Självmordsbeslut från grekiska regeringen

Jag undrar om den grekiska regeringens beslut om att stänga ner den statliga tevestationen ERT beror på att regeringen inte förstår sitt eget bästa eller om det är ett politiskt självmordsförsök. Teve är nämligen en starkt lugnande faktor för folket. Många får sin frustration lugnad genom att bedövas av teve. Detta gäller för övrigt i alla länder, inte bara i Grekland. Att stänga av de tre statliga tevekanalerna är att inbjuda till förnyade protester och rejäl folklig ilska.

Det handlar så som jag ser det inte om någon "kulturell förlust för Grekland" som Sveriges radio säger. Visst hade den statliga grekiska televisionen program av högre kvalitet än de privata kanalerna, men faktum kvarstår att teve är opium för folket. De flesta länder i kris har insett hur väl spenderade pengar till teve är för att hålla folket lugnt och behållit sina public service-kanaler.

Att stänga av teven ses av det televisionstillvanda folket som ett grovt påhopp på deras frihet. Facket och oppositionen beskriver tevestängningen som en statskupp. Oppositionspartiet Syriza lär troligen vinna stort på detta, då dess ledare Alexis Tsipras förstår att tala för folkets vrede och har begärt misstroendevotum mot regeringen. Det ser också ut som om den redan bräckliga regeringskoalitionen drabbats av sprickor på grund av beslutet då koalitionspartnern Dimokratiki Aristeras ledare Fotis Kouvelis anser att beslutet är oacceptabelt.

Denna händelse har förstås satt igång kraftiga protester. Delar av tevepersonalen trotsar nedstängningen och fortsätter sändningarna via digitala kanaler, fastän polisen beordrat dem att lämna byggnaden. Tusentals demonstrerar utanför tevehuset. Det uppmanas till generalstrejk imorgon och även journaliststrejk på de privata tevekanalerna.

Beslutet framstår som ännu mer korkat eftersom den statliga teven finansierades genom en månatlig avgift på elräkningen på cirka 40 kronor.

Även om den grekiska regeringen tvingas backa från sitt beslut har man nog ändå satt igång en ny våg av folkligt missnöje och protester. Det kan bli en het sommar i Grekland och risken för nyval är överhängande.

Den grekiska televisionsstängningen kan också tjäna som en varning till övriga världens styrande politiker. Man kan komma undan med det mesta i politiken, men behåll till varje pris teve för att hålla folket någorlunda lugna!

Sårbart, sårbart!

Jag läser idag att Karolinska universitetssjukhuset försatts i stabsläge eftersom deras datoriserade journalsystem slutat att fungera vid 11-tiden idag. Detta påverkar för övrigt stora delar av sjukvården i Stockholms län, där en del inte kunde se bokade patientbesök eller viktig information om patienterna. Vid halvfemtiden var systemet fortfarande ur funktion. Visserligen finns reservrutiner, men som presschefen säger "Man måste använda papper, ett arbetssätt som vi inte är anpassade för". Datorhaveriet kommer att orsaka en massa merarbete.

Detta illustrerar den sårbarhet vi bygger in i samhället när allt fler funktioner datoriseras. Jag antar att journalsystemet i Stockholms län har inbyggd failover och en mängd andra åtgärder för att hålla systemet igång 24 timmar om dygnet, men inga system är helt felsäkra, hur många säkerhetsåtgärder man än sätter in. Förr eller senare inträffar något allvarligt fel.

Dagens sjukvårdsorganisationer är så slimmade att sådana här avbrott allvarligt påverkar verksamheten. När stora delar av sjukvården sålts av till privata aktörer i en "skönhetstävling" där billigaste alternativet som bedöms uppfylla kraven vinner, så tvingas alla sjukvårdsenheter att slimma sina organisationer. Då blir det lönsamt att ersätta pappersjournaler med datoriserade dito, men samtidigt förlorar man i resiliens.

För bara drygt en vecka sedan drabbades för övrigt datasystemen på Karolinska universitetssjukhuset av en orelaterad störning, som slog ut telefonväxel, mejl- och journalsystem under tre och en halv timme. Även de flesta telefonväxlar hos sjukvården med flera är numera baserade på datoriserade telefonilösningar (ni vet de där som säger "tryck ett för att boka tid" eller dylikt). Därmed har man byggt in sårbarhet även där.

