Det verkar vara på väg mot något slags slutspel i det syriska inbördeskriget. Strider pågår om de två viktigaste städerna Damaskus och Aleppo. Genom desertörer blir rebellgrupperna allt starkare. Samtidigt har regimen fortfarande ett militärt övertag med sina mängder av stridsvagnar och helikoptrar. Sprängdådet mot säkerhetstjänstens högkvarter nyligen verkar dock ha utlöst en våg av militärer som deserterat.
Många människor är på flykt, men samtidigt har flera grannländer stängt gränsövergångarna, vilket tvingar flyktingarna att ta omvägar genom oländiga berg.
Att läget i Syrien nu har urartat såpass mycket kan delvis förklaras av att de har en hög andel "arga unga män". Som de flesta länder i området har de en befolkningspyramid som verkligen ser ut som en pyramid. Lägg till det att enligt den officiella statistiken så är 48 procent av 18-29-åringarna arbetslösa, så har man en perfekt grogrund för uppror - många arbetslösa missnöjda unga män.
Den Syriska regimen har nu erkänt att man har kemiska vapen, vilket troligen är en markering mot USA och andra som kan vilja ingripa. Utrikesministeriets talesperson sade att de kemiska vapnen inte kommer att användas i inbördeskriget, men däremot kan de användas mot "utländsk aggression". Det främsta hotet från de kemiska vapnen är dock att de skulle kunna hamna på villovägar vid ett okontrollerat maktövertagande i Syrien. Det ligger därför i USA:s, Israels med flera länders intressen att den syriska regimen lämnar över makten under kontrollerade former. Skräckscenariot för Israel vore om kemiska vapen hamnade hos Hizbollah i Libanon. Israel säger att man skulle ingripa om det vore på väg att hända, men frågan är vilka praktiska möjligheter de har att ge sig in i Syrien. Israel har en stark militär, men hur skickar man in dem i ett sönderfallande land för att hitta och förstöra eller hämta de kemiska vapnen? Det skulle krävas en fullskalig militär invasion för att göra det. Ett israeliskt ingripande skulle också skada deras relationer till övriga grannländer.
Risken är nu stor att det etniskt splittrade Syrien faller samman till en situation liknande den i Libanon, där olika områden hålls av olika grupper utan någon stark central regering. Det verkar osannolikt att al-Assad-regimen skulle kunna återta kontrollen över hela landet, trots sin militära överlägsenhet.
Det ser snarare ut som om Syriens president Bashar al-Assad planerar för att sätta upp en alawitisk ministat i provinserna Latakia och Tartus i nordvästra Syrien. Alawiterna är en gren av Shiamuslimer som utgör omkring 12 procent av Syriens befolkning på 22 miljoner och till större delen bor i provinserna Latakia och Tartus, som utgör Syriens kust mot Medelhavet. Många alawiter flyr nu från Damaskus via Bekaa-dalen i Libanon, som kontrolleras av al-Assads allierade Hizbollah. De kan inte fly genom Syrien, eftersom rebellerna håller delar av korridoren mellan Damaskus och Tartus. Omkring 15000 alawiter beräknas ha flytt genom Libanon den senaste veckan.
Spekulationerna om försöken att sätta upp en alawitisk stat i kustremsan mellan Libanon och Turkiet verkar bekräftas av att regimen har genomfört vad som ser ut som etniska rensningar i gränszonen österut därifrån. Massakrer har genomförts där för att driva ut alla som inte är alawiter (mestadels kristna och sunnimuslimer). Taktiken verkar vara att förstöra sunnidominerade städer och byar på gränsen till alawiternas hemland.
Om det verkligen är så att al-Assad har planer för ett "alawistan" och om taktiken isåfall lyckas återstår att se. De libanesiska drusernas ledare Walid Jumblatt har uppmanat såväl druser som alawiter i Syrien att revoltera mot al-Assad. Han har också kritiserat sina allierade i Ryssland för deras stöd till al-Assad-regimen. Det är dock tveksamt om alawiterna kommer att revoltera mot al-Assad, då de snarare kan se hans militärmakt som en garant för säkerhet mot hämndattacker från övriga landet. Ryssland kan komma att fortsätta stödja al-Assad även om hans makt reduceras till en ministat i nordväst, då ryssarnas främsta intresse i området är djuphamnen i Tartus. Ryssarnas stöd lär också göra att alawiterna fortsätter att se al-Assad som en stark figur att ty sig till.
