det är snarare regel än undantag att EU-länderna bryter mot dessa bestämmelser.

Nå vi börjar med att se på läget för EU:s största (och därmed viktigaste) ekonomier.

Generellt sett har de rört sig åt höger, mot allt högre statsskuld. Inget av EU:s BNP-mässigt största länder har de senaste fyra åren uppfyllt kravet om statsskuldens storlek och endast Tyskland klarade 2012 av att hålla (ett litet) överskott i statsbudgeten.
Italien höll sig med ett nödrop på gränsen om tre procent av BNP i budgetunderskott, men har i gengäld en av EU:s (och världens) största statsskulder, både i absoluta tal och som andel av BNP.
Man ser tydligt hur Frankrike inte alls går samma väg som Tyskland.
Spanien ligger dock riktigt risigt till med budgetunderskott på runt 10 procent av BNP de senaste fyra åren. Ingen trendvändning i sikte!
Storbritanniens budgetunderskott har de senaste åren börjat stramas upp från sina rent spanska nivåer, men är fortfarande alldeles för stort och statsskulden börjar nå en farligt hög nivå.

Så är det dags att se på de riktiga krisländerna. Här får jag utvidga båda skalorna åt höger och nedåt för att få plats med extremfallen Grekland och Irland.

Italien och Belgien har båda stora statsskulder, men inga dramatiska förändringar har skett de senaste åren (i alla fall om man jämför med övriga krisländer).
Grekland fick tack vare skuldnedskrivningen häromåret en mindre statsskuld, men budgetunderskottet visar ändå inga tecken på att förbättras, så jag förväntar mig en fortsatt vandring åt höger i diagrammet ända tills det kommer nya skuldnedskrivningar.
Portugal har raskt vandrat iväg mot en statsskuld i italiensk klass, vilket förstås förutom budgetunderskott också beror på krympande BNP. Där syns inga tecken på trendvändning, utan jag förväntar mig en fortsatt försämring ända tills det blir dags för nytt räddningspaket snart. Det politiska läget är också instabilt där, vilket inte bådar gott.
Cypern har också sin kurs mot papperskorgen utstakad och årets siffror lär se betydligt sämre ut än förra årets, med tanke på den stora bankkrisen i våras och åtföljande BNP-kollaps. Första kvartalet i år föll Cyperns BNP med 4 procent på årsbasis, men bankkrisen kom först i slutet av det kvartalet. Vi får vänta till mitten av augusti för att få de första preliminära siffrorna för årets andra kvartal, då effekterna av bankkrisen slagit igenom fullt ut.
Mönstereleven i krisklassen är Irland, som faktiskt tagit en stor del av kostnaderna, som vi ser i det rekorddjupa budgetunderskottet för 2010. Sedan dess pekar det åt rätt håll vad gäller budgetunderskottet, även statsskulden förstås är ohållbart stor. Irland har som rapporteras idag klarat av alla kraven som ställts i stödpaketen, vilket inte kan sägas om de andra krisländerna. Visst har det drabbat hårt på många sätt, men irländarna har ändå bitit ihop och kämpat sig igenom en svår process och landet har trots allt en sportslig chans att klara sig hyfsat framöver. En skuldnedskrivning skulle dock inte vara ur vägen - kanske kan de passa på att göra det i medieskugga någon dag framöver när Spanien till slut går överstyr.

Så övergår vi till en exklusiv skara länder, nämligen förhållandevis rika EU-länder, mestadels i västra och norra Europa, som i någon mån uppfyller Maastricht-kriterierna.

Inget av dessa länder förutom Österrike har för stora statsskulder.
De små länderna Estland och Luxemburg har några av EU:s lägsta statsskulder och har dessutom klarar underskottskravet galant under hela krisen.
Sverige har klarat att hålla sig runt nollan vad gäller underskott och tack vare fortsatt växande BNP även lyckats får ner statsskulden i förhållande till BNP.
Finland har i jämförelse klarat sig sämre, med underskott de senaste fyra åren och därmed en växande statsskuld.
Danmark är också sämre än Sverige, då sviterna av deras spruckna bostadsbubbla påverkat statsfinanserna negativt och de hade ett alltför stort budgetunderskott förra året.
Österrike hade redan tidigare en alltför stor statsskuld, men de har rätat upp budgetunderskottet de senaste två åren, så det finns ändå hopp där.

Så över till länderna i Öst- och Centraleuropa.

Här är statskulderna i förhållande till BNP för det mesta ganska små (med det uppenbara undantaget Ungern) och de alltför stora budgetunderskotten har till stor del rätats upp, även om en del arbete återstår för Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien. För Slovakien och Tjeckien ser dock trenden ut att vara på väg att vända neråt höger igen.
Notera särskilt hur Lettland, Litauen och Rumänien har lyckats kämpa sig upp från alltför stora budgetunderskott.

Hur de framtida statsfinanserna ser ut för dessa länder återstår att se, men de är ju åtminstone konkurrenskraftiga vad gäller löneläget. Dessutom har de flesta av dem fördelen att ha i EU-sammanhang låga statsskulder, samt den uppenbara fördelen att ha egna valutor, vars värde kan justeras efter ekonomins behov. Förstås med undantag av Slovenien som har euro, samt Lettland och Litauen, som i många år haft sina valutor knutna till euron och nu planerar införandet av euron 2014 respektive 2015.
På det stora hela anser jag att framtiden ser ljusare ut för dessa länder i Öst- och Centraleuropa än för skuldkrisens länder i södra och västra Europa.

Uppdatering: Jag har förtydligat diagrammen med tidsangiveleser.

Cypern, Ryssland, Italien, Ukraina m.fl.

Vi har säkerligen inte sett de slutgiltiga effekterna av bankkaoset på Cypern. Jag anser att händelsen går att klassa som en "svart svan". Det var inte oväntat att Cyperns överdimensionerade banksektor skulle förorsaka problem, men sättet på vilket "räddningsaktionen" genomfördes var fullständigt överraskande och ger svåröverblickbara spridningseffekter.

Några av effekterna har jag redan berört tidigare. En av de värsta effekterna blir troligen att många cypriotiska företag inte kan betala ut löner eller tvingas i konkurs. Händelseförloppet illustrerar tydligt att Europas ledare inte har koll på vad de håller på med. Det är lite av en desperat experimentverkstad i eurozonen. Man kan tycka att de borde försöka genomföra åtgärder som ställer till minsta möjliga skada, men de tycks inte vara förmögna att bedöma konsekvenserna av sina åtgärder - kanske eftersom det absolut måste bli så få läckor som möjligt innan åtgärderna vidtas och de därför måste hålla kretsen av invigda så liten som möjligt, vilket i sin tur minskar antalet potentiella varnande röster. Nu verkar i och för sig läckor på förhand om åtgärderna på Cypern ha varit ett stort problem, då många fört ut pengar ur landet strax innan, bland annat många med anknytning till presidenten. Fast man kan fråga sig vad som var hönan och vad som var ägget. Vidtogs de panikartade åtgärderna på grund av plötsliga penningutflöden, eller skapades penningutflödena av förhandsinformation om vilka åtgärder som skulle vidtas? Jag gissar på en kombination av de båda.

Via ZeroHedge läser jag om hur Ryssland nu tonat ner retoriken runt Cypern och snarast tillämpar en strikt "kapitalistisk" hållning om att den som sätter in pengar i en osäker bank i utlandet får skylla sig själv. Kanske har de insett att cypernkrisen snarare kan leda till fördelar för Ryssland, då ryskt kapital kommer att flöda tillbaka "hem" när oligarker börjar tycka att det är för osäkert att ha det i EU-banker. Därmed blir det en större beskattningspotential för ryska staten.