Nu handlar det om att systemen havererar under normala förhållanden. Hur systemen skulle fungera under någon form av allvarlig kris är högst tveksamt. Kontentan blir att man ska vara förberedd på att det vid en allvarlig kris endast kommer att finnas slumpartad hjälp att få från den samhällsservice vi normalt förlitar oss på. Detta är förstås den survivalist-inriktade beredd på och har vidtagit rimliga åtgärder för att klara sig själv i någon mån. Framför allt tror jag blotta insikten om systemens sårbarhet och dess konsekvenser är viktig, då det inte kommer som en chock när samhällsfunktioner inte fungerar som de ska. Man slipper då att slösa energi på att förarga sig över att systemen inte fungerar och kan istället lägga sin energi på mer konstruktiva sysslor.

Vad hände i Storvreten? Var är media?

Jag har hittills inte kommenterat upploppen i Stockholms förorter, då så många andra har skrivit läsvärt om detta, men nu läste jag om en händelse som är högst anmärkningsvärd, där medias rapportering varit minst sagt bristfällig.

Till att börja med ska jag säga att jag bott i över tio år i en Stockholmsförort med ganska många invandrare och där jag då och då under åren har sett utbrända bilar, så jag vet vad jag talar om. Jag har sett ungdomsgängen som kommer från familjer där föräldrarna uppenbarligen har alltför dålig koll på sina barn. Vissa av ungdomarna i min stadsdel som utmärker sig särskilt känner jag igen och jag har hört deras konversationer på tunnelbanan som tydligt visar på att de lever i en värld där våld mot andra ungdomar är vanligt, liksom ett utanförskap gentemot det samhälle vi andra lever i.

Nå, den händelse som jag reagerade på var när företrädare för extremnationalistiska organisationer förra fredagen samlade ihop ett "medborgargarde", som åkte runt i Stockholms förorter. Det konstigaste är inte att de gjorde detta, utan att polisen inte stoppade dem ordentligt. I Storvreten i Tumba hade enligt polisen ett 50-tal högerextremister samlats - mer om det längre ner.

De extremistorganisationer det rör sig om är bland annat nazistiska Svenskarnas parti, där bland annat partistyrelsemedlemmen Daniel Spansk (som även sitter i kommunfullmäktige i Nykvarn) deltog. Enligt Expo var det även medlemmar i Svenska motståndsrörelsen och Förbundet nationell ungdom som deltog.

Enligt Aftonbladet förföljde "medborgargardet" människor på gatorna i Tumba tills polisen ingrep. Detta verkar dock inte ge hela bilden - som Elin Grelsson Almestad påpekar i GP så verkar vanliga media ha missat några av de viktigaste bitarna.

När varje vit medelklassjournalist fördömer flytten av Tintin-album blir det huvudnyhet. När vittnesmål från förorterna om att nazister misshandlar en pojke är det påtagligt tyst.

I Storvreten blev enligt samstämmiga vittnesmål en femtonårig pojke på kryckor misshandlad av "medborgargardet". Polisen säger att ingen polisanmälan inkommit om detta, men det är kanske inte så konstigt eftersom det av berättelserna att döma verkar som om ungdomarna har all anledning att misstro polisen, då de släppte igenom högerextremisterna så att de kunde attackera ungdomarna. Läs en berättelse på Storify. Det är en liknande historia som berättas i en intervju som Megafonen gjort med några ungdomar som var med förra fredagen.

Att polisen släppte igenom högerextremisterna mot ungdomarna bekräftas av vad som står om händelsen i en notis på en extremnationalistisk sajt (som jag inte länkar till):

fredagens händelser då medborgargardet befann sig i Storvreten för att få bort de kriminella invandrarna från gatorna. Polisen på plats ska ha flyttat på sig och låtit gardet komma fram.

Det hela är som jag skrev ovan högst anmärkningsvärt och det är verkligen dags att media granskar händelsen i Storvreten ordentligt!

En person ur "medborgargardet" greps av polisen, arton omhändertogs och två avhystes, så någonting gjorde polisen i alla fall. Men åtminstone några ungdomar i Storvreten har uppenbarligen tappat förtroendet för polisen.

Vad gäller upprinnelsen till upploppen så kan man undra vad det faktiskt var som satte igång dem och vilka som var mest aktiva. Det visade sig ju i efterhand att den 69-åring som sköts av polisen visade sig vara av finskt ursprung och inte från något land i Mellanöstern. Det ska också bli intressant att se vad det faktiskt är för personer som blivit gripna för kravallerna - det verkar ju som om de flesta av anstiftarna till upploppen inte ens kom från Husby. Enligt vad jag kan se är de flesta av de gripna dessutom tidigare dömda eller kända för polisen. Några är folkbokförda långt utanför Stockholm.