Hur det går för övriga delar av Syrien kan man undra. I söder kan druserna komma att karva sig ett eget litet område utanför centralregeringens kontroll. I norr finns kurder som utgör 9 procent av landets befolkning och som säkert inte skulle ha något emot att skaka av sig centralregeringens ok. Även Syriens arabiska befolkning är splittrad genom att de talar tre dialekter som är sinsemellan mycket olika. Trots att de flesta har det gemensamt att de är sunnimuslimer kan de mycket väl splittras i en västlig del i remsan Aleppo-Homs-Damaskus och en östlig del runt Eufrat-dalen. De kristna, som mest bor i gränstrakterna mellan alawiter och sunnimuslimer samt i de större städerna, kan bli svårt trängda mellan alawiter och sunnimuslimer. Inte heller de mindre minoriteterna (syrianer, imamiter, ismailiter, turkmener, armenier med flera) kommer att få det lätt, för vem skyddar dem?
Om Syrien splittras blir det också problem med energiinfrastrukturen. Den mesta oljan finns i östra delen av landet och raffinaderier finns i Homs i den västra sunnimuslimska delen samt i Baniyas vid kusten i Tartusprovinsen. Större delen av Syriens elektricitet genereras i fossilbränsledrivna kraftverk (med bränsle mest från östra delarna av landet), samt runt 18 procent från vattenkraft (mest i Eufrat och dess biflöden i östra delen av landet). Den som har makten över östra Syrien har alltså ett starkt trumfkort i form av energitillgångarna. För en eventuell alawitisk ministat vid kusten skulle detta bli ett enormt problem. Troligtvis kan alltså en viktig prioritet för al-Assad bli att behålla eller åter skaffa sig kontroll över oljefält och vattenkraft. Samtidigt har den som behärskar kustremsan också ett starkt kort på hand genom att det är där som största delen av exporten och importen sker, inte bara av olja och oljeprodukter, utan av alla varor.
Förutom den uppenbara risken för att den syriska regimens enorma vapenlager sprids vind för våg i området (som tunga libyska vapen spreds till rebeller i Mali) finns det andra risker för omgivande länder. I Libanon är oroliga för hur konflikten i Syrien ska påverka dem. Shiamuslimska Hizbollah har en stark maktposition i Libanon och dess regering, men förlorar med al-Assad en av sina viktigaste allierade och finansiärer - om nu inte al-Assad blir kvar i ett fäste i nordvästra Syrien. Redan nu är dock al-Assad försvagad och bryr sig knappast om att ekonomiskt stödja Hizbollah. Ett försvagat Hizbollah leder till en förändrad maktbalans i Libanon och då kan andra grupper där försöka kapa åt sig en bit av makten. Både Libanon och Turkiet har också alawitiska minoriteter som kan påverkas av utvecklingen i Syrien.
Irans maktsfär kommer att försvagas om al-Assad-regimen faller. Då blir det ännu viktigare för Iran att försöka få mer kontroll i Irak. Om Irans maktsfär försvagas kan det dock leda till att USA och EU inte längre ser det som lika viktigt att upprätthålla hot och sanktioner mot ett Iran vars inflytande i området krymper.
Läs även vad jag skrev i november om Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien.
Visar inlägg med etikett israel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett israel. Visa alla inlägg
2012-07-24
2012-03-17
Israel, Iran och hangarfartyg
ZeroHedge noterar att det nu finns en majoritet i det israeliska kabinettet för en attack mot Iran. Viljan finns alltså, men finns möjligheten? SVT:s Bo Inge Andersson gick igenom förutsättningarna i februari. Om inte Israel har någon hemlighållen kapacitet vad gäller räckvidd är det högst tveksamt om de faktiskt kan genomföra en flygräd mot det alltför avlägsna Iran. Utan hjälp från USA är det alltså troligen omöjligt och det handlar isåfall om lika tom retorik från Israels sida som från Irans sida. Att USA skulle vilja sätta igång en militär konflikt med svåröverskådliga konsekvenser i Persiska viken ett presidentvalsår som detta verkar inte heller sannolikt. Visserligen ger det ett politiskt plus att visa konkret militär styrka mot en "ond" fiende, men de potentiella negativa konsekvenserna är såpass stora att det troligen uppväger.
Enligt Stratfors karta befinner sig två amerikanska hangarfartyg i Persiska viken och gamla hangarfartyget Enterprise stävar över Atlanten och kan vara framme snart. Jag bedömer det dock än så länge bara som vapenskrammel i ett politiskt spel.