Ett annat euroland som har funnits på listan över potentiellt drabbade av cypernkrisen är Slovenien, som även det behöver EU-lån för att rädda sina banker. Där är det företagens höga skuldsättning som är problemet, inte statens eller hushållens som i andra skuldkrisländer.

Men det finns andra euroländer som skulle kunna vara i riskzonen. Malta har en finanssektor på runt 800 procent av landets årliga BNP, men det inkluderar annat än banker. Enligt centralbankschefen motsvarar de största maltesiska bankerna bara 300 procent av årlig BNP. Luxemburg är ett extremt fall, med en banksektor vars sammanlagda balansräkning är på hisnande 2000 procent av årlig BNP. Större delen (92 procent) av Luxemburgs banksektor består dock av filialer till utländska banker.

Då är det nog mer befogat att oroa sig för Italien (som ännu drygt en månad efter valet inte har någon ny regering), Grekland och Spanien. Italiens splittrade parlament måste dessutom utse en ny president senast 10 maj, då nuvarande presidenten Giorgio Napolitanos mandatperiod löper ut. Kommer de att lyckas enas om en ny president? Vem skulle kunna bli kompromisskandidat? Annars står Italien inför en allvarlig konstitutionell kris - utan president och utan ny regering. Presidentens roll tas visserligen isåfall över av talmannen i senaten, som just nu är Demokratiska partiets Pietro Grasso, men just hans partiroll skulle kunna skada hela den politiska processen ytterligare.

I Italien ska vi inte heller glömma den pågående skandalen kring världens äldsta bank Monte dei Paschi di Siena, en av Italiens största banker.

Ett land utanför eurozonen som kan drabbas allvarligt av cypernkrisen är Ukraina, där företagen tydligen av skatteskäl och andra skäl till stor del använt cypriotiska banker för sina transaktioner. 30 procent av de utländska direktinvesteringarna i Ukraina kommer från Cypern. Ukraina har redan i slutet av förra året fallit tillbaks i recession, bytesbalansen är negativ och ökande, samt att centralbankens reserv av utländsk valuta är liten och krympande. Dessutom har landet redan stora skulder kvar från tidigare kriser.

Jag noterar för övrigt att Swedbank avvecklar de sista resterna av sin verksamhet i Ukraina, då de inte ser positivt på landets framtid, utan istället anser att det blivit allt svårare att göra affärer där.

Ukraina har inte stora utsikter att lyfta sig ur sin kris på sikt, då deras befolkning minskar, särskilt den i arbetsför ålder. Dels på grund av utflyttning, dels på grund av de små generationerna efter Sovjetunionens fall.

Eventuellt är det positivt för Ukraina att de har lyckats förbilliga sin gasimport genom att importera från övriga Europa istället för från Ryssland och Gazprom. Återstår att se vad storebror Ryssland/Gazprom tycker om detta.

Kan detta ha något samband med den överraskningsövning som ryska militären genomförde i Svarta havet i torsdags? Detta var bara den andra gången på tjugo år som den ryska militären genomförde en oplanerad övning! Eller var det bara så att ryssarna kände ett behov av att visa lite militära muskler? Den ryska Svartahavsflottan är för övrigt inte i bästa skick - de flesta av skeppen är över trettio år gamla och större delen av denna flotta kommer att vara i obrukbart skick om några år. Visserligen har ett utbytesprogram satts igång, men det lär ta sin tid.

Ukraina är för övrigt en av världens större spannmålsexportörer och en av de få ljuspunkterna på en ansträngd världsmarknad för spannmål.

Skuldkedjor och krympande säkerheter

Fallet Cypern illustrerar tydligt vad som håller på att hända i vår överskuldsatta värld. Skulderna är alldeles för stora i förhållande till de underliggande säkerheterna som dessutom krymper.

En skuld har alltid någon form av underliggande antagande om något slags säkerhet. Ett enkelt fall är om en kompis ber att få låna 500 kronor som vederbörande lovar att betala tillbaka när nästa lön kommer. Min säkerhet för lånet är i detta fall att jag vet att kompisen har ett arbete och kommer att få lön den 25:e.

Ett bolån har en säkerhet dels i form av värdet på bostaden, som är pantsatt, dels i form av att bolåntagaren har en inkomst och i avtalet lovar att betala en viss summa på lånet varje månad - månadsbetalningen består av ränta och ofta även av amortering.

Ett konsumtionslån för att köpa exempelvis en bil eller en teve har i motsats till bolån ingen större säkerhet i form av påtagliga prylar, då andrahandsvärdet på bilen eller teven sjunker snabbt, men däremot en säkerhet i form av låntagarens lön. Ett företags lån har på liknande sätt en säkerhet i form av företagets lönsamhet och inkomster. En statsobligation har på samma vis en säkerhet i form av statens förväntade skatteintäkter.

Nu är det förstås så att varje skuld motsvaras av en tillgång för någon annan. Ditt bolån är en skuld för dig, men en tillgång för banken. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men en tillgång för mig.

I dagens värld är skulder och tillgångar hoplänkade till långa kedjor, där man ofta har svårt att se vad den underliggande reella säkerheten egentligen är. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men bankens inlåning (alltså bankkonton) och upplåning (t.ex. bostadsobligationer) motsvaras på andra sidan av bankens balansräkning av tillgångar i form av exempelvis bolån, företagslån och statsobligationer. Om man äger andelar i en penningmarknadsfond så består de av obligationer utgivna av banker, företag och staten. Bankens obligationer har som säkerhet bankens inkomstflöden från de lån den gett ut till privatpersoner och företag. Dessa inkomstflöden på lånen har i sin tur som säkerhet privatpersonernas respektive företagens inkomster. Ännu längre kedjor blir det när man börjar blanda in finansiella derivat.

I och med att en stor del av skulderna (krediterna) i vårt globala samhälle har underliggande inkomstflöden som säkerheter är krediternas värde i slutändan beroende av någons förmåga att betala ränta och amortering på sina skulder.

När inkomstflödena av någon anledning krymper, så rubbas balansen mellan mängden skulder och de underliggande säkerheterna i slutet av skuldkedjan. Om det till exempel blir en lågkonjunktur och många blir av med jobbet, så kommer många inte att kunna leverera de förväntade inkomstflödena som håller krediternas värde uppe. Detsamma gäller förstås företag som går i konkurs. En lågkonjunktur påverkar också statens skatteintäkter negativt och har staten stora skulder kan det uppstå en osäkerhet om hur mycket staten faktiskt förmår betala på sin statsskuld.

Krediter som har mer påtagliga säkerheter, exempelvis lån där en fastighet är pantsatt, kan också drabbas av att värdet på den underliggande säkerheten sjunker. Detta hänger också ofta samman med en lågkonjunktur, där folks möjligheter att buda upp priserna på fastigheter inte längre är lika stora.

Nicole Foss (som skriver The Automatic Earth och varit på föreläsningsturnéer bland annat i Sverige) brukar likna det som händer när de underliggande säkerheterna försvinner vid den kända leken "hela havet stormar". De som dansar runt är de som anser att de har finansiella tillgångar av något slag och stolarna är de underliggande säkerheterna. När en stol försvinner och musiken slutar spela blir någon utan stol. Så fortsätter det medan stolarna försvinner en efter en. Det finns fler krediter än vad det finns säkerheter, så i slutändan måste någon bli utan. Det blir kreditdeflation när krediterna försvinner, vilket i sin tur innebär en deflation av penningmängden (då pengar skapas som krediter).