Japan spännande att följa

Den utveckling i den internationella ekonomin som just nu är mest intressant att följa är som jag ser det vad som händer i Japan. Nyligen skrev jag om den japanska börsbubbla som jag ansåg höll på att blåsas upp. Fler investerare tycks ha sett samma sak som jag och fått kalla fötter, för plötsligt sjönk den japanska börsen skarpt, se diagrammet nedan.

Nu är Tokyobörsen inte den enda japanska kurvan som är intressant att följa, utan räntan på statsobligationerna är minst lika spännande för ekonominördar. Nedan ser ni räntan på den tioåriga japanska statsobligationen. Notera den plötsliga uppgången sedan början av april.

Denna kurva över slutpriserna säger dock inte hela sanningen, då volatiliteten varit hög och handeln i de japanska statsobligationerna stoppats vid ett flertal tillfällen sedan början av april på grund av alltför stora prisrörelser inom dagen.

Japan håller som jag skrivit förut på med ett valutaexperiment som vi får se vart det leder - troligen inte till något gott. Den nye centralbankschefen Haruhiko Kuroda har på uppdrag av nye premiärministern Shinzo Abe bestämt sig för att driva upp inflationen till 2 procent på något års sikt från dagens deflationsnivåer. Jag förstår inte hur han räknar med att det ska kunna lyckas utan att räntorna på japanska statsobligationer samtidigt stiger. Är det någon annan som förstår det? Om inflationen hamnar på 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser.

Mycket riktigt har japanska banker nu tvingats minska sina innehav av japanska statsobligationer - i fredags rapporterades att mängden statsobligationer som hålls av landets storbanker föll kraftigt i april - ner med 10,8 procent från mars. Detta förklarar de kraftiga rörelserna på de japanska obligationsmarknaderna.

Centralbanken Bank of Japan har sagt att de ska köpa statsobligationer så att de ökar sin balansräkning med 135 biljoner yen fram till december 2014, vilket blir runt 6,4 biljoner yen per månad. Nu har alltså de japanska storbankerna minskat sina innehav av japanska statsobligationer med 11,7 biljoner yen - betydligt mer än vad Bank of Japan har köpt för. Detta förklarar varför räntorna stigit och vem som helst har kunnat räkna ut den troliga orsaken. I torsdags sade Kuroda att Bank of Japan ska försöka reducera volatiliteten på obligationsmarknaderna. Lycka till när bankerna säljer av nästan dubbelt så mycket obligationer som centralbanken köper!

Det är ett mycket farligt experiment som Kuroda nu satt igång. Även om han skulle backa och stoppa försöket, så är skadan redan skedd - förtroendet är rubbat. Instabila finansmarknader är det som Japan minst av allt behöver just nu. Men Kuroda sade i onsdags att "Det är viktigt med ett stabilt finansiellt system, men inget system är perfekt eftersom oväntade händelser alltid är möjliga". En fullständigt meningslös plattityd, med tanke på att hans penningpolitik verkar leda till instabilitet. Dessutom är det inte fråga om "oväntade händelser", utan fullständigt väntade effekter av den förda penningpolitiken.

Även IMF försöker att hålla skenet uppe och sade i förra veckan att "Så länge som de penningpolitiska lättnaderna görs för att uppnå inhemska mål, och åtföljs av omfattande finanspolitiska och strukturella reformer, ser vi inte den senaste tidens yenförsvagning som problematisk". Nej, inga problem alls!

Vad gäller det där med att driva upp inflationen syns än så länge inga tecken på att det skulle bli så, utan Japan fortsätter att vara fast i deflationsträsket - Japans KPI fortsatte att sjunka även i april.

Japan fortsätter även att ha ett handelsunderskott, vilket är en relativt ny företeelse för landet, som fram till 2010 vanligen haft överskott i handelsbalansen.

Japans osannolikt stora statsskuld på närmare 240 procent av årlig BNP kommer i ett helt annat läge när landet inte längre har ett överskott i sin handelsbalans, utan ett underskott. Hittills har det gått bra, men det är inte alls så säkert att det kommer att göra det framöver.

Pensionsmatematik

Idag skriver Joel Dahlberg på SvD om "pensionschocken", d.v.s. att framtida generationer inte kan räkna med lika stor pension som de som går i pension idag - och då är det ändå magert för många pensionärer. SvD hade även en chatt om pensioner idag.

