2017-01-12

Är bolåneräntorna på väg uppåt?

Jag läser då och då att de svenska bolåneräntorna i höstas skulle ha vänt uppåt. Jag vill därför undersöka om det finns fog för att påstå något sådant. Swedbank är vänliga nog att ha historik över bolåneräntor ända bak till 1985.

Ser vi på tiden 2008-2016 ser det ut som i diagrammet nedan.
Visst kan vi se en liten vändning uppåt i höstas, men den är knappast signifikant om man ser på hela nedgången från 2011. Det skulle i och för sig kunna vara en vändning, då den är mjuk på samma sätt som bottnen 2009. Men det är ännu alldeles för tidigt att säga. Men med tanke på att KPI-inflationen snart är uppe på Riksbankens mål (den var 1,7 procent i december) är det inte orimligt att tänka sig att vi nu sett bottnen för bolåneräntorna för denna gången (alltså för några år framåt).

Hur stor räntehöjning kan vi i så fall förvänta oss? Storleksordningen borde gissningsvis vara ungefär samma som de senaste årens ränteböljor, alltså omkring två procentenheter.

Betänk dock att i ett längre perspektiv (som i diagrammet nedan) är trenden mot lägre räntor fortfarande att se som obruten. Ränteförändringar på två procentenheter är då mest att se som brus.

Vecka 1: Olja & gas, globala kreditbubblan, m.m.

Intressanta nyheter 1-8 januari 2017, baserat på mina tvitar och vidaretvitar på Twitter.

Olja och gas


(alltså sedan januari 2016)




Kreditbubblan





Kina


Bostadsbubblan




Beredskap och sårbarhet


Forskning och hälsa




Rymden

2017-01-02

Interstellära resor är orimliga

Interstellära resor är i science fiction-litteraturen och -filmen vanligt förekommande. Vi har genom några årtiondens populärkultur blivit så indoktrinerade med dessa att de ses som så självklara att till och med stora vetenskapsmän som Stephen Hawking börjar yra om att kolonisera planeter runt andra stjärnor.

I verkligheten är det istället hårda fysikaliska fakta som gäller och jag postulerar därför att interstellära resor är orimliga enligt förklaringen nedan.

Innan du fortsätter rekommenderar jag att du läser inlägget "Ofattbara avstånd i rymden", som jag skrev för några veckor sedan (om du inte redan läst det).
"Närmsta stjärnan Proxima Centauri ligger 4,25 ljusår (40 209 000 000 000 kilometer) från solen."
Den av människan uppsända rymdsond som för tillfället befinner sig längst ifrån Jorden är Voyager 1, som 10 december 2016 var 20 500 000 000 kilometer från solen, efter drygt 39 års resa. Den rör sig bort från Solen med en hastighet av cirka 17 kilometer per sekund, vilket är den högsta hastigheten bort från solen som någon rymdsond hittills uppnått. Dess vikt vid uppskjutningen var 826 kg. Voyager 1 sköts upp av en Titan IIIE - en monsterraket som vägde 633 ton.

För att nå till Proxima Centauri skulle Voyager 1 behöva (med 17 km/s = 61 200 km/h = 1 468 800 km/dygn = 536 479 200 km/år) 74 950 år. Det är förstås alldeles för lång tid och vill vi genomföra interstellära resor inom rimlig tid måste sonden alltså gå betydligt snabbare.

Det enda sättet att accelerera i rymden är genom att kasta ut massa i motsatt riktning - det är vad raketer gör. Accelerationen beror dels på hur mycket massa du kastar ut, dels på hastigheten i utkastandet. Hastigheten beror i sin tur på hur explosivt raketbränslet är samt hur raketen är utformad.

Formeln för hur mycket energi (E) som behövs för att få upp en viss massa (m) i en viss hastighet (v) är E = 1/2 m v2. Energin är alltså (inte oväntat) linjärt beroende av massan, men beroende av hastigheten i kvadrat. Det är i beroendet till hastigheten de oöverstigliga problemen uppstår.

