Den "tyska" ubåten

SR Ekots rapportering om den "tyska" ubåt som enligt dem dök upp i svenska skärgården förra våren börjar bli alltmer intressant. De kommer med ett fullständigt sensationellt påstående och för att man ska tro på detta krävs extraordinära bevis. SR Ekot påstår alltså att en ubåt från ett vänligt sinnat land (Tyskland) som vi är i union med (EU) skulle ha siktats under en marinövning i den svenska skärgården, utan att föranmäla sig. De påstår dessutom att ubåten ifråga identifierats som "sannolikt tysk". Det skulle vara en fullständigt sensationell utrikespolitisk händelse.

Ekots chef antyder också att deras källa har fått uppgiften direkt eller indirekt från Utrikesnämnden. Någon av Utrikesnämndens ledamöter skulle alltså ha sagt detta antingen direkt till Ekots reporter eller till någon annan, som i sin tur kontaktat Ekots reporter. Om så är fallet är det mycket allvarligt, ty de dokument som presenterades angående ubåten på Utrikesnämndens möte i december var uppenbarligen hemligstämplade, eftersom de inte publicerats på Riksdagens hemsida. En av Utrikesnämndens ledamöter läcker alltså hemligstämplad information (eventuellt missuppfattad), alternativt ljuger ihop sin egen version och planterar den hos media. Vilket som är värst av dessa två alternativ är svårt att säga, men båda är fullständigt oacceptabla för en ledamot av Utrikesnämnden och jag antar att Säpo utreder saken.

Om vi utgår från att Ekots uppgifter om att det var en tysk ubåt är sanna kan man då fråga sig varför denna ubåt var där. Jag kan tänka mig följande möjligheter:

1. Ubåten var där eftersom Tyskland tillfrågats om det av höga befälhavare inom den svenska militären, men hemlighållits för dem som deltog i marinövningen, för att testa den svenska marinens vaksamhet. Detta faller dock på att den svenska militären inte i efterhand informerat om det.
2. Ubåten var där på uppdrag av Nato, men hemligt för den svenska marinen, för att testa den svenska marinens vaksamhet. Detta verkar inte heller rimligt, då Nato isåfall i efterhand borde ha informerat om denna operation.
3. Ubåten var där för att spionera. Det låter helt orimligt, eftersom Tyskland som sagt är vänligt sinnat och dessutom i union och partnerskap med oss.
4. Ubåten var där för att öva smygnavigering i kustnära vatten. Man gör det hellre vid Sveriges kust än vid exempelvis Rysslands kust. Detta framstår som det minst orimliga alternativet, men man borde ändå ha informerat om det i efterhand.

Dessutom kan man fråga sig hur marinen lyckades identifiera ubåten som "sannolikt tysk". Det är oerhört svårt att identifiera ubåtar. Det är liksom hela vitsen med ubåtar att de ska kunna smyga sig fram och inte lätt identifieras. För att man ska kunna säga att denna ubåt var "sannolikt tysk" måste antingen kunniga personer (snarast ubåtsnördar) ha observerat dess torn ovanför ytan under en längre tid eller fotograferat med kraftigt teleobjektiv, eller så måste tyskarna ha sagt att det var deras ubåt. Men tyskarna har ju dementerat uppgifterna. Ett vänligt sinnat land har ingen orsak att ljuga om något sånt här.

Nej, jag håller snarare för troligt att det inte var någon tysk ubåt. Det kanske inte ens var en ubåt överhuvudtaget, utan bara en "sannolik" ubåt.

Då kommer vi till detta med Ekots publicerande av uppgifterna. De har på mycket lösa grunder publicerat uppgifter som ter sig helt orimliga. Detta tar tyvärr ner deras trovärdighet. Hur ska jag fortsättningsvis kunna lite på att Ekots nyheter är sanna?

Jag väljer att tro på dumhet istället för illvilja från Ekots reportrars sida. Det handlar troligen om ren naivitet att publicera sådana orimliga uppgifter utan att ha annan källa än en (fabricerad eller läckt) uppgift från en ledamot av Utrikesnämnden. Men att sedan Ekots chef går ut och försvarar publiceringen är helt oacceptabelt. Han borde istället ha bett om ursäkt för deras slarviga hantering av denna "nyhet". Nu är det istället läge för honom att avgå. Han saknar uppenbarligen omdöme eller lider av alltför stort prestigebehov. Eller både och.

"Det finns inget militärt hot från Ryssland"

https://jakubmarian.com/wp-content/uploads/2016/06/military-expenditures-gdp.jpg

Sverige i NATO?

Nu har debatten åter blommat upp angående eventuellt svenskt NATO-medlemskap. På ledarsidor och i debattartiklar propagerar politiker, skribenter och andra tyckare för att Sverige ska bli medlem i försvarsalliansen NATO. Tyvärr är debatten tills stor del fullständigt oseriös och tar inte upp de faktiska konsekvenser av NATO-medlemskap som vi och våra folkvalda skulle behöva ta ställning till.

För det första kan man konstatera att det rör sig om orealistiskt önsketänkande. Som Cornucopia påpekade i vintras kräver NATO-medlemskap att försvarsbudgeten förstärks kraftigt, från nuvarande 1,1 procent av BNP till 2 procent av BNP, alltså nästan en fördubbling av försvarsanslagen. Det skulle enligt Cornucopias beräkning röra sig om i dagsläget 34 miljarder kronor extra per år till försvaret. Det kommer inte att hända, då det är politiskt omöjligt att finansiera detta. Pengarna måste tas någonstans ifrån, antingen via högre skatt eller genom att andra statliga utgiftsområden får mindre anslag. När Sverige redan har ett av världens högsta skattetryck går det troligen inte att få ihop någon bred politisk överenskommelse om högre skatter för att betala militära utgifter. Och mindre utgifter till andra områden? Det skulle bli ett oändligt politiskt käbbel om vilka områden som skulle få nedskärningar och hur de skulle göras rent praktiskt. Alltså är idag ett svenskt NATO-medlemskap uteslutet av ekonomisk-politiska skäl. Folkpartiet må tycka vad de vill, men så ser den krassa verkligheten ut.

För det andra består inte NATO endast av trevliga demokratiska västländer, utan även av den för NATO:s strategi viktiga, men demokratisk sett problematiska staten Turkiet. Anders Lindberg på Aftonbladet uttrycker det väl när han säger att "Turkiets sak är faktiskt inte vår".

"Turkiet har nämligen just startat anfallskrig mot kurderna. Angreppet är ett illa dolt försök av president Recep Tayyip Erdogan att rita om den inrikespolitiska kartan inför det turkiska nyvalet i november."

Turkiet är ett stort problem - ett land som i princip befinner sig i inbördeskrig (om än för tillfället i ganska liten skala), och som högaktningsfullt skiter i ett stort antal mänskliga rättigheter. Vill vi vara i försvarsallians med dem? Vid en svensk NATO-debatt kommer Turkiet att användas som ett kraftfullt slagträ av nejsidan.

SvD:s Per Gudmundson är lite mindre orealistisk när han föreslår att regeringen borde "omedelbart tillsätta en förutsättningslös utredning om Nato-medlemskap". En sådan utredning kan förvisso tillsättas, men en hel del av vad den skulle komma fram till är redan välkänt för dem som är insatta, läs t.ex. Cornucopias redogörelse från i vintras. Men vårt svenska politiska system är ju besatt av att utreda frågor istället för att göra något praktiskt - ett enkelt sätt att sopa problem under mattan ett tag och visa falsk beslutsamhet i sakfrågor.

Vad gäller Sveriges alliansfrihet, så är den redan överspelad i och med EU:s Lissabonfördrag, som trädde i kraft 1 december 2009. Det gäller artikel 42, som stipulerar bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Skrivningar om "den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" torde väga lätt i en skarp situation. I och med att större delen av EU:s medlemsländer också är medlemmar i NATO är vi därmed i princip löst anslutna till NATO, och en eventuell angripare lär också se det så. Dessutom har som bekant Sverige sedan många år ett tätt samarbete med NATO.

Kontentan blir att ett svenskt NATO-medlemskap inom överskådlig framtid är fullständigt orealistiskt av en mängd olika skäl. Debatten kommer emellertid trots detta säkerligen att fortsätta - allt för att politiker ska få posera och vinna röster.

Imperieambitioner

I dagens värld kan vi se ett antal större makter som har ambitionen att bygga vidare på eller upprätthålla sina imperier.

Störst av dem alla är förstås Amerikas förenta stater USA (eller USAmerika som Grönköpings veckoblad så fyndigt kallar det), ett land med en militärbudget av en storlek som övriga stormakter bara kan drömma om och dessutom innehavare av världens reservvaluta, vilket ger dem oerhörda ekonomiska muskler (uppbackade av militärmakt om så skulle behövas) för att pumpa resurser från stora delar av världen till imperiets centrum. USA har ett slags demokratiskt styrelseskick, även om maktens cirklar till största delen befolkas av personer med stora finansiella tillgångar eller deras representanter.

När USA ser sina intressen i världen hotade är de inte främmande för att gå in med militär makt när de kalkylerar att fördelarna överväger nackdelarna (exempelvis i Irak och Afghanistan) eller ägna sig åt undergrävande verksamhet genom sin stora spioneriorganisation.

USA:s bytesbalans 1980-2015

USA är beroende av att världen fortsätter att acceptera dess valuta som reservvaluta och även att övriga världen fortsätter att köpa dess skuldförbindelser (obligationer), då landet sedan början av 1980-talet haft underskott i bytesbalansen på i genomsnitt över två procent av bruttonationalprodukten. Att de lyckats hålla sig med så stora underskott under nu över trettio år är ett konststycke och det har möjliggjort för USA att importera resurser från hela övriga världen till imperiets centrum. USA:s ekonomi uppvisar dock en mängd tecken på senilitet, där det krävs en ständig uppblåsning av nya finansiella bubblor och krediter för att lyckas fortsätta på den utstakade vägen. Den dag det finansiella system som ger USA dess fördel av tillgång till resurspump slutgiltigt brakar ihop kommer USA:s makt att försvagas avsevärt. Emellertid sitter USA fortfarande på några av jordens största energitillgångar i olja, kol och gas och kommer även efter ett finansiellt sammanbrott att vara en storspelare att räkna med.

Kinas kolproduktion 1950-2012

Ett land som håller på att utvidga sina imperieanspråk är Kina, en auktoritär enpartistat som öppnat upp sitt tidigare planekonomiska system för kapitalistisk marknadsekonomi, om än med starka inslag av statlig inblandning. Denna ekonomiska omställning har på det stora hela varit en stor framgång, som lyft folkets levnadsstandard och därmed undvikit för makteliten oönskade folkliga uppror. Kina har också genom sin tillverkningsindustri lyckats tillskansa sig import av stora delar av världens resurser i form av råvaror, även om slutresultatet av tillverkningen till stor del exporteras som färdiga varor till andra länder. En grund i Kinas framgång har varit landets enorma koltillgångar, vilka gjort att man kunnat driva sina industrier med billig el från smutsig koleldning. Kinas ekonomiska tillväxt och resursförbrukning har gjort att landet de senaste årtiondena inte bara har kunnat bygga upp en massa infrastruktur, utan också har kunnat stärka sin militärmakt. Kinas styrande ser på sitt land som Mittens rike, vars roll i världshistorien även i framtiden borde vara som medelpunkt.

Kinas kolimport 2005-2013

Kina står inför ett antal problem som till stora delar är bieffekter av den kraftiga ekonomiska tillväxten. Sedan 2009 räcker landets egen kolproduktion inte längre till för dess glupande aptit och den fördel de hade av billig el från inhemskt kol minskar därför.

Föroreningar är också ett stort problem Kina, både i luft, vatten och mark.

Kina har parallellt med den ekonomiska tillväxten också byggt upp en kreditbubbla av monumentalt slag - Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014.

Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.

Den senaste tiden har Kina också fått en ny börsbubbla, nästan lika stor som hösten 2007.

När Kinas kreditbubbla slutligen spricker med alla de effekter det kommer att få för investeringar, arbetslöshet med mera kommer Kinas styrande att vara i starkt behov av en yttre fiende för att avleda folkets uppmärksamhet.

Ett annat land med ökande imperieanspråk är Ryssland, som efter Sovjetunionens kollaps försvagades kraftigt, men som de senaste femton åren under Vladimir Putins järnhand åter stärkts både ekonomiskt och militärt. Detta har genomförts på bekostnad av landets demokratiska utveckling, där Ryssland idag har en mycket auktoritär regim och placerar sig lågt på rankningen enligt demokratiindex. Genom att utnyttja och exportera de enorma energiresurser som Ryssland sitter på i form av olja och gas har Putin fått ekonomisk möjlighet att bygga upp militärmakten. Denna militärmakt har vid flera tillfällen testats både inom landet (i Tjetjenien) och mot grannländer (Georgien och Ukraina). I Ukraina har Ryssland etablerat en ny form av krigföring, där man inte officiellt startar ett krig mot ett grannland eller officiellt stöder rebellgrupper i grannlandet, utan istället ägnar sig åt att inofficiellt skicka mängder av ryska soldater som "turister" samt beväpna rebellgrupperna i Donetsk och Luhansk, så att dessa nu exempelvis har mer än dubbelt så många stridsvagnar som något annat europeiskt land förutom Ryssland och Polen.

Ryssland står dock även de inför ett antal stora problem som kommer att påverka deras ekonomiska och militära makt. Ett av de största problemen är Rysslands demografi med just nu kraftigt sjunkande antal i den för militären viktigaste kategorin unga män. För närvarande har antalet män i åldrarna 20-24 år sjunkit kraftigt och kommer att fortsätta att göra så det närmsta decenniet - se befolkningspyramiden till höger. Rysslands demografi kommer även att ställa till problem för ekonomin då antalet personer i arbetsför ålder framöver kommer att minska.

Slutligen finns eventuellt ett fjärde block i världen med imperieanspråk, nämligen Europeiska unionen EU, som dock är ett imperium på dekis. EU kan på många vis ses som en filial till USA:s imperium. Det är särskilt tydligt då större delen av EU:s medlemsstater även ingår i USA:s militärallians NATO. Även andra ekonomiskt starka länder såsom Japan, Kanada, Australien, Israel och Saudiarabien ingår också i USA:s maktsfär. Israel och Saudiarabien har också Mellanösterns starkaste krigsmakter.

För tillfället befinner sig de tre imperiernas ambitioner på kollisionskurs på ett antal ställen i världen. Något som svenska media nästan helt tycks ha missat är konflikten i Sydkinesiska havet (beläget mellan Kina, Vietnam, Filippinerna och Malaysia). Jojje Olsson har igår skrivit en utförlig artikel om läget i denna konflikt, med fokus på händelserna runt de obebodda Spratly-öarna.

Förra veckan beslutade sig USA för att flyga ett spaningsplan över Spratlyöarna, vilka utgörs av ett hundratal obebodda atoller mellan Vietnam och Filippinerna.

Enligt alla gällande konventioner omges Spratly av internationellt luftrum och vatten. Men inte enligt Kinas utrikesministerium, som gör anspråk på området och fördömde den amerikanska flygningen i kraftiga ordalag
[...]
Spaningsflyget tog flera fotografier av hur långt Kina har kommit i bygget med konstgjorda öar vid Spratly. Fem av områdets atoller innehåller nu nya öar av en storlek på 800 hektar, varav 600 hektar byggts bara i år.

Bland annat har kineserna nu flygplats och landningsbana på Spratly, vilka kan användas av såväl militärt som civilt flyg.

Kina har nu också placerat militär på de konstgjorda öarna i Spratly. Viktigt att känna till i denna konflikt är att en mycket stor del av världens handel passerar Sydkinesiska havet på fraktfartyg. Hur denna konflikt kommer att utvecklas återstår att se, men den är definitivt värd att bevaka.

Ett annat område där imperiernas intressen kommer i konflikt är såklart Mellanöstern, där Ryssland länge stött al-Assad-regimen i Syrien och även levererat vapensystem till Iran, Saudiarabiens värsta konkurrent om makten i området. USA å sin sida stödjer öppet flera länder i området, framförallt Saudiarabien, Israel, Egypten och Turkiet.

Den senaste tiden har det blossat upp en konflikt i Jemen, där Saudiarabien gått in militärt medan Iran stödjer de shiitiska Huthi-rebellerna. Det kan ses som en konflikt mellan USA-imperiets och det ryska imperiets allierade. Dessutom är Jemen strategiskt beläget vid en av världens viktigaste handelsleder, genom att det ligger vid infarten till Röda havet (och vidare till Suezkanalen) vid Bab el-Mandeb.

USA och Ryssland har dock gemensamma intressen att kväsa starka islamistiska rörelser såsom Daesh (IS) och al-Qaida, där Ryssland stödjer deras motståndare Syrien och USA deras motståndare Irak och kurdiska staten.

Vad gäller Ukraina så har USA hittills inte blandat sig i konflikten särskilt mycket. USA:s filial EU har i och för sig starka intressen att Ryssland inte utvidgar sin maktsfär, men än så länge har USA:s och EU:s stöd i konflikten mest inskränkt sig till retorik. Man anser troligen inte att fördelarna överväger nackdelarna när det gäller ytterligare inblandning, bland annat för att Ukraina är ett fattigt land som har starkare ekonomiska band med Ryssland än med EU.

Ekonomiska följder för Ryssland av Krimkonflikten

Vad gäller utvecklingen i den pågående Krimkonflikten är den ekonomiska sidan mycket intressant. Som i alla militära konflikter har den som startat konflikten gjort en kalkyl av något slag. I den positiva vågskålen ligger för Rysslands del den strategiskt mycket viktiga Krimhalvön med flottbasen i Sevastopol. Putinregeringen måste dock även ha räknat med de potentiella negativa effekterna, till exempel ökade politiska spänningar med EU och USA, samt inte minst negativa effekter på ekonomin. I alla sådana här fall av kalkyler av "nyttan" eller "dåliga effekter" av militärt agerande finns dock en uppenbar risk för att de negativa effekterna blir större än man räknat med och framförallt att det dyker upp oavsiktliga konsekvenser av det militära ingripandet.

För Rysslands del blev de omedelbara ekonomiska konsekvenserna av helgens militära ingripande för det första att Moskvabörsen föll med omkring 7 procent i morse. Den ryska rubeln föll omedelbart på måndagmorgonen med omkring 1,5 procent mot USA-dollarn, vilket fick den ryska centralbanken att höja sin styrränta från 5,5 till 7,0 procent. Detta ledde i sin tur till att Moskvabörsen föll ytterligare, för ett totalt fall på runt 10 procent. Framförallt drabbades bankerna. Sberbank, Rysslands största bank, föll med 17 procent, och näst största banken VTB föll 20 procent. Gasbolaget Gazprom föll med 17 procent.

