Banker och vinstintresse

Idag skriver E24 om hur regeringen springer bankernas ärenden med det nya förbudet för handeln att från 1 augusti ta ut en extra kortavgift vid småköp. Bengt Nilervall, betalansvarig på branschorganisationen Svensk Handel, ser förbudet som ett exempel på framgångsrik banklobbying. Jag håller med - jag har tidigare påpekat att de formella makthavarna i form av Finansinspektionen, Riksbanken, Riksdag och regering verkar gå i bankernas ledband. Nya lagar och förordningar gynnar misstänkt ofta bankerna och särskilt de fyra storbankerna. Råkar bankerna i självförvållad kris som hösten 2008 så stöttas de upp av Riksgälden och Riksbanken. De fyra stora (Nordea, Swedbank, SEB, Handelsbanken) har ju blivit "för stora för att få falla" - "too big to fail".

Som jag påpekade i april är kortbetalning ett sårbart betalsystem, som kan råka ut för allehanda störningar - strömavbrott, datafel, avgrävda kablar. Vi behöver inte ens nämna hoten från hackare och skimmare. Ändå använder man "riskerna med kontanthanteringen" som argument för att minska denna till förmån för kortbetalning. Det verkliga skälet torde vara att betalkorten är guld värda för bankerna. E24:s journalist Joel Dahlberg (ännu en som kan tänka själv - bra) beräknar att korten drar in långt över 15 miljarder kronor till de fyra storbankerna och att vinsten på korten landar på drygt 4 miljarder kronor. Men dessutom har bankerna mage att ta en avgift från sina privatkunder för varje kort.

Fast nu kanske det av bankerna beställda förbudet mot extra kortavgifter vid småköp kommer att slå tillbaka mot dem själva och effekten att bli motsatt mot den avsedda.

- De handlare som tidigare tagit ut en avgift kanske väljer att helt vägra ta emot kort för köp under 50 eller 100 kronor och då har man ju inte kommit framåt i den här frågan.

Det kan också hända (som tidningarna påpekat tidigare under sommaren) att vissa handlare som framförallt säljer för småbelopp (t.ex. tobaksaffärer) helt enkelt väljer bort kortautomaten och bara tar emot kontanter.

Vi vanliga privatpersoner verkar vara uppdelade i två läger. Dels finns såna som jag, som mer och mer återgår till att använda kontanter. Under 2000-talets första halva började jag att betala allt mer med kortet (till och småinköp på ICA), men under det senaste året har jag börjat använda kontant betalning allt mer. Dels finns såna som flera av mina vänner, som numera nästan aldrig använder kontanter och normalt inte ens har något annat än kortet på sig. Som ni förstår kan det bli livliga diskussioner ibland. Mina motståndares argument brukar vara omtanke om butiks- och restaurangpersonal (låter som ett eko från bankernas kortpropaganda tycker jag) eller att det är så praktiskt. Själv argumenterar jag om sårbarhet och annat som jag tar upp i denna artikel.

En annan sak som gör mig misstänksam är att bankerna gör reklam för sina kort. Om bankerna gör reklam för något brukar det betyda att de tjänar på det. Banken är inte din vän. Du kanske tjänar på bankens råd, men var så säker på att banken tjänar ännu mer.

Banker utan vinstintresse

Det passar bra som motvikt att Svenska Dagbladet idag skriver om Sveriges två medlemsbanker - JAK och Ekobanken.

JAK riktar sig till privatpersoner och har cirka 36 000 medlemmar/kunder.

JAK är en kooperativ bank, alltså en ekonomisk förening. Tanken är att medlemmarna sparar och lånar av varandra utan krav på vinst. Varken den som sparar i banken eller den som lånar av banken betalar ränta. Däremot betalar den som lånar en administrationsavgift.

Ekobanken har omkring 1300 medlemmar och runt 3600 kunder.

Ekobankens utlåning riktar sig främst till företag och föreningar, men alla kan spara i banken. Pengarna som sparas placeras så att de finansierar företag som bidrar till en sund social och ekologisk utveckling. För att alla tydligt ska kunna se vad deras pengar används till publiceras alla lån och krediter som ges till företag och föreningar i årsredovisningen och i en skrift. Ekobanken ger sina sparkunder ränta och ägarna får en avkastning på insatt kapital.