Låt oss säga att vi vill nå Proxima Centauri på 100 år - en rimlig tidsrymd för att ett interstellärt projekt ska vara lönt att genomföra inom en högteknologisk civilisations livstid. Då skulle vår rymdsond behöva uppnå en hastighet på 402 090 000 000 km/år = 1100 862 422 km/dygn = 45 869 267 km/h = 12 741 km/s, alltså omkring 750 gånger snabbare än Voyager 1. Det skulle då gå åt 562 500 gånger så mycket energi. Supermegamonsterraketen skulle behöva väga minst 356 miljoner ton om den skulle använda liknande teknik som Titan IIIE. Även om vi kan tänka oss mer effektiv raketteknik skulle det ändå för en rymdsond på knappt ett ton röra sig om storleksordningen hundratals miljoner ton. Hur mycket är det? Keopspyramiden väger cirka 5,7 miljoner ton. Minst tjugo Keopspyramider - raketen skulle alltså bli orimligt stor.

Och hur mycket energi skulle (energiförluster oräknade) gå åt? För att accelerera Voyager till denna hastighet skulle det (enligt formeln ovan för rörelseenergi) krävas drygt 140 petajoule (PJ, femton nollor). Årligen förbrukar mänskligheten omkring 500 000 PJ. Det är alltså en icke föraktlig andel av vår årliga energiförbrukning som skulle gå åt. Nu var det endast energin som raketen genererar som vi beräknade. För konstruktionen av raketen skulle det säkert gå åt minst tio gånger så mycket energi som raketen genererar. Storleksordningen på energin kan också jämföras med Tsar Bomba, den största kärnvapenexplosionen någonsin, som var på 210 PJ. Där talar vi visserligen om tillräcklig mängd energi, men den ska också vara kontrollerad och riktad.

Nu talar vi bara om energin för att skicka en obemannad rymdsond på knappt ett ton. Ett bemannat rymdskepp skulle behöva väga minst tiotals ton för att få plats med all utrustning som behövs för 100 års resa.

Det enda som möjligen känns rimligt att skicka på insterstellära avstånd skulle vara mikrosonder av något slag.

Dessutom vet vi inte hur långt bort närmsta beboeliga planet befinner sig. Den kan ligga 4 eller 40 eller 400 ljusår bort. Nåja, i sammanhanget känns det oviktigt med tanke på hur mycket energi som går åt redan för 4 ljusår.

Nästa problem är det damm som finns i den interstellära rymden. Även om det är extremt glest finns det ändå dammpartiklar där och med en hastighet av 46 miljoner kilometer i timmen får dessa partiklar en sanslös kraft. Ett stoftkorn på endast 37 milligram skulle i den hastigheten motsvara rörelseenergin hos ett Rc-lok på 78 ton i 100 km/h. Det skulle göra ett litet hål rakt igenom vårt rymdskepp. Även om du bara skulle träffa på ett större dammkorn per ljusår, så räcker det med ett enda för att sabba hela äventyret. Jag har inte räknat på hur tätt dammkornen ligger i den interstellära rymden och därmed sannolikheten för att träffa ett, men det är gissningsvis även det ett oöverstigligt problem.

2017-01-01

Peak Flute fortfarande 2012

Diagrammet nedan visar hur antalet besökare sett ut genom åren sedan denna blogg startades (bortse från 2017 som ju knappt hunnit börja än).
Som ni ser var "Peak Flute" år 2012 och trots ett litet upptick 2014 är trenden nedåt för antalet besökare.

Detta hänger självklart väldigt mycket samman med hur mycket eller lite jag skriver på bloggen. Diagrammet nedan visar antalet inlägg per år.
2013 var ett trassligt år för mig vad gäller många saker, därav den stora nedgången i antalet inlägg. Jag kom igen lite grann lite 2014 vad gäller antalet inlägg, men om man undantar 2013 är det ändå en tämligen tydlig utförstrend sedan toppåret (vad gäller antalet inlägg) 2011.

Jag har helt enkelt prioriterat andra saker här i livet framför bloggen.

Däremot har jag sedan i somras börjat skriva på Twitter, där jag hittills skrivit 796 tweetar på 6½ månad. Just nu passar kanske det formatet kanske mig bättre än bloggen. Följ mig gärna där.