Vad vi ser i fallet Cypern är att cypriotiska banker hade stora innehav av grekiska statsobligationer på tillgångssidan. Bankernas skulder var de pengar som satts in dels av Cyperns egna invånare, dels av utlänningar (exempelvis ryska oligarker). De grekiska statsobligationerna hade som säkerhet den grekiska statens skatteintäkter, som i sin tur var beroende av förmågan hos grekiska företag och hushåll att betala skatt. Grekiska staten hade emellertid tagit på sig alldeles för stora skulder i förhållande till samhällets skattebetalningsförmåga. Dessutom drabbades Grekland liksom övriga världen av en lågkonjunktur från 2008, vilket försämrade skatteintäkterna. Grekland har därefter bara fortsatt i en ond nedåtspiral av krympande ekonomi och därmed krympande skatteintäkter. Grekiska staten tvingades att skriva ner en stor del av sin statsskuld i mars 2012, vilket drabbade tillgångssidan för de cypriotiska bankerna hårt. I och med att Cypern har en så stor banksektor (sammanlagda tillgångar på över sju gånger årlig BNP) så klarar inte staten att rädda bankerna, ens om de tar över dem helt. Dessutom har Cypern redan en ganska stor statsskuld, som de inte kan skriva ner utan att sänka bankerna ännu mer, då bankerna (som i alla länder) även har stora innehav av det egna landets statsobligationer.

Om cypriotiska staten tar emot nödlån från andra EMU-länder och IMF (eller Ryssland) ökar det dock på landets statsskuld i en rent katastrofal omfattning. Det behövs i dagsläget runt 17 miljarder euro för att rädda bankerna, vilket är nästan lika mycket som Cyperns årliga BNP på drygt 18 miljarder euro! Med tanke på att landets statsskuld redan idag är över 80 procent av årlig BNP skulle de isåfall gå om Grekland och ligga tvåa i världen (efter Japan) vad gäller statsskuld i förhållande till BNP. Ekvationen blir omöjlig och därmed återstår inte så många andra utvägar.

En utväg är förstås den som föreslogs i helgen, nämligen att tala om för dem som har konton i bankerna att deras tillgångar saknar en del av sina underliggande säkerheter och att beslagta (eller skriva ner) en del av tillgångarna. Det var dock ganska korkat att ta med även småsparare i borttagandet av en stol i "hela havet stormar". Dessutom ger det kedjeeffekter då det raserar förtroendet för bankmedel och förtroende är grundbulten för bankernas verksamhet. Detta kan som jag skrev i förrgår även ge smittoeffekter på eurozonens övriga skuldkrisländer.

En annan utväg skulle vara att Cypern gör en nedskrivning av sin statsskuld. Detta skulle som sagt totalt sänka landets banker, så det är inte ett attraktivt alternativ. Det vi sett av tidigare statsbankrutter (t.ex. Argentina) är också att det leder till åratal av rättsliga processer från fordringsägare och en utfrysning ur de globala kreditmarknaderna. Det är också ytterst tveksamt om Cypern skulle kunna kvarstå i eurosamarbetet efter en statsbankrutt.

En tredje utväg är att Cypern lämnar eurosamarbetet. Detta vill förstås övriga euroländer till varje pris undvika, då det skulle förlöjliga alla prestigefyllda uttalanden om att eurosamarbetet är "oåterkalleligt". Dessutom skulle det rasera eventuellt kvarstående förtroende för eurosamarbetets övriga svaga länder, t.ex. Grekland. Kan ett land lämna euron, så kan fler göra det. Även om Cypern alltså är pyttelitet i sammanhanget, med 0,2 procent av EU:s totala BNP, så kan det ändå sätta igång en finansiell lavin.

Om Cypern skulle lämna eurosamarbetet och återinföra det cypriotiska pundet skulle de också tvingas att omnotera alla bankinnehav och statsobligationer i cypriotiska pund, som snabbt skulle tappa i värde. Annars skulle Cypern och dess banker stå med skulder till omvärlden noterade i euro, som skulle vara fullständigt omöjliga att återbetala. Även detta skulle leda till åratal av rättsliga processer samt en utfrysning från kreditmarknaderna.

Det finns dock en sista utväg, nämligen att andra länder inte ger lån till Cypern, utan istället skänker pengar. Så altruistiska lär dock inte Tyskland och Ryssland vara utan att få något tillbaka. Kan Ryssland skänka pengar mot att Gazprom får rättigheter till gasutvinning och prospektering? Vad skulle Tyskland kunna få i utbyte?

Cypernfrågan är alltså fortfarande öppen för spekulation och vi får se vartåt det barkar de närmaste dagarna. Vilken "lösning" det än blir lär den ge negativa effekter som sprider sig som ringar på vattnet via euroområdet och över hela världsekonomin. Den enda "lösningen" som möjligtvis skulle kunna undvika detta är den sista, men som jag skrev i förrgår är skadan på förtroendet redan gjord.

När Cyperns banker åter kommer att öppna är fortfarande osäkert. Den "bank holiday" som från början bara skulle ha innefattat måndagen förlängdes till att bankerna skulle öppna idag onsdag eller imorgon torsdag. Senaste beskedet är nu att de cypriotiska bankerna kommer att hålla stängt hela denna vecka, och då nästa måndag är en helgdag på Cypern innebär det att de inte kommer att öppna förrän på tisdag. Cyperns regering och parlament har därmed tid på sig att vidta diverse nödåtgärder såsom kapitalkontroller. De måste på något sätt begränsa de kapitalutflöden från bankerna som garanterat kommer den dag de åter öppnar. Men det brådskar också att hitta en "lösning". Ju längre det dröjer, desto mer osäkerhet som smittar av sig på övriga skuldkrisländer. Framförallt Grekland kan drabbas. Många greker har också konton i cypriotiska banker.

P.S. Cypern fanns på min "radar" redan i augusti 2011.

---

P.P.S. Jag söker fortfarande bostad i Stockholm. Jag har fått några bra tips, men ännu har jag inget klart erbjudande och ännu mindre något påskrivet kontrakt. Visserligen skrev jag att jag inte kommer att skriva något mer här på bloggen förrän jag löst min bostadssituation, men det som sker nu i världen är alldeles för intressant för att inte skriva något. Det kommer dock att bli glesare mellan blogginläggen än vad det varit tidigare.

Cyperns bankmedelskonfiskation - dummast hittills

Jag har visserligen sagt att jag inte kommer att skriva några fler inlägg på denna blogg förrän min bostadssituation är löst, men det har inträffat en mycket viktig händelse som jag gärna vill kommentera.

Helgens åtgärd att föreslå att staten ska konfiskera delar av banktillgodohavandena i cypriotiska banker kvalificerar utan tvekan som den mest korkade åtgärd som EU-nomenklaturan hittills genomfört i sin hantering av den europeiska skuldkrisen. Åtgärden är direkt farlig, då den rubbar det förtroende som är själva grundbulten för att bedriva bankverksamhet. EU:s ledare har nu skjutit sig själva i foten.

Just nu är det oklart om det ursprungliga förslaget kommer att passera Cyperns parlament, då omröstningen har skjutits upp till tisdag klockan 17 svensk tid. Under tiden pågår ett förhandlande om hur förslaget ska se ut. Originalförslaget var en "engångsskatt" på 6,75 procent för innehav under €100 000 euro och 9,9 procent på innehav därutöver. Den folkliga vreden är förstås stor och ett förslag är att tillgångar på upp till 20 000 euro befrias från engångsskatten, för att skydda "vanligt folk". I "värsta fall" (för de rika alltså) skulle innehav över €100 000 euro beskattas med 15,26 procent och de därunder inte beskattas alls.

Den österrikiska ledamoten i Europeiska centralbankens (ECB:s) direktion Ewald Nowotny påpekar att Cypern är "ett undantag" som beror dels på att banksektorn i Cypern är så gigantisk i förhållande till landets BNP, dels på att stora delar av bankinnehaven kommer från utlandet. Samma åtgärd skulle alltså enligt Nowotny inte vidtas i andra krisländer.

Men skadan är redan skedd. Förtroendet bör bankerna och staten är rubbat. Folket i andra krisländer lär inte lita på Nowotny. De som har kapital placerat i cypriotiska banker, och framförallt cyprioterna själva, lär inte heller lita på att detta skulle vara en engångsföreteelse. När bankerna väl öppnar igen (på torsdag?) lär det hursomhelst bli kapitalflykt från Cyperns banker. Risken är också överhängande att det sker förnyad kapitalflykt från skuldkrisens övriga länder, både från storkapital och småsparare. Denna kapitalflykt lär bland annat ytterligare öka obalanserna inom eurozonen och destabilisera krisländerna.

Dessutom raserar bankmedelskonfiskationen förtroendet för bankernas insättningsgaranti, inte bara i Cypern, utan i hela världen. Bankerna bygger på att allmänheten har förtroende för dem och hellre sätter in sina pengar där än att förvara dem "i madrassen". Nu rubbas den balans som tidigare vägt över till bankernas fördel, i och med att man ser att insättningsgarantin kan tas bort genom ett penndrag från politikerna.

Att banker och bankomater hålls stängda rubbar också förtroendet. Visserligen var måndagen redan en planerad helgdag (fastlagsmåndagen), men nu har detta alltså utvidgats med (minst) en dag.

I och med att beslutet inte tas förrän imorgon (om det tas) innebär det också retroaktiv lagstiftning, då bankmedlen redan är låsta.

Förtroendet för politikerna (i den mån de fortfarande har något) får sig förstås en mycket allvarlig törn.
Risken är också stor för att ryktesspridning framöver kan komma att skapa panik bland banksparare med uttagsanstormningar som följd.

Det talas mycket om de ryska oligarker som placerat sina pengar i cypriotiska banker för tvätt och inte oväntat har Rysslands president Putin reagerat starkt på bankmedelsskatten. Man kan för övrigt undra hur många miljarder som Vladimir Putin själv placerat i cypriotiska banker.

Därmed öppnas för att Ryssland som "straff" inte skulle förlänga sina lån till Cypern, vilket skulle spä på landets problem.

Cyperns sedan tre veckor nytillträdde president försvarar uppgörelsen om bankmedelskonfiskationen och säger att "alternativet var statsbankrutt och att Cypern skulle ha tvingas lämna eurozonen". Kanske var det så, men till sist handlar det om ett ultimatum som han ställts inför av EU-nomenklaturan. Denna konfiskation är anmärkningsvärd såtillvida att den inte föreslagits på initiativ av Cyperns folkvalda, utan tillkommit genom drakoniska villkor dikterade av andra stater.

Det fanns förstås inte så många andra alternativ än statsbankrutt för Cypern, då deras banker är så stora. En nedskrivning av Cyperns statsskuld skulle också förvärra situationen för Cyperns banker, då dessa har stora innehav av cypriotiska statsobligationer. En av grundorsakerna bakom Cyperns bankkris är förstås att landets banker drabbades hårdast av alla EU-länders av krisen och statsbankrutten i Grekland, på grund av landets (och dess bankers) starka kopplingar till Greklands ekonomi.

Cyperns engångsskatt på bankmedel har alltså öppnat upp en Pandoras ask av negativa konsekvenser. Helt "nya" risker har plötsligt dykt upp på de globala finansmarknaderna, vilket knappast lär tolkas positivt, även om man backar om den nya engångsskatten.

Läs även Jonas Sjöstedt och Benny Åsman om saken. Sjöstedt skriver bland annat:

Det rimliga är att bankernas förluster i första hand betalas av bankernas ägare, i andra hand av bankernas fordringsägare dvs de som har lånat ut till bankerna. Om detta inte räcker måste staten ta över och nationalisera banken. Problemet med att bankägare och de som har lånat ut pengar till banker går fria är något av eurokrisens kärna. Spekulanter och bankkapital undantas från marknadsekonomin och deras förluster vältras över på skattebetalarna. Det är den egentliga innebörden av EU:s krispolitik.

Tillägg: läs även
Musik@Centrifugen "Först kom de för cypriotiska spararnas pengar men jag brydde mig inte för jag hade inga pengar på Cypern".

Dåliga EU-nyheter igen

Så verkar det åter vara dags för en period av dåliga nyheter efter den senaste tidens EU-fori över att "det värsta är över" för eurozonen.

Som jag skrev häromdagen så befinner sig nu eurozonen i kreditdeflation och eftersom mer än 90 procent av pengarna idag skapas som krediter och motsvarande banktillgodohavanden kommer kreditdeflationen helt enkelt att leda till mindre pengar i omlopp, alltså penningmängdsdeflation. Detta har förstås varit så i vissa länder ett tag nu, t.ex. Grekland, Portugal, Irland och Spanien. Detta har ändå kunnat kompenseras av att eurozonen som helhet fortfarande haft kredittillväxt tack vare de starkare länderna, framförallt Tyskland. De starka länderna har kunnat hjälpa de svaga med diverse räddningspaket, men hur bra kommer detta att gå nu?

Från euroländerna kom de senaste dagarna kommit en mängd nyheter som visar att optimismen varit obefogad. Från Grekland läser vi att strejksäsongen (som numera varar större delen av året) nu kommit igång på allvar med generalstrejk igår och tårgas mot demonstranter på Syntagma-torget. Journalisterna deltog inte i generalstrejken, utan hade sin egen sympatistrejk dagen innan, för att sedan kunna rapportera från gårdagens demonstrationer.

I Italien är det som bekant parlamentsval söndag-måndag och osäkerheten är stor om hurpass livskraftig regering detta kommer att kunna frambringa. Till råga på allt har de italienska politikerna hamnat i medieskugga på grund av påvens avgång.

Igår kom även dystra siffror för industrins omsättning i Italien, som i fjol sjönk 4,3 procent mot 2011. Industriordrarna sjönk med 9,8 procent, vilket visar att framtiden inte är ljusare utan snarare mörkare. Denna farhåga stärks av att industriordrarna sjönk ännu mer i december - ett fall på 15,3 procent gentemot december 2011. Även industrins omsättning sjönk snabbare i årets slut än i dess början - 6,3 procent för december mot 4,3 procent för året som helhet. Byggsektorn föll med 14 procent jämfört med året innan, vilket är det största fallet sedan statistikens början 1995.

Från Italien rapporterades häromdagen också att bankernas lån till den privata sektorn (hushåll och företag) minskade rekordmycket i januari enligt bankföreningen ABI. Lånen sjönk med 2,5 procent från december till januari - ännu ett tecken på den kreditdeflation jag talat om. ABI ser också behov av att revidera sin prognos för årets BNP-krympning till det sämre. ABI påtalar också att andelen dåliga lån fortsätter att öka, från 2,7 procent av banklånen i december 2011 till 3,3 procent i december 2012.

Från Spanien läste jag häromdagen att de haft den näst största konkursen sedan krisens början. Det gäller fastighetsbolaget Reyal Urbis. Man väntar sig nu fler konkurser, då bankerna blivit mer försiktiga med att förlänga lån.