Dessa är två mycket sympatiska alternativ för den som är trött på de stora roffarbankerna. Dina pengar används här inte till att betala stora bonusar till bankfolket.

Både JAK och Ekobanken är också befriade från de problem som drabbar andra banker. De har bara in- och utlåning. Ingen placering i finansiella instrument. Lånar inte upp pengar på någon finansmarknad för att låna ut. Båda bankerna är med i den statliga insättningsgarantin, men skulle vad jag förstår knappt behöva det.

Båda dessa banker fungerar ungefär så som sparbanker och föreningsbanker fungerade innan större delen svaldes och till slut blev bankkolossen Swedbank. Men det finns faktiskt fortfarande en hel bunt riktiga sparbanker kvar. Ett enkelt sätt att hitta om det finns en sparbank i närheten är att titta in på Insättningsgarantings lista över anslutna institut och bläddra ner till avdelningen Sparbanker. Några sparbanker finns dock överst under bankaktiebolag och jag vet inte hur "bra" de är (måste utredas). Hursomhelst är det sympatiska småbanker man träffar på bland sparbankerna. Lönneberga-Tuna-Vena Sparbank (med hela tolv anställda) skriver till exempel så här på sin hemsida.

Lönneberga-Tuna-Vena Sparbank är en fristående och självständig sparbank med stark lokal förankring. Banken är inget aktiebolag och har inga ägare som ställer krav på utdelning. De årliga överskotten stannar därför kvar i banken för att bland annat trygga insättarnas pengar. De på detta sätt fonderade rörelseresultaten skall också användas för att utveckla sparbanken, till nytta för kunderna och de orter som sparbanken verkar i.

Vilken bank tror ni Emil i Lönneberga skulle välja?

Nackdelen med sparbankerna är att de vad gäller tekniska och andra tjänster vad jag förstår sitter i knät på Swedbank och därmed tjänar denna storbank lite grann även på sparbankskunderna. Rätta mig om jag har fel.

[Andra bloggar om sparbanker, banker, betalkort]

Penningsystemet, räntan och tillväxten

E24:s och SvD:s kloke ekonomireporter Andreas Cervenka skrev igår en artikel om "Den lätta konsten att göra pengar". Det är bra att även vanliga ekonomimedia börjar skriva om detta, eftersom de flesta människor inte har en aning om hur pengar egentligen skapas. Förutom Cervenkas artikel kan jag rekommendera att titta på filmen "Money as Debt" av Paul Grignon, som finns på Youtube. Jag minns vilken omskakande upplevelse det var för mig när jag förstod vårt moderna penningsystem för några år sedan.

Hursomhelst frågar sig Cervenka om det finns något inbyggt fel i "tillverkningsprocessen" för pengar, och påpekar att "Krisen har gett radikala kritiker av vårt moderna penningsystem vind i seglen". Han har mycket rätt i det han säger, men det värsta problemet är att vårt penningsystem kräver evig ekonomisk tillväxt. Eftersom pengar skapas som lån med ränta, så måste det hela tiden skapas mer pengar för att även kunna betala räntorna. Det är därför kraftiga tillbakagångar i ekonomin får så katastrofala effekter på de finansiella systemen. Och det är därför som näranollränta kan användas som en tillfällig räddning, då det minskar den post som tär på hela penningsystemet i ekonomiska tillbakagångar, nämligen räntebetalningarna.

Hittills har krympande ekonomi varit ett undantagstillstånd under recessioner och depressioner. Redan 1930-talsdepressionen skakade dock om världsekonomin rejält. Men, vad händer den dagen ekonomisk tillväxt inte längre är långsiktigt möjlig, utan förpassas till undantagstillstånd? Då rubbas basen för hela penningsystemet. Sommaren 2007 skrev jag om peak oil kontra slutet på oljan.