Om det trots allt skulle bli krigshandlingar i Persiska viken så skulle det leda till en jättespik i oljepriset, då så stor del av världens olja skeppas genom Hormuz-sundet. Detta skulle i första hand drabba de länder som importerar mycket olja därifrån, t.ex. Kina, Indien och USA. De flesta kontrakten på oljeleveranser från övriga världen är redan skrivna, och så länge de löper kommer åtminstone större delen av Europa att få det mesta av sin olja. Trots detta skulle en sådan oljeprisspik påverka även oss mycket negativt, då världsekonomin skulle göra en störtdykning och det mesta idag som bekant är hoplänkat i långa globala produktionskedjor.
Jag ser som sagt ett krig mellan USA och Iran som en mycket osannolik händelse, men ett misstag eller en missbedömning från någondera sidan skulle kunna leda till att det blir verklighet.
Läs även det jag skrev i november om bland annat hur svårintaget Iran är.
Enligt Stratfors karta befinner sig två amerikanska hangarfartyg i Persiska viken och gamla hangarfartyget Enterprise stävar över Atlanten och kan vara framme snart. Jag bedömer det dock än så länge bara som vapenskrammel i ett politiskt spel.
Om det trots allt skulle bli krigshandlingar i Persiska viken så skulle det leda till en jättespik i oljepriset, då så stor del av världens olja skeppas genom Hormuz-sundet. Detta skulle i första hand drabba de länder som importerar mycket olja därifrån, t.ex. Kina, Indien och USA. De flesta kontrakten på oljeleveranser från övriga världen är redan skrivna, och så länge de löper kommer åtminstone större delen av Europa att få det mesta av sin olja. Trots detta skulle en sådan oljeprisspik påverka även oss mycket negativt, då världsekonomin skulle göra en störtdykning och det mesta idag som bekant är hoplänkat i långa globala produktionskedjor.
Jag ser som sagt ett krig mellan USA och Iran som en mycket osannolik händelse, men ett misstag eller en missbedömning från någondera sidan skulle kunna leda till att det blir verklighet.
Läs även det jag skrev i november om bland annat hur svårintaget Iran är.
2011-11-24
Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien
Arabförbundets utrikesministrar träffades idag i Kairo för att diskutera sanktioner mot Syrien. Man har nu gett Syrien ett ultimatum till imorgon fredag, sedan vidtas sanktioner mot flyg och landets centralbank. Samtidigt har USA:s hangarfartyg George H.W. Bush lämnat Hormuzsundet vid Persiska viken och parkerat sig utanför Syrien. USA:s ambassad uppmanar också amerikanska medborgare i Syrien att lämna landet omedelbart. Det talas även om att inrätta en flygförbudszon över Syrien.
Syrien styrs av Bashar al-Assads regim, en minoritetsgrupp som har dominerat Syriens styre sedan 1970 då den nuvarande presidentens far gjorde en kupp. För att förstå mer om situationen i Syrien måste man se på landets demografi. Religiöst så är 87 procent av befolkningen muslimer, 3 procent druser och 10 procent kristna. Av muslimerna är 74 procent sunnimuslimer och resten olika grenar av shiamuslimer - alawiter, imamiter och ismailiter. Den största etniska gruppen är araber med 85 procent, sedan finns 9 procent kurder, 3 procent druser, samt mindre grupper av turkmener, syrianer, armenier, adygéer med flera. Stora delar av landet är ofruktbara och glest bebodda och större delen av befolkningen finns i nordvästra hörnet, samt runt Damaskus i södra hörnet.
De styrande alawiterna är alltså en minoritet som mest bor i kustremsan. Eftersom de är shiamuslimer har de lätt för att ha nära relationer med Iran. Majoriteten av befolkningen är dock sunnimuslimer och här har alltså Saudiarabien och de flesta andra arabländer som domineras av sunnimuslimer ett intresse av att fälla den shiamuslimska al-Assad-regimen. Det ligger förstås även i deras intresse att på detta vis försvaga rivalen Irans inflytande i regionen. Syrien är politiskt isolerade i arabvärlden och även Turkiet, som för några år sedan hade mer vänskapliga relationer till Syrien, har nu vänt emot dem. Den enda vän som Syrien nu har är Iran (om man inte räknar vapenleverantören Ryssland).
Syrien har alltid sett Libanon som en historisk del av Syrien och ofta blandat sig i landets komplicerade politiska spel. När Syrien nu har fullt upp med interna problem kan det bli svårare för den shiitiska Hizbollah-milisen i Libanon att få stöd utifrån, även om de fortfarande har Iran på sin sida. Därmed kan alltså maktbalansen ändras även i Libanon, vilket kan leda till att andra grupper försöker kapa åt sig en bit av kakan om Hizbollah försvagas.
Ännu finns dock få tecken på att Syriens regim skulle förlora greppet om det egna landet. Militären är stark och trots en del desertörer är den fortfarande i huvudsak enad, och mot den kan en obeväpnad eller illa beväpnad civilbefolkning inte göra mycket. Syrien har också egen olja om än inte jättemycket, men är ändå en nettoexportör. Dessutom har man två egna raffinaderier i Banias och Homs. Landets militär kan alltså inte försvagas genom något oljeimportembargo. Däremot kan man tänka sig att man vid ett eventuellt ingripande utifrån kommer att försöka stänga ner oljeindustrin för att försvaga landet.
Cornucopia påpekar att Syrien har ryskt strategiskt luftvärn av typ S-400 vilket såklart försvårar ett militärt ingripande utifrån och försök att införa en flygförbudszon. Israel har troligen inte så mycket att vinna på att blanda sig i vad som händer i Syrien, eftersom de genom sin kontroll av Golanhöjderna redan har gränsen säkrad. Snarare är det USA, Saudiarabien och Turkiet som kommer att ingripa.
Öster om Syrien ligger Irak, där USA planerar tillbakadragande av trupperna. Iran vill självklart passa på att skaffa sig inflytande där i det maktvakuum som då uppstår, men även ärkerivalen Saudiarabien vill det, och i viss mån även Turkiet, som framförallt är intresserade av de kurddominerade delarna i norr. Saudiarabien vill framförallt förhindra att shiitiska Iran stärker sin roll i Irak. Saudiarabien har redan problemet med missnöjda shiamuslimer i grannlandet Bahrain och vid sin egen nordöstra kuststräcka runt oljehamnarna. Framförallt vill man förhindra att Iran ska skaffa sig en sammanhängande inflytandesfär via Irak och Syrien ända ut till Medelhavet (genom Hizbollah i Libanon). Al-Assad-regimen i Syrien har således en nyckelroll i maktspelet i Mellanöstern och därför blir landet nu viktigt för omvärlden trots små oljetillgångar. Skulle regimen i Syrien mot förmodan sitta kvar och Iran även lyckas stärka sitt inflytande i Irak förändras läget även för Israel, men som det ser ut nu så agerar övriga aktörer på ett sätt som gynnar Israels intressen och därmed behöver de som jag ser det inte blanda sig i.
Troligen känner sig varken Saudiarabien eller Iran särskilt frestade att ingripa militärt i Irak. Det är helt enkelt inte värt kostnaden att skicka in trupper i detta getingbo. De agerar istället genom att stödja olika grupper i Irak.
Det har på senaste tiden åter talats om ett eventuellt israeliskt anfall mot iranska kärnanläggningar, men frågan är hur sannolikt detta är, med tanke på de svåröverskådliga konsekvenserna. Vid en attack mot Iran öppnas möjligheten att de som hämnd kan få för sig att stänga Hormuz-sundet, där större delen av Persiska vikens oljeexport passerar.
En militär insats mot Iran är också utesluten annat än i liten skala. Iran är som ett närmast ointagligt fort, som domineras av Zagros-bergen. Dessa berg är omöjliga att inta, vilket Saddam Hussein bittert fick erfara under 1980-talet. Landet är stort som hela Västeuropa och har 70 miljoner invånare. I norr skyddas det av Elburz-bergen, som även löper längs Kaspiska havet. Visst kan man flygbomba, men att kontrollera detta land skulle kräva landstyrkor i en omfattning som ingen stormakt har råd med. Den enda chansen för främmande makter är att sätta igång revolter bland Irans minoritetsfolk. Endast 53% av landets befolkning har persiska som modersmål och skulle baluchier i öster, azerier i norr och kurder i väster göra uppror samtidigt blir Iran kraftigt försvagat och måste ägna sig åt att stabilisera sitt eget territorium istället för att kunna utöka sitt inflytande i andra länder. Iran har dock en oerhört stark statsmakt och regimen verkar inte visa något som helst tecken på att släppa järngreppet om folket och så länge de håller greppet även om ytterområdena sitter de starkt.