"Många lån sattes om för ett eller två år sedan, med förhoppningen att saker skulle bli bättre, men det har inte varit fallet och det finns nu mer realism om situationen. Varför skulle man idag ge ett nytt lån?"

Spanien har ju också roat sig med att sanera sina banker genom att flytta över delar av deras dåliga lån till sin "bad bank" Sareb. Emellertid återstår en hel del att göra där. Frågan är också hur mycket statliga pengar (i förlängningen EU-pengar) som kommer att behöva pytsas in i Sareb framöver.

Från eurozonens motor Tyskland läser jag idag att inköpschefsindex var 50,1 i februari (en liten uppgång från 49,8 i januari), vilket var något lägre än väntat och dessutom balanserar precis på gränsen till negativt (under 50 betyder krympning). Just inköpschefsindex är intressant att titta på då det är en av de mest framåtblickande ekonomiska indikatorerna.

För eurozonen som helhet sjönk inköpschefsindex till 47,3 i februari, från 48,6 i januari, vilket också var betydligt lägre än väntat. Särskilt svagt var det för Frankrike, där industrins inköpschefsindex visserligen steg till 43,6 i februari från 42,9 föregående månad, men där siffrorna visar på en krympande fransk ekonomi. Nästa krisland? Frankrike har förhoppningar om nolltillväxt i år, vilket ändå skulle ge ett budgetunderskott på 3,6 procent, vilket är större än EU:s gräns på 3 procent av BNP. Med en ekonomi som istället ser ut att krympa blir det troligen ännu värre.

Eurozonen i deflation

På Nicole Foss "Automatic Earth" läser jag att eurozonen nu befinner sig i kreditdeflation.

Årstillväxten i krediterna är nu negativ - alltså årskrympning. Detta är inte något gott tecken för ekonomin i eurozonen.

Artikeln tittar även på länderna individuellt. Då framgår Grekland delvis p.g.a. statsbankrutten förra året gått igenom en dramatisk kreditdeflation. Irländska banker har skrivit ner stora delar av sina dåliga lånportföljer och landet har därför också kraftig deflation. Att spanska banker ännu inte skrivit ner större delen sina dåliga lån gör att Spaniens situation ser bättre ut än vad den egentligen är. Spanien skulle alltså ha mindre deflation än Tyskland om man ska tro de officiella siffrorna.

I tabellen nedan betyder D/GDP totala skulder i förhållande till BNP. 3M, 1Y, 3Y, 10Y är årstakten i kredittillväxten över tidsperioden. TCMDO betyder totala mängden krediter.

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.

Oenighet om budget i krackelerande EU

Som jag har skrivit så är EU ett imperium på dekis. Detta blir allt tydligare allt eftersom ekonomin försämras och medlemsländernas politiska önskelistor drar åt olika håll. Storbritanniens utspel i januari om folkomröstning eller reformer gjorde inte det politiska läget enklare. Nu görs det försök att få ihop en EU-budget för 2014-2020, men det är många motstridiga viljor. Man har fått dra ner budgeten rejält, från Van Rompuys förslag på 984 miljarder euro i november till nu 960 miljarder.

Tyvärr för Sveriges del ser det ut som om avgiftsrabatten vi hittills haft till största delen kommer att försvinna, eftersom våra politiker är så mesiga i förhandlingarna. Till deras fördel ska dock sägas att Sverige är ett av de länder som vill skära ner i EU:s alltför uppsvällda budget.

Vi får se hur det går i förhandlingarna. Ett generellt problem vid dessa toppmötesförhandlingar är att de ofta utförs som nattmanglingar. Man kan verkligen fråga sig hur alerta politikerna är när avtalen väl blir klara. Kan vi lita på dem? Det borde faktiskt vara så att den ledare som är klok nog att gå och få sig lite sömn skulle kunna ha ett överläge mot hålögda förhandlingspartner.

Ordförandeland för EU detta halvår är krislandet Irland, som igår antog en lag om hur resterna av Anglo Irish Bank (numera med namnet IBRC) ska avvecklas. Anglo Irish kraschade 2008 och räddades av staten, vilket var den främsta orsaken till att Irlands statsskuld exploderade. Dessutom ser det ut att kanske finnas något slags avtal med Europeiska centralbanken om hur man ska omvandla de miljarder euro i skuldsedlar som Anglo Irish-härvan lämnat efter sig till statsobligationer med lång löptid. Jag blir dock inte riktigt klok på om avtalet verkligen är klart eller om det fortfarande pågår förhandlingar med ECB. Troligen får vi mer klarhet de närmaste dagarna. Om avtalet är klart innebär det att man sparkar problemet med en stor del av skulden långt framför sig. Nu blir frågan om detta avtal kommer att sätta ett prejudikat som övriga krisländer vill utnyttja för att även de ska komma undan lite skuldbetalningar.

EU-banker igen...

Ingen trodde väl att EU:s skuldkris skulle vara överblåst och mycket riktigt har oron för EU och dess banker återvänt de senaste dagarna.

Det började egentligen för drygt en vecka sedan när det uppdagades att världens äldsta bank, italienska Monte dei Paschi di Siena (MPS), gjort derivatförluster på 720 miljoner euro och tillsammans med tidigare förluster tvingades MPS att begära (och få) statliga lån på 3,9 miljarder euro. MPS anklagas dessutom för oklarheter runt köpet av konkurrenten Antonveneta 2007. En utredning pågår om eventuella mutor i samband med köpet och derivataffärerna. Detta drabbar också chefen för Europeiska centralbanken (ECB) Mario Draghi, som var chef för Italiens centralbank vid tiden för MPS tveksamma affärer och nu anklagas för slapphänthet.

Skandalen kan också komma att smitta av sig på fler italienska banker, då deras derivataffärer synas. Milanobörsen föll idag 4,5 procent, ledd av banksektorn. Räntorna på italienska statsobligationer har börjat stiga igen, och även stiga mot de tyska. Sedan i onsdags har spreaden mellan italienska och tyska tioåriga statsobligationer ökat med 0,4 procentenheter.

Det är parlamentsval i Italien om tre veckor och före detta premiärministern Berlusconi försöker att bättra på sina opinionssiffror genom att klaga på nuvarande premiärministern Mario Montis hantering av MPS-affären.

Orosmoln kommer också från Spanien, där arbetslösheten ökat till 26 procent. Madridbörsen föll med 3,8 procent och även räntorna på spanska statsobligationer steg.

Spanien har också en egen skandal, där svarta extralöner (eventuellt mutor) betalats ut till nuvarande regeringspartiet PP:s ledarskikt, bland annat premiärminister Rajoy.

I Grekland är det återigen strejker som står på agendan. De sjöfartsanställda har gått ut i strejk i torsdags och även förlängt den, vilket gör att de grekiska öarna kommer att vara avskurna från varutransporter i sex dygn. Hyllorna gapar tydligen tomma i många butiker. Generalstrejk är utlyst till 20 februari. Situationen blir alltmer desperat och extremister drar nytta av detta. I lördags höll grekiska nazistpartiet Gyllene gryning sin största manifestation hittills i Aten med omkring 5000 deltagare. Det är bara en tidsfråga innan landet imploderar.