Den ryska centralbanken såg sig också tvungen att intervenera på valutamarknaderna för att stärka rubeln. Idag förbrukade de cirka tio miljarder dollar på att försvara rubelns värde - detta motsvarar nästan två procent av Rysslands valutareserv och är hanterbart om det bara pågår en kortare tid, men är absolut ohållbart om det får fortgå längre än någon vecka. Den ryska centralbanken säger dock att de "fortfarande har mycket utrymme att höja räntan ... och vi kan ytterligare öka vår närvaro på valutamarknaden". Visst - det är klart att de måste säga så, men frågan är vad som händer i praktiken.

Rysslands president Putin måste få ett mycket snabbt slut på Krimkonflikten om han inte ska försätta sitt land i svåra ekonomiska problem. Risken finns att han redan har startat en negativ ekonomisk spiral i Ryssland, med sjunkande förtroende för rubeln, Moskvabörsen och de ryska bankerna.

Förvånansvärt nog har ännu inget hänt vad gäller gasleveranserna via Ukraina, förutom att ryska Gazprom hotat med att ta bort de rabatter som Ukraina får på gaspriset om de inte omedelbart betalar gasräkningar som de ligger efter med. Vi vet hur det kan gå då - till slut stängs gasen av genom Ukraina, vilket påverkar även resten av Europa, som får omkring 30 procent av sin gas från Ryssland. En avstängning av gasen skulle vara illa för resten av Europa, men den skulle även slå hårt mot Ryssland, som är ytterst beroende av exportinkomster från framförallt gas och olja. Vad gäller gasen så har den relativt milda vintern gjort att gaslagren i övriga Europa (inklusive Ukraina) är stora, så en avstängning får inte omedelbar effekt. I sammanhanget ska vi inte glömma att Sverige får omkring 42 procent av sin oljeimport från Ryssland.

Slutligen ska vi inte glömma att ukrainska staten är konkursmässig. De är helt beroende av lån utifrån, som de nu inte får från Ryssland. Huruvida de ännu får några lån från EU framgår inte av det som jag läst - det har talats om det, men jag kan inte se några beslut. Vilka effekter skulle en ukrainsk statsbankrutt få på Rysslands ekonomi?

Dela Ukraina?

Av olika skäl har jag fram till nu varit förhindrad att här på bloggen kommentera de senaste dagarnas utveckling i konflikten runt Ukraina, Ryssland och Krim. Bloggrannen Cornucopia har istället kommenterat desto flitigare.

Det är mycket som är oklart och motsägelsefullt i rapporteringen - man ska också komma ihåg att alla sidor är intresserade av att föra ut sin version av händelserna och sina prioriterade nyheter. Glöm inte att läsa och avlyssna all nyhetsrapportering kritiskt, liksom vad som skrivs på diskussionsforum, bloggar och nyhetsmedia. Propaganda går idag även via inofficiella kanaler på nätet.

Klart är att Ryssland har besatt Krim med trupper, men det finns vad jag kan se inga bekräftade uppgifter om att ryska trupper skulle ha gått in i övriga delar av Ukraina.

Krim har en stor strategisk betydelse för Ryssland, då den ryska flottans enda hamn i varmare hav finns inhyrd där. Det är också bara att titta på en karta över Svartahavsområdet för att förstå Krims strategiska läge. Jag gissar att militärstrategiska överväganden är den egentliga orsaken till att Ryssland valt att ta området. Efter att den ryssvänlige ukrainske presidenten Janukovytj avgick kändes antagligen situationen alltför osäker för Ryssland. Ytterligare en faktor som torde ha vägt in för en rysk invasion var att den autonoma republiken Krims parlament beslöt sig för att frigöra sig från Ukraina. Redan i slutet av februari då det såg ut som begynnande inbördeskrig i Ukraina hade talmannen i Krims parlament Volodymyr Konstantynov sagt att han inte uteslöt möjligheten att Krim skulle frigöra sig från Ukraina om oroligheterna eskalerade. Risken var hursomhelst överhängande att när Krim i slutet av förra veckan frigjorde sig så skulle Ukrainas nya regering med våld försöka återställa delrepubliken under ukrainskt styre. För att förekomma något sådant såg sig nog ryssarna mer eller mindre tvungna att gå in innan Ukraina hann att agera militärt. (Notera att jag inte på något sätt försöker försvara Rysslands agerande, utan bara försöker gissa hur de har resonerat.)

Det man kan fråga sig är dock hur stor del ryska agenter hade i Krims frigörelseprocess. Vilka var det egentligen som i slutet av förra veckan ockuperade byggnader på Krim och förstörde telekommunikationer? Vad det Krim-invånare eller ryska agenter? Det är svårt för att inte säga omöjligt att avgöra. Det kan självklart även ha varit en blandning av Krimryssar och ryska agenter.

Redan när det såg ut som begynnande inbördeskrig 20 februari kommenterade jag läget.

Putinstyrda Ryssland har starka ekonomiska och politiska intressen i Ukraina och lär inte sitta stilla om situationen urartar - fast Putin väntar nog till vinter-OS är över på söndag.

Mycket riktigt såg sig Putin tvungen att vänta tills vinter-OS i Sotji var över, men sedan agerade han.

Krim har en till 77 procent rysktalande befolkning (i Sevastopol-området över 90 procent) och endast 10 procent ukrainsktalande (i Sevastopol-området 7 procent). Krimhalvön "skänktes" 1954 av den ukrainskfödde dåvarande sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov från Ryssland till Ukraina. Ända sedan Sovjetunionens sönderfall har Krim varit en autonom republik inom Ukraina. Frågan är nu hur Ryssland (och Krims egen befolkning och dess styrande) tänker sig Krims framtid. Tänker de sig ett införlivande i Ryssland, eller en helt självständig stat? Försök att skapa en självständig stat av Krim gjordes för övrigt redan 1992. Skulle Krim införlivas i Ryssland skulle det troligen leda till att krimtatarerna blir mycket missnöjda, då de har en stark misstänksamhet mot Ryssland efter de hemskheter de utsattes för under Stalintiden. Jag gissar därför att ett oberoende Krim är en enklare lösning för alla parter. Det ska tydligen hållas en folkomröstning på Krim - vi får se vad svarsalternativen blir där samt dess resultat.

Därefter återstår frågan hur Ryssland kommer att agera vad gäller övriga Ukraina. Enligt ryska media har det förekommit proryska demonstrationer i flera städer i östra och södra Ukraina. Ser man på kartor över andelen ukrainsk- respektive rysktalande i Ukrainas oblast (regioner) ser det ganska enkelt ut.

I de två östligaste oblasten Luhansk och Donetsk (samt på Krim) är ryssarna i majoritet och även övriga delar av östra och södra Ukraina har hög andel rysstalande. Men ser man närmare på enskilda oblast är språksituationen mer komplicerad. Nedan ser ni till exempel Charkiv oblast.

I Ukrainas näst största stad Charkiv är det 66 procent rysktalande mot 32 procent ukrainsktalande och även i Tjuhujiv är de rysktalande i knapp majoritet. I övriga delar av Charkiv oblast är de ukrainsktalande i majoritet. Liknande resultat gäller övriga oblast i östra och södra Ukraina. De rysktalande är koncentrerade till storstäderna. Även i Donetsk oblast, där 75 procent av befolkningen identifierar sig som rysktalande, är dessa rysktalande koncentrerade till storstaden Donetsk och övriga städer. Språket hänger inte heller samman med upplevd etnicitet - trots att 75 procent av Donetsk oblasts befolkning säger sig ha ryska som första språk så är det bara 38 procent av oblastets befolkning som anser sig vara av rysk etnicitet och hela 57 procent ser sig såsom varande av ukrainsk etnicitet. Det finns många ukrainska medborgare som talar ryska och även ser sig som etniska ryssar, men som ändå vill ha ett Ukraina som är självständigt från Ryssland.

Det går alltså, med undantag av Krimhalvön, inte att göra någon enkel delning av Ukraina. Därför tror jag inte heller att Ryssland är intresserade av det. Därmed inte sagt att de inte kan komma att sätta in militär även i övriga Ukraina om konflikten utvidgas.

Vad gäller den pågående Krimkonflikten ska man för det första komma ihåg att det är första gången sedan Andra världskriget som ett europeiskt land startat krig mot ett annat europeiskt land. Tillägg: Fel av mig, jag glömde 1968, då Ryssland m fl invaderade Tjeckoslovakien.

För det andra ska man komma ihåg att (vad jag vet) detta är första gången som ett land som har kärnkraftverk blir anfallet i krig. Det finns två kärnkraftverk i östra Ukraina (Kuznetsovsk i Rivne oblast och Netisjyn i Chmelnytskyj oblast) och i södra Ukraina finns dels kärnkraftverket i Yuzjnoukrainsk i Mykolajiv oblast, dels Europas största kärnkraftanläggning Enerhodar med sex reaktorer i Zaporizjzja oblast, som ligger nära både Ryssland och Krim.

P.S. Om någon som är slängd i ukrainska läser detta får vederbörande gärna kolla att mina translittereringar av ukrainska namn blivit korrekta och kommentera eventuella felaktigheter.

Desperat Nordkorea

Retoriken och den militära uppladdningen hettar till runt Nordkorea. USA stärker sin militära närvaro i västra Stilla havet, bland annat på Guam. Nordkorea talar om en "explosion" de närmsta dagarna, men retoriken motsvaras inte av några synliga militära förberedelser. Därför är det fortfarande ganska lugnt i grannlandet Sydkorea, som är vana vid en stökig oberäknelig granne i norr. Talet om en attack mot USA verkar ännu mer orimligt givet Nordkoreas högst begränsade kapacitet.

Som jag skrivit förut så har Nordkorea visserligen utfört några provsprängningar av kärnladdningar och provskjutit stora missiler, men de har ännu inget användbart kärnvapensystem. Vad de möjligtvis skulle kunna göra är att utföra en självmordsattack med en kärnladdning på en ubåt. Apropå det rapporterar Sydkoreas militär att de tappat kontakten med två nordkoreanska ubåtar.