Vad peak oil handlar om är istället att vi under mer än hundra år har levt i en värld med ständigt ökande oljetillgång och billig olja. Detta har drivit en ekonomisk expansion utan motstycke i mänsklighetens historia. När peaken kommer och passeras får vi istället stå ut med ständigt minskande oljetillgång och därmed allt dyrare olja. Den största oron bland "peakoilare" är hur våra globala samhällssystem, fullständigt uppbyggda kring billig olja och ständig tillväxt, ska hantera detta. Vilka ekonomiska, politiska och sociala problem kommer detta att leda till? Vi ser redan en del av dem, men fler kommer ju dyrare oljan blir. Kommer vi istället att få se en ekonomisk kontraktion utan motstycke i mänsklighetens historia?

Och peak oil ser enligt de flesta oljeexperter ut att ha passerats sommaren 2008. Så Cervenkas varnande artikel kommer inte en dag för tidigt.

Apropå bra reportrar på E24 skriver Per Lindvall idag en jämförelse mellan PIIGS-ländernas läge idag och Sveriges på 1990-talet. Han kommer fram till att PIIGS' kris är betydligt värre än Sveriges 90-talskris. Han pekar också på en kommande risk apropå att irländarna tvingades rädda sina banker och deras statsskuld därmed exploderade.

En motsvarande bankkollaps i Spanien är också det riktigt stora orosmolnet i den pågående krisen.

Och nu ser bankräddningarna ut att ha påbörjats i Spanien, i och med förra veckans händelser runt sparbankerna "cajas". Utsikterna är skakiga enligt Deutsche Bank.

Spanish lenders need to refinance 125 billion euros ($153bn) of bonds by the end of next year, putting the nation’s savings banks in a ‘very weak and risky position,’ according to analysts at Deutsche Bank AG. The so-called cajas have to repay about half the 46 billion euros falling due for banks this year and the 79 billion euros maturing 2011, according to Carlos Berastain... The remainder is owed by commercial lenders such as Banco Santander SA.

[Andra bloggar om penningsystem, ränta, tillväxt, peak oil, pengar, spanien]

Spanska sparbanker

Dags för "Las Cajas de Ahorros" - nästa kapitel i sagan om Finanskrisen. "Caja de Ahorros" är spanska för sparbank. I helgen tog spanska centralbanken över sparbanken Cajasur, baserad i Cordoba i Andalusien.

Åtgärden betyder att Cajasur nu får tillgång till medel från bankstrukturfonden (Frob) som inrättades av regeringen förra sommaren, sedan centralbanken tvingats rädda en annan sparbank, Caja Castilla de la Mancha.

Enligt Bloomberg förlorade CajaSur förra året 596 miljoner euro på en inkomst om 426 miljoner euro.

Igår meddelades också att fyra spanska sparbanker ska gå samman och bilda landets femte största finansföretag. Spanska finansmyndigheter försöker driva på sparbankerna att gå samman för att få starkare finansföretag. Svenska media skriver att "Spanska banker har i stort ridit ut den globala finanskrisen väl, tack vare ett strikt banktillsyn", fast det stämmer inte med vad jag har läst. Orsaken att de spanska bankerna har klarat sig förhållandevis väl är vad jag förstår att de spanska bokföringsreglerna gör det enklare att behålla osäkra fordringar till fullt värde på balansräkningen. Den spruckna spanska fastighetsbubblan har lämnat den spanska ekonomin i ett bedrövligt skick och bankerna kan inte låtsas som ingenting hur länge som helst. I oktober skrev jag så här.

För den som inte vet det har Spanien haft den största fastighetsbubblan i Europa, åtföljd av konsumtion för lånade pengar, ungefär som för USA. 2007 hade Spanien det näst största handelsunderskottet av alla världens länder (efter USA). "Alla" spanjorer blev plötsligt "rika". Men efter bygg- och köpfesten kommer baksmällan.
[...]
Ett annat problem i Spanien är att nettoskulden till utlandet är stor - runt 83% av BNP och stigande.