Egentligen är det ingen "chock" att det blir så här - det beror på den obevekliga demografin, som styr väldigt många ekonomiska skeenden. Hur Sveriges demografiska utveckling kommer att se ut är välkänt sedan länge bland alla som har det minsta intresse för befolkningsstatistik. Ser vi på Sveriges befolkningspyramid ser den ut så här för 2012:

År 2012 var 19 procent av befolk­ningen 65 år eller äldre och de lär bli fler framöver. Detta ska jämföras med att år 1900 var 8 procent av befolkningen 65 år eller äldre - det var alltså en betydligt mindre andel av befolkningen som var pensionärer i början av 1900-talet när ålderspension infördes i Sverige - folkpensionen infördes 1913 och pensionsåldern sattes till 67 år, vilket då också var den ungefärliga medellivslängden.

Som tur är för Sveriges pensionssystem kommer antalet arbetande troligen att få ett tillskott de närmaste åren, när den stora kullen 20-24-åringar kommer ut i arbetslivet, vilket i viss mån kompenserar den växande mängden pensionärer. Men för följande årskullar av unga ser det värre ut.

Pensionssystemets matematik är egentligen rätt enkel. Man måste se på hur många pensionärer som finns i ett land i relation till antalet arbetande (som är de som betalar in till pensionssystemet). Det som betalas in varje år till pensionssystemet av de arbetande är i princip vad som kan betalas ut till pensionärerna. Allting annat är bara bokföringstekniska tricks. Visserligen kan pensionssystemet gå med överskott eller underskott under ett antal år, men i längden blir underskott ohållbara, då de innebär att man måste låna pengar till att betala ut pensionerna.

Att låta pensionssystemet gå med underskott och låna pengar är bara motiverat ifall man ser att man framöver kommer att ha ett minskande antal pensionärer i förhållande till antalet arbetande, men så ser som vi vet inte Sveriges befolkningspyramid ut.

När pensionärerna blir allt fler i förhållande till de arbetande ställs samhället inför svåra val om man inte vill låna pengar och försätta pensionssystemet i en i längden ohållbar situation. Ska man höja pensionsåldern? Ska man ta ut mer pengar i pensionsavgifter av de arbetande? Ska man sänka pensionerna? Dessa är de enda tre alternativ som finns och förstås kombinationer av dem. Många politiker föredrar dock att glömma bort dessa enkla fakta och istället låna pengar till pensionerna.

Visst är det så att det finns stora problem med det svenska pensionssystemet, men sett i ett europeiskt perspektiv har vi ett av de minst dåligt konstruerade pensionssystemen. De flesta EU-länder har lovat alldeles för stora pensioner till sin åldrande befolkning, vilket är en delorsak till statsskuldskrisen i EU. Det svenska pensionssystemet skiljer sig från de flesta EU-länders genom att vara förhållandevis frikopplat från statskassan.

Sedan finns förstås en mängd tokigheter i det svenska pensionssystemet. En av dem är Premiepensionen, som innebär att de som har tid och kunskap nog att sätta sig in i hur deras denna del av deras pensionspengar ska investeras får mer pengar än de som inte har det. Varför denna anti-fördelningspolitik?

Att pensionerna är orättvist fördelade vet vi också. Här måste nog något göras för att inte de fattigaste pensionärerna ska bli alltför fattiga.

En annan viktig fråga med bäring på pensionen tas också upp av Joel Dahlberg idag, nämligen "bolånetorpeden". Det handlar om att de som går i pension idag har ett helt annat utgångsläge vad gäller bolån än vad framtida generationer kommer att ha. Idag har de flesta pensionärer som äger sin bostad ganska låga lån i förhållande till bostadens marknadsvärde, dels tack vare att bostadspriserna ökat kraftigt, dels tack vare att den tidigare högre inflationen har "ätit upp" lånet. De som köpt sin första bostad det senaste decenniet har istället höga lån i förhållande till bostadens marknadsvärde. Bostadspriserna lär framöver inte kunna gå så mycket högre, utan lär snarare sjunka. Dessutom är inflationen mycket låg och kommer inte att "äta upp" bolånet. När den svenska bostadsbubblan faller ihop kommer ekonomin att drabbas av ett starkt deflationstryck, så någon hög inflation kan vi knappast vänta oss. Till sist så vet vi att de som idag tar bolån av nödtvång amorterar väldigt lite, så detta minskar inte heller skuldbördan i den takt som skulle behövas. Slutsatsen blir alltså att många av dagens 30-40-åringar kommer att sitta kvar med stora bolån när de går i pension, vilket kommer att bli svårt att betala på en mager pension.

Tillväxtens gränser för EU?