Det är dock högst tveksamt om Nordkorea skulle gå så långt som till verklig militär attack, då de isåfall troligen skulle få se sin militära kapacitet fullständigt utplånad inom några timmar och se fram emot en kollaps av sitt totalitära system. USA har placerat B2-bombare, F22-flygplan samt B52-bombare i Sydkorea och utfört övningar. För att förekomma eventuella missiler från Nordkorea har USA även flyttat en radarplattform med kapacitet att följa ballistiska missiler närmare Koreahalvön.

Men varför är Nordkoreas ledning så desperata just nu att de tar till militär retorik i högt tonläge? Det kan bero på en allvarlig bristsituation i landet. Nordkorea saknar nämligen gödsel inför vårbruket i år. Fram till 2007 gav Sydkorea varje år 300 000 ton konstgödsel till grannen i norr, men gör inte längre det. Nordkorea har hittills klarat sig på de lager som fanns kvar samt hjälp från Kina, men nu har de inget gödsel kvar och situationen vad gäller Nordkoreas livsmedelsförsörjning kan bli desperat i år.

Det diplomatiska förhållandet mellan Nordkorea och Kina är nu också i bottenläge, då Kina verkar ha tröttnat på dem. Detta kan också vara en delförklaring till att Nordkoreas ledarskap nu är så desperat. Nordkorea är nämligen beroende av viss handel med Kina för att klara sin försörjning.

Så ser vi nu slutet på Nordkorea? Är landet på väg att kollapsa? Nej, det verkar ännu inte så, även om läget är allvarligt. Men det är definitivt värt att följa, då en kollaps av Nordkorea skulle ha en enorm inverkan på Sydkorea. Om Nordkoreas ledarskap börjar inse att deras läge är kört kan de också bli alltmer desperata och göra alltmer vansinniga saker.

Cypern, Ryssland, Italien, Ukraina m.fl.

Vi har säkerligen inte sett de slutgiltiga effekterna av bankkaoset på Cypern. Jag anser att händelsen går att klassa som en "svart svan". Det var inte oväntat att Cyperns överdimensionerade banksektor skulle förorsaka problem, men sättet på vilket "räddningsaktionen" genomfördes var fullständigt överraskande och ger svåröverblickbara spridningseffekter.

Några av effekterna har jag redan berört tidigare. En av de värsta effekterna blir troligen att många cypriotiska företag inte kan betala ut löner eller tvingas i konkurs. Händelseförloppet illustrerar tydligt att Europas ledare inte har koll på vad de håller på med. Det är lite av en desperat experimentverkstad i eurozonen. Man kan tycka att de borde försöka genomföra åtgärder som ställer till minsta möjliga skada, men de tycks inte vara förmögna att bedöma konsekvenserna av sina åtgärder - kanske eftersom det absolut måste bli så få läckor som möjligt innan åtgärderna vidtas och de därför måste hålla kretsen av invigda så liten som möjligt, vilket i sin tur minskar antalet potentiella varnande röster. Nu verkar i och för sig läckor på förhand om åtgärderna på Cypern ha varit ett stort problem, då många fört ut pengar ur landet strax innan, bland annat många med anknytning till presidenten. Fast man kan fråga sig vad som var hönan och vad som var ägget. Vidtogs de panikartade åtgärderna på grund av plötsliga penningutflöden, eller skapades penningutflödena av förhandsinformation om vilka åtgärder som skulle vidtas? Jag gissar på en kombination av de båda.

Via ZeroHedge läser jag om hur Ryssland nu tonat ner retoriken runt Cypern och snarast tillämpar en strikt "kapitalistisk" hållning om att den som sätter in pengar i en osäker bank i utlandet får skylla sig själv. Kanske har de insett att cypernkrisen snarare kan leda till fördelar för Ryssland, då ryskt kapital kommer att flöda tillbaka "hem" när oligarker börjar tycka att det är för osäkert att ha det i EU-banker. Därmed blir det en större beskattningspotential för ryska staten.

Ett annat euroland som har funnits på listan över potentiellt drabbade av cypernkrisen är Slovenien, som även det behöver EU-lån för att rädda sina banker. Där är det företagens höga skuldsättning som är problemet, inte statens eller hushållens som i andra skuldkrisländer.

Men det finns andra euroländer som skulle kunna vara i riskzonen. Malta har en finanssektor på runt 800 procent av landets årliga BNP, men det inkluderar annat än banker. Enligt centralbankschefen motsvarar de största maltesiska bankerna bara 300 procent av årlig BNP. Luxemburg är ett extremt fall, med en banksektor vars sammanlagda balansräkning är på hisnande 2000 procent av årlig BNP. Större delen (92 procent) av Luxemburgs banksektor består dock av filialer till utländska banker.

Då är det nog mer befogat att oroa sig för Italien (som ännu drygt en månad efter valet inte har någon ny regering), Grekland och Spanien. Italiens splittrade parlament måste dessutom utse en ny president senast 10 maj, då nuvarande presidenten Giorgio Napolitanos mandatperiod löper ut. Kommer de att lyckas enas om en ny president? Vem skulle kunna bli kompromisskandidat? Annars står Italien inför en allvarlig konstitutionell kris - utan president och utan ny regering. Presidentens roll tas visserligen isåfall över av talmannen i senaten, som just nu är Demokratiska partiets Pietro Grasso, men just hans partiroll skulle kunna skada hela den politiska processen ytterligare.

I Italien ska vi inte heller glömma den pågående skandalen kring världens äldsta bank Monte dei Paschi di Siena, en av Italiens största banker.

Ett land utanför eurozonen som kan drabbas allvarligt av cypernkrisen är Ukraina, där företagen tydligen av skatteskäl och andra skäl till stor del använt cypriotiska banker för sina transaktioner. 30 procent av de utländska direktinvesteringarna i Ukraina kommer från Cypern. Ukraina har redan i slutet av förra året fallit tillbaks i recession, bytesbalansen är negativ och ökande, samt att centralbankens reserv av utländsk valuta är liten och krympande. Dessutom har landet redan stora skulder kvar från tidigare kriser.

Jag noterar för övrigt att Swedbank avvecklar de sista resterna av sin verksamhet i Ukraina, då de inte ser positivt på landets framtid, utan istället anser att det blivit allt svårare att göra affärer där.

Ukraina har inte stora utsikter att lyfta sig ur sin kris på sikt, då deras befolkning minskar, särskilt den i arbetsför ålder. Dels på grund av utflyttning, dels på grund av de små generationerna efter Sovjetunionens fall.

Eventuellt är det positivt för Ukraina att de har lyckats förbilliga sin gasimport genom att importera från övriga Europa istället för från Ryssland och Gazprom. Återstår att se vad storebror Ryssland/Gazprom tycker om detta.

Kan detta ha något samband med den överraskningsövning som ryska militären genomförde i Svarta havet i torsdags? Detta var bara den andra gången på tjugo år som den ryska militären genomförde en oplanerad övning! Eller var det bara så att ryssarna kände ett behov av att visa lite militära muskler? Den ryska Svartahavsflottan är för övrigt inte i bästa skick - de flesta av skeppen är över trettio år gamla och större delen av denna flotta kommer att vara i obrukbart skick om några år. Visserligen har ett utbytesprogram satts igång, men det lär ta sin tid.

Ukraina är för övrigt en av världens större spannmålsexportörer och en av de få ljuspunkterna på en ansträngd världsmarknad för spannmål.

Nordkoreas kinapuff

Nordkorea genomförde som bekant sitt tredje kärnladdningsprov inatt. Förutom nyhetsbulletinen från Pyongyang bekräftas provet av seismiska mätinstrument. Med ledning av dessa beräknas det ha varit en kärnsprängning på mellan sex och sju kiloton cirka en kilometer under markytan, troligen i en gammal gruva. Detta är alltså en kraftigare laddning än de föregående två proven.

Provet fördöms av FN, USA, Ryssland och Kina. Sydkorea har begärt ett extra möte med FN:s säkerhetsråd.

Det dyker förstås upp en mängd frågor runt detta prov. Utgör det något hot mot någon? Nej, inte på långa vägar. Det är en sak att smälla av en kärnladdning, vilket inte är särskilt tekniskt svårt, utan ganska lätt kan genomföras av ett gäng ingenjörer med tillgång till anrikat plutonium eller uran. En helt annan sak är att applicera kärnladdningen på en missil och få till ett kontrollsystem som smäller av den i rätt ögonblick, alltså när den nått sitt mål (och inte vid t.ex. missiluppskjutningen). Det handlar alltså än så länge bara om en kraftig sprängladdning, inte ett fungerande kärnvapen.

Nordkorea har dock även ett missilprogram, där man gjorde en uppskjutning i december av en raket som i teorin kan nå USA:s västkust. Jag skriver "i teorin", därför att om missilen inte ska slå ner på slumpvis vald plats (t.ex. Mojave-öknen) så krävs även ett avancerat styrsystem.

Nordkorea visar alltså upp en massa muskler med en stor missil och en kärnsprängning, men hittills ingen hjärna i form av styrsystem. Där krävs troligen åratal av utveckling.

Så vad är vitsen med dessa muskler? Kärnvapen behöver inte Nordkorea för att hota Sydkorea, då deras konventionella militära kapacitet gott räcker till för att åsamka grannen i syd rejäl skada vid en överraskningsattack, särskilt med tanke på att Seoul bara ligger fem mil från gränsen. Kärnvapen skulle snarare vara av intresse för Nordkorea som påtryckningsmedel mot andra länder, t.ex. Kina, Japan eller USA.

