Observerat i Italien

När jag var i Milano under sommaren slog det mig att de har en helt annan nivå på säkerhetstänkandet i Italien. Titta t.ex. på följande bild på framsidan av Milanos centralstation. (De två personerna som går förbi är ovidkommande) (Klicka på bilden för att förstora)
Där står en polisbil ständigt parkerad, men inte nog med det. Bredvid den står ett militärfordon innehållande två soldater. Och inte vilka soldater som helst. Jag blev nyfiken och gick förbi nära och läste att bilen (och även soldaterna antar jag) kom från ett fallskärmsjägarregemente. Lite tuffare soldater, alltså. Även inuti stationen, där taxibilarna kan köra fram och lämna och hämta folk, stod motsvarande uppställning av en polisbil och en jeep med fallskärmsjägare.
Bilar från polisen och halvmilitära carabinieri har jag sett där förut, men inte rena gröna militärfordon. Det verkar som om rädslan sprider sig bland de styrande.

Intressant är också hur säkerheten ser ut vid kontorsbyggnaden för "Regione Lombardia", alltså någonting motsvarande länsstyrelsen för Lombardiet. Kontoret är inrymt i "Il Pirellone", en skyskrapa som troligen är mest känd för att en tokstolle våren 2002 körde in ett litet privatflygplan i den.
Infarten ser ut som på bilden nedan.
Som synes är infarten en uppförsbacke som är blockerad av nerfällbara fordonshinder (rödvitrandiga) som manövreras från vaktkuren i bildens vänsterkant. Här ska inga obehöriga fordon kunna komma i närheten! Jämför detta med hur det ser ut framför länsstyrelsen eller landstingshuset i Stockholm. Eller våra ministerier. Här i Sverige har vi inte tillnärmelsevis samma säkerhetsåtgärder. Vad är man så rädd för i Italien? Det har inte varit något terrorattentat där på ett bra tag. Jag tycker mig som sagt också se att säkerhetsnivån har ökat.

Det politiska läget i Italien har gått från dåligt till sämre under sommaren. Det började med den stora P3-skandalen, där flera höga politiker visade sig tillhöra något slags hemligt nätverk. Denna skandal verkar svenska media ha missat.

I slutet av juli har (f.d. neofascistiske) Gianfranco Fini med anhang brutit sig ur Berlusconis styrande parti PdL och därmed satt regeringen på pottkanten med risk för nyval. Det är inte helt oviktigt vad som händer i ett av EU:s större länder, som dessutom tillhör de berömda PIIGSS, med stor statsskuld. Ett nyval kan komma att skapa osäkerhet om statsfinanserna.

Apropå skyskrapor pågår ett flertal skyskrapebyggen i Milano. De flesta har vad jag förstår satts igång eller planlagts innan finanskrisen. Frågan är hur det kommer att gå att fylla dem med hyresgäster. Det är som ni ser nedan inga små byggen, utan stora energislukare.
Jag diskuterade dessa byggen med en italiensk företagare (parmesanproducent) jag mötte på resan och undrade lite försiktigt var de skulle få energin ifrån till att driva luftkonditioneringen i dessa glaspalats. Större delen av Italiens el produceras nämligen genom att bränna olja eller fossilgas. Endast 7% kommer från vattenkraft och kärnkraften stängde man av efter en folkomröstning efter Tjernobylkatastrofen. Han påpekade dock att sommartid är det ingen brist på fossilgas, eftersom den mest används till uppvärmning. Dessutom blir gasen billigare sommartid. Men jag har en känsla av att dessa glaspalats kan bli ganska kalla och ruggiga vintertid om inte gasen skulle räcka till uppvärmningen.
Ett exempel på glaspalatsen är den maktens boning som ska bli Regione Lombardias nya huvudkontor - Palazzo Lombardia (bilden ovan). Detta gigantiska kontorskomplex för byråkrater börjar nu så smått bli färdigt. Skrytbygget står på platsen för en park som höggs ner under stora protester.

För att återgå till fossilgasen, så är Italien genom sin stora gasimport beroende av huvudleverantörerna Algeriet och Ryssland. Inte precis önskeländerna att sitta i famnen på. Att mycket i samhället är uppbyggt kring gasen är uppenbart. De flesta hem har gasspis och gasuppvärmning. Dessutom finns ett utbyggt nät av stora gasledningar över hela landet, som man ser då och då. Exempelvis följande ledning som jag träffade på under en joggingrunda.
Den parmesanproducent jag nämnde hade jag en intressant diskussion med angående livsmedelsbranschens problem. Hans eget företag hade inga större problem - det finns alltid en efterfrågan på märkesvaror som äkta Parmigiano Reggiano. Men han berättade att han diskuterat problemet med livsmedelsbranschens lönsamhet med Barillas chef, som han kände. Grundproblemet är att lönsamheten blir dålig p.g.a. pressade priser - konsumenterna vill ha billig mat. Företag som Barilla försöker därför att komma runt det genom att lansera olika specialprodukter, som kan säljas dyrare, exempelvis fiberpasta. Barilla äger förresten också svenska Wasabröd.

Slut på funderingarna för denna gång.

[Andra bloggar om italien, politik, livsmedel, gas, energi]