Tio år av fastighetsbubbla har lämnat de spanska bankerna med 300 miljarder euro i osäkra fordringar. Sparbankerna står för runt hälften av utlåningen i Spanien och det är de som är mest drabbade av dåliga lån till fastighetsägare och byggbolag. "Cajas" mer än femdubblade sin utlåning under fastighetsbubblan! Så snabb tillväxt tyder på vettlös eufori. De som drabbas hårdast brukar vara de som växt snabbast under bubblans uppblåsningsfas.

Hittills har oron för Spanien varit måttlig, eftersom deras statsskuld inte är överdrivet stor i förhållande till BNP, i alla fall inte jämfört med Grekland. Men det vi lärt oss av alla spräckta delbubblor i den globala kreditbubblan är att privata skulder efter olika former av bankräddningar till slut hamnar på statens balansräkning. Jämför t.ex. vad som hänt i Storbritannien. Och nu ser bankräddningarna ut att ha påbörjats i Spanien.

Utvecklingen vad gäller de spanska sparbankerna påminner lite om hur det gick för de svenska sparbankerna på 1990-talet då de blev Föreningssparbanken, numera Swedbank. Förutom att de spanska sparbankerna ska slås samman till större enheter så ska de också förvandlas till något som mer liknar vanliga bankaktiebolag. Det här är också något som tvingas fram, både av den spanska regerings självbevarelsedrift och från t.ex. IMF. IMF föreslår också andra åtgärder av Spanien, t.ex. reformering av arbetsmarknaden.

Det krävs långtgående och grundläggande reformer av den bräckliga spanska ekonomin, särskilt av arbetsmarknaden, skriver Internationella valutafonden (IMF) i en ny rapport.

Arbetsmarknaden beskrives som ”icke fungerande”. Fastighetsbubblan har en skadlig deflationseffekt på prisläget, det offentliga underskottet är för stort.

Dessutom pekar IMF på att den privata sektorns skuldbörda är för stor, liksom skulden till utlandet. Till detta lägger IMF Spaniens problem med svag produktivitetstillväxt, dålig konkurrenskraft och en banksektor med påtagliga svagheter.

Avgörande för att stabilisera utvecklingen är att få ordning på arbetsmarknaden, enligt IMF.

Situationen för Spanien bidrar tillsammans med annan osäkerhet, t.ex. runt Korea, till att världens börser rasar och närmar sig årslägsta. Som jag skrev i torsdags kväll är det kraschvarning, men ännu inte panik. Den som tänker investera mer långsiktigt i aktier bör avvakta tills oron lagt sig. Läs mer om börsläget hos Winning Trading och Cornucopia idag.

[Andra bloggar om spanien, sparbanker, banker]

Ännu mer Swedbank

Det finns mer att orda kring turerna runt Swedbank och Sparbanksstiftelserna. Fredrik Braconier på SvD tycker att Swedbank har lurat dem som köpt preferensaktier innan jul. Han drar sig inte för att använda ett så hårt ord som bondfångeri om det faktum att den utlovade utdelningen på preferensaktierna nu plötsligt gick om intet. Bra sagt! I och för sig kan man ju tycka att de som deltog i nyemissionen får skylla sig själva, men problemet är att större delen av dem inte spelade bort egna pengar, utan andras pengar. Folksam riskerar sina pensionssparares pengar. Sparbanksstiftelserna slarvade bort pengar som skulle gå till forskning, utbildning, kultur och idrott.

Igår kväll skrev jag om Sparbanksstiftelsernas ordförande Ingrid Dahlberg. Jag frågar mig första hur man kunnat utse henne till ordförande för en storägare till en storbank. Här faller ansvaret på valberedningen. Borde man inte ha valt en person med kunskaper om ekonomi och bankväsendet? Det är i och för sig sunt att man har personer med olika bakgrund i styrelsen, så att perspektivet inte blir för ensidigt. Även ekonomer tenderar ju att ha "färgade glasögon" i sin syn på världen. Men om man vill ha t.ex. en kulturpersonlighet i styrelsen så finns det många kulturpersonligheter som även har ekonomikunskaper. Fast även om nu valberedningen nominerat en olämplig person, så måste den nominerade själv inse sina begränsningar. Kan man inget om banker bör man tacka artigt nej till ett sånt uppdrag, eller möjligen tacka ja och sen sätta sig och läsa på en massa om banker, aktier, fonder, m.m. På en sådan här mäktig post kan man nämligen genom blåögdhet och okunskap ställa till stort elände för många andra, vilket just bevisats.

