Euro-Fiasko-Självmords-Fond

Hos ZeroHedge kunde man i helgen läsa om de problem som eurozonens stödfond EFSF står inför. ZeroHedge omtolkar fyndigt förkortningen som "Euro Fiasco Suicide Formula". Räddningsfonden har fått garantier från de olika euroländerna i förhållande till deras storlek och meningen var också att man skulle ge fonden ökad kraft genom en hävstång. EFSF skulle alltså låna upp pengar på marknaden. Hittills har man dock bara lyckats låna upp 14 miljarder euro och som panikåtgärd försökt att låna upp på kortare löptider - ett känt recept för potentiell katastrof är att låna upp till kort löptid och samtidigt låna ut till lång löptid.

Saken förvärras också av att länder som mottar stöd från EFSF självklart inte kan vara med och garantera fonden. Grekland, Irland och Portugal är alltså inte med och bidrar. Ländernas bidrag ser då ut så här (jag har hoppat över alla som ger mindre än 1 procent).

Tyskland	29,07%
Frankrike	21,83%
Italien	19,18%
Spanien	12,75%
Nederländerna	6,12%
Belgien	3,72%
Österrike	2,99%
Finland	1,92%
Slovakien	1,06%

Fondens styrka är alltså helt beroende av några stora länder - Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Problemet är att Italiens statsfinanser nu ifrågasätts av finansmarknaderna - räntan på tioåriga italienska statsobligationer är återigen uppe och nosar över 7 procent, även om den i samband med regeringsskiftet föll tillbaks något runt helgen. Det är ännu inte frågan om en inverterad räntekurva, men den är nu i princip platt, då räntan på tvååriga statsobligationer ligger runt 6,5 procent. Redan flatline-stadiet visar att något är allvarligt på tok, som vi sett från exemplet Irland.

Skulle Italien tvingas be om räddningspaket faller alltså nästan en femtedel av garantierna för EFSF bort. Italien räknade i år (innan helgens åtstramningspaket) med ett underskott i statsfinanserna på bara 3,9 procent, så det borde i teorin inte vara omöjligt för nytillträdde Mario Monti att räta upp finanserna, då grundförutsättningarna är betydligt bättre än i Grekland, som har ett jättelikt primärt underskott (intäkterna understiger utgifterna). Frågan är dock om man lyckas dra tillräckligt hårt i handbromsen. Italienarna kommer troligen inte att sitta godmodigt och titta på, utan det lär blir stora protester och strejker. För att Monti ska lyckas med en handbromsvändning måste också räntorna på statsskulden ner snarast. Ser vi ingen skarp trendvändning där inom de närmaste veckorna är det troligen kört, hur stora åtstramningspaket man än tar till.

Faller alltså Italien ur EFSF-stödjarna kommer denna fond att bli så handikappad att det blir svårt för den ens att leva upp till de åtaganden man lovat till Grekland, Irland och Portugal.

Det är inte bara italienska staten som måste ta till åtgärder - landets största bank Unicredit meddelar att de planerar att genomföra en nyemission på 7,5 miljarder euro i början av 2012. Frågan är om man hinner bli klar i tid, eller om det blir för sent. UniCredit passade också på att skriva ner goodwill på 9,6 miljarder euro och slopar utdelningen för 2011. Skulle UniCredit eller någon annan större italiensk bank falla kommer det också att bli en svår belastning på statsfinanserna, så det är många samverkande faktorer som måste fungera för att inte landet ska gå överstyr.

Apropå skuldkrisen sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel i helgen att ”Det är dags att gå mot en närmare politisk union i Europa för att därmed skicka ett meddelande till alla obligationsinnehavare att euroområdets ledare menar allvar med att avsluta den statsfinansiella krisen.” Att avsluta statsskuldskrisen lär dock ta många år, om vi ser på tidigare historiska exempel. Vi har ännu inte ens vänt åt rätt håll, utan situationen förvärras fortfarande. Merkel hoppas på en närmare politisk union i Europa, men jag har svårt att se något sådant. Snarare tror jag att utvecklingen kommer att gå i motsatt riktning, mot att det överstatliga EU blir alltmer irrelevant och åtminstone ett land lämnar unionen.

Nästa slag i luften är att EU-parlamentet i veckan röstar om ett förbud mot nakna cds-kontrakt och nakenblankning av statsobligationer och aktier. Förutom att reglerna blir tandlösa, så är de bara riktade mot symptomen, inte grundproblemen, som är alltför stora statsskulder och alltför risktagande banker. Dessutom träder de nya reglerna inte i kraft förrän i slutet av nästa år, då de redan kommer att vara överspelade av finanskraschen.

Greklands nye premiärminister Lucas Papademos försöker att få stöd för sin krispolitik genom att säga att Grekland måste behålla euron eftersom det är enda vägen framåt för landet. ”Vårt medlemskap i euron är en garanti för monetär stabilitet och det skapar de rätta förhållandena för uthållig tillväxt. Vårt medlemskap i euron är den enda vägen”. Lögner eller vanföreställningar?

Och när kommer EU:s överstatliga byråkrati att tvingas börja skära i utgifterna? Den totala EU-budgeten ligger på cirka 1000 miljarder euro. Har länderna råd med det? Vad säger folket när man skär i statsbudgeten med kännbara effekter för vanliga människor, men inte skär i EU-budgeten? Dessutom förekommer mycket fusk och slarv med exempelvis regionalstöden.