Nu kommer dåliga banknyheter också från ett av de stabila AAA-länderna i eurozonen. Nederländerna förstatligade i fredags landets fjärde största bank SNS Reaal, vilket var den första bankräddningen där sedan 2008, då ABN Amro (landets tredje största bank) förstatligades och ING (största banken), Aegon (största försäkringsbolaget) och SNS Reaal fick kapitalinjektioner. Det senaste äventyret kommer att kosta nederländska staten 2,2 miljarder euro, vilket ökar budgetunderskottet ytterligare över den av EU tillåtna gränsen och därför kommer att kräva mer åtstramningar - politisk dynamit. Dessutom ska SNS Reaal få 1,1 miljarder euro i lån och 5 miljarder i statliga garantier. SNS Reaal har tillgångar på totalt cirka 132 miljarder euro (varav bankdelen 83 miljarder) och är därmed inte ens i närheten så stort som de fyra största nederländska finansföretagen. Förutom bankverksamhet har SNS Reaal också verksamhet som försäkringsbolag. SNS Reaal drabbades av nedgången på den nederländska fastighetsmarknaden, vilket tvingat dem att skriva ner lån.

SNS Reaals förstatligande innebär också att tusentals småsparare drabbas av förluster på sina aktier. Även i Nederländerna faller en skugga på centralbanken, där ett antal representanter kallats till parlamentet för att förklara sig. Nederländske centralbankschefen säger dock att SNS Reaals situation var "unik". Vänta några månader, så får vi se hur unik den var.

P.S. Jag har inte hunnit skriva något på nästan två veckor p.g.a. mycket annat att göra, men nu är jag tillbaks.

Juncker vill äta kakan och ha den kvar

Plötsligt har eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker insett att euron har blivit för stark. I juli 2012 var kursen nere på 1,21 USD/EUR och idag ligger den på 1,33 USD/EUR, en förstärkning på runt 10 procent. Den starkare euron gör Tysklands eurozonens exportföretag mindre konkurrenskraftiga.

Juncker kan inte både äta kakan (bättre förtroende för euron och eurozonens statsobligationer) och ha den kvar (låg eurokurs). De globala finansmarknaderna är som jag skrivit förut korrelerade genom "risk on" och "risk off". "Risk on" innebär att marknaderna skiftar från upplevt säkra (tråkiga, lågavkastande) tillgångar till upplevt osäkra (spekulativa, potentiellt högavkastande) tillgångar, alltså säljer dollar och yen, köper aktier, säljer amerikanska statspapper, köper högavkastande obligationer (t.ex. spanska), köper råvaror, osv. "Risk off" är motsatsen. Den senaste tiden är det mest "risk on" som har gällt.

Men om Juncker nu önskar sig en svagare euro får han stå ut med bieffekterna av "risk off". Skulle euron falla mot dollarn kommer det också att innebära att aktiebörserna faller, att räntorna på PIIGS-ländernas statsobligationer skjuter i höjden, likviditetsproblem för europeiska banker. Knappast något som Juncker önskar sig.

Tomma ord från Juncker alltså, som knappast kan vara omedveten om ro-ro-korrelationerna.

För lite för sent

Mats Persson, professor i nationalekonomi, skriver idag om EU:s orealistiska bankunion.

Ett försäkringssystem som införs för att rädda redan konkursmässiga banker – det liknar en brandförsäkring som tecknas när huset redan har brunnit ner. Och hur ska man göra när branden är självförvållad?

EU har inte infört åtgärderna i tid - de borde ha tagit kontroll över finansvärlden och skuldsättningen för många år sedan, innan krisens orsaker byggdes upp. Att införa bankunionen nu är som vanligt "för lite för sent", vilket är en devis som har präglat hela hanteringen av den europeiska skuldkrisen. Redan 2006 läste jag om hur många bedömare pekade på utvecklingen i PIGS-länderna (Portugal, Italien, Spanien, Grekland) var ohållbar, men det var inte förrän i slutet av 2009 som man försökte börja ta tag i Greklands problem. Sedan har man försökt lappa på med nya "lösningar" efterhand. Slutresultatet är fortfarande inte att man skulle vara förbi krisen, även om det har påståtts i flera omgångar, nu senast av Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, som säger att "euroområdet är förbi den värsta krisen", även om han slänger in en brasklapp att "det är för tidigt att ropa faran över". Inget pekar på annat än att ekonomin kommer att fortsätta att försämras i Spanien, Grekland, Italien, Frankrike med flera länder. När ekonomin krymper försvinner även skatteintäkter och därmed blir hela skuldbubblan allt svårare att upprätthålla. Den värsta krisen ligger fortfarande i framtiden.

Det skapas ständigt nya byråkratiska institutioner för att försöka "lösa" problemen. Det finns som Mats Persson påpekar redan en europeisk bankinspektion: European Banking Authority (EBA), men tydligen duger inte den, utan det ska enligt förslaget om bankunion skapas en ny bankinspektion inom Europeiska Centralbanken (ECB). EBA skapades så sent som i januari 2011 och tog över efter CEBS, som i sin tur skapades så sent som 2004, med en förändring av verksamheten 2009.

För att "lösa" själva skuldkrisen har det kommit först EFSF 2010 och därefter ESM 2012. Vi väntar med spänning på vilken ny förkortning som dyker upp under 2013.

De verkliga lösningarna på de problem som överskuldsättningen orsakat är dock alltför osmakliga för att politikerna ska vilja ta tag i dem. Många av EU:s storbanker skulle behöva förstatligas och aktieägarna få se sina investeringar utraderade. Problemet är dock att bankerna till stor del ägs av pensionsfonder. Lägg till detta att pensionsfonder även är storägare av statsobligationer. En massiv nedskrivning av ett brett spektrum av finansiella tillgångar skulle exponera hur ihåliga pensionslöftena är. Inget bra recept för omval.

Finansbranschens tillväxt

En sak som är slående de senaste decennierna är finansbranschens tillväxt. I Sverige har det sett ut som i diagrammet nedan.

Åren 2000-2003 var bara ett hack i kurvan för de finansiella företagen, och 2008 ett ännu mindre hack. Sedan 2010 ser det dock sämre ut. Men om de finansiella företagen ska tillbaks till något slags normalläge i förhållande till ekonomin i stort är det en lång utförsbacke att vandra. Eller ska BNP växa ikapp? Knappast troligt.

Ett närliggande ämne är skuldkrisen, där Musik@Centrifugen tipsar om SVT:s sevärda dokumentär häromdagen om hur sjutton så många ekonomer kunde missa att förutse skuldkrisen.

Hur kunde världens ledande ekonomer missa att vi var på väg mot den största finansiella kollapsen sen 1930-talet? Vetenskapens värld granskar ekonomivetenskapen och den pågående skuldkrisen. Enligt en växande skara kritiker ledde häpnadsväckande brister i de ekonomiska modellerna fram till krisen. I centrum står vår tids enorma finanssektor.

Se den på SVT Play. En av de mest uppseendeväckande intervjuscenerna i filmen är när Nordeas privatekonom chefsekonom Annika Winsth inte svarar på frågan hur pengar skapas. Antingen vet hon inte, eller så vill hon inte säga det rent ut. I båda fallen är det verkligen illa!

Två politiker och en tomte

Idag var det en intressant riksdagsdebatt med anledning av en interpellation från Jonas Sjöstedt (V) till finansminister Anders Borg (M). Frågan löd "Avser finansministern att vidta några åtgärder för att förbereda Sverige för ett eventuellt sammanbrott av euron?"

Lyssna på interpellationsdebatten på Riksdagens hemsida. I debatten deltog förutom de två skarpa och kunniga politikerna Anders Borg och Jonas Sjöstedt även tomten Carl B Hamilton (FP). Lyssna själva och avgör vem som säger vettiga saker och vem som inte gör det.

Idag var det även en stor strejk och demonstrationer i Grekland, med anledning av att parlamentet imorgon ska rösta om sparpaket. Ett sparpaket som är ett villkor för nästa låneutbetalning från trojkan.