I torsdags kom ett första preliminärt BNP-estimat för första kvartalet 2013 för EU. Det var inte särskilt muntert. För första kvartalet 2013 föll BNP med 0,2 procent i euroområdet och 0,1 procent i EU som helhet jämfört med sista kvartalet 2012. Sista kvartalet 2012 var "tillväxttakten" -0,6 respektive -0,5 procent. (Intressant detta med en "tillväxttakt" som är negativ.) Jämfört med första kvartalet 2012 föll BNP med 1,0 procent i euroområdet och 0,7 procent i EU som helhet.

Det ser onekligen ut som om delar av världen redan sprungit in i tillväxtens gränser. Lyssna även på storbanken HSBC:s chefsekonom som påpekar detta - tips från Cornucopia.

Vi kan se på hur BNP har utvecklats sedan 2007 för euroområdet:

och för EU som helhet:

Ganska likartade diagram, som synes. Efter den brutala nedgången 2008-2009 kom alltså en viss återhämtning, men den räckte inte särskilt länge utan har sedan början av förra året övergått i en svag kräftgång för EU:s BNP. Inte konstigt att det krävs ständigt återkommande räddningspaket. En krympande ekonomi gör nämligen att många lån inte kommer att betalas tillbaka.

EU som helhet blir allt mindre konkurrenskraftigt på världsmarknaden, även om vissa länder och företag självklart kan vara undantag. Idag kan företag välja att lägga sin produktion i princip var som helst i världen och beslutet om produktionsplatsen handlar bara om att väga samman lönekostnader, produktivitet, transportkostnader, avstånd till konsumentmarknaden med mera. I den sammanvägningen kan ofta inte EU konkurrera. Företag behöver inte heller etablera någon egen fabrik i låglöneländerna, utan det finns mängder av lokal underleverantörsföretag som de kan anlita.

Japansk börsbubbla?

Den japanska centralbanken under nytillträdde Haruhiko Kuroda och den nya regeringen under Shinzo Abe håller som bekant på med ett intressant valutaexperiment där målet är att driva upp inflationen (mätt som prisinflationen i kärn-KPI) till 2 procent från dagens deflationsartade takt. De tror nämligen att detta ska få igång den japanska ekonomin.

Hittills syns inga som helst tecken på att de skulle ha lyckats driva upp kärn-KPI, som i mars fortsatte sitt fall med en nedgång på 0,5 procent. Vad man däremot har lyckats med att inflatera är dock den japanska börsen, där Nikkei225-indexet stigit med imponerande 70 procent sedan oktober 2012.

Sådana här plötsliga "paraboliska" uppgångar brukar leda till bakslag när det inte finns någon substans bakom dem, vilket man kan se av exempelvis Bitcoins uppgång och fall nyligen. Det är nämligen inte så att Japans ekonomi plötsligt blivit bättre i grunden, utan det är bara centralbanken som satt igång att pytsa ut "pengar" (skapade som skulder). De grundläggande problemen för Japan kvarstår och orsakas av den obevekliga demografin med åldrande befolkning och minskande andel och antal i förvärvsarbetande ålder.

En lite liknande uppgång som nu hade den japanska börsen under 2005, men den efterföljande urblåsningen startade inte förrän sommaren 2007. Historien brukar dock inte upprepa sig exakt, så den nuvarande börsuppgången kan mycket väl följas av en Bitcoin-liknande krasch. Den nuvarande uppgången skiljer sig från den 2005, som kom efter en paus på halvtannat år från en uppgång 2003. Nu kommer istället börsuppgången som en "blixt från klar himmel" efter tre och ett halvt års sidledes rörelse.

Jag måste förstås påminna om att den japanska yenen också försvagats kraftigt sedan oktober 2012, men denna försvagning kan endast förklara omkring 27 procent av börsuppgången på 70 procent. Men centralbankschefen Kuroda anser förstås inte att det föreligger någon bubbla på den japanska börsen. Nej, det är förstås helt normalt och fullständigt ofarligt att börsen stiger 70 procent på sju månader, utan att de underliggande företagens utsikter principiellt förbättrats.

Centralbankschefen Kuroda hade också räknat med att hans åtgärder skulle sänka marknadsräntorna på japanska statsobligationer, men istället har de stigit. Detta är illa både för japanska statens finanser samt för japanska banker och pensionsfonder, som sitter på stora mängder japanska statspapper. Och framförallt har experimentet lett till en oerhörd volatilitet för japanska statsobligationer, där handeln har stoppats vid flera tillfällen på grund av för stora kursrörelser.

Säga vad man vill om Kuroda, men det är i alla fall spännande att följa hans experiment!