Men som sagt så är det ännu inget vapensystem, utan bara ett test av en av beståndsdelarna i ett tänkbart framtida vapensystem.

Testet är en del i den taktik som Nordkorea ägnar sig åt, nämligen att försöka uppträda oberäkneligt och lagom hotfullt. De får dock inte bli för hotfulla, för då skulle USA eller Kina ingripa militärt och då skulle de vara chanslösa. Men de kan spela ut det oberäkneliga kortet. I december skickade de upp sin stora missil. Sedan höll Kim Jong Un oväntat ett nyårstal där han antydde fred med Sydkorea. Därefter kom upptrappningen inför kärnladdningstestet, då man började tala om att man skulle göra det. Dagarna innan provet gick Pyongyang dock ut och tonade ner sina varningar, för att sedan genomföra testet ändå.

Nu återstår att se om den förda oberäkneliga politiken kommer att leda till några fördelar för Nordkorea. De hoppas förstås att sitta i en starkare förhandlingsposition gentemot USA och framförallt Kina. Kina verkar dock ha tröttnat lite på sin stökige granne och om de skulle dra in allt stöd till Nordkorea och stänga handeln skulle landet kunna implodera.

Tillägg: Läs även InBeijing om Nordkoreas kärnvapenprov

Frankrike krigar i Mali

Knappt har EU hunnit motta Nobels fredspris förrän ett EU-land kastar sig in i ett krig. Frankrike har skickat flyg och soldater till den före detta franska kolonin Mali.

Tuaregrebeller tog över den norra delen av Mali våren 2012 (läs vad jag skrev om detta då) med hjälp av tunga vapen som kommit på drift efter Gaddafi-regimens fall i Libyen. Många tuareger hade också tjänstgjort som legosoldater i Libyen. Tuaregrebellerna MNLA utropade då staten Azawad i norra Mali. Senare manövrerade islamistgruppen Ansar al-Din (även kallad Ansar Dine) ut MNLA och med hjälp av Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) blev det nya målet inte frihet för norra Mali, utan istället ett islamistiskt maktövertagande och sharia-lagar i hela Mali.

Samtidigt drabbades Malis södra del och huvudstaden Bamako av en militärkupp ledd av kapten Amadou Sanogo mot den sedan 2002 sittande presidenten Amadou Toumani Touré. Mali hade då haft 20 år av demokrati och presidentval skulle ha hållits i april 2012. Sanogo tvingades senare avgå och parlamentets talman Dioncounda Traoré utsågs till tillfällig president. I december 2012 tvingade militären premiärministern Cheik Modibo Diarra att avgå i en ny statskupp.

Den regim i Mali som Frankrike just nu hjälper mot rebellerna i norr är alltså en miltärjunta. Just snyggt! Vilket är värst - militärdiktatur eller islamister? Pest eller kolera? Frankrike har i alla fall valt sida.

Mali kan grovt delas in i tre delar - den bördiga södra delen, den mellersta torrare Sahel-delen och den norra ökendelen. Detta syns tydligt på satellitbilden till höger (från Wikipedia). Befolkningen är koncentrerad i den södra delen och framförallt öknen i norr är glesbefolkad. Mali är ett av världens fattigare länder, med en årlig BNP per capita på runt 700 USD.

Mali är medlem i Västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS eller CEDEAO) och i valutaunion med flera av grannländerna. Västafrikas motsvarighet till EU och eurozonen, alltså. ECOWAS ska också delta i kampen mot rebellerna i Mali genom att skicka soldater.

Frankrike ser ut att ha övriga EU:s stöd för sitt militära ingripande i Mali. I alla fall tycker en av EU:s tungviktare, vår egen utrikesminister Carl Bildt att det är positivt. Sverige ska nu delta i en EU-insats i Mali genom att utbilda säkerhetsstyrkor. Ska vi stödja en militärregim med att utbilda dess säkerhetsstyrkor? Hur blir det med demokratin i Mali? Vilket stöd ges för den och vilka krav ställs från EU?

Flera av grannländerna har varit oroade av utvecklingen i Mali, särskilt Algeriet, där AQIM har sin bas. Mauretanien har tvingats ta emot flyktingar från norra Mali. Om AQIM och Ansar ad-Din ger upp och flyr kan de komma att etablera sig i grannländerna Niger, Algeriet och Mauretanien.

Att försöka slå ut rebellerna i norra Mali kan dock bli svårt. Denna bit av landet är ungefär lika stor som Frankrike och trupper måste framförallt avdelas till att hålla städer såsom Timbuktu, Gao och Kidal. Vägnätet är mycket dåligt i denna ökenregion med stora bergstrakter. Dessutom är gränserna mot grannländerna mycket långa och svårbevakade. Risken är också mycket stor att man av misstag slår mot civila mål, då det är svårt att från flyg skilja en karavan av rebeller från en karavan av tuareger. Civila döda i flygattacker kan leda till samlad vrede från islamiska stater mot Frankrike och EU. Mali kan bli Frankrikes motsvarighet till Afghanistan.

Regeringsskifte i Japan

En av helgens viktigaste nyheter hamnade i skymundan, nämligen att världens tredje största ekonomi Japan får en ny regering efter en jordskredsseger för högerkonservativa Liberaldemokratiska partiet (LDP), som kommer tillbaka till regeringsmakten efter tre års bortavaro.

LDP ser ut att få 294 platser av 480 i Japans parlament. Deras koalitionsparti New Komeito Party (NKP) ser ut att få 31 platser. Totalt har de alltså med 325 platser två tredjedels majoritet och kan därmed köra över parlamentets överhus, vilket bryter det politiska dödläge som rått i japansk politik sedan 2007.

LDP:s partiledare Shinzo Abe har lovat att spendera på offentliga projekt samt en mer expansiv penningpolitik för att få fart på landets tröga ekonomi. Det blir framöver alltså det som kallats för "Abenomics", en politik av statligt spenderande för lånade pengar som tidigare LDP-regeringar tillämpat utan att lyckas få fart på Japans ekonomi. Det verkar inte troligt att det kommer att lyckas denna gång heller, utan lär bara öka på Japans redan rekordstora statsskuld på en bra bit över 200 procent av årlig BNP. Läs vad jag skrev om det överbelånade Japan för två år sedan. Ingen kan förutse när den japanska skuldbubblan brister, men förr eller senare händer det. Demografin jobbar dessutom emot dem. Se i diagrammet nedan hur statsskulden ökat i Japan sedan 1990. Greklandsnivån passerades redan för över 10 år sedan.

De senaste åren har Japans ekonomi pendlat mellan svag tillväxt och krympning.

Tredje kvartalet 2012 var det åter dags för krympning, vilket lär fortsätta ett tag.

Japan lider också av kronisk prisdeflation. Sedan slutet av 1990-talet har man med något undantag haft prisdeflation eller nära noll i inflationstakt.

Abe har även lovat att stärka Japans försvar samt en tuffare hållning gentemot i Kina i dispyten om ögruppen Senkaku/Diaoyu i Östkinesiska havet. Där kan han säkert få stöd av det nybildade nationalistiska Upprättelsepartiet, som gick till val på upprustning av militären för att möta hotet från Kina och blev tredje största parti i helgens val. Vi kan alltså se fram mot mer politiska spänningar i östra Asien.

LDP kommer också att ändra på Japans politik i kärnkraftsfrågan. Den krassa ekonomiska verkligheten är att Japan har ett stort behov av kärnenergin och därför vill LDP dra igång den igen, trots det tveksamma i att placera kärnkraftverk i ett land som är en enda stor jordbävningszon. Japan har för övrigt en mycket smutsig energimix: 2008 kom 97% av energin från kol, olja, gas och kärnkraft. Dessutom importerar Japan lejonparten av sina råvaror, även för energibehoven. Dyrare energikostnader i världen påverkar landets ekonomi negativt.

Koalitionspartnern New Komeito Party är intressant, eftersom detta parti grundats av medlemmar i den Nichiren-buddhistiska organisationen Soka Gakkai och partiet har starka kopplingar till denna organisation, vars medlemmar utför en hel del gratis kampanjarbete för partiet. Soka Gakkai är en ekonomiskt mycket stark religiös organisation, som ägnar sig åt ett slags buddhistisk variant av framgångsteologi. Soka Gakkai International (SGI) har även förgreningar i många länder med mer än 12 miljoner medlemmar över hela världen. Jag har själv träffat på några medlemmar i svenska SGI, som dragit med mig på några möten och en sak som jag reagerat på är den personkult som omger deras ledare, framförallt den högste ledaren Daisaku Ikeda (vanligen kallad Sensei = lärare eller mentor). En annan sak jag reagerat på är det ständiga berättandet av medlemmars framgångssagor och hur de övervunnit sina svårigheter tack vare hängivet reciterande av mantrat. SGI klassificeras dock inte som en sekt, även om den har vissa sektlika drag.

EU:s mytologi fick fredspris

Idag delades som bekant Alfred Nobels fredspris ut vid en ceremoni i Oslo. Som sagt årets mest absurda händelse.

Att EU nu får fredspriset kommer de närmsta åren troligen att framstå i en otäckt ironisk dager när EU-imperiet faller samman. Inte bara vissa länder är på väg att ramla ur, utan även regioner inom länder, såsom Katalonien. Högmod går före fall.

Alfred Nobel vänder sig troligen i sin grav.

Tomas Magnusson, en av två ordförande i Internationella fredsbyrån, skriver i en debattartikel i GP idag att årets fredspris strider mot Alfred Nobels vilja.