Apropå Grekland hade Aftonbladet igår en intressant ledare om Grekland, som berättar om en sak jag skrivit lite om nyligen, nämligen hur nazisterna i Gyllene Gryning (χρυσή αυγή) infiltrerar samhället.

Det är i det här desperata läget nazisterna i Gyllene Gryning tågar in på gator och torg. När alla andra har svikit är det bara fascisterna kvar. De delar ut mat - men bara till greker. De ordnar en arbetsförmedling - men bara för grekerna.
[...]
Deras arbetsförmedling innebär att de åker ut till företag och pekar ut invandrare, sedan "övertalar" de arbetsgivarna att i stället anställa greker.

Deras säkerhetsarbete går ut på att de helt enkelt slår sönder migranter och människor som kan misstänkas vara homosexuella, vänstersympatisörer eller av judisk härkomst. De infiltrerar polisen, i the Guardian vittnar flera om polisens stöd för nazisterna.

I SvD idag finns en recension av tre nyutkomna böcker om euron och skuldkrisen. Det gäller "Det skulle bli så bra. Euron och hotet mot demokratin" av Björn Elmbrant, "Eurokrisen" av Stefan de Vylder och "Kris. Texter om den europeiska krisen" av fyra författare från Portugal, Grekland, Spanien och Italien. Recensenten anser att de Vylders bok definitivt är den mest läsvärda.

Med nationalekonomisk logik förklarar han varför Grekland aldrig borde ha fått något räddningspaket överhuvudtaget och varför EU:s finanspakt är "något av det allra dummaste EU:s ledare har tänkt ut".

Läsvärd idag är också Andreas Cervenkas krönika om Godzilla-bankerna "Too-big-to-be-snäll".

En paradoxal effekt av finanskrisen är att de största bankerna bara blivit ännu större och risken i systemet därmed ännu mer koncentrerad.
[...]
Bankerna är alltså inte bara too-big-to-fail utan även too-big-to-manage.

Till sist noterar jag att Björn Forsberg har startat en blogg med namnet "I gränslandet". Han är författare till de utmärkta böckerna "Tillväxtens sista dagar" och "Omställningens tid" (recension av den senare kommer snart här på bloggen). Idag har han skrivit om "Europa Blues" och kopplingar mellan oljan och skuldkrisen.

Eurouppbrott - sånt har hänt förr

I förrgår skrev SvD:s Per Lindvall att konkurs vore bästa lösningen för krisländerna och jämförde bland annat med det som hände hösten 1992. Historien upprepar sig visserligen inte, men den "rimmar".

1979 hade den Europeiska växelkursmekanismen (ERM) inrättats för att minska växelkursvariationerna och öka den monetära stabiliteten i Europa. Valutorna tilläts att variera med 2,25 procent uppåt och neråt mot den bestämda kursen (med undantag av den italienska liran, som tilläts 6 procent). 1990 gick även Storbritannien med i ERM. För att hålla valutakurserna stabila ändrades från 1986 räntorna från de olika centralbankerna.

I början av 1990-talet höjde tyska centralbanken Bundesbank räntorna för att motverka de inflatoriska effekterna av utgifterna för den tyska återföreningen, vilket orsakade spänningar i hela ERM-samarbetet. Samtidigt hade flera länder lågkonjunktur. Valutakursspekulationerna mot bland annat Storbritannien tilltog (bland annat deltog George Soros), men man försökte stävja dem genom olika åtgärder såsom räntehöjning och stödköp av pund. Den 13 september 1992 tvingades Italien att devalvera liran med 7 procent och trycket mot det brittiska pundet tilltog under de följande dagarna. Den 16 september gav dock Storbritanniens styrande upp och släppte pundets koppling till ERM. Dagen efter, den 17 september, tvingades även Italien att lämna ERM.

Sverige hade i maj 1991 kopplat kronan till ECU och ERM. Även mot den svenska kronan blev det valutaspekulation, men Riksbanken försökte stävja den genom att höja räntan. Efter att Storbritannien lämnat ERM tilltog trycket och det var då som Riksbanken gjorde sitt berömda drag att höja marginalräntan till 500 procent under några dragar. Men till slut tvingades även Sverige att släppa kronans koppling till ECU och låta den flyta fritt. Även Finland hade haft sin mark kopplad till ECU, men släppte kopplingen redan 8 september.

I augusti 1993 tvingades man på grund av fortsatt valutaspekulation mot bland annat den franska francen att utvidga den tillåtna valutakursvariationen till 15 procent uppåt och nedåt. Detta vida variationsband gjorde i princip ERM meningslöst, när idén bakom det var minskade valutakursvariationer.

Vad som hade hänt innan hösten 1992 var att flera länder hade drabbats av allvarlig ekonomisk kris på olika sätt och att obalanserna inom ERM-området och de länder som knutit sina valutor mot ECU hade blivit för stora. Man försökte att motverka detta genom stödköp och höjda räntor, men var till slut tvungna att ge upp.

Man tycker att EU-länderna borde ha lärt sig av denna kris att det inte är någon bra idé att koppla valutakurserna, men istället bestämde man sig för att göra precis tvärtom och införa en ännu fastare koppling genom den gemensamma valutan euro.

Vad som har hänt de senaste åren är något liknande som i början av 1990-talet, men i mycket större skala. Den ekonomiska kris som drabbat PIIGS-länderna är mycket allvarligare än den på 1990-talet. Dessutom är krisen global. Euron binder också ihop sina medlemsländer på ett mycket starkare vis än vad ERM-samarbetet gjorde för 20 år sedan. Att lämna eurosamarbetet är inte särskilt lätt rent praktiskt. De åtgärder som har vidtagits av ECB med flera är också av en helt annan storleksordning än på 1990-talet. Frågan är dock hur länge de räcker till. När eurosamarbetet väl spricker blir följdeffekterna betydligt värre än när ERM sprack. Och krisen är som sagt global, så krisländerna kan inte räkna med draghjälp från omvärlden.

Även om Draghi, Barroso med flera EU-ledare säger att euron är "oåterkallelig" och liknande, så visar historien att valutaunioner inte håller för evigt, utan bara så länge de är gynnsamma för parterna och de deltagande länderna inte utsätts för alltför stora ekonomiska påfrestningar eller obalanser. Vi har exemplet med den Latinska myntunionen 1865-1927, där Belgien, Frankrike, Italien och Schweiz deltog, samt periodvis även Grekland, Spanien och andra länder. Mer närliggande är förstås den Skandinaviska myntunionen 1873-1924. Båda den latinska och den skandinaviska myntunionen upphörde i praktiken att fungera redan 1914-15 i samband med början av Första världskriget, men avslutades inte formellt förrän flera år senare. Men lyckas euron, med tanke på de rekordsvåra obalanserna mellan länderna, hålla ut i flera decennier?

Cruel Crude tipsar också om en intervju med Bengt Dennis (som var Riksbankschef 1992). Några intressanta saker angående dagens läge för euron.

Ser du konturerna av slutet på eurokrisen?
–Några konturer kan jag se men jag tror att vi har fortfarande det värsta framför oss.
...
–Jag tror att en bankunion i dagens läge är utopisk.

Cruel Crude har också snokat upp en lång artikel i DN från 1996 om händelserna i september 1992.

Mer EU!

Idag är en spännande dag för oss som följer EU-cirkusen. Tyska författningsdomstolen i Karlsruhe beslutade om räddningsfonden ESM:s konstitutionalitet, det är parlamentsval i Nederländerna, regeringsförhandlingar om åtstramningar i Grekland och inte minst kom ett tal i EU-parlamentet av EU-kommissionens kejsare ordförande Durão Barroso. Som extra grädde på moset ska Äpple lansera sin nya smartfåne ikväll, som enligt rykten inte kommer att heta Ajfån som de tidigare varianterna.

