Eurouppbrott - sånt har hänt förr

I förrgår skrev SvD:s Per Lindvall att konkurs vore bästa lösningen för krisländerna och jämförde bland annat med det som hände hösten 1992. Historien upprepar sig visserligen inte, men den "rimmar".

1979 hade den Europeiska växelkursmekanismen (ERM) inrättats för att minska växelkursvariationerna och öka den monetära stabiliteten i Europa. Valutorna tilläts att variera med 2,25 procent uppåt och neråt mot den bestämda kursen (med undantag av den italienska liran, som tilläts 6 procent). 1990 gick även Storbritannien med i ERM. För att hålla valutakurserna stabila ändrades från 1986 räntorna från de olika centralbankerna.

I början av 1990-talet höjde tyska centralbanken Bundesbank räntorna för att motverka de inflatoriska effekterna av utgifterna för den tyska återföreningen, vilket orsakade spänningar i hela ERM-samarbetet. Samtidigt hade flera länder lågkonjunktur. Valutakursspekulationerna mot bland annat Storbritannien tilltog (bland annat deltog George Soros), men man försökte stävja dem genom olika åtgärder såsom räntehöjning och stödköp av pund. Den 13 september 1992 tvingades Italien att devalvera liran med 7 procent och trycket mot det brittiska pundet tilltog under de följande dagarna. Den 16 september gav dock Storbritanniens styrande upp och släppte pundets koppling till ERM. Dagen efter, den 17 september, tvingades även Italien att lämna ERM.

Sverige hade i maj 1991 kopplat kronan till ECU och ERM. Även mot den svenska kronan blev det valutaspekulation, men Riksbanken försökte stävja den genom att höja räntan. Efter att Storbritannien lämnat ERM tilltog trycket och det var då som Riksbanken gjorde sitt berömda drag att höja marginalräntan till 500 procent under några dragar. Men till slut tvingades även Sverige att släppa kronans koppling till ECU och låta den flyta fritt. Även Finland hade haft sin mark kopplad till ECU, men släppte kopplingen redan 8 september.

I augusti 1993 tvingades man på grund av fortsatt valutaspekulation mot bland annat den franska francen att utvidga den tillåtna valutakursvariationen till 15 procent uppåt och nedåt. Detta vida variationsband gjorde i princip ERM meningslöst, när idén bakom det var minskade valutakursvariationer.

Vad som hade hänt innan hösten 1992 var att flera länder hade drabbats av allvarlig ekonomisk kris på olika sätt och att obalanserna inom ERM-området och de länder som knutit sina valutor mot ECU hade blivit för stora. Man försökte att motverka detta genom stödköp och höjda räntor, men var till slut tvungna att ge upp.

Man tycker att EU-länderna borde ha lärt sig av denna kris att det inte är någon bra idé att koppla valutakurserna, men istället bestämde man sig för att göra precis tvärtom och införa en ännu fastare koppling genom den gemensamma valutan euro.

Vad som har hänt de senaste åren är något liknande som i början av 1990-talet, men i mycket större skala. Den ekonomiska kris som drabbat PIIGS-länderna är mycket allvarligare än den på 1990-talet. Dessutom är krisen global. Euron binder också ihop sina medlemsländer på ett mycket starkare vis än vad ERM-samarbetet gjorde för 20 år sedan. Att lämna eurosamarbetet är inte särskilt lätt rent praktiskt. De åtgärder som har vidtagits av ECB med flera är också av en helt annan storleksordning än på 1990-talet. Frågan är dock hur länge de räcker till. När eurosamarbetet väl spricker blir följdeffekterna betydligt värre än när ERM sprack. Och krisen är som sagt global, så krisländerna kan inte räkna med draghjälp från omvärlden.

Även om Draghi, Barroso med flera EU-ledare säger att euron är "oåterkallelig" och liknande, så visar historien att valutaunioner inte håller för evigt, utan bara så länge de är gynnsamma för parterna och de deltagande länderna inte utsätts för alltför stora ekonomiska påfrestningar eller obalanser. Vi har exemplet med den Latinska myntunionen 1865-1927, där Belgien, Frankrike, Italien och Schweiz deltog, samt periodvis även Grekland, Spanien och andra länder. Mer närliggande är förstås den Skandinaviska myntunionen 1873-1924. Båda den latinska och den skandinaviska myntunionen upphörde i praktiken att fungera redan 1914-15 i samband med början av Första världskriget, men avslutades inte formellt förrän flera år senare. Men lyckas euron, med tanke på de rekordsvåra obalanserna mellan länderna, hålla ut i flera decennier?

Cruel Crude tipsar också om en intervju med Bengt Dennis (som var Riksbankschef 1992). Några intressanta saker angående dagens läge för euron.

Ser du konturerna av slutet på eurokrisen?
–Några konturer kan jag se men jag tror att vi har fortfarande det värsta framför oss.
...
–Jag tror att en bankunion i dagens läge är utopisk.

Cruel Crude har också snokat upp en lång artikel i DN från 1996 om händelserna i september 1992.

Fool Me Once, Shame on You, Fool Me Twice...

Den Hälsosamme Ekonomisten tipsar om en artikel av Lars Christensen om när Grekland tvingades lämna den Latinska myntunionen (LMU) för omkring hundra år sedan. Denna artikel citerar i sin tur från ett arbetsdokument från Greklands centralbank.

Fastän medlemskap i LMU krävde strikt monetär disciplin, säkerställdes inte denna via ett institutionellt ramverk som skulle tvinga på fasta kriterier för statsfinansernas skötsel.

Känner vi inte igen avsaknaden av tillräckligt strikta kriterier för statsfinanserna från dagens EMU?

De grekiska regeringarna förväntade sig att genom att gå med i LMU kunde landet åtnjuta monetär stabilitet.

Ungefär som när Grekland gick med i EMU för att få fördelar.

Med början i mitten av 1870-talet, ledde politisk instabilitet i Grekland till en ökning av budgetunderskotten. Uppdelningen av parlamentet i flera små politiska partier och de kortlivade regeringarna orsakade förluster av intäkter på grund av del slappa skatteindrivningen och en ökning av utgifter på grund av de talrika avskedanden och förflyttningar av statsanställda som varje regeringsskifte medförde. Ingen av 1800-talsregeringarna vågade vidta en budgetreform, nämligen att förbättra skatteindrivningssystemet och skaffa intäkter från inkomstskatter. Offentliga utgifter - överväldigande statlig konsumtion - finansierades genom inhemsk upplåning till villkor som var ofördelaktiga för staten, vilket ledde till en alltför stor börda på budgeten under andra halvan av 1870-talet.

Och under 2000-talet blev det en liknande favorit i repris.

Utländska kreditorer krävde närvaron av utländska experter för att övervaka den ekonomiska politik som fördes och särskilt av skatteindrivningen och styrsystemen.

Och där är Grekland nu igen, övervakat av "trojkan".

1901 skrev ekonomen Henry Parker Willis i sin historia om den Latinska myntunionen:

Det är svårt att förstå varför insläppandet av Grekland i den Latinska unionen skulle ha varit önskvärt eller tillåtet av detta organ. På intet sätt var hon en önskvärd medlem i förbundet. Ekonomiskt osund, skakat av politiska strider och finansiellt ruttet, var hennes tillstånd beklagansvärt. Kämpande under en skuldbörda, försökte Grekland också hålla stora mängder icke-konvertibla statspapper i omlopp. Hon var inte ett önskvärt tillskott till den Latinska unionen och hennes kommersiella och finansiella betydelse var liten. Ändå säkerställdes hennes symboliska inträde, och vi kan tillskriva detta till obskyrt politiskt inflytande ... att lyckas genomföra det som ekonomiska och finansiella överväganden inte kunde genomföra. Det skulle verkligen vara svårt att förstå på vilka andra grunder hennes medlemskap kom till.

Det låter också som en ganska bra beskrivning av hur Grekland kom med i EMU.

Men historien om Greklands statsfinansiella äventyr började inte ens på 1870-talet, utan redan tidigare. Martin Saar tipsade om en artikel om en bok från 1858.

Grekland är det enda kända exemplet på ett land som har levt i fullständig bankrutt ända sedan sin födelse. Om Frankrike eller England skulle finna sig själva i denna situation i bara ett år, skulle man se förfärliga katastrofer; Grekland har levt i över tjugo år i fred med bankrutt. Alla budgetar, från den första till den sista, uppvisar underskott.
...
Greklands beskyddarmakter [Storbritannien, Frankrike och Ryssland] har behövt garantera dess solvens för att landet ska kunna förhandla om skulder till utlandet.

Resurserna som man fått av dessa lån har förslösats av regeringen utan några frukter för landet, och när väl pengarna har använts har garanterna av ren välvilja betalt räntan. Grekland kunde aldrig nånsin betala den.

Det låter så bekant, allt detta.

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me. Fool me three times...