Det finns givetvis alltid ett element av fredsskapande när människor och nationer möts, samtalar, och träffar avtal, men aldrig någonsin har EU deklarerat en politisk ambition att stödja den globala fredsordning av demilitariserade länder som Nobel beskrev med absolut tydlighet i sitt testamente. Tvärtemot, EU har ett omfattande program för att utveckla vapen och arméer, ett försvarsprogram, stridande trupper samt vapenproduktion och vapenhandel.
...
Nobel gav sitt fredspris till världen med önskan att gynna innovativa förändringar till mänsklighetens fromma. Vid tiden då testamentets skrevs stod det norska parlamentet i främsta ledet för en ny global fredsordning baserad på nedrustning och fredlig konfliktlösning, och det norska parlamentet gav stora bidrag till fredsrörelsen. Just därför ansåg Nobel att det norska parlamentet skulle vara den bästa instansen att utse en femmannakommitté hängiven att stödja hans visionära fredsplan.

I dag har detta parlament, påverkat av kalla kriget, medlemskap i Nato och en tilltagande militarisering av den västerländska kulturen, en motsatt inställning till den syn som Nobel önskade stödja. Därmed bryter man mot testamentet och mot lagen som skyddar testamenten, och detta kan inte längre tolereras.

Men på ceremonin i Oslo lät det så här:

- EU såg till att göra den europeiska kontinenten till en fredsregion i stället för en region av krig.

Fast var det verkligen så? Stefan Jonsson och Peo Hansen skriver idag i DN Kultur om hur EU som fredsprojekt är en myt.

När dagens EU, eller EEC, bildades var det inte fredsviljan som avgjorde. Hade de europeiska ledarna endast haft freden och säkerheten som mål hade vi inte haft något EU. Då hade Europas stater nöjt sig med Nato, som i slutet av 1940-talet och särskilt efter Västtysklands inträde på 1950-talet gav västeuropeiska stater bästa tänkbara garanti mot att krig skulle uppstå dem emellan.

Har vi verkligen EU att tacka för att Tyskland och Frankrike blivit vänner eller att Spanien, Portugal och Grekland omvandlats från diktaturer till något slags demokratier? Nej, Tyskland och Frankrike hade nog blivit vänner ändå av krasst ekonomiska skäl. Frågan är också hur bra vänner de egentligen är. Diktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland föll, och först därefter ansökte de om medlemskap i EG. Faktum är att Spanien gick med i NATO innan det gick med i EG. Det är kanske NATO som egentligen hållit freden i Europa, inte EU?

En sak som Jonsson och Hansen tar upp som jag inte visste var att ett argument när EG bildades på 1950-talet var att det skulle inkludera de dåvarande europeiska kolonierna i Afrika, som skulle bidra med sina resurser till Europa. Fast det motiverades förstås med andra ord än kolonialistiska.

Några dagar senare gör premiärminister Guy Mollet officiellt besök i USA och förklarar för amerikanerna vad det förestående Romfördraget innebär: “Jag vill framhäva vikten av Europas enhet: den är nu ett faktum. För några dagar sedan undanröjde vi de sista hindren på dess väg, och nu föds en än bredare enhet: Eurafrika, en långtgående association där vi skall arbeta tillsammans för att främja framsteg, lycka och demokrati i Afrika.”

Men åter till dagens ceremoni i Oslo.

Att inlemma de forna kommuniststaterna i Europa efter murens fall var den största solidaritetsakten någonsin på den europeiska kontinenten, menade Jagland.

– Och det var en solidaritetsakt som inte hade kommit till stånd utan EU, sade han.

Det handlade knappast om solidaritet. Det handlade istället om krassa maktpolitiska och ekonomiska överväganden. Här kunde man få ett större politiskt maktområde för EU och man kunde också få tillgång till en massa relativt billig arbetskraft inom unionen. Vad bra, nu när "Eurafrika" inte blev av!

Och vidare från Jagland:

Han citerade en av unionens grundare, Jean Monnet: ”Inget kan åstadkommas utan människor, men inget blir permanent utan institutioner.”

Fina ord, kanske, men Monnet hade även andra sidor - från Jonssons och Hansens artikel:

Som Jean Monnet (hjärnan bakom Kol- och stålunionen) föreslagit för Schuman skulle Afrika bli Frankrikes brudgåva till det europeiska samarbetsprojektet.

Tre EU-ledare tog emot priset: Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso och EU-parlamentets talman Martin Schulz.

– En av de mest synbara symbolerna över vår enhet finns i vars och ens händer. Det är euron, vår europeiska unions valuta. Och den tänker vi stå fast vid, slog Barroso fast.

Euron - en av de mest destruktiva saker EU kommit på.

Årets fredspris har blivit starkt kritiserat. Den organisation som brukar hålla fackeltåg till pristagarens ära i samband med prisutdelningen avstår i år från detta, precis som när Barack Obama fick priset för några år sedan.

Värst är nog att tre namnkunniga tidigare mottagare av fredspriset har skrivit ett öppet brev till den norska nobelkommittén där de säger att priset inte borde delas ut, att det strider mot de värden som förknippas med priset, samt att EU inte är någon "kämpe för freden". Det är Desmond Tutu (Sydafrika),
Mairead Maguire (Nordirland) och Adolfo Perez Esquivel (Argentina), några av de mest respekterade tidigare fredspristagarna, som skrivit brevet. Brevet är också underskrivet av International Peace Bureau, som fick fredspriset 1910, och flera författare, jurister och fredsaktivister.

Ordförande Van Rompuy uppmanade EU:s medlemsstater att sända sina ledare till prisceremonin, men några har tackat nej. Tyngst bland dessa är nog Storbritanniens premiärminister David Cameron. Vad betyder Camerons nej? EU är numera nedprioriterat i brittisk politik, och det brittiska folket är nu till stor del negativa till EU.

Läs även Göte Kildén, som anser att årets fredspris är värre än Orwells 1984.

I dag tar EU emot sitt fredspris. Passande nog har en del av statscheferna landat på Gardermoens militära flygfält. För redan om fyra dagar. Den 14 december, ska EU försöka besluta om mer samordning för att få fart på sin vapenindustri. Allt enligt Lissabonsfördraget. Där står dessutom svart på vitt att EU gradvis ska öka sin gemensamma militära kapacitet.

”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”, skrev George Orwell 1948 i sin bok 1984.

Läs också den irländske författaren Colm Tóibin i DN Kultur om EU - hjälten som blev en dåre.

Något som också medföljde var den sekretess de som älskar makt åtnjuter. EU byggdes på ett diplomatiskt system snarare än ett parlamentariskt. Det som hände bakom stängda dörrar och dök upp i hemliga pm påverkade vårt liv mer än det som hände i våra egna parlament.

När medlemmarna i det europeiska ministerrådet möttes utfärdade de menlösa uttalanden och ställde upp för fotografering. Ingen visste vad de beslutat, eller hur. Europaparlamentet förblir ett stort och dyrt alibi för transparens.
[...]
Styresmännen lurade ofta folket och såg ut att veta vad som var bäst för det. Vi kunde alla märka att när våra huvudstäder hade ordförandeskapet för unionen så kördes ledarna genom gatorna i glänsande, snabba bilar med poliseskort och sirener, som i diktaturer. De verkade rädda för oss.

Hur ska ryska militären få ihop det?

Jag skrev i höstas om det stora demografiska problem som den ryska militären står inför.

Den ryska militärmakten är just nu inne på den sista omgången unga män som föddes innan Sovjetunionens kollaps.
...
Om tio år kommer hela åldersgruppen 20-30 år att ha minskat med cirka 35 procent!

Två veckor senare beklagade sig överbefälhavaren general Nikolaj Makarov över att han nu har tillgång till så få värnpliktiga. Förutom det rent demografiska problemet med få unga män så har tydligen många av de unga männen "hälsoproblem" som gör att de inte kan tas ut till värnplikt. Eftersom Rysslands värnpliktiga har usla villkor försöker många unga män komma undan den 12-månaders obligatoriska värnplikten. Det förfalskas många medicinska intyg och många skaffar småbarn för att undkomma.

I höstas skar det ryska försvarsministeriet ner antalet värnpliktiga i höstintagningen med nästan hälften. De har tydligen insett hur verkligheten ser ut. Dessutom har Ryssland 2008 kortat ner värnplikten från 18 till 12 månader, vilket ytterligare minskar antalet tillgängliga värnpliktiga. Dessutom emigrerar många ryssar - 2008-2010 var det 1,25 miljoner ryssar som emigrerade, troligen till stor del unga och välutbildade. Det är fullt förståeligt att de vill lämna ett land där den politiska friheten inskränks kraftigt och godtycklig rättsskipning råder.

Alternativet att övergå helt till yrkesmilitärer är troligen inte aktuellt för Ryssland, då det skulle kosta alltför mycket att hålla en yrkesarmé av tillräcklig storlek. Då återstår teknisk upprustning av militären, vilket också president Putin lovade i våras. Han utlovade de största militärinvesteringarna i Ryssland sedan det kalla krigets slut.

Frågan är dock om Ryssland när det kommer till kritan har råd med dessa stora investeringar i militär materiel. Rysslands statsbudget balanserar redan på randen till underskott och är till stor del beroende av intäkter från export av olja och gas. Så mycket högre olje- och gaspris lär inte ryssarna kunna klämma ut ur de skuldtyngda västeuropeiska ekonomierna, så intäktssidan är högst begränsad.

Det handlar också om stora investeringar som Ryssland måste göra. Även om de har flera mycket moderna system, så är flera av deras vapensystem ålderstigna och underhållet eftersatt.