José Manuel Durão Barrosos tal idag handlade om hur EU måste göras till mer union och få mer integration. Det har tidigare varit uppenbart att detta är vad EU-kommissionen sedan länge arbetat för, men nu säger man det alltså rakt ut. Durão Barroso vill skapa en "bankunion och en skatteunion, och i längden en federation" samt en "utökad politisk union". Han passar också på att slänga in "mer demokrati" för formens skull. Denna fördjupning kommer såklart att kräva ett nytt EU-fördrag.

Att ytterligare fördjupa EU-samarbetet nu när tillfälle ges av en kris ligger helt i linje med vad EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi sade i en intervju för Financial Times i december 2001.

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."

Nu griper alltså Prodis efterträdare Barroso detta tillfälle att tillsammans med sina kumpaner EU-ordföranden Herman Van Rompuy, ECB-chefen Mario Draghi och Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker snickra på ett förslag om mer centraliserad makt till EU.

Frågan är dock om man kommer att lyckas få ihop något som kan godkännas av ett alltmer splittrat EU eller ens bara eurozonens länder. Ett första förslag ska vara klart inför EU-parlamentsvalet 2014, och sedan vidtar förhandling om innehållet i en ny grundlag. Sedan ska detta fördrag godkännas av alla länder, något som tagit längre tid för de senaste fördragen. Ett genomförande ligger alltså många år framåt i tiden.

Under tiden fortsätter EU-imperiet att vittra sönder.

Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.

"Lösningen" på de problem som EU orsakar är i alla fall enligt dess styre mer EU. Vad jag vill se är istället mindre EU, där fler frågor beslutas på nationell nivå istället för centralt hos ett makthungrigt EU.

Morgonens andra huvudnummer var den tyska författningsdomstolens godkännande av krisfonden ESM, om än med vissa villkor. Men ESM blir inte lika kraftfull som från början utlovats. Från början hade det talats om utlåningskapital på 500 miljarder euro. Tysklands bidrag begränsas av författningsdomstolen till 190 miljarder euro. Grekland, Cypern, Portugal och Irland kan inte vara med och bidra. Italien och Spanien kommer knappast att kunna göra det heller. Då återstår (förutom Tyskland) Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike, Finland och några mindre länder. Därmed blir troligen ESM:s kapacitet mindre än utlovat.

Det är inte bara Europeiska unionen som krakelerar, utan även enskilda länder i den. I går kväll demonstrerade åtminstone en och en halv miljon katalaner mot nedskärningar och för ett självständigt Katalonien. Imponerande uppslutning, med tanke på att Katalonien har sammanlagt sju miljoner invånare.

Katalanerna vill i första hand ha ett utökat självstyre inom Spanien i linje med det som Baskien har. Steget till att bli ett eget självständigt land är ännu inte aktuellt. Gårdagens massiva demonstration kan få regionens katalansk-nationalistiske president Arthur Mas att kalla till nyval i hopp om att vinna fler väljare och stärka sin position gentemot centralregeringen i Madrid.

Men från Madrid ryter premiärminister Mariano Rajoy att katalanska politiker gör felprioriteringar genom att utnyttja den spanska krisen för att ställa krav på självstyre.

Rajoy upprepade också sitt tidigare mantra om att Spanien kommer att nå målet för budgetunderskottet, att man nog inte kommer att söka nödhjälp från ECB och att om man mot förmodan skulle begära hjälp så ska EU och ECB minsann inte få bestämma hur Spanien ska styra sina statsfinanser som villkor för hjälpen. Tomma tunnor skramlar mest. Erfarenheten från närmare tre års eurokris visar också att först förnekar man allt, för att till slut en halv sekund innan bilan ska falla begära nåd och hjälp.

Deflation och felallokeringar

I senaste Credit Bubble Bulletin tar Doug Noland upp ett citat av dåvarande chefsekonomen på ECB, Otmar Issing i en debattartikel i Wall Street Journal från 2004 med titeln "Money and Credit".

Stora svängningar i värderingen av tillgångar kan antyda signifikanta felallokeringar av resurser i ekonomin och vidare skapa problem för penningpolitiken. Varje stark nedgång i tillgångspriser skapar inte deflation, men alla större deflationer i världen var förknippade med ett plötsligt, fortgående och substantiellt fall i värdet av tillgångar. Konsekvenserna för banker, företag och hushåll kan bli kolossala [...] Förebyggande är bästa sättet att minimera kostnaderna för samhället ur ett längre perspektiv. [...] man ska inte bortse från att de mest exceptionella ökningarna i priserna för aktier och fastigheter i historien åtföljdes av starka expansioner av pengar och/eller kredit.

Detta är något att tänka på när vi nu har den mest uppblåsta globala kreditsituationen någonsin. Just stora svängningar i värderingen av tillgångar är vad vi har sett sedan slutet av 1990-talet. Aktiebörserna har åkt i en sanslös bergochdalbana, fastighetspriserna har skenat iväg i många länder. Detta tyder på att vi åtminstone sedan dessa har haft stora felallokeringar av resurser i världsekonomin, där krediterna till stor del har gått till felriktade projekt inom byggande av bostäder och andra fastigheter samt till en konsumtionsorgie utan like i västvärlden. Det är konsekvenserna av dessa felallokeringar som världen nu måste betala i form av en stor kris som drabbar den reala ekonomin.

Något förebyggande av felallokeringarna fanns som bekant inte på de flesta håll, utan politiker i Spanien, USA, Sverige, Irland med flera länder hejade ivrigt på den i deras tycke blomstrande ekonomin, även om blomstringen skulle visa sig vara förhållandevis kortvarig, i längden ohållbar och med en saftig baksmälla efteråt. Få tycks ha lyssnat på Otmar Issing (och andra som varnade) 2004, när det fortfarande fanns en möjlighet att bromsa upp kreditbubblan innan den gick över alla rimliga gränser.

Nu sitter vi här i ett läge där många länder löper en överhängande risk att drabbas av kraftig deflation. Sverige går på intet sätt säkert i detta läge. Visserligen har vi en låg statsskuld, men den totala skuldnivån i Sverige är hög, till stor del på grund av att hushållen har ökat sin skuldsättning i rask takt.

Många talar om risken för hyperinflation, men jag har svårt att se några sådana tendenser eller någon sådan risk. Västvärlden av idag är pengamässigt inte densamma som Zimbabwe var runt 2007, eller Tyskland under Weimarrepubliken. Större delen av våra pengar är skapade som krediter, inte som sedlar. Med tanke på hur mycket "pengar" som faller bort när exempelvis Spanien skriver ner en mängd dåliga krediter till hushåll och byggbolag eller Italien skriver ner sin statsskuld så ser jag ingen rimlig möjlighet för centralbankerna att motverka detta genom att injicera nya pengar. Skulle Italien skriva ner sin statsskuld till en mer rimlig nivå på säg 80 procent av BNP skulle bara det innebära ett bortfall av över 600 miljarder euro, förutom alla följdeffekterna. Vi ser inte heller några varaktiga kraftiga inflationstendenser vad gäller priserna. Visst har råvarupriserna ökat, men ökningen har stannat av.

Jag är alltså även fortsättningsvis "deflationist" när jag ser på möjliga framtidsscenarion. Därmed inte sagt att jag kan ändra mig om jag ser förutsättningarna förändra sig.