2016-12-17

Fortfarande klimatkaos i Arktis

För snart en månad sedan skrev jag om klimatkaoset i Arktis och det är fortfarande illa. Den senaste kartan visar att det fortfarande är mer än 20 grader varmare än normalt över stora delar av Arktis.
I och med att det fortsatt att vara ovanligt varmt över Arktis har inte heller havsisen växt till särskilt mycket, se kartan nedan (den ljusblå randen visar havsisens normala utbredning).
Novaja Zemlja, Svalbard och Grönlands östkust brukar så här års vara helt infrusna, men inte i år. Hudson Bay är ännu bara till hälften istäckt, vilket normalt brukar vara läget i mitten av november. Berings sund är fortfarande till stor del isfritt.

Ser vi på kurvan över den arktiska havsisens totala utbredning (nedan) ser vi att årets kurva fortfarande ligger en bra bit under förra rekordåret 2012. Och isens tjocklek är förstås också rekordliten, vilket betyder att i vår kan isen brytas upp rekordsnabbt när det blir varmare igen.
Klimatkaoset drabbar olika i olika delar av världen och kan också vara väldigt olika från år till år. Det är just denna svårförutsägbarhet som är värst.

Här i Sverige har vi till exempel fortfarande ovanligt låga vattennivåer i många sjöar.
"För att undvika allvarlig vattenbrist inför vintern har vissa kommuner infört restriktioner för det kommunala dricksvattnet eller vidtagit andra åtgärder."
Kommuner med flera måste bättra på sin beredskap för just extrema väderhändelser.

2016-12-09

Ofattbara avstånd i rymden

Jorden har en diameter på 12 742 kilometer och en omkrets på cirka 40 000 kilometer. Därför har mänskligheten svårt att skapa sig en ordentlig bild av större avstånd, till exempel avstånden i rymden.

Avståndet till Månen är 384 000 kilometer, alltså cirka 30 gånger större än Jordens diameter. Det är ändå relativt greppbart - om Jorden vore en grapefrukt skulle Månen vara ett körsbär på andra sidan rummet.

Därefter börjar avstånden bli jobbigt stora och svårgreppbara. Solen har en ekvatorsradie på 695 700 kilometer och därmed skulle hela jord-måne-systemet rymmas inom Solen. Avståndet från Jorden till Solen är cirka 150 000 000 kilometer, alltså 108 gånger Solens diameter och 11 772 gånger Jordens diameter. Om Solen vore en grapefrukt så skulle Jorden vara ett knappnålshuvud 15 meter bort med ett dammkorn (månen) cirklande på 4 centimeters avstånd. Och Mars skulle vara ett litet sandkorn 23 meter bort. Solsystemets största planet Jupiter skulle vara ett körsbär 78 meter bort. Solsystemets yttersta planet Neptunus skulle vara en liten ärta 450 meter bort.

Notera hur mycket längre bort Mars är från Jorden än vad Månen är (cirka 200 gånger längre bort) och fundera därefter på rimligheten i "debattartikeln" igår från Fuglesang m.fl. om att ha som mål att en svensk ska landa på Mars på 2030-talet. Mars är som närmast cirka 130 000 gånger längre bort från Jorden än vad Fuglesang någonsin var.

Ännu värre blir det med interstellära avstånd. Närmsta stjärnan Proxima Centauri ligger 4,25 ljusår (40 209 000 000 000 kilometer) från solen. Det skulle i exemplet ovan med Solen som grapefrukt betyda att Proxima Centauri skulle ligga 4021 kilometer bort, d.v.s. ungefär som avståndet Stockholm-Kuwait.

Läs även vad jag skrev 2011 om Peak Space.