Ryssland lägger enligt SIPRI i år omkring 3,9 procent av sin BNP på militären, och så mycket större andel lär de inte kunna satsa, om man betänker att USA lägger 4,7 procent av sin BNP på militären. Detta innebär förresten att USA har omkring 10 gånger så stora militärutgifter som Ryssland i dollar räknat, på grund av sin större ekonomi. USA har därför råd med en förhållandevis vältränad yrkesmilitär, medan Ryssland till största delen måste nöja sig med dåligt motiverade värnpliktiga. Vi ska inte heller glömma att Rysslands stora granne i öster, Kina, lyckas få ut dubbelt så stora militärutgifter i dollar räknat som ryssarna, genom att bara lägga 2,0 procent av sin BNP.

Det lär också vara svårt och impopulärt att spara in på andra statliga utgifter i Ryssland för att öka militärutgifterna. Landet lider redan av bland annat illa underhållen infrastruktur.

Till råga på allt erkänner Ryssland att deras militär är ineffektiv och plågad av korruption. Omkring en femtedel av ryska statens militärutgifter "försvinner" varje år.

Sammantaget bedömer jag därför att Ryssland visserligen har stora ambitioner att satsa på ökad militär styrka, men att det är ytterst tveksamt om de kommer att lyckas, både av demografiska och ekonomiska skäl.

Vi ska dock inte glömma att Ryssland trots allt besitter en enorm militär slagkraft, där Sverige skulle stå sig slätt om ryssarna skulle få för sig att hävda den intressesfär som general Makarov ritat upp.

Rysslands främsta medel för att skaffa sig makt i världen är dock energivapnet, alltså att många länder (bland annat Sverige) är beroende av import av rysk olja och gas.

Slutspel i Syrien

Det verkar vara på väg mot något slags slutspel i det syriska inbördeskriget. Strider pågår om de två viktigaste städerna Damaskus och Aleppo. Genom desertörer blir rebellgrupperna allt starkare. Samtidigt har regimen fortfarande ett militärt övertag med sina mängder av stridsvagnar och helikoptrar. Sprängdådet mot säkerhetstjänstens högkvarter nyligen verkar dock ha utlöst en våg av militärer som deserterat.

Många människor är på flykt, men samtidigt har flera grannländer stängt gränsövergångarna, vilket tvingar flyktingarna att ta omvägar genom oländiga berg.

Att läget i Syrien nu har urartat såpass mycket kan delvis förklaras av att de har en hög andel "arga unga män". Som de flesta länder i området har de en befolkningspyramid som verkligen ser ut som en pyramid. Lägg till det att enligt den officiella statistiken så är 48 procent av 18-29-åringarna arbetslösa, så har man en perfekt grogrund för uppror - många arbetslösa missnöjda unga män.

Den Syriska regimen har nu erkänt att man har kemiska vapen, vilket troligen är en markering mot USA och andra som kan vilja ingripa. Utrikesministeriets talesperson sade att de kemiska vapnen inte kommer att användas i inbördeskriget, men däremot kan de användas mot "utländsk aggression". Det främsta hotet från de kemiska vapnen är dock att de skulle kunna hamna på villovägar vid ett okontrollerat maktövertagande i Syrien. Det ligger därför i USA:s, Israels med flera länders intressen att den syriska regimen lämnar över makten under kontrollerade former. Skräckscenariot för Israel vore om kemiska vapen hamnade hos Hizbollah i Libanon. Israel säger att man skulle ingripa om det vore på väg att hända, men frågan är vilka praktiska möjligheter de har att ge sig in i Syrien. Israel har en stark militär, men hur skickar man in dem i ett sönderfallande land för att hitta och förstöra eller hämta de kemiska vapnen? Det skulle krävas en fullskalig militär invasion för att göra det. Ett israeliskt ingripande skulle också skada deras relationer till övriga grannländer.

Risken är nu stor att det etniskt splittrade Syrien faller samman till en situation liknande den i Libanon, där olika områden hålls av olika grupper utan någon stark central regering. Det verkar osannolikt att al-Assad-regimen skulle kunna återta kontrollen över hela landet, trots sin militära överlägsenhet.

Det ser snarare ut som om Syriens president Bashar al-Assad planerar för att sätta upp en alawitisk ministat i provinserna Latakia och Tartus i nordvästra Syrien. Alawiterna är en gren av Shiamuslimer som utgör omkring 12 procent av Syriens befolkning på 22 miljoner och till större delen bor i provinserna Latakia och Tartus, som utgör Syriens kust mot Medelhavet. Många alawiter flyr nu från Damaskus via Bekaa-dalen i Libanon, som kontrolleras av al-Assads allierade Hizbollah. De kan inte fly genom Syrien, eftersom rebellerna håller delar av korridoren mellan Damaskus och Tartus. Omkring 15000 alawiter beräknas ha flytt genom Libanon den senaste veckan.

Spekulationerna om försöken att sätta upp en alawitisk stat i kustremsan mellan Libanon och Turkiet verkar bekräftas av att regimen har genomfört vad som ser ut som etniska rensningar i gränszonen österut därifrån. Massakrer har genomförts där för att driva ut alla som inte är alawiter (mestadels kristna och sunnimuslimer). Taktiken verkar vara att förstöra sunnidominerade städer och byar på gränsen till alawiternas hemland.

Om det verkligen är så att al-Assad har planer för ett "alawistan" och om taktiken isåfall lyckas återstår att se. De libanesiska drusernas ledare Walid Jumblatt har uppmanat såväl druser som alawiter i Syrien att revoltera mot al-Assad. Han har också kritiserat sina allierade i Ryssland för deras stöd till al-Assad-regimen. Det är dock tveksamt om alawiterna kommer att revoltera mot al-Assad, då de snarare kan se hans militärmakt som en garant för säkerhet mot hämndattacker från övriga landet. Ryssland kan komma att fortsätta stödja al-Assad även om hans makt reduceras till en ministat i nordväst, då ryssarnas främsta intresse i området är djuphamnen i Tartus. Ryssarnas stöd lär också göra att alawiterna fortsätter att se al-Assad som en stark figur att ty sig till.

Hur det går för övriga delar av Syrien kan man undra. I söder kan druserna komma att karva sig ett eget litet område utanför centralregeringens kontroll. I norr finns kurder som utgör 9 procent av landets befolkning och som säkert inte skulle ha något emot att skaka av sig centralregeringens ok. Även Syriens arabiska befolkning är splittrad genom att de talar tre dialekter som är sinsemellan mycket olika. Trots att de flesta har det gemensamt att de är sunnimuslimer kan de mycket väl splittras i en västlig del i remsan Aleppo-Homs-Damaskus och en östlig del runt Eufrat-dalen. De kristna, som mest bor i gränstrakterna mellan alawiter och sunnimuslimer samt i de större städerna, kan bli svårt trängda mellan alawiter och sunnimuslimer. Inte heller de mindre minoriteterna (syrianer, imamiter, ismailiter, turkmener, armenier med flera) kommer att få det lätt, för vem skyddar dem?

Om Syrien splittras blir det också problem med energiinfrastrukturen. Den mesta oljan finns i östra delen av landet och raffinaderier finns i Homs i den västra sunnimuslimska delen samt i Baniyas vid kusten i Tartusprovinsen. Större delen av Syriens elektricitet genereras i fossilbränsledrivna kraftverk (med bränsle mest från östra delarna av landet), samt runt 18 procent från vattenkraft (mest i Eufrat och dess biflöden i östra delen av landet). Den som har makten över östra Syrien har alltså ett starkt trumfkort i form av energitillgångarna. För en eventuell alawitisk ministat vid kusten skulle detta bli ett enormt problem. Troligtvis kan alltså en viktig prioritet för al-Assad bli att behålla eller åter skaffa sig kontroll över oljefält och vattenkraft. Samtidigt har den som behärskar kustremsan också ett starkt kort på hand genom att det är där som största delen av exporten och importen sker, inte bara av olja och oljeprodukter, utan av alla varor.

Förutom den uppenbara risken för att den syriska regimens enorma vapenlager sprids vind för våg i området (som tunga libyska vapen spreds till rebeller i Mali) finns det andra risker för omgivande länder. I Libanon är oroliga för hur konflikten i Syrien ska påverka dem. Shiamuslimska Hizbollah har en stark maktposition i Libanon och dess regering, men förlorar med al-Assad en av sina viktigaste allierade och finansiärer - om nu inte al-Assad blir kvar i ett fäste i nordvästra Syrien. Redan nu är dock al-Assad försvagad och bryr sig knappast om att ekonomiskt stödja Hizbollah. Ett försvagat Hizbollah leder till en förändrad maktbalans i Libanon och då kan andra grupper där försöka kapa åt sig en bit av makten. Både Libanon och Turkiet har också alawitiska minoriteter som kan påverkas av utvecklingen i Syrien.

Irans maktsfär kommer att försvagas om al-Assad-regimen faller. Då blir det ännu viktigare för Iran att försöka få mer kontroll i Irak. Om Irans maktsfär försvagas kan det dock leda till att USA och EU inte längre ser det som lika viktigt att upprätthålla hot och sanktioner mot ett Iran vars inflytande i området krymper.

Läs även vad jag skrev i november om Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien.

Mer om regeringens politik

Jag har redan kritiserat Anders Borgs i mitt tycke alltför optimistiska BNP-prognos i vårproppen. Jag är inte ensam i denna kritik - flera tunga ekonomer sågar också Borgs prognos.

Nu tänkte jag övergå till lite annat tyckande kring regeringens politik.