Iran har en stark militär delvis tack vare att Ryssland har sålt avancerade vapensystem till dem. Allvarligast för USA är Sunburn-missilerna, som är gjorda för att slå mot fartyg. Sunburn har aldrig använts i strid, så vi vet inte hur bra eller dåligt amerikanska stridsfartyg skulle klara sig mot dem. Sunburn har en aktionsradie på runt 150 kilometer och kan bära en kraftig sprängladdning. Den flyger i dubbla ljudhastigheten och har ett avancerat flygmönster då den flyger nära vattenytan och när den närmar sig målet gör snabba undanmanövrar för att förvilla eventuella motmedel. Om en amerikansk flottstyrka skulle lyckas detektera en inkommande Sunburn-missil skulle de bara ha några sekunder på sig för att skjuta ner den och det är en öppen fråga ifall de klarar av det. En missil räcker för att sänka ett stort stridsskepp. Det som USA:s flotta kan göra är att med hjälp av AWACS-plan försöka hålla koll på potentiella missilavfyrare och oskadliggöra dem innan de får chansen att skjuta - inte helt lätt. Problemet vad gäller Irans Sunburn-missiler är att Persiska viken är ett långsmalt innanhav (bara 350 km på bredaste stället) med bara ett smalt utlopp i Hormuz-sundet. På nordsidan av viken finns Irans berg, där det är lätt att gömma olika kustförsvar såsom mobila missilramper.
Iran har som bekant ett kärnkraftsprogram som i förlängningen kan bli ett kärnvapenprogram, men mycket återstår innan man har kapacitet att avfyra kärnvapen mot sina fiender. Frågan är om man ens på allvar planerar detta, eller om man bara vill hålla sina fiender på halster. Kärnkraftverket beräknas sätta igång någon gång nästa år. Vad gäller kärnvapen så har Iran ännu inte ens utfört något underjordiskt prov (till skillnad mot Nordkorea). Även om man skulle komma så långt så återstår en hel del arbete innan Iran kan ha en kärnvapenstridsspets som kan avfyras med en missil. För överskådlig framöver är hotet från Iran inte att de skulle kunna avfyra kärnvapen, utan istället att de stödjer olika shiamuslimska rörelser eller regimer i grannländerna.
I sammanhanget ska vi inte heller glömma ryssarnas fulspel i området, då de glatt beväpnar olika regimer som kan betala med oljepengar. I och för sig är väl inte USA så mycket bättre när de beväpnar Saudiarabien.
Albawaba news, which cites Kuwait's al Rai daily, reports that Arab jet fighters, and possibly Turkish warplanes, backed by American logistic support will implement a no fly zone in Syria's skies, after the Arab League will issue a decision, under its Charter, calling for the protection of Syrian civilians.Fokus ligger just nu på Syrien, men det är del av ett större maktspel och det är knappast humanitära skäl som drivit Arabförbundet och kanske USA till att nu agera mot Syrien.
Syrien styrs av Bashar al-Assads regim, en minoritetsgrupp som har dominerat Syriens styre sedan 1970 då den nuvarande presidentens far gjorde en kupp. För att förstå mer om situationen i Syrien måste man se på landets demografi. Religiöst så är 87 procent av befolkningen muslimer, 3 procent druser och 10 procent kristna. Av muslimerna är 74 procent sunnimuslimer och resten olika grenar av shiamuslimer - alawiter, imamiter och ismailiter. Den största etniska gruppen är araber med 85 procent, sedan finns 9 procent kurder, 3 procent druser, samt mindre grupper av turkmener, syrianer, armenier, adygéer med flera. Stora delar av landet är ofruktbara och glest bebodda och större delen av befolkningen finns i nordvästra hörnet, samt runt Damaskus i södra hörnet.
De styrande alawiterna är alltså en minoritet som mest bor i kustremsan. Eftersom de är shiamuslimer har de lätt för att ha nära relationer med Iran. Majoriteten av befolkningen är dock sunnimuslimer och här har alltså Saudiarabien och de flesta andra arabländer som domineras av sunnimuslimer ett intresse av att fälla den shiamuslimska al-Assad-regimen. Det ligger förstås även i deras intresse att på detta vis försvaga rivalen Irans inflytande i regionen. Syrien är politiskt isolerade i arabvärlden och även Turkiet, som för några år sedan hade mer vänskapliga relationer till Syrien, har nu vänt emot dem. Den enda vän som Syrien nu har är Iran (om man inte räknar vapenleverantören Ryssland).
Syrien har alltid sett Libanon som en historisk del av Syrien och ofta blandat sig i landets komplicerade politiska spel. När Syrien nu har fullt upp med interna problem kan det bli svårare för den shiitiska Hizbollah-milisen i Libanon att få stöd utifrån, även om de fortfarande har Iran på sin sida. Därmed kan alltså maktbalansen ändras även i Libanon, vilket kan leda till att andra grupper försöker kapa åt sig en bit av kakan om Hizbollah försvagas.