Jag råkade även hitta en mycket intressant artikel i Affärsvärlden, som gräver lite i historien bakom Swedbanks nuvarande situation och en hel del för mig okända detaljer om höstens viktiga händelser. Riktigt bra journalistik av Birgitta Forsberg om hur småspararnas trygga bank blev ett högriskprojekt. Hon börjar med att berätta historien om hur Jan Lidén och Carl Eric Stålberg blev ledarduo för Swedbank och hur man expanderade österut. Sen kommer hon in på Sparbanksstiftelserna. Lite godbitar ur artikeln:

"Stiftelserna lade olika vikt vid sina olika uppdrag. Ingvar Melin hävdade att stiftelserna främst skulle äga Swedbank och vårda banken. Men andra stiftelser, som ofta befolkas av kommunpolitiker och kommunanställda enligt sparbankstanken om att spegla samhället, fokuserade mer på att dela ut pengar."
[...]
"Medan Ingvar Melin förgäves förfäktade sin ståndpunkt i Förvaltningsbolaget verkade de andra representanterna mest tycka att det var trevligt att det regnade så stora utdelningar över dem. Ingvar Melin hade också synpunkter på bankens strategi och agerande, medan de andra ofta satt tysta."
[...]
"Flera av stiftelserna sägs också ha förlitat sig på Förvaltningsbolagets tjänsteman, Björn Kårfalk. Han påstås i sin tur ha backat upp Carl Eric Stålberg. Enligt Björn Kårfalk styr stiftelserna banken via valberedningen, där de har ordförandeposten."
[...]
"Bilden som växer fram är att stiftelserna, med undantag för Melin på Alfa, stillatigande sett på hur Stålberg och Lidén rusat i väg österut mitt i en högkonjunktur."

Här får vi lite av förklaringarna till att en småspararbank kunde få för sig att expandera stort utomlands. Eftersom styrelseledamöterna tydligen inte förstod så mycket så sade de inte emot. Här förstår man också bakgrunden till att stiftelserna inte hade några pengar att köpa aktier för i nyemissionen. Sen kommer artikeln in på höstens händelser, som ligger bakom de senaste dagarnas härva.

"Söndagen den 19 oktober ringde Anders Sundströms mobiltelefon. När Folksams vd svarade serverade hans gamla vän Lorentz Andersson från Sparbanksstiftelsen Norrland ett delikat problem - Swedbank behövde pengar, kunde Folksam ställa upp?"
"Anders Sundström och Lorentz Andersson var gamla partikamrater i socialdemokraterna. När Lorentz Andersson var kommunalråd i Skellefteå var Anders Sundström kommunalråd i Piteå. Därefter gjorde båda karriär inom partiet, Lorentz Andersson satt i partistyrelsen och blev landshövding medan Anders Sundström blev minister."
"Lorentz Andersson var även ordförande i Swedbanks valberedning och Anders Sundström hade suttit i styrelsen från våren 2003 till våren 2004, då han slutade för att bli vd för Folksam."

Sen noterar jag att det finns en sparbanksstiftelse som verkar överleva:

"Ett stort undantag utgör Sparbanksstiftelsen Alfa, med Ingvar Melin i spetsen. Medan de andra stiftelserna hade delat ut merparten av sina pengar, hade Alfa 10 procent av sin förmögenhet likvid och kunde ställa upp kontant för de aktier stiftelsen äger direkt, inte via Förvaltningsbolaget."

Det fanns alltså någon inom Sparbanksstiftelserna som fortfarande hade lite vett kvar och inte belånade sina aktier. I en di-artikel från igår läser jag också att

"Sparbanksstiftelsen Alfa med verksamhet i framförallt Värmland och Östergötland är mer stadd i kassan. Som den största sparbanksstiftelsen med 16,3 miljoner obelånade Swedbankaktier har de fortfarande en relativt god ekonomi"

Jag frågar mig fortfarande varför Svensk Exportkredit (SEK) lånat ut pengar till Swedbank. Det frågar sig tydligen Svd också:

"I utbyte mot säkerheter i form av Swedbank-aktier gav SEK ett lån på en halv miljard kronor till stiftelserna i januari 2008, lika mycket lånade de av en europeisk bank månaden efter.

På frågan varför ett exportstimulerande organ som SEK överhuvudtaget ska låna ut pengar till en så inhemsk företeelse som en samling sparbanksstiftelser, svarar ordförande Ulf Berg:

– Det är en förståelig fråga. Men för att exporten ska komma igång måste hela det finansiella systemet fungera och därför kan vi även gå in och ge lån till finansiella spelare, säger han."

Det var ju ett svar. Men kanske inte riktigt så utförligt som jag skulle önska. Fortfarande tveksamt om detta verkligen ingår i deras uppdrag.

Nu undrar förstås alla vilken "den europeiska banken" är som lånat ut en halv miljard och som därmed kanske blir ägare till en massa Swedbankaktier. Vi väntar med spänning på att det ska avslöjas.

Hursomhelst är det intressant att Sparbanksstiftelserna under våren 2008 köpte drygt 8 miljoner nya Swedbank-aktier för runt 1 miljard kronor. Sedan dess har aktiekursen som bekant hunnit med två halveringar!

Som jag nämnt tidigare så kommer ju en massa kultur, forskning, utbildning och idrott att gå miste om bidrag från Sparbanksstiftelerna. På www.sparbanksstiftelserna.se kan man läsa mer om vilka som kommer att gå miste om pengar. Bl.a. tappar Nordens Ark en miljon om året.

Vad gäller Swedbank så sitter styrelseordföranden Stålberg kvar än så länge. Nya storägaren Folksam verkat inte ha något emot honom. Att han tagit alldeles för stora risker verkar man än så länge hålla emot honom.

Folksam sålde förresten sitt fondbolag till Swedbank häromåret och Swedbank säljer sakförsäkringar från Folksam. Det verkar finnas tankar bakom Folksams övertagande, bl.a. är Swedbanks många kontor troligen intressanta. Det kan nog bli fler samarbeten.

Nå, nog om Swedbank och Sparbanksstiftelserna nu. Jag lovar att ta upp lite andra ämnen nu, om inget sensationellt händer i Swedbank.

Flashback

Jag fick ett tips om en radiointervju med Ingrid Dahlberg, ordförande för Sparbanksstiftelserna, som gjordes i samband med nyemissionen. Lyssna på den - bara 2 minuter 42 sekunder - väl värda att höra.

Hon kunde lika gärna ha sagt "vi räknade ole dole doff och därför bestämde vi så".
Hur kan en sån person hamna på en sån post? Hon kan inte ens förklara varför man valde preferensaktier! Fast det är egentligen synd om henne. Hon har hamnat på en krävande post där hon tyvärr saknar nödvändig ekonomisk kompetens.

Wikipedia har följande att förtälja om Ingrid Dahlberg:

"regissör, producent"

"1997-2002 chef för Kungliga Dramatiska Teatern"

"landshövding i Dalarnas län 2002-06"

"ordförande för Svensk Scenkonst, branschorganisation för arbetsgivare inom musik, dans och teater."

Vidare enligt susning.nu:

"- År 1963 - Sveriges Radio/TV samhällsredaktionen
- År 1969 - Producent på Faktaredaktionen vid TV2
- År 1983 - Chef för TV1-teatern
- År 1985 - Chef för TV1 Fiction
- År 1986 - Chef för Kanal 1 Drama"

"Samma år sattes hennes pjäs Resan till Pjongjang upp på Stockholm Stadsteater"

1975 var året.

Läs även mer på Dagens PS.