Till att börja med undrar jag vad sjutton de har tänkt sig med försvarsministerposten. Sverige har nu gått 20 dygn utan försvarsminister efter Tolgfors' "planerade" avgång. Ska det vara så svårt att hitta en tillräckligt försvarsintresserad och kunnig allianspolitiker? Jag baxnar också över att försvaret föreslås upphandla logistiken från privata aktörer. Hursomhelst kan vi konstatera att svensk försvarspolitik präglas av devisen "mycket skrik för lite ull". Det satsas enligt budgeten 45,6 miljarder kronor på försvaret i år, men vad får vi för det? En försvarsorganisation som inte fungerar särskilt bra i fredstid (t.ex. det katastrofala PRIO-systemet och centrallagret) och säkerligen skulle kollapsa i skarpt läge. Ska vi ha ett icke-fungerande försvar kan vi väl ha det på allvar - lägg ner fler bitar och överför resurserna till exempelvis polisen, hemvärnet och MSB. Eller så reformerar man vårt försvar i grunden, så att det blir fungerande och vi får något för de skattepengar vi satsar på det.

Plötsligt har konsumentminister Birgitta Ohlsson (fp) upptäckt att det finns många överskuldsatta i Sverige och vidtar därför kraftåtgärden att tillsätta en utredning "för att ta fram en åtgärdsinriktad strategi för att motverka överskuldsättning" som ska vara klar hösten 2013. Vilken dådkraft! Jag kan redan nu föreslå ett antal verksamma åtgärder: förbjud ockerräntor (t.ex. mer än 10 procentenheter över reporäntan), kraftig skärpning av reglerna för reklam för låneprodukter, en regel för hur mycket finansinstitut får låna ut till en person i förhållande till dennes årsinkomst samt liknande regel för räntan, statsfinansierad saklig reklam/information på bästa plats om faran med att ta lån. Eftersom regeringen verkar tycka om konkurrensutsatta offentliga upphandlingar så kan jag härmed erbjuda mig att göra utredningen klar på halva tiden mot den tid som minister Ohlsson förväntar sig - alltså halva kostnaden! P.S. Jag har F-skattsedel.

Supermiljöbloggen och Naturskyddsföreningen påpekar att regeringen sänker de statliga anslagen till miljö och naturvård med över en miljard kronor de kommande åren. Det tycker jag inte heller låter bra. Fortfarande behöver vi exempelvis skydda stora arealer naturskog.

Apropå regeringen och miljöfrågor noterade jag att ministrarna Borg och Hatt nyligen föreslog en kvotplikt för att dubbla inblandningen av etanol i bensin och ökar Fame-halten i diesel med 50 procent. Detta i en värld som redan har problem med livsmedelsförsörjningen och en miljard människor inte får tag på tillräckligt med mat. Biobränslen från åkrarna är inte rätt svar, då de i vilket fall som helst aldrig kan stå för mer än några procent av vår förbrukning av flytande bränslen och som sagt även påverkar livsmedelsproduktionen. Om biobränslen ska tas till bör de komma från skogen. Bloggaren Svensson påpekar också att

När det gäller bilismens utsläpp så kan man får ner dem effektivast genom att minska bilismen. Det kan i Sverige göras genom satsningar på utbyggnad av kollektivtrafiken, genom att införa trängselavgifter och ta bort reseavdrag för att nämna några vettiga åtgärder. Det är mycket bättre än stora satsningar på etanol.

En självklarhet egentligen.

På miljö- och transportområdet noterar jag också att alltiallominister Borg överdriver siffrorna om järnvägssatsningen, när de framtida anslagen för investeringar i tågtrafik i själva verket blir lägre. Och då är det redan dåligt ställt med järnvägssatsningarna i Sverige:

Sverige satsar långt under EU-snittet på drift och underhåll av järnvägarna i relation till bruttonationalprodukten (BNP), minst av alla EU-länderna på reinvesteringar, näst minst i förhållande till antalet tågresor och allra minst i förhållande till banlängden.

Vårpropositionen verkar vara ganska ouppskattad i många läger. Fyra ledarskribenter, två till höger och två till vänster, fick frågor om budgeten och ingen av dem verkar tycka om den. Ord som "räddhågsen och visionslös", "torftig" och "passiv" används om Borg och vårbudgeten.

Jag läser idag också att inkomstskillnaderna i Sverige fortsätter att öka - detta enligt ingen mindre än regeringen, som därmed ger sig själv dåligt betyg i detta avseende.

En förklaring till de ökade inkomstskillnaderna är att det framför allt de som redan har högre inkomster som har fått störst inkomstökningar.

Om befolkningen delas upp i tio inkomstgrupper har samtliga utom tiondelen med lägst disponibel inkomst fått det bättre. Ju mer en grupp tjänade i utgångsläget desto mer har deras inkomster ökat.

Det blir som jag har skrivit förut så att vi får en allt större polarisering mellan "haves" och "have-nots". Arbetslösa - de som fortfarande har jobb. Sjukskrivna - friska. Pensionärer - yrkesarbetande. Låntagare - sparare.

Det verkar helt enkelt som om regeringen Reinfeldt har passerat sitt bäst före-datum.

Inte konstigt att Socialdemokraterna växer i opinionsundersökningarna. I Sifos senaste undersökning ökade de från 33,7 till 36,8 procent.

Socialdemokraterna har plockat väljare från alla läger och från sofflocken.

Fast vi får väl se hur det går när Löfven till slut måste ge sig ut och presentera ett alternativ till Alliansens politik. Kommer han att leva upp till förväntningarna?

Den tystnad som partiledaren Stefan Löfven har kritiserats för har snarare spelat socialdemokraterna i händerna, tror professor Sören Holmberg.

Ingripandet i Libyen får bieffekter

Det libyska inbördeskriget slutade officiellt den 23 oktober 2011, men än så länge är läget långt från stabilt. Visst finns visioner om en öppen och demokratisk framtid, men också strider och oenighet mellan olika miliser. Motsättningar finns mellan regionerna Cyrenaica, Tripolitanien och Fezzan, mellan stammar och klaner, samt etniska mellan araber och minoritetsgrupper såsom berber och tuareger.

I den positiva vågskålen kan man lägga att Libyen nu är uppe i 50 procent av den oljeproduktion de hade före inbördeskriget, vilket gör att de får in pengar. Allt beror dock hurpass väl landet lyckas hålla ihop. Bloggaren Chefsingenjören resonerade lite kring Libyen för ett tag sedan och även bloggen Försvar och säkerhet skrev om "Libyen i eftertankens kranka blekhet".

Såväl Khaddafiregimen som rebellerna (Thuwar) begick många grova brott mot folkrätten. Problemet är att de senares pågår alltjämt.
Det är i synnerhet den etniska rensningen av främst Tawergha som förskräcker.
...
Detta sker samtidigt som landet fragmentiseras. Jag räknar till sex starkare grupperingar. Övergångsrådet (NTC), den västra milisfederationen, Khaddafilojalister, Misrata- och Zintanrebeller samt inte minst Cyrenaicafederalister som i morgon väntas utropa en egen stat i Benghazi.
...
Före inbördeskriget var Libyen främst i Afrika när det gäller utbildning, levnadsstandard och välfärd, men med en politisk diktatur som innebar stort förtryck mot oliktänkande.

Det finns efter kriget också stora mängder vapen på drift i Libyen och en hel del av dessa har troligen också letat sig över till grannländerna.

Förutom i själva Libyen fick inbördeskriget störst bieffekter (hittills) i grannlandet Mali, där tuaregmilisen stärkt av tusentals tungt beväpnade återvändande legosoldater från Gaddafis armé nu tagit över hela norra halvan av landet. I helgen intog tuaregrebellerna staden Timbuktu och de hade sedan tidigare kontroll över den andra stora staden Gao. Milisen MNLA planerar nu att utropa en självständig stat med namnet Azawad. Alla tuareger är dock inte på rebellernas sida, utan många har flytt till grannländer. Vissa delar av norra Mali har istället tagits av islamistgrupper som vill införa sharialagar, men det vill inte MNLA och framförallt inte grannländerna.

Samtidigt tog en militärjunta nyligen makten i Mali genom en kupp, vilket försvagat centralstyret och öppnat vägen för rebellerna att ta över i norr. Grannländerna har infört sanktioner som straff för militärkuppen: de stänger sina gränser och fryser Malis tillgångar i den regionala centralbanken. Dessutom sätter de styrkor i beredskap för ett eventuellt militäringripande. Grannländerna kräver en återgång till civilt styre, men militärjuntan säger att de just nu prioriterar upproret i norra Mali. Just upproret i norr var en orsak som juntan angav för att ta makten. Malis som det verkar demoraliserade armé är dock just nu på reträtt från norra halvan av landet.

Militärkuppen har också orsakat en hel del förvirring i landet, vilket knappast stärker armén. Detta tillsammans med grannländernas sanktioner gör troligen att centralmakten i Bamako (huvudstaden) inte står stark nog att slå tillbaka mot tuaregrebellerna. Därmed får de tid att organisera sig ordentligt i Azawad och säkra sina positioner. Tar det tillräckligt lång tid för centralmakten att få ordning på sig själv så kommer regnsäsongen till södra halvan av landet från juni till september, som avsevärt försvårar alla transporter i landet, vilket skulle ge rebellerna i norr ännu längre tid.

Nu är frågan om tuaregmilisen MNLA lyckas komma överens med islamistgruppen Ansar Dine. Annars kan norra Mali trots att regeringsarmén dragit sig tillbaka drabbas av nya strider när de nya makthavarna ska göra upp om vem som bestämmer var och vad.

Detta var alltså en av de "oväntade" bieffekterna av Gaddafis fall. Vi får säkert se fler framöver. Det är alltid svårt att överblicka de längre konsekvenserna av militära ingripanden som NATO:s i Libyen.