Hurrom för herr Löfven!

O svenska folk! Hälsen eder nya regering! Idag månde vi alla jubla och glädjas, då vi efter en spänningsfylld valrörelse och rafflande regeringsförhandlingar nu kunna se resultatet av herr Löfvens idoga regeringssammansättningsarbete. Den regering som idag presenterats är i sanning en värdig efterträdare till den moderatalliansens ministersamling som nu må träda åt sidan efter åtta års väl förrättat värv.

Vår nye statsminister är en verklig man av folket med en bakgrund som skulle kunna inspirera självaste Dickens, men haver genom en gedigen karriär inom fackföreningen lyckats komma upp sig till rikets högsta ämbete. Huru underbar är ej denna framgångssaga?

Och vilken lysande samling ministrar haver han icke letat fram! Här haver uppenbarligen inte sparats någon möda på att genomsöka varje vrå av vårt rike i jakten på rödgröna ministerämnen. Jag kan här icke nämna alla dessa ministrar, utan får nöja mig med ett urval, ity att detta inlägg eljest skulle bliva alltför långt.

Miljöpartiet visar sig nu efter tjugotre riksdagsår hava växt upp och blivit ett riktigt parti som alla de andra, redo att taga ansvar för rikets styre och kompromissa bort de alltför utstickande krav som de hade. Till och med den heliga tillväxten är något som Miljöpartiet nu tycks ha anammat. Det enda som nu återstår i Miljöpartiets normaliseringsprocess är att ha en partiledare istället för två "språkrör". Om de likväl vilja hålla fast vid en man och en kvinna kunna de ju byta mellan fru Romson och unge herr Fridolin vartannat år.

Fru Romson kommer att axla ett tungt ministeransvar. Icke blott är hon miljöminister, utan tillika vice statsminister samt klimatminister. Huru betungande är det icke att ha ansvar ej endast för Sveriges miljö, utan även för hela jordens klimat!

Utrikesminister bliver en verklig veteran på utlandsområdet, nämligen fru Wallström med sin gedigna erfarenhet av Europeiska unionens maktkorridorer. Aldrig haver hon tvekat att försvara Europeiska unionens sanna väg framåt och släta ut de obehagliga gupp som tidvis dykt upp i form av exempelvis folkomröstningar där det enkla folket i sin brist på förståelse för unionens underbara mål röstat fel.

Unge herr Fridolin får passande nog posten såsom utbildningsminister. Emedan han i kraft av sin ålder torde hava skoltiden i förhållandevis färskt minne bör han kunna uträtta storverk för skolan. Redan hava vi hört det kraftfulla förslaget att göra gymnasiet obligatoriskt, till båtnad för alla de ungdomar som idag ej få tillfälle att tillgodogöra sig den ytterligare bildning som gymnasieskolan ger. Ack, jag kan riktigt se framför mig huru dessa olyckliga unga som idag icke hava förmånen att gå i gymnasiet nu skola drivas till höjder av kunskapstörst genom att sättas i ytterligare några år av skolgång.

Jag noterar även med glädje att vi nu för första gången fått en konsumentminister i form av herr Bolund. Våra nya regeringspartier hava uppenbarligen till fullo förstått vad som driver den heliga ekonomiska tillväxten i vårt land, nämligen konsumenterna. Att herr Bolund även tituleras finansmarknadsminister är även det mycket passande, då finansmarknaderna skapa förutsättningarna för konsumenternas ständigt ökande inköp genom att tillhandahålla krediter.

Till energiminister föll valet på herr Baylan, som trots att hans politiska erfarenhet mest varit såsom skolminister samt i utbildningsutskottet, säkerligen kommer att kunna tillföra nya perspektiv till den så viktiga energipolitiken. Redan hava vi sett huru Socialdemokraterna tyckas vara på god väg att få regeringskamraterna i Miljöpartiet att avstå från sitt vallöfte om nedstängning av två kärnkraftsreaktorer.

Förvåningen blev stor när till kulturminister utsågs en person med faktisk erfarenhet från kultursfären, nämligen fru Bah Kuhnke. Även här visar statsminister Löfven på oantastlig fingertoppskänsla i valet av ministrar. Fru Bah Kuhnke blev uppenbarligen så glad av förfrågan om ministerpost att hon skaffade partibok i Miljöpartiet för tre dagar sedan.

Jag måste tyvärr tillstå att jag aldrig förstått vad en inrikesminister gör, men på denna säkerligen ytterst viktiga post haver herr Ygeman placerats, som jag tidigare nämnt på denna blogg, då han så generöst skrev ett gästinlägg på en kommersiell blogg med det stolta namnet Klimatbloggen.

Bostadsminister bliver herr Kaplan, en värdig efterträdare till herr Attefall, även om jag ännu inte riktigt förstått vilka insatser herr Kaplan gjort på just bostadspolitikens område. Jag tror dock att han liksom herr Baylan och herr Attefall kan uträtta stordåd blott genom sin allmänna politiska kompetens. Herr Kaplan haver dock gjort ett oförglömligt avtryck i politiken då han i somras liknade de ungdomar som resa från Sverige för att delta såsom "jihadister" i Syriens inbördeskrig vid de frivilliga svenskar som deltogo i Finska vinterkriget.

Ny landsbygdsminister är herr Bucht. Det ser emellertid ut som om han icke får något eget landsbygdsdepartement att styra över, då detta nu skall införlivas i näringsdepartementet. Den nya regeringen fullbordar därmed den jordbrukspolitik som påbörjades av den föregående Reinfeldtska, som i sin vishet döpte om jordbruksdepartementet till landsbygdsdepartementet. Nu har den nya ännu visare regeringen fastslagit att jordbruket minsann är en näring som alla andra och därmed skall lyda under näringsdepartementet.

Slutligen nämner jag vår nya infrastrukturminister fru Johansson. Hon påstås hava attesterat tveksamma kvitton under sin tid i Göteborgs kommunalpolitik, men detta är säkerligen enbart elakt förtal, då vi vet att herr statsminister Löfven lovat att där icke skulle finnas några "lik i garderoben" i hans nya regering och han säkerligen nagelfarit varje enskild ministers bakgrund och då särskilt studerat bemälda garderob. Som infrastrukturminister får fru Johansson hursomhelst ansvar för ett av Sveriges viktigaste och mest tillväxtfrämjande infrastrukturprojekt, nämligen den så kallade Förbifart Stockholm. Vad gäller detta projekt så haver nu Miljöpartiet förmåtts att överge sitt oresonliga motstånd däremot och därmed bekräftat sin regeringsduglighet genom att inte tveka att överge tidigare viktiga politiska ställningstaganden för att i kompromissens namn få en maktens plats regeringen. Förbifartens belackare påstå bland annat att denna vägtunnel skulle bliva alltför dyr och att där finnas andra trafikinvesteringar som kunde giva större nytta för samma penningsumma. Varför skola vi dock begränsa oss så när det gäller infrastruktursatsningar? Vi kunna bygga såväl Förbifarten som de övriga motorvägarna! Och låt Förbifarten bliva det monument över svensk ingenjörskonst och stadsplanering som den förtjänar att bliva.

Vissa olyckskorpar kraxa redan om att denna förnämliga regering skulle kunna fällas redan nästa månad, men något sådant komma vi nog icke att se, emedan riksdagens ledamöter i det sverigedemokratiska lägret torde se till fosterlandets bästa (vilket av deras partinamn framgår att de sätta främst) och icke fälla den säkerligen välgenomtänkta budget som vår nya regering presenterar.

Låtom oss slutligen hurra för våra nya regeringspartier, proportionellt i förhållande till deras antal riksdagsmandat.
Ett fyrfaldigt leve för Socialdemokraterna!
Ett enfaldigt leve för Miljöpartiet!