Ännu finns dock få tecken på att Syriens regim skulle förlora greppet om det egna landet. Militären är stark och trots en del desertörer är den fortfarande i huvudsak enad, och mot den kan en obeväpnad eller illa beväpnad civilbefolkning inte göra mycket. Syrien har också egen olja om än inte jättemycket, men är ändå en nettoexportör. Dessutom har man två egna raffinaderier i Banias och Homs. Landets militär kan alltså inte försvagas genom något oljeimportembargo. Däremot kan man tänka sig att man vid ett eventuellt ingripande utifrån kommer att försöka stänga ner oljeindustrin för att försvaga landet.
Cornucopia påpekar att Syrien har ryskt strategiskt luftvärn av typ S-400 vilket såklart försvårar ett militärt ingripande utifrån och försök att införa en flygförbudszon. Israel har troligen inte så mycket att vinna på att blanda sig i vad som händer i Syrien, eftersom de genom sin kontroll av Golanhöjderna redan har gränsen säkrad. Snarare är det USA, Saudiarabien och Turkiet som kommer att ingripa.
Öster om Syrien ligger Irak, där USA planerar tillbakadragande av trupperna. Iran vill självklart passa på att skaffa sig inflytande där i det maktvakuum som då uppstår, men även ärkerivalen Saudiarabien vill det, och i viss mån även Turkiet, som framförallt är intresserade av de kurddominerade delarna i norr. Saudiarabien vill framförallt förhindra att shiitiska Iran stärker sin roll i Irak. Saudiarabien har redan problemet med missnöjda shiamuslimer i grannlandet Bahrain och vid sin egen nordöstra kuststräcka runt oljehamnarna. Framförallt vill man förhindra att Iran ska skaffa sig en sammanhängande inflytandesfär via Irak och Syrien ända ut till Medelhavet (genom Hizbollah i Libanon). Al-Assad-regimen i Syrien har således en nyckelroll i maktspelet i Mellanöstern och därför blir landet nu viktigt för omvärlden trots små oljetillgångar. Skulle regimen i Syrien mot förmodan sitta kvar och Iran även lyckas stärka sitt inflytande i Irak förändras läget även för Israel, men som det ser ut nu så agerar övriga aktörer på ett sätt som gynnar Israels intressen och därmed behöver de som jag ser det inte blanda sig i.
Troligen känner sig varken Saudiarabien eller Iran särskilt frestade att ingripa militärt i Irak. Det är helt enkelt inte värt kostnaden att skicka in trupper i detta getingbo. De agerar istället genom att stödja olika grupper i Irak.
Det har på senaste tiden åter talats om ett eventuellt israeliskt anfall mot iranska kärnanläggningar, men frågan är hur sannolikt detta är, med tanke på de svåröverskådliga konsekvenserna. Vid en attack mot Iran öppnas möjligheten att de som hämnd kan få för sig att stänga Hormuz-sundet, där större delen av Persiska vikens oljeexport passerar.
En militär insats mot Iran är också utesluten annat än i liten skala. Iran är som ett närmast ointagligt fort, som domineras av Zagros-bergen. Dessa berg är omöjliga att inta, vilket Saddam Hussein bittert fick erfara under 1980-talet. Landet är stort som hela Västeuropa och har 70 miljoner invånare. I norr skyddas det av Elburz-bergen, som även löper längs Kaspiska havet. Visst kan man flygbomba, men att kontrollera detta land skulle kräva landstyrkor i en omfattning som ingen stormakt har råd med. Den enda chansen för främmande makter är att sätta igång revolter bland Irans minoritetsfolk. Endast 53% av landets befolkning har persiska som modersmål och skulle baluchier i öster, azerier i norr och kurder i väster göra uppror samtidigt blir Iran kraftigt försvagat och måste ägna sig åt att stabilisera sitt eget territorium istället för att kunna utöka sitt inflytande i andra länder. Iran har dock en oerhört stark statsmakt och regimen verkar inte visa något som helst tecken på att släppa järngreppet om folket och så länge de håller greppet även om ytterområdena sitter de starkt.
Iran har en stark militär delvis tack vare att Ryssland har sålt avancerade vapensystem till dem. Allvarligast för USA är Sunburn-missilerna, som är gjorda för att slå mot fartyg. Sunburn har aldrig använts i strid, så vi vet inte hur bra eller dåligt amerikanska stridsfartyg skulle klara sig mot dem. Sunburn har en aktionsradie på runt 150 kilometer och kan bära en kraftig sprängladdning. Den flyger i dubbla ljudhastigheten och har ett avancerat flygmönster då den flyger nära vattenytan och när den närmar sig målet gör snabba undanmanövrar för att förvilla eventuella motmedel. Om en amerikansk flottstyrka skulle lyckas detektera en inkommande Sunburn-missil skulle de bara ha några sekunder på sig för att skjuta ner den och det är en öppen fråga ifall de klarar av det. En missil räcker för att sänka ett stort stridsskepp. Det som USA:s flotta kan göra är att med hjälp av AWACS-plan försöka hålla koll på potentiella missilavfyrare och oskadliggöra dem innan de får chansen att skjuta - inte helt lätt. Problemet vad gäller Irans Sunburn-missiler är att Persiska viken är ett långsmalt innanhav (bara 350 km på bredaste stället) med bara ett smalt utlopp i Hormuz-sundet. På nordsidan av viken finns Irans berg, där det är lätt att gömma olika kustförsvar såsom mobila missilramper.