Så tar vi en flashback till 2008-07-09:

"Vi trodde inte att det skulle bli så allvarligt. Hade någon sagt till mig för fyra månader sedan att kursen skulle gå ned till 105 kronor hade jag inte trott på det. Det är oroväckande, säger Ingrid Dahlberg som är ordförande i Sparbankstiftelsernas förvaltningsbolag."

Kursen för Swedbankaktien står idag i drygt 20 kronor.

Slut för idag, tack för idag!

Cirkus Swedbank fortsätter

Det visar sig nu att Svensk Exportkredit (SEK) också hade lånat ut pengar till Sparbanksstiftelserna och därmed blir ny storägare i Swedbank då de också kräver in pantsatta aktier, liksom Folksam redan gjort. Sparbanksstiftelserna har tydligen fått låna 500 miljoner från SEK. Statliga SEK kommer att få knappt 4% av aktierna i Swedbank och finansmarknadsminister Mats Odell säger att staten för tillfället kommer att behålla aktierna. Därmed blev vi alla delägare i Swedbank!

Det jag frågar mig är varför SEK lånat ut pengar till Sparbanksstiftelserna. De ska ju syssla med stöd till exportföretag. Jag kanske får återkomma till frågan, eller så hinner förhoppningsvis någon grävande journalist luska i detta. Kom igen nu alla journalister som förhoppningsvis läser min blogg!

Tydligen hade inte Sparbanksstiftelserna förlånat sig totalt, utan runt 4% av aktierna i Swedbank blir kvar hos dem, så de kraschar inte helt. Ändå har de förlorat större delen av sina aktier.

Vidare rapporteras idag att Swedbank ställer in utdelningen, vilket jag gissade redan igår. Därmed försvinner väl alla skäl att äga Swedbanks aktie. Lustigt nog stärktes Swedbanks aktie på börsen idag, vilket väl ska tolkas som att marknaden är lättad över att det kommit lite klarhet i ägarfrågan.

En dålig effekt av denna cirkus blir att Sparbanksstiftelsernas stöd till forskning, utbildning, idrott och kultur kommer att försvinna. Det delades ut runt 332 miljoner förra året som nu kommer att försvinna. Ett hårt slag för samhällssektorer som inte har särskilt mycket att röra sig med. Vad som nu kommer att hända med fotbollens nya nationalarena Swedbank Arena är oklart.

Mer om Swedbank och sparbanker

Några andra bloggare hade kloka funderingar runt detta med att Folksam kräver in pantsatta Swedbankaktier från Sparbanksstiftelserna.

Lakes lakonismer undrar "Har Swedbank tappat hela sin historia nu?" och konstaterar att "Anders Sundström, vd i Folksam, verkar inte vara direkt besviken över det inträffade."

Cornucopia undrar "Vad händer nu med de oberoende sparbankerna?"

För den som vill förstå bakgrunden till allt detta så har Wikipedia lite historik kring sparbanker. Även Sparbanksstiftelserna har lite historik på sin hemsida liksom Swedbank. Jag tänkte dra en liten kortversion här. Nästan femhundra sparbanker startades från 1820 och framåt, och många av dem var väldigt små. De hölls från 1901 ihop av Svenska sparbanksföreningen. 1955 började sammanslagningarna för att effektivisera verksamheten tack vare en lag som möjliggjorde detta. Fram till 1990-talet minskade antalet sparbanker till 130.

Under bankkrisen i början av 1990-talet fick Första Sparbanken (Göteborg och Stockholm) svåra problem och 1992 bildades en affärsbank - Sparbanken Sverige - av Sveriges då elva största regionala sparbanker samt Sparbankernas bank. Sparbanken Sverige var helägt av de elva sparbanksstiftelserna, men var nu ett aktiebolag och kunde t.ex. ta in pengar via nyemissioner.

1997 gick Sparbanken Sverige samman med Föreningsbanken till Föreningssparbanken. Föreningsbanken i sin tur hade också bildats 1992 genom sammanslagning av Sveriges Föreningsbank, Föreningsbankernas Bank samt drygt 300 lokala Föreningsbanker, ursprungligen kallade Jordbrukskassor - den första grundades 1915. De hade historiska likheter med sparbankerna genom sin lokala anknytning.

