2017-04-07

Iakttagelser från ett terrordåd

Idag när jag i det vackra vädret gick till fots genom centrala Stockholm från ett kundmöte till nästa, så slog mig tanken "vad skulle jag göra om något exceptionellt (t.ex. terrordåd) inträffade nu?" Jag har tänkt igenom detta förut, så att jag har en mental plan klar i huvudet för hur jag skulle agera. Under min promenad gick jag åter igenom detta i huvudet. Föga kunde jag ana vad som skulle hända senare.

När jag kom ut från det andra kundmötet såg jag att något var fel i stämningen på gatan utanför. Några stod och pratade med varandra och rökte febrilt. Några människor grät. Några sprang. Några såg ut att mest irra omkring. Jag fick då höra om vad som just hade hänt bara ett kvarter från där jag var, endast några minuter innan jag kom ut.

Jag avlägsnade mig radiellt från platsen där dådet inträffat - det är alltid bäst att i sådana här fall ta sig så snabbt bort från platsen som möjligt, tills man har mer information om vad som hänt. Dels för att inte vara i vägen, dels för att det fortfarande kan finnas en eller flera farliga galningar i området, eller risk för dubbeldåd såsom i Paris eller Bryssel. Under tiden försökte jag orientera mig om vad som hänt och hur situationen såg ut. Mobilnäten var självklart överbelastade, men medmänniskor på gatan kunde upplysa bland annat om att T-centralen var stängd - troligen för att förhindra att gärningsmannen lätt skulle kunna ta sig iväg. Planen för de flesta fick därför bli fotvandring ut till närmsta plats där allmänna kommunikationer fortfarande gick.

Jag noterade att de flesta människor efter dådet också agerade helt riktigt och tog sig bortåt från platsen, för att sedan börja planera hemfärden. Det inger mig hopp att svensken i gemen verkar ha förstått hur man ska agera någorlunda rätt vid ett terrordåd.

Jag noterade även polisens resoluta agerande. Det var bara minuter efter dådet full fart med mängder av polisbilar, både blågulvita och civila. Snabbt hade de också posterat sig vid större kollektivtrafikknutpunkter. I och med att man utrymde dessa torde eventuella icke gripna förövare eller kumpaner få det mycket svårare att undkomma.

Men jag noterade även att vissa på sociala medier var väldigt snabba i att spekulera i allehanda saker, såsom förövarens motiv eller grupptillhörighet, eller polisens bristande agerande.

Visst pekar likheten med tidigare terrordåd i London, Berlin och Nice på att det troligen även här rör sig om förövare från liknande kretsar, men man kan inte vara säker förrän vi får mer information. Just nu är det bästa man kan göra att vänta tills läget förhoppningsvis har klarnat imorgon. Då kan vi också hoppas att misstänkta gripits, så att polisen kan offentliggöra fler uppgifter.

Jag kan också säga utifrån mina egna iakttagelser när jag vandrade iväg, samt från vad jag hört från en vän som befann sig instängd i ett hus nära olycksplatsen, att polisen såvitt jag kunde bedöma handlade helt rätt och adekvat. De flesta som ondgör sig över polisens påstådda brister har såvitt jag ser inte ens befunnit sig i närheten av platsen.

2017-03-19

Arktis isvolym rekordlåg!!

I mitten av december skrev jag om hur det fortfarande var klimatkaos i Arktis, med för årstiden rekordlåg isutbredning. Nu är vi framme i mitten av mars - den tid då havsisen i Arktis normalt har sin största utbredning, för att därefter minska. Utbredningen är nu nära rekordlåg för årstiden - de enda åren som legat runt denna nivå är 2015 och 2016, se diagrammet nedan.
Man kan även studera havsisens utbredning på kartan från Climate Reanalyzer, där man även kan kika på temperaturanomalin, som ser ut att peka mot snabb avsmältning längs Sibiriens nordkust, där det är omkring 20 grader varmare än normalt.

Men havsisens utbredning är just nu inte det mest oroväckande, utan dess totala volym. Som ni ser av diagrammet nedan är den arktiska havsisvolymen hästlängder lägre än förut vid denna årstid.
Att isen är så tunn kommer tillsammans med den ovanligt låga utbredningen med största sannolikhet att ge en väldigt snabb avsmältning och vi kommer troligen att senare i år se nya rekordlåga utbredningar för den arktiska havsisen.

Arktis befinner sig just nu sannolikt i en självförstärkande process, där lägre isutbredning ger mindre reflektion av solens värme, vilket i sin tur leder till ännu lägre isutbredning. Och så vidare.

2017-01-12

Är bolåneräntorna på väg uppåt?

Jag läser då och då att de svenska bolåneräntorna i höstas skulle ha vänt uppåt. Jag vill därför undersöka om det finns fog för att påstå något sådant. Swedbank är vänliga nog att ha historik över bolåneräntor ända bak till 1985.

Ser vi på tiden 2008-2016 ser det ut som i diagrammet nedan.
Visst kan vi se en liten vändning uppåt i höstas, men den är knappast signifikant om man ser på hela nedgången från 2011. Det skulle i och för sig kunna vara en vändning, då den är mjuk på samma sätt som bottnen 2009. Men det är ännu alldeles för tidigt att säga. Men med tanke på att KPI-inflationen snart är uppe på Riksbankens mål (den var 1,7 procent i december) är det inte orimligt att tänka sig att vi nu sett bottnen för bolåneräntorna för denna gången (alltså för några år framåt).

Hur stor räntehöjning kan vi i så fall förvänta oss? Storleksordningen borde gissningsvis vara ungefär samma som de senaste årens ränteböljor, alltså omkring två procentenheter.

Betänk dock att i ett längre perspektiv (som i diagrammet nedan) är trenden mot lägre räntor fortfarande att se som obruten. Ränteförändringar på två procentenheter är då mest att se som brus.

Vecka 1: Olja & gas, globala kreditbubblan, m.m.

Intressanta nyheter 1-8 januari 2017, baserat på mina tvitar och vidaretvitar på Twitter.

Olja och gas


(alltså sedan januari 2016)




Kreditbubblan





Kina


Bostadsbubblan




Beredskap och sårbarhet


Forskning och hälsa




Rymden

2017-01-02

Interstellära resor är orimliga

Interstellära resor är i science fiction-litteraturen och -filmen vanligt förekommande. Vi har genom några årtiondens populärkultur blivit så indoktrinerade med dessa att de ses som så självklara att till och med stora vetenskapsmän som Stephen Hawking börjar yra om att kolonisera planeter runt andra stjärnor.

I verkligheten är det istället hårda fysikaliska fakta som gäller och jag postulerar därför att interstellära resor är orimliga enligt förklaringen nedan.

Innan du fortsätter rekommenderar jag att du läser inlägget "Ofattbara avstånd i rymden", som jag skrev för några veckor sedan (om du inte redan läst det).
"Närmsta stjärnan Proxima Centauri ligger 4,25 ljusår (40 209 000 000 000 kilometer) från solen."
Den av människan uppsända rymdsond som för tillfället befinner sig längst ifrån Jorden är Voyager 1, som 10 december 2016 var 20 500 000 000 kilometer från solen, efter drygt 39 års resa. Den rör sig bort från Solen med en hastighet av cirka 17 kilometer per sekund, vilket är den högsta hastigheten bort från solen som någon rymdsond hittills uppnått. Dess vikt vid uppskjutningen var 826 kg. Voyager 1 sköts upp av en Titan IIIE - en monsterraket som vägde 633 ton.

För att nå till Proxima Centauri skulle Voyager 1 behöva (med 17 km/s = 61 200 km/h = 1 468 800 km/dygn = 536 479 200 km/år) 74 950 år. Det är förstås alldeles för lång tid och vill vi genomföra interstellära resor inom rimlig tid måste sonden alltså gå betydligt snabbare.

Det enda sättet att accelerera i rymden är genom att kasta ut massa i motsatt riktning - det är vad raketer gör. Accelerationen beror dels på hur mycket massa du kastar ut, dels på hastigheten i utkastandet. Hastigheten beror i sin tur på hur explosivt raketbränslet är samt hur raketen är utformad.

Formeln för hur mycket energi (E) som behövs för att få upp en viss massa (m) i en viss hastighet (v) är E = 1/2 m v2. Energin är alltså (inte oväntat) linjärt beroende av massan, men beroende av hastigheten i kvadrat. Det är i beroendet till hastigheten de oöverstigliga problemen uppstår.