Iran har som bekant ett kärnkraftsprogram som i förlängningen kan bli ett kärnvapenprogram, men mycket återstår innan man har kapacitet att avfyra kärnvapen mot sina fiender. Frågan är om man ens på allvar planerar detta, eller om man bara vill hålla sina fiender på halster. Kärnkraftverket beräknas sätta igång någon gång nästa år. Vad gäller kärnvapen så har Iran ännu inte ens utfört något underjordiskt prov (till skillnad mot Nordkorea). Även om man skulle komma så långt så återstår en hel del arbete innan Iran kan ha en kärnvapenstridsspets som kan avfyras med en missil. För överskådlig framöver är hotet från Iran inte att de skulle kunna avfyra kärnvapen, utan istället att de stödjer olika shiamuslimska rörelser eller regimer i grannländerna.
I sammanhanget ska vi inte heller glömma ryssarnas fulspel i området, då de glatt beväpnar olika regimer som kan betala med oljepengar. I och för sig är väl inte USA så mycket bättre när de beväpnar Saudiarabien.
2010-05-31
Israel i hetvattnet
Dagens hetaste nyhet har väl ingen missat - Israels bordning av fartygskonvojen "Ship to Gaza" som med diverse svenska kändisar ombord fraktade en hjälpsändning till Gaza.
Man kan tycka vad man vill om Israel, men att de idag begått ett folkrättsbrott står helt klart. Israelerna hade ingen rätt att borda fartygen på internationellt vatten. Rimligtvis hade människorna på fartygen därmed också självförsvarsrätt, vilken de på ett av fartygen enligt den israeliska militären utövade med "klubbor, metallstänger och knivar". Detta besvarades med skjutvapen från militärerna, varvid ett antal människor dödades. Angående det folkrättsliga läget, läs folkrättsexperten Ove Bring i SvD, Jakob Heidbrinks blogg, Mark Klambergs blogg samt sjörättsprofessor Hugo Tiberg i GP.
Vissa passar på att komma med osmakliga kommentarer i sammanhanget, t.ex. MUF-ordföranden Niklas Wykman, vars politiska karriär snart torde få ett brådstörtat slut om han inte går ut omedelbart och gör offentlig avbön. Dick Erixon verkar i sin enkelspårighet inte heller ha förstått vad havsrättskonventionen säger och sätter rubriken "Gaza-aktivister attackerade israeliska soldater". Med den logiken får besättningen på en båt i Indiska oceanen inte heller försvara sig om man skulle bli utsatt för bordningsförsök från somaliska pirater. Skärpning, Erixon!
Turkiet har sett till att det blir extramöte i FN:s säkerhetsråd med anledning av dagens incident och kallar händelsen för "statsterrorism". Det ser alltså ut att bli en rejäl kris med en massa internationella förvecklingar.
Nu frågar man sig varför Israel gjorde som de gjorde. Jag kan se två huvudalternativ. Antingen gjorde någon i militärledningen en jätteblunder och har isåfall troligen just förpassats till en mångårig straffkommendering på någon undanskymd plats, eller så var det planerat att utföra bordningen på internationellt vatten. Att det skulle vara ett misstag låter osannolikt. Ville man bara kontrollera att inga vapendelar smugglades in hade man kunnat vänta tills skeppen korsade över gränsen för Gazas territorialvatten - nu befann de sig omkring tre gånger längre ut. Och hade det varit ett misstag hade det varit lätt för Israel att hänga ut lämplig befälhavare offentligt, beklaga misstaget och någorlunda rädda sina relationer till andra länder.
Men om det nu var ett överlagt dåd från Israels sida kan man fråga sig om orsaken. Ville man nu provocera fram en självförsvarsattack från folket ombord på "Ship to Gaza"? Även om man inte hade lyckats provocera fram en attack skulle Israel säkert ändå ha fått skarp kritik för en bordning på internationellt vatten. Så varför tog Israels ledning ett beslut som bäddade för internationell proteststorm och motvilja? Jag kan komma på några alternativ.
