Banker och vinstintresse

Idag skriver E24 om hur regeringen springer bankernas ärenden med det nya förbudet för handeln att från 1 augusti ta ut en extra kortavgift vid småköp. Bengt Nilervall, betalansvarig på branschorganisationen Svensk Handel, ser förbudet som ett exempel på framgångsrik banklobbying. Jag håller med - jag har tidigare påpekat att de formella makthavarna i form av Finansinspektionen, Riksbanken, Riksdag och regering verkar gå i bankernas ledband. Nya lagar och förordningar gynnar misstänkt ofta bankerna och särskilt de fyra storbankerna. Råkar bankerna i självförvållad kris som hösten 2008 så stöttas de upp av Riksgälden och Riksbanken. De fyra stora (Nordea, Swedbank, SEB, Handelsbanken) har ju blivit "för stora för att få falla" - "too big to fail".

Som jag påpekade i april är kortbetalning ett sårbart betalsystem, som kan råka ut för allehanda störningar - strömavbrott, datafel, avgrävda kablar. Vi behöver inte ens nämna hoten från hackare och skimmare. Ändå använder man "riskerna med kontanthanteringen" som argument för att minska denna till förmån för kortbetalning. Det verkliga skälet torde vara att betalkorten är guld värda för bankerna. E24:s journalist Joel Dahlberg (ännu en som kan tänka själv - bra) beräknar att korten drar in långt över 15 miljarder kronor till de fyra storbankerna och att vinsten på korten landar på drygt 4 miljarder kronor. Men dessutom har bankerna mage att ta en avgift från sina privatkunder för varje kort.

Fast nu kanske det av bankerna beställda förbudet mot extra kortavgifter vid småköp kommer att slå tillbaka mot dem själva och effekten att bli motsatt mot den avsedda.

- De handlare som tidigare tagit ut en avgift kanske väljer att helt vägra ta emot kort för köp under 50 eller 100 kronor och då har man ju inte kommit framåt i den här frågan.

Det kan också hända (som tidningarna påpekat tidigare under sommaren) att vissa handlare som framförallt säljer för småbelopp (t.ex. tobaksaffärer) helt enkelt väljer bort kortautomaten och bara tar emot kontanter.

Vi vanliga privatpersoner verkar vara uppdelade i två läger. Dels finns såna som jag, som mer och mer återgår till att använda kontanter. Under 2000-talets första halva började jag att betala allt mer med kortet (till och småinköp på ICA), men under det senaste året har jag börjat använda kontant betalning allt mer. Dels finns såna som flera av mina vänner, som numera nästan aldrig använder kontanter och normalt inte ens har något annat än kortet på sig. Som ni förstår kan det bli livliga diskussioner ibland. Mina motståndares argument brukar vara omtanke om butiks- och restaurangpersonal (låter som ett eko från bankernas kortpropaganda tycker jag) eller att det är så praktiskt. Själv argumenterar jag om sårbarhet och annat som jag tar upp i denna artikel.

En annan sak som gör mig misstänksam är att bankerna gör reklam för sina kort. Om bankerna gör reklam för något brukar det betyda att de tjänar på det. Banken är inte din vän. Du kanske tjänar på bankens råd, men var så säker på att banken tjänar ännu mer.

Banker utan vinstintresse

Det passar bra som motvikt att Svenska Dagbladet idag skriver om Sveriges två medlemsbanker - JAK och Ekobanken.

JAK riktar sig till privatpersoner och har cirka 36 000 medlemmar/kunder.

JAK är en kooperativ bank, alltså en ekonomisk förening. Tanken är att medlemmarna sparar och lånar av varandra utan krav på vinst. Varken den som sparar i banken eller den som lånar av banken betalar ränta. Däremot betalar den som lånar en administrationsavgift.

Ekobanken har omkring 1300 medlemmar och runt 3600 kunder.

Ekobankens utlåning riktar sig främst till företag och föreningar, men alla kan spara i banken. Pengarna som sparas placeras så att de finansierar företag som bidrar till en sund social och ekologisk utveckling. För att alla tydligt ska kunna se vad deras pengar används till publiceras alla lån och krediter som ges till företag och föreningar i årsredovisningen och i en skrift. Ekobanken ger sina sparkunder ränta och ägarna får en avkastning på insatt kapital.

Dessa är två mycket sympatiska alternativ för den som är trött på de stora roffarbankerna. Dina pengar används här inte till att betala stora bonusar till bankfolket.

Både JAK och Ekobanken är också befriade från de problem som drabbar andra banker. De har bara in- och utlåning. Ingen placering i finansiella instrument. Lånar inte upp pengar på någon finansmarknad för att låna ut. Båda bankerna är med i den statliga insättningsgarantin, men skulle vad jag förstår knappt behöva det.

Båda dessa banker fungerar ungefär så som sparbanker och föreningsbanker fungerade innan större delen svaldes och till slut blev bankkolossen Swedbank. Men det finns faktiskt fortfarande en hel bunt riktiga sparbanker kvar. Ett enkelt sätt att hitta om det finns en sparbank i närheten är att titta in på Insättningsgarantings lista över anslutna institut och bläddra ner till avdelningen Sparbanker. Några sparbanker finns dock överst under bankaktiebolag och jag vet inte hur "bra" de är (måste utredas). Hursomhelst är det sympatiska småbanker man träffar på bland sparbankerna. Lönneberga-Tuna-Vena Sparbank (med hela tolv anställda) skriver till exempel så här på sin hemsida.

Lönneberga-Tuna-Vena Sparbank är en fristående och självständig sparbank med stark lokal förankring. Banken är inget aktiebolag och har inga ägare som ställer krav på utdelning. De årliga överskotten stannar därför kvar i banken för att bland annat trygga insättarnas pengar. De på detta sätt fonderade rörelseresultaten skall också användas för att utveckla sparbanken, till nytta för kunderna och de orter som sparbanken verkar i.

Vilken bank tror ni Emil i Lönneberga skulle välja?

Nackdelen med sparbankerna är att de vad gäller tekniska och andra tjänster vad jag förstår sitter i knät på Swedbank och därmed tjänar denna storbank lite grann även på sparbankskunderna. Rätta mig om jag har fel.

[Andra bloggar om sparbanker, banker, betalkort]