EU:s mytologi fick fredspris

Idag delades som bekant Alfred Nobels fredspris ut vid en ceremoni i Oslo. Som sagt årets mest absurda händelse.

Att EU nu får fredspriset kommer de närmsta åren troligen att framstå i en otäckt ironisk dager när EU-imperiet faller samman. Inte bara vissa länder är på väg att ramla ur, utan även regioner inom länder, såsom Katalonien. Högmod går före fall.

Alfred Nobel vänder sig troligen i sin grav.

Tomas Magnusson, en av två ordförande i Internationella fredsbyrån, skriver i en debattartikel i GP idag att årets fredspris strider mot Alfred Nobels vilja.

Det finns givetvis alltid ett element av fredsskapande när människor och nationer möts, samtalar, och träffar avtal, men aldrig någonsin har EU deklarerat en politisk ambition att stödja den globala fredsordning av demilitariserade länder som Nobel beskrev med absolut tydlighet i sitt testamente. Tvärtemot, EU har ett omfattande program för att utveckla vapen och arméer, ett försvarsprogram, stridande trupper samt vapenproduktion och vapenhandel.
...
Nobel gav sitt fredspris till världen med önskan att gynna innovativa förändringar till mänsklighetens fromma. Vid tiden då testamentets skrevs stod det norska parlamentet i främsta ledet för en ny global fredsordning baserad på nedrustning och fredlig konfliktlösning, och det norska parlamentet gav stora bidrag till fredsrörelsen. Just därför ansåg Nobel att det norska parlamentet skulle vara den bästa instansen att utse en femmannakommitté hängiven att stödja hans visionära fredsplan.

I dag har detta parlament, påverkat av kalla kriget, medlemskap i Nato och en tilltagande militarisering av den västerländska kulturen, en motsatt inställning till den syn som Nobel önskade stödja. Därmed bryter man mot testamentet och mot lagen som skyddar testamenten, och detta kan inte längre tolereras.

Men på ceremonin i Oslo lät det så här:

- EU såg till att göra den europeiska kontinenten till en fredsregion i stället för en region av krig.

Fast var det verkligen så? Stefan Jonsson och Peo Hansen skriver idag i DN Kultur om hur EU som fredsprojekt är en myt.

När dagens EU, eller EEC, bildades var det inte fredsviljan som avgjorde. Hade de europeiska ledarna endast haft freden och säkerheten som mål hade vi inte haft något EU. Då hade Europas stater nöjt sig med Nato, som i slutet av 1940-talet och särskilt efter Västtysklands inträde på 1950-talet gav västeuropeiska stater bästa tänkbara garanti mot att krig skulle uppstå dem emellan.

Har vi verkligen EU att tacka för att Tyskland och Frankrike blivit vänner eller att Spanien, Portugal och Grekland omvandlats från diktaturer till något slags demokratier? Nej, Tyskland och Frankrike hade nog blivit vänner ändå av krasst ekonomiska skäl. Frågan är också hur bra vänner de egentligen är. Diktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland föll, och först därefter ansökte de om medlemskap i EG. Faktum är att Spanien gick med i NATO innan det gick med i EG. Det är kanske NATO som egentligen hållit freden i Europa, inte EU?

En sak som Jonsson och Hansen tar upp som jag inte visste var att ett argument när EG bildades på 1950-talet var att det skulle inkludera de dåvarande europeiska kolonierna i Afrika, som skulle bidra med sina resurser till Europa. Fast det motiverades förstås med andra ord än kolonialistiska.

Några dagar senare gör premiärminister Guy Mollet officiellt besök i USA och förklarar för amerikanerna vad det förestående Romfördraget innebär: “Jag vill framhäva vikten av Europas enhet: den är nu ett faktum. För några dagar sedan undanröjde vi de sista hindren på dess väg, och nu föds en än bredare enhet: Eurafrika, en långtgående association där vi skall arbeta tillsammans för att främja framsteg, lycka och demokrati i Afrika.”

Men åter till dagens ceremoni i Oslo.

Att inlemma de forna kommuniststaterna i Europa efter murens fall var den största solidaritetsakten någonsin på den europeiska kontinenten, menade Jagland.

– Och det var en solidaritetsakt som inte hade kommit till stånd utan EU, sade han.

Det handlade knappast om solidaritet. Det handlade istället om krassa maktpolitiska och ekonomiska överväganden. Här kunde man få ett större politiskt maktområde för EU och man kunde också få tillgång till en massa relativt billig arbetskraft inom unionen. Vad bra, nu när "Eurafrika" inte blev av!

Och vidare från Jagland:

Han citerade en av unionens grundare, Jean Monnet: ”Inget kan åstadkommas utan människor, men inget blir permanent utan institutioner.”

Fina ord, kanske, men Monnet hade även andra sidor - från Jonssons och Hansens artikel:

Som Jean Monnet (hjärnan bakom Kol- och stålunionen) föreslagit för Schuman skulle Afrika bli Frankrikes brudgåva till det europeiska samarbetsprojektet.

Tre EU-ledare tog emot priset: Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso och EU-parlamentets talman Martin Schulz.

– En av de mest synbara symbolerna över vår enhet finns i vars och ens händer. Det är euron, vår europeiska unions valuta. Och den tänker vi stå fast vid, slog Barroso fast.

Euron - en av de mest destruktiva saker EU kommit på.

Årets fredspris har blivit starkt kritiserat. Den organisation som brukar hålla fackeltåg till pristagarens ära i samband med prisutdelningen avstår i år från detta, precis som när Barack Obama fick priset för några år sedan.

Värst är nog att tre namnkunniga tidigare mottagare av fredspriset har skrivit ett öppet brev till den norska nobelkommittén där de säger att priset inte borde delas ut, att det strider mot de värden som förknippas med priset, samt att EU inte är någon "kämpe för freden". Det är Desmond Tutu (Sydafrika),
Mairead Maguire (Nordirland) och Adolfo Perez Esquivel (Argentina), några av de mest respekterade tidigare fredspristagarna, som skrivit brevet. Brevet är också underskrivet av International Peace Bureau, som fick fredspriset 1910, och flera författare, jurister och fredsaktivister.

Ordförande Van Rompuy uppmanade EU:s medlemsstater att sända sina ledare till prisceremonin, men några har tackat nej. Tyngst bland dessa är nog Storbritanniens premiärminister David Cameron. Vad betyder Camerons nej? EU är numera nedprioriterat i brittisk politik, och det brittiska folket är nu till stor del negativa till EU.

Läs även Göte Kildén, som anser att årets fredspris är värre än Orwells 1984.

I dag tar EU emot sitt fredspris. Passande nog har en del av statscheferna landat på Gardermoens militära flygfält. För redan om fyra dagar. Den 14 december, ska EU försöka besluta om mer samordning för att få fart på sin vapenindustri. Allt enligt Lissabonsfördraget. Där står dessutom svart på vitt att EU gradvis ska öka sin gemensamma militära kapacitet.

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”, skrev George Orwell 1948 i sin bok 1984.

Läs också den irländske författaren Colm Tóibin i DN Kultur om EU - hjälten som blev en dåre.

Något som också medföljde var den sekretess de som älskar makt åtnjuter. EU byggdes på ett diplomatiskt system snarare än ett parlamentariskt. Det som hände bakom stängda dörrar och dök upp i hemliga pm påverkade vårt liv mer än det som hände i våra egna parlament.

När medlemmarna i det europeiska ministerrådet möttes utfärdade de menlösa uttalanden och ställde upp för fotografering. Ingen visste vad de beslutat, eller hur. Europaparlamentet förblir ett stort och dyrt alibi för transparens.
[...]
Styresmännen lurade ofta folket och såg ut att veta vad som var bäst för det. Vi kunde alla märka att när våra huvudstäder hade ordförandeskapet för unionen så kördes ledarna genom gatorna i glänsande, snabba bilar med poliseskort och sirener, som i diktaturer. De verkade rädda för oss.