Det pågår också ett "kallt krig" mellan Israel å ena sidan och Hizbollah, Syrien och Iran å den andra, läs t.ex. i Haaretz. Är det något på gång där?
I fredags antogs också en FN-resolution som uppmanar Israel att skriva på ickespridningsavtalet för kärnvapen och tillåta IAEA att inspektera dess kärnanläggningar. Inte oväntat är premiärminister Netanyahu starkt kritisk till resolutionen.
Lite lösa trådar och spekulationer blev det, men vi får väl förhoppningsvis lite mer klarhet i saker framöver.
[Andra bloggar om israel, palestina, turkiet, politik, kärnvapen, folkrätt]
Man kan tycka vad man vill om Israel, men att de idag begått ett folkrättsbrott står helt klart. Israelerna hade ingen rätt att borda fartygen på internationellt vatten. Rimligtvis hade människorna på fartygen därmed också självförsvarsrätt, vilken de på ett av fartygen enligt den israeliska militären utövade med "klubbor, metallstänger och knivar". Detta besvarades med skjutvapen från militärerna, varvid ett antal människor dödades. Angående det folkrättsliga läget, läs folkrättsexperten Ove Bring i SvD, Jakob Heidbrinks blogg, Mark Klambergs blogg samt sjörättsprofessor Hugo Tiberg i GP.
Vissa passar på att komma med osmakliga kommentarer i sammanhanget, t.ex. MUF-ordföranden Niklas Wykman, vars politiska karriär snart torde få ett brådstörtat slut om han inte går ut omedelbart och gör offentlig avbön. Dick Erixon verkar i sin enkelspårighet inte heller ha förstått vad havsrättskonventionen säger och sätter rubriken "Gaza-aktivister attackerade israeliska soldater". Med den logiken får besättningen på en båt i Indiska oceanen inte heller försvara sig om man skulle bli utsatt för bordningsförsök från somaliska pirater. Skärpning, Erixon!
Turkiet har sett till att det blir extramöte i FN:s säkerhetsråd med anledning av dagens incident och kallar händelsen för "statsterrorism". Det ser alltså ut att bli en rejäl kris med en massa internationella förvecklingar.
Nu frågar man sig varför Israel gjorde som de gjorde. Jag kan se två huvudalternativ. Antingen gjorde någon i militärledningen en jätteblunder och har isåfall troligen just förpassats till en mångårig straffkommendering på någon undanskymd plats, eller så var det planerat att utföra bordningen på internationellt vatten. Att det skulle vara ett misstag låter osannolikt. Ville man bara kontrollera att inga vapendelar smugglades in hade man kunnat vänta tills skeppen korsade över gränsen för Gazas territorialvatten - nu befann de sig omkring tre gånger längre ut. Och hade det varit ett misstag hade det varit lätt för Israel att hänga ut lämplig befälhavare offentligt, beklaga misstaget och någorlunda rädda sina relationer till andra länder.
Men om det nu var ett överlagt dåd från Israels sida kan man fråga sig om orsaken. Ville man nu provocera fram en självförsvarsattack från folket ombord på "Ship to Gaza"? Även om man inte hade lyckats provocera fram en attack skulle Israel säkert ändå ha fått skarp kritik för en bordning på internationellt vatten. Så varför tog Israels ledning ett beslut som bäddade för internationell proteststorm och motvilja? Jag kan komma på några alternativ.
- Man ville mycket kraftigt markera att inga utländska aktivister ska blanda sig i Gaza-situationen. Men varför då dra på sig en massa motvilja även från sina vänner? Det hade väl då räckt med att vänta till strax innanför territorialvattengränsen.
- Man ville få en ursäkt att bryta alliansen med Turkiet, som kanske blivit politiskt obekväm. Nu kanske man lyckas provocera Turkiet till att bryta alliansen.
- Man vill avleda uppmärksamheten från andra pågående händelser.
Det pågår också ett "kallt krig" mellan Israel å ena sidan och Hizbollah, Syrien och Iran å den andra, läs t.ex. i Haaretz. Är det något på gång där?
I fredags antogs också en FN-resolution som uppmanar Israel att skriva på ickespridningsavtalet för kärnvapen och tillåta IAEA att inspektera dess kärnanläggningar. Inte oväntat är premiärminister Netanyahu starkt kritisk till resolutionen.
Lite lösa trådar och spekulationer blev det, men vi får väl förhoppningsvis lite mer klarhet i saker framöver.
[Andra bloggar om israel, palestina, turkiet, politik, kärnvapen, folkrätt]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
