Regeringsbytenas tid

Denna vecka blev det klart att pajasen Berlusconi äntligen tänker lämna posten som Italiens premiärminister. En politisk katastrof har han varit, men en mer färgstark premiärminister har väl världen sällan skådat. Inte bara ägnar han sig åt skandalomsusade kvinnoaffärer, han är också en underhållare som inte sjunger helt illa, även om det inte är min musikstil. Dessutom är han en skojare som hela tiden kommit med mer eller mindre dåliga vitsar och ofta smaklösa skämt. Förutom dessa sidor är han inblandad i olika brottsmål med bland annat misstankar om ekonomisk brottslighet.

Italienarna är försiktigt optimistiska, men de italienska vänner jag talat med vågar inte riktigt tro på hans avgång förrän den är ett faktum - han har lyckats klara sig igenom de mest osannolika skandaler förr och ändå vara kvar på toppen. Nu har han dock blivit en belastning för landet och till och med koalitionskollegan Bossi har vänt honom ryggen.

Berlusconi säger att han kommer att avgå så fort som krisbudgetpaketet antagits av parlamentet, vilket innebär innan denna månads slut. Vem som tar över är ännu en öppen fråga, men före detta EU-kommissionären Mario Monti har nämnts som tänkbar. Sen väntar troligen nyval i februari.

Ryanair passar på att skoja på Berlusconis bekostnad - på den italienska hemsidan finns följande.

Käre Silvio - ännu ett tillfälle att fly med Ryanair - enkel resa från €9,99

Även om den osäkerhet som ett regeringsskifte medför inte precis är vad Italien behöver när statsfinanserna är dåliga, så är det nog positivt för landet att byta till en vettigare regering. Statsskulden ligger på 118 procent av BNP och man har fortfarande underskott i statsbudgeten, samtidigt som ekonomin länge legat nära nolltillväxt.

Osäkerheten har idag drivit upp räntan på tioåriga italienska statsobligationer över smärtgränsen 7 procent. Om den inte sjunker väldigt snart så har även Italien hamnat i dödsspiral vad gäller statsskuldsräntorna och måste isåfall be om räddningspaket, vilket är katastrofalt för eurozonen och europeiska banker.

Att Italiens ekonomi (utanför statsfinanserna) plötsligt skulle lyfta känns oerhört osannolikt, med tanke på alla de problem jag beskrev i juli då jag skrev om pressade italienare. Här finns snarare en överhängande risk att saker försämras rejält.

Våra korkade svenska AP-fonder innehar 8 miljarder i italienska statsobligationer som man nu kan räkna med kommer att sjunka rejält i värde. Tittar man på de stora AP-fondernas innehav ser man att det inte har lagts ner någon större tankemöda vid investeringarna. Vad gäller aktier har man helt enkelt tagit en lista över världens största företag och köpt aktier i dem i princip efter deras storlek. Sedan har man kompletterat med obligationer. Statsobligationer från OECD-länder har ju traditionellt ansetts vara riskfria, så man har köpt på sig sådana i förhållande till de olika obligationsmarknadernas storlek.

Nu ifrågasätts dock "sanningen" om statsobligationernas riskfrihet. Statsskulderna har hela tiden kunnat rullas vidare genom att man gett ut nya obligationer när de gamla förfallit, och så länge staterna kunnat betala räntan har allt varit frid och fröjd. Så länge ekonomin har växt och skatteintäkterna med den har man också kunnat öka på statsskulden. Men när statsskulden blir för stor eller ekonomin stagnerar, eller ännu värre båda samtidigt som i krisen sedan 2008, så börjar investerarna tveka över vissa länders betalningsförmåga. Då blir det en ond cirkel som ganska snabbt driver de överskuldsatta staterna ner i papperskorgen och inga räddningspaket i världen kan förhindra det, utan skjuter bara upp det oundvikliga. Eftersom eurozonens länder avsagt sig makten över sin egen valuta kan de inte klara sig ur krisen genom att låta valutan falla i värde. Dessutom fångas även mer livskraftiga euroekonomier som Tyskland i ett ömsesidigt dödligt famntag med krisländerna. Vi får se hur länge tyskarna härdar ut innan de kastar sig loss.

Från Grekland fick vi i veckan veta att premiärminister Giorgos Papandreou avgår efter två kaotiska år vid makten. F.d. ECB-vicechefen Lukas Papademos nämndes som tänkbar ny premiärminister för något slags samlingsregering, men nu blir det kanske istället parlamentets talman Filippos Petsalnikos som får leda en övergångsregering innan det blir nyval i början av nästa år, även om beskedet dröjer. Frågan är hur långt ner i träsket som landet hinner att sjunka innan nyvalet.

Det är inga avundsvärda lägen som de nya regeringarna i Italien och Grekland kommer att få överta och frågan är hur långlivade de blir. Folkets missnöje över spruckna förhoppningar kommer att jäsa under tiden. Vi lär få se fler regeringar i EU falla framöver - även i de "räddande" länderna som Tyskland kommer politikerna säkerligen att få känna av folkets vrede.

Det är alltid uppfriskande att dra sig till minnes vad som sades av nyckelpersoner för något år sedan. I januari 2010 lät det t.ex. så här.

Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".

IMF-stöd har det blivit. Finansiellt stöd mellan EU-länder likaså, även om man har kanaliserat det via en räddningsfond och därmed kringgått eller tänjt på reglerna. Grekland ställer in betalningen på delar av statsskulden, även om det är frivilligt (med hagelbössa i nacken) från bankernas sida. There is definitely a bailout problem, and it's growing bigger and bigger.

Den europeiska statsskuldskrisen har för övrigt hanterats helt fel från början. Nu har man hällt ner en massa pengar i Greklands svarta hål (och även i Irland och Portugal), men till ingen nytta. Istället skulle man redan från början ha låtit Grekland göra statsbankrutt och istället använt pengarna till att staga upp de banker som drabbades. När även Italien behöver ett räddningspaket är det kört, för då räcker inte pengarna till. Det finns då inte heller lika mycket pengar tillgängliga för att rädda banker som det skulle ha funnits om man inte slängt dem till grekiska staten. Krisens effekter blir därmed betydligt värre än vad de annars skulle ha blivit.

Frågan på sikt är förstås hur länge och i vilken form eurosamarbetet och i förlängningen EU kommer att kunna hålla ihop. De politiska förutsättningar som gällde för några år sedan har helt välts över ända. Vi kommer inte att se en utveckling av EU i linje med de planer som då drogs upp, utan det blir något helt annat. Skräckslagna makthavare ser sina drömmar gå i kras och tar till den ena panikåtgärden efter den andra, varav flera bara förvärrar läget. Jag gissar att det slutar med att eurosamarbetet havererar och att minst ett land lämnar EU helt. Det kommer att bli oerhört kaotiskt, men vi ska vara tacksamma att Sverige åtminstone inte är med i eurosamarbetet - det kommer att bli nog så svårt bara att vara EU-medlem när hela unionens politiska grundvalar vacklar.

Så länge ekonomin gick bra fram till 2008 fungerade EU-samarbetet fint och EU:s nomenklatura såg framför sig en ny guldålder för Europa. Finanskrisen exponerade dock alla de inbyggda svagheterna och förstärkte dem.

Som jag skrev i juli om den kommande finanskraschen kommer vi på grund av krisen att få en fruktsam grogrund för missnöjespartier av olika slag - populister, separatister, nationalister. Dessa är redan starka i flera europeiska länder - EU-skeptiska och invandringsfientliga Partij voor de Vrijheid (PVV) är Nederländernas tredje största parti, i Italien finns separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord samt nyfascisterna Alleanza Nazionale, i Belgien finns separatistiska och invandringsfientliga Vlaams Belang, på Irland nationalistiska vänsterpartiet Sinn Féin, o.s.v. De kommer troligen att stärkas av krisen och då dessa partier ofta är EU-motståndare kommer det att ytterligare försvåra den politiska situationen i EU, utöver de spänningar som orsakas av ekonomiska frågor.

EU har också en stor budget finansierad av medlemsländernas avgfiter och denna centralbyråkrati kommer att drabbas hårt när flera länder gör statsbankrutt. Det är egentligen helt galet att EU-länder med stora budgetunderskott samtidigt ska betala stora avgifter till EU. Dessutom lär den ekonomiska krisen minska skatteinkomsterna. Det kommer säkert förr eller senare att komma krav på att minska dessa avgifter istället för att dra ner på sånt som folket känner behov av. Då EU:s centralbyråkrati och olika former av stödfonder är centrala för unionens nuvarande funktion är risken överhängande att samarbetet bryter samman.

Nej, jag har svårt att se någon framtid för EU-samarbetet i nuvarande form.

Tillägg: Läs även vad bloggrannarna Musik @ Centrifugen och Cornucopia skriver idag om krisen.