Genom sammanslagningen och nyemissioner föll sparbanksstiftelsernas andel i den bank som 2006 bytte namn till Swedbank till runt 20%.

Föreningssparbankens baltiska äventyr började 1998 när de blev majoritetsägare i Hansabank med verksamhet i Estland, Lettland och Litauen. Hansabank blev helägd år 2005 och bytte 2006 även den namn till Swedbank.

I juli 2007 köpte Swedbank TAS-Kommerzbank i Ukraina. Därmed bekräftades fullständigt att Swedbank blivit en affärsdrivande bank som alla andra. Precis när det var uppenbart för den insatte att en finanskris var på väg att bryta ut, då i juli 2007, köpte alltså Swedbank på sig ytterligare en stor risk i ett försök till internationell expansion. Uttrycket "skomakare, bliv vid din läst" passar här, tycker jag. Hade Swedbank hållit kvar vid sin ursprungliga affärsidé som sparbank/föreningsbank och inte fått expansionsvansinne hade de säkert mått betydligt bättre idag.

Vad kommer att hända nu då? Folksam blir plötsligt största ägare i Swedbank, men har bara knappt 15% av kapitalet. Sparbanksstiftelserna försvinner med största sannolikhet helt. Så mycket är klart. "Vi kommer att engagera oss mer i styrelsearbetet och ha åsikter om exempelvis utdelningspolicy", säger Folksams vd Anders Sundström. Jag skulle gissa att det betyder att utdelningen för Swedbankaktien kommer att slopas i år. Swedbank behöver troligen spara in dessa pengar för att slippa göra ännu en nyemission. Med tanke på aktiekursen just nu känns säkert en nyemission ytterst oattraktiv.

Att de största sparbanksstiftelserna försvinner kommer tyvärr att innebära att forskning, kultur och idrott blir av med en för många verksamheter viktig sponsor. Allt och alla verkar att drabbas av nuvarande kris. Alla som ägt Swedbankaktier har gjort storförlust de senaste två åren. Pensionsfonder m.fl. alltså, och inte minst Folksam.

Det ska tilläggas att överlämningen av aktierna till Folksam ännu inte är formellt klar - enligt DN sitter parterna i förhandlingar över helgen. Att det skulle bli något annat resultat än överlämning till Folksam är dock ytterst osannolikt.

På Swedbanks hemsida kommenterar nye vdn Michael Wolf Folksamaffären. Bl.a. säger han:

"Det är därför upprörande att se en del av journalistiken som påstått att banken är i kris. Banken är inte i kris. Vi har idag en stark kapitalisering med den bästa likviditeten någonsin i bankens historia och är den sjunde bäst kapitaliserade banken i Europa."

Det är inte Folksamaffären som gör att jag och fler med mig påstår att Swedbank står inför en svår kris. Det är i första hand affärerna i Baltikum och Ukraina. Den dagen Estland, Lettland och Litauen kopplar loss sina valutor från Euron och devalverar är Swedbanks likviditet och kapitalisering inte särskilt stark längre. Även om de baltiska länderna inte devalverar lär det bli stora mängder lån där som blir ruttna och orsakar stora förluster. Det är i och för sig glädjande att Swedbank redan innan de riktiga problemen kommer igång ser till att förstärka sitt kapital och sin likviditet. Då kanske de har en möjlighet att överleva utan stöd från svenska staten då östanvinden börjar blåsa kallare.

Det kan tilläggas att de som handlar i Swedbanks aktier uppenbarligen ser en stark risk för allvarlig kris i banken - hur ska man annars förklara att den sjunkit så kraftigt. Se diagrammet i mitt förra inlägg. En sån nerförsbacke - tämligen obruten under omkring två års tid - orsakas inte bara av vad journalister skriver om ett företag, utan där finns garanterat någon fundamental orsak bakom.

En negativ faktor som kommer att dyka upp lite senare är de svenska bostadslånen. Mer om det någon annan gång.

Nå, nog ordat om Swedbank för denna gång, men jag får säkert tillfälle att återkomma.