2016-11-19

Klimatkaos i Arktis

I början av förra veckan noterade TT och Sveriges Radio att temperaturerna över Arktis havsis var 10 grader varmare än normalt, en nyhet som genom en ödets nyck dock hamnade i skuggan av den klimatförändringsförnekande Trumps vinst i USA:s presidentval. Detta är inte bara någon tillfällig värmebölja (nåja - det är ändå fryskallt med temperaturer långt under nollan, men alltså mycket varmare än normalt) utan något som har hållit i sig ett tag nu. I förrgår noterade Washington Post att lufttemperaturen över Arktis havsis var hela 20 grader varmare än normalt! Kartan nedan visar hur temperaturavvikelsen jämfört med medeltemperaturen för 1979-2000 ser ut idag 19 november.
Notera även att temperaturen över stora delar av Sibirien i gengäld var -20 grader under den normala. Utsikterna för de närmaste fem dagarna är enligt ClimateReanalyzer.org fortsatt extremt varmt över Nordpolen, men något mindre svinkallt i Sibirien.

Det blev i år inget nytt bottenrekord för den arktiska havsisen i år (det senaste sattes 2012), som jag spekulerade om i början av sommaren. Istället hände något annat - det ser ut som om vi går mot ett rekordlågt maximum för den arktiska havsisen. Idag ser issituationen i Arktis ut som i kartan nedan. Den ljusblå linjen visar normal utsträckning.
Hudson Bay brukar så här års vara till omkring hälften istäckt, men är i år i det närmaste isfri. Det brukar ligga havsis ner till Novaja Zemlja och Svalbard, men i år når den knappt ner till Frans Josefs land och Severnaja Zemlja. Berings sund är också isfritt upp längs hela Alaskas västkust, och även runt Grönland och Baffinön är havsisen betydligt längre norrut än normalt. Ännu tydligare kan man se denna havsisanomali om man ser på den arktiska havsisens utbredning över året som i diagrammet nedan.
Lägg märke till hur linjen för 2016 från oktober börjat avvika nedåt och nu slår 2012, då vi visserligen såg ett rekordkraftigt arktiskt havsisminimum i september, men där havsisen ändå återhämtade sig snabbt i oktober.

2015 var som uppmärksammades av media i vintras det varmaste året globalt sedan mätningarna började och 2016 kommer om inget sensationellt inträffar att slå 2015. 16 av de 17 hittills varmaste åren har varit sedan år 2000 (1998 var det sjuttonde).

Klimatets globala uppvärmning märks inte av mest som uppvärmning, utan framförallt som att vi får mer extremväder av olika slag. Jag skrev 2012 om hur vi därför måste förbereda oss på mer extremväder.
"Vi måste alltså förbereda oss på kraftigare värmeböljor, bistrare köldknäppar, fler översvämningar, återkommande torka och större snöfall. Detta gäller oavsett vad man anser att klimatförändringarna beror på. Jag själv håller för troligt att förändringarna till stor del är orsakade av mänskliga utsläpp av CO2, men även om man inte tror på detta så är det tydligt att förändringar sker."
Förra onsdagens plötsliga snöfall på flera decimeter i Stockholmstrakten visade tydligt hur illa förberett samhället är för mer extremväder, när det ledde till att det mesta av SL:s busstrafik helt enkelt stängdes av och mängder av folk blev strandsatta på väg hem från jobbet. Jag drabbades själv av detta, men fick lift av en omtänksam okänd Ältabo med fyrhjulsdriven bil som jag härmed vill tacka stort för att jag slapp pulsa flera kilometer i snö för att komma hem - något jag förvisso skulle ha klarat, men som hade tagit lång tid och varit ganska jobbigt. Det var tydligen flera som gjorde som denne man och gav sig ut för att skjutsa folk när bussarna inte gick och taxi inte gick att få tag på.
Höstens värmebölja i Arktis är en liten försmak av den stora volatilitet som troligen kommer att prägla världens klimat de närmaste åren.

Det blir svårt för mänskligheten när extremväder återkommer allt oftare och mer oberäkneligt. Den mänskliga civilisationen och jordbruket har växt fram under en tid av förhållandevis stabilt klimat, något som nu ser ut att förändras. När väderförhållandena blir alltför oberäkneliga blir det svårt att bedriva jordbruk som förr, vilket påverkar grundförutsättningen för att vi ska kunna vara så många människor på Jorden, nämligen mängden livsmedel som kan produceras.