Låt oss säga att vi vill nå Proxima Centauri på 100 år - en rimlig tidsrymd för att ett interstellärt projekt ska vara lönt att genomföra inom en högteknologisk civilisations livstid. Då skulle vår rymdsond behöva uppnå en hastighet på 402 090 000 000 km/år = 1100 862 422 km/dygn = 45 869 267 km/h = 12 741 km/s, alltså omkring 750 gånger snabbare än Voyager 1. Det skulle då gå åt 562 500 gånger så mycket energi. Supermegamonsterraketen skulle behöva väga minst 356 miljoner ton om den skulle använda liknande teknik som Titan IIIE. Även om vi kan tänka oss mer effektiv raketteknik skulle det ändå för en rymdsond på knappt ett ton röra sig om storleksordningen hundratals miljoner ton. Hur mycket är det? Keopspyramiden väger cirka 5,7 miljoner ton. Minst tjugo Keopspyramider - raketen skulle alltså bli orimligt stor.

Och hur mycket energi skulle (energiförluster oräknade) gå åt? För att accelerera Voyager till denna hastighet skulle det (enligt formeln ovan för rörelseenergi) krävas drygt 140 petajoule (PJ, femton nollor). Årligen förbrukar mänskligheten omkring 500 000 PJ. Det är alltså en icke föraktlig andel av vår årliga energiförbrukning som skulle gå åt. Nu var det endast energin som raketen genererar som vi beräknade. För konstruktionen av raketen skulle det säkert gå åt minst tio gånger så mycket energi som raketen genererar. Storleksordningen på energin kan också jämföras med Tsar Bomba, den största kärnvapenexplosionen någonsin, som var på 210 PJ. Där talar vi visserligen om tillräcklig mängd energi, men den ska också vara kontrollerad och riktad.

Nu talar vi bara om energin för att skicka en obemannad rymdsond på knappt ett ton. Ett bemannat rymdskepp skulle behöva väga minst tiotals ton för att få plats med all utrustning som behövs för 100 års resa.

Det enda som möjligen känns rimligt att skicka på insterstellära avstånd skulle vara mikrosonder av något slag.

Dessutom vet vi inte hur långt bort närmsta beboeliga planet befinner sig. Den kan ligga 4 eller 40 eller 400 ljusår bort. Nåja, i sammanhanget känns det oviktigt med tanke på hur mycket energi som går åt redan för 4 ljusår.

Nästa problem är det damm som finns i den interstellära rymden. Även om det är extremt glest finns det ändå dammpartiklar där och med en hastighet av 46 miljoner kilometer i timmen får dessa partiklar en sanslös kraft. Ett stoftkorn på endast 37 milligram skulle i den hastigheten motsvara rörelseenergin hos ett Rc-lok på 78 ton i 100 km/h. Det skulle göra ett litet hål rakt igenom vårt rymdskepp. Även om du bara skulle träffa på ett större dammkorn per ljusår, så räcker det med ett enda för att sabba hela äventyret. Jag har inte räknat på hur tätt dammkornen ligger i den interstellära rymden och därmed sannolikheten för att träffa ett, men det är gissningsvis även det ett oöverstigligt problem.

2017-01-01

Peak Flute fortfarande 2012

Diagrammet nedan visar hur antalet besökare sett ut genom åren sedan denna blogg startades (bortse från 2017 som ju knappt hunnit börja än).
Som ni ser var "Peak Flute" år 2012 och trots ett litet upptick 2014 är trenden nedåt för antalet besökare.

Detta hänger självklart väldigt mycket samman med hur mycket eller lite jag skriver på bloggen. Diagrammet nedan visar antalet inlägg per år.
2013 var ett trassligt år för mig vad gäller många saker, därav den stora nedgången i antalet inlägg. Jag kom igen lite grann lite 2014 vad gäller antalet inlägg, men om man undantar 2013 är det ändå en tämligen tydlig utförstrend sedan toppåret (vad gäller antalet inlägg) 2011.

Jag har helt enkelt prioriterat andra saker här i livet framför bloggen.

Däremot har jag sedan i somras börjat skriva på Twitter, där jag hittills skrivit 796 tweetar på 6½ månad. Just nu passar kanske det formatet kanske mig bättre än bloggen. Följ mig gärna där.