Var finns flyktingarna?

Tidigare idag skrev jag om de över 36 miljoner människor som är på flykt undan krig och förföljelse i världen, för att uppmärksamma vilka länder som "mår dåligt". Från UNHCR:s statistik har jag nu också tagit ut en lista över i vilka länder flyktingarna finns. Detta inkluderar inte de människor som är på flykt inom ett land, utan bara de som flytt till ett annat land. Endast länder med fler än 100 000 flyktingar+asylsökande från andra länder har tagits med och siffrorna gäller situationen i mitten av 2013.

Land	Flyktingar+Asylsökande
Pakistan	1 622 000
Libanon	859 000
Iran	857 000
Turkiet	662 000
Jordanien	646 000
Kenya	587 000
Etiopien	435 000
Tchad	435 000
USA	348 000
Tyskland	323 000
Kina	301 000
Sydafrika	298 000
Frankrike	284 000
Egypten	253 000
Irak	252 000
Jemen	249 000
Uganda	245 000
Bangladesh	231 000
Sydsudan	230 000
Venezuela	205 000
Indien	192 000
Kanada	182 000
Sudan	171 000
Syrien	152 000
Storbritannien	149 000
Sverige	142 000
Thailand	141 000
Malaysia	140 000
Ecuador	135 000
Kamerun	123 000
Kongo-Kinshasa	115 000
Tanzania	102 000

Som ni ser är Pakistan det land som har överlägset flest flyktingar, de allra flesta från Afghanistan. Dessa har alltså inte lyckats ta sig vidare till ett mer permanent boende i andra länder, utan bor under ofta svåra förhållanden kvar i Pakistan.

Pakistan är som jag skrev i samband med översvämningarna 2010 ett land som redan har stora problem med politisk instabilitet, fattigdom och snabbt växande befolkning. Landet låg 2013 på plats 13 på Failed States Index. Risken är stor att landet åter drabbas av någon naturkatastrof och det är närmast oundvikligt med någon form av svår politisk kris framöver.

I övrigt kan man notera att Irak, Jemen, Sydsudan, Sudan, Syrien och Kongo-Kinshasa ligger både på listan över länderna med flest egna flyktingar och listan över länder med flest flyktingar från andra länder, vilket gör situationen där dubbelt svår.

Det land i världen som har flest flyktingar i förhållande till folkmängden torde vara Libanon med 859 000 flyktingar på en total befolkning på endast 4,2 miljoner. Libanon har förutom palestinska flyktingar med en lång historia i landet även på senare tid fått ta emot flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Det är ett under att landet lyckas hålla ihop såpass bra som det gör.

Sverige är vad jag kan se det europeiska land som har flest flyktingar i förhållande till folkmängden. Antalet asylsökande i Sverige förväntas i höst slå nytt rekord med 100 000 på helåret. Det är kanske dags att i EU på allvar börja kräva att andra EU-länder tar sin del av ansvaret för flyktingströmmarna? Kostnaderna för flyktingmottagningen ökar, säger regeringen idag.

Slutspel i Syrien

Det verkar vara på väg mot något slags slutspel i det syriska inbördeskriget. Strider pågår om de två viktigaste städerna Damaskus och Aleppo. Genom desertörer blir rebellgrupperna allt starkare. Samtidigt har regimen fortfarande ett militärt övertag med sina mängder av stridsvagnar och helikoptrar. Sprängdådet mot säkerhetstjänstens högkvarter nyligen verkar dock ha utlöst en våg av militärer som deserterat.

Många människor är på flykt, men samtidigt har flera grannländer stängt gränsövergångarna, vilket tvingar flyktingarna att ta omvägar genom oländiga berg.

Att läget i Syrien nu har urartat såpass mycket kan delvis förklaras av att de har en hög andel "arga unga män". Som de flesta länder i området har de en befolkningspyramid som verkligen ser ut som en pyramid. Lägg till det att enligt den officiella statistiken så är 48 procent av 18-29-åringarna arbetslösa, så har man en perfekt grogrund för uppror - många arbetslösa missnöjda unga män.

Den Syriska regimen har nu erkänt att man har kemiska vapen, vilket troligen är en markering mot USA och andra som kan vilja ingripa. Utrikesministeriets talesperson sade att de kemiska vapnen inte kommer att användas i inbördeskriget, men däremot kan de användas mot "utländsk aggression". Det främsta hotet från de kemiska vapnen är dock att de skulle kunna hamna på villovägar vid ett okontrollerat maktövertagande i Syrien. Det ligger därför i USA:s, Israels med flera länders intressen att den syriska regimen lämnar över makten under kontrollerade former. Skräckscenariot för Israel vore om kemiska vapen hamnade hos Hizbollah i Libanon. Israel säger att man skulle ingripa om det vore på väg att hända, men frågan är vilka praktiska möjligheter de har att ge sig in i Syrien. Israel har en stark militär, men hur skickar man in dem i ett sönderfallande land för att hitta och förstöra eller hämta de kemiska vapnen? Det skulle krävas en fullskalig militär invasion för att göra det. Ett israeliskt ingripande skulle också skada deras relationer till övriga grannländer.

Risken är nu stor att det etniskt splittrade Syrien faller samman till en situation liknande den i Libanon, där olika områden hålls av olika grupper utan någon stark central regering. Det verkar osannolikt att al-Assad-regimen skulle kunna återta kontrollen över hela landet, trots sin militära överlägsenhet.

Det ser snarare ut som om Syriens president Bashar al-Assad planerar för att sätta upp en alawitisk ministat i provinserna Latakia och Tartus i nordvästra Syrien. Alawiterna är en gren av Shiamuslimer som utgör omkring 12 procent av Syriens befolkning på 22 miljoner och till större delen bor i provinserna Latakia och Tartus, som utgör Syriens kust mot Medelhavet. Många alawiter flyr nu från Damaskus via Bekaa-dalen i Libanon, som kontrolleras av al-Assads allierade Hizbollah. De kan inte fly genom Syrien, eftersom rebellerna håller delar av korridoren mellan Damaskus och Tartus. Omkring 15000 alawiter beräknas ha flytt genom Libanon den senaste veckan.

Spekulationerna om försöken att sätta upp en alawitisk stat i kustremsan mellan Libanon och Turkiet verkar bekräftas av att regimen har genomfört vad som ser ut som etniska rensningar i gränszonen österut därifrån. Massakrer har genomförts där för att driva ut alla som inte är alawiter (mestadels kristna och sunnimuslimer). Taktiken verkar vara att förstöra sunnidominerade städer och byar på gränsen till alawiternas hemland.

Om det verkligen är så att al-Assad har planer för ett "alawistan" och om taktiken isåfall lyckas återstår att se. De libanesiska drusernas ledare Walid Jumblatt har uppmanat såväl druser som alawiter i Syrien att revoltera mot al-Assad. Han har också kritiserat sina allierade i Ryssland för deras stöd till al-Assad-regimen. Det är dock tveksamt om alawiterna kommer att revoltera mot al-Assad, då de snarare kan se hans militärmakt som en garant för säkerhet mot hämndattacker från övriga landet. Ryssland kan komma att fortsätta stödja al-Assad även om hans makt reduceras till en ministat i nordväst, då ryssarnas främsta intresse i området är djuphamnen i Tartus. Ryssarnas stöd lär också göra att alawiterna fortsätter att se al-Assad som en stark figur att ty sig till.

Hur det går för övriga delar av Syrien kan man undra. I söder kan druserna komma att karva sig ett eget litet område utanför centralregeringens kontroll. I norr finns kurder som utgör 9 procent av landets befolkning och som säkert inte skulle ha något emot att skaka av sig centralregeringens ok. Även Syriens arabiska befolkning är splittrad genom att de talar tre dialekter som är sinsemellan mycket olika. Trots att de flesta har det gemensamt att de är sunnimuslimer kan de mycket väl splittras i en västlig del i remsan Aleppo-Homs-Damaskus och en östlig del runt Eufrat-dalen. De kristna, som mest bor i gränstrakterna mellan alawiter och sunnimuslimer samt i de större städerna, kan bli svårt trängda mellan alawiter och sunnimuslimer. Inte heller de mindre minoriteterna (syrianer, imamiter, ismailiter, turkmener, armenier med flera) kommer att få det lätt, för vem skyddar dem?

Om Syrien splittras blir det också problem med energiinfrastrukturen. Den mesta oljan finns i östra delen av landet och raffinaderier finns i Homs i den västra sunnimuslimska delen samt i Baniyas vid kusten i Tartusprovinsen. Större delen av Syriens elektricitet genereras i fossilbränsledrivna kraftverk (med bränsle mest från östra delarna av landet), samt runt 18 procent från vattenkraft (mest i Eufrat och dess biflöden i östra delen av landet). Den som har makten över östra Syrien har alltså ett starkt trumfkort i form av energitillgångarna. För en eventuell alawitisk ministat vid kusten skulle detta bli ett enormt problem. Troligtvis kan alltså en viktig prioritet för al-Assad bli att behålla eller åter skaffa sig kontroll över oljefält och vattenkraft. Samtidigt har den som behärskar kustremsan också ett starkt kort på hand genom att det är där som största delen av exporten och importen sker, inte bara av olja och oljeprodukter, utan av alla varor.

Förutom den uppenbara risken för att den syriska regimens enorma vapenlager sprids vind för våg i området (som tunga libyska vapen spreds till rebeller i Mali) finns det andra risker för omgivande länder. I Libanon är oroliga för hur konflikten i Syrien ska påverka dem. Shiamuslimska Hizbollah har en stark maktposition i Libanon och dess regering, men förlorar med al-Assad en av sina viktigaste allierade och finansiärer - om nu inte al-Assad blir kvar i ett fäste i nordvästra Syrien. Redan nu är dock al-Assad försvagad och bryr sig knappast om att ekonomiskt stödja Hizbollah. Ett försvagat Hizbollah leder till en förändrad maktbalans i Libanon och då kan andra grupper där försöka kapa åt sig en bit av makten. Både Libanon och Turkiet har också alawitiska minoriteter som kan påverkas av utvecklingen i Syrien.

Irans maktsfär kommer att försvagas om al-Assad-regimen faller. Då blir det ännu viktigare för Iran att försöka få mer kontroll i Irak. Om Irans maktsfär försvagas kan det dock leda till att USA och EU inte längre ser det som lika viktigt att upprätthålla hot och sanktioner mot ett Iran vars inflytande i området krymper.

Läs även vad jag skrev i november om Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien.