Knappast överraskande att Turkiet sköt ner ryska planet

Få har väl missat att Turkiet idag sköt ner ett ryskt stridsflygplan nära den syriska gränsen. Turkiet hävdar att det ryska flygplanet var inne i turkiskt luftrum och först varnades upprepade gånger innan det sköts ner. Ryssland hävdar att flygplanet hela tiden var på den syriska sidan om gränsen och inte kränkte turkiskt luftrum.

Mycket talar dock för att den turkiska versionen är sann. Den 3 och 4 oktober kränkte ryska stridsflygplan Turkiets luftrum vid gränsen mot Syrien i samma område som dagens incident. Ryssland har erkänt dessa två kränkningar och även sagt att de var misstag. Vid minst en av dessa kränkningar låste det ryska flygplanet radar på turkiskt jaktflyg som var uppe för att avvisa det - en aggressiv handling.

Om det var frågan om felnavigering i början av oktober och idag betyder det att det ryska flygvapnets navigeringssystem antingen är usla, eller så blåljuger ryssarna. Till saken hör också att man åtminstone idag inte kan skylla på dåligt väder, då bilderna från nedskjutningen visar en helt klar himmel.

Man kan också fråga sig vad Turkiet skulle ha att vinna på att skjuta ner ett ryskt stridsflygplan inne över Syrien. Inte mycket såvitt jag kan bedöma. Den enda möjliga "vinsten" för Turkiets regering skulle vara att kunna avleda uppmärksamheten från inrikes problem genom att skaffa en yttre fiende. Där finns dock ingen brist på yttre fiender i närområdet, så det argumentet känns inte heller hållbart.

Det mesta talar alltså för att det inte var ett misstag att det ryska flygplanet korsade gränsen, utan att det var en medveten kränkning, om så än bara för att ta en genväg.

Det borde inte heller komma som någon överraskning för ryssarna att Turkiet till slut bestämmer sig för att markera hårt och till slut skjuter ner ett främmande stridsflygplan som kommit in över dess territorium.

Turkiet har vid ett flertal tillfällen skjutit ner syriska stridsflyg som kommit över gränsen (där kan man dock tro på att det var av misstag som de korsade gränsen). 2013 sköts en syrisk helikopter och ett syriskt Mig-23-flygplan ner. I mars 2014 sköts ytterligare en syrisk Mig-23 ner.

Sedan ska vi inte glömma det obemannade drönarflygplan som sköts ner på turkiskt territorium 16 oktober, men vars nationalitet ännu inte fastställts, fast Turkiet säger att det mesta pekar på att det var rysktillverkat.

Dessutom har Syrien faktiskt skjutit ner turkiska stridsflygplan som råkat komma in i syriskt luftrum. Nu har ju Turkiet bevisligen genom NATO tillgång till mycket avancerade navigationssystem, så man kan verkligen fråga sig hur dessa flygplan hamnade på fel sida gränsen.

Hursomhelst är gränsen mellan Turkiet och Syrien en het zon även i luften, så de stridsmakter som är involverade i området borde vinnlägga sig om en utökad försiktighet, något som jag också tror kommer att ske efter dagens incident.

Turkiet på väg bort från vägen mot demokrati

Turkiet har som ni säkert vet länge aspirerat på medlemskap i EU och därför vidtagit en mängd åtgärder för att förbättra landets demokrati och uppfylla EU:s krav för att kunna bli kandidatland.

Turkiets demokratiska friheter har dock länge lämnat mycket övrigt att önska. Recep Tayyip Erdoğan har styrt landet sedan 2002, först som premiärminister, men sedan drygt ett år som president. Hans parti, Turkiets största, är AKP, ett moderat islamistiskt parti. Men AKP, som tidigare hade egen majoritet i parlamentet, fick endast 41 procent av rösterna i senaste valet 7 juni. Detta tycker inte Erdoğan om och Turkiet ser nu ut att vara på väg bort från demokrativägen. Nu har Erdoğan bestämt sig för att hålla nyval i november.

Erdoğans regering har även fått sitt förtroende anfrätt av de korruptionsskandaler som kommit i ljuset de senaste åren.

En intressant politisk utveckling i Turkiet de senaste åren är partiet HDP, som i mycket är en motsats till AKP. HDP grundades 2012 och är ett prokurdiskt vänsterparti. Turkiet har en av de högsta spärrarna mot småpartier i parlamentet som jag känner till, när det krävs hela 10 procent av rösterna för att få mandat. Trots det lyckades HDP i valet i juni få hela 13 procent av rösterna och med 80 av parlamentets totalt 550 ledamöter är de nu Turkiets tredje största parti. HDP är mycket progressiva i att hälften av deras kandidater är kvinnor och 10 procent tillhör HBTQ-gruppen. HDP är också anti-nationalistiska och försöker att överbrygga klyftan mellan kurder och turkar.

Religiösa kurder röstade tidigare ofta på islamistiska/muslimska AKP, men efter Turkiets för kurderna dåliga hantering av situationen i kurdiska Kobane i norra Syrien har många religiösa kurder istället gått över till att stödja HDP.

Nu har en våldsspiral satts igång i Turkiet, och man kan undra hur mycket president Erdoğan och AKP-regeringen egentligen är inblandade. I natt vandaliserades HDP:s partilokaler i många turkiska städer, bland annat brändes partihögkvarteret i Ankara ner. Vandaliseringen är så synkroniserad att det måste röra sig om organiserade och synkroniserade illdåd.

Vice premiärminister Yalçın Akdoğan måste såklart för syns skull fördöma attackerna mot HDP:s lokaler, men samtidigt säger han att "HDP agerar som en öppen supporter, utvidgning och politisk gren av terroristorganisationen". "Terroristorganisationen" är förstås PKK.

Turkiets regering har också nyligen brutit vapenvilan med kurdiska gerillarörelsen PKK och attacker har nu utförts av bägge sidor. Därmed är det åter inbördeskrig i Turkiet, om än just nu i liten skala. PKK har de senaste dagarna dödat 29 turkiska soldater och poliser. Attackerna mot HDP:s lokaler ska ses i ljuset av detta.

Hur det nu kommer att gå med nyvalet i november är väldigt svårt att sia om. Kanske inte AKP kommer att gynnas av den nuvarande politiska situationen, trots att de hoppas på det. Istället kan socialdemokratiska CHP, Turkiets näst största parti, gynnas. Eller kanske snarare extremhögerpartiet MHP, med tanke på att motsättningarna inom Turkiet nu hårdnar.

Eller kommer nyvalet att ställas in med hänvisning till det upptrappade politiska våldet? Det är inte otänkbart om AKP i opinionsundersökningar ser ut att försämra sitt resultat. Erdoğan och AKP vill nog väldigt gärna behålla makten, även om de kan tvingas till koalition med andra partier för att få behålla den.

Hursomhelst kan Turkiet just nu glömma alla förhoppningar om EU-kandidatstatus. Utvecklingen i Turkiet går raskt åt fel håll.

Däremot är Turkiet fortfarande en viktig medlem i NATO, främst tack vare sitt geografiska läge inskjutet mellan det oroliga Mellanöstern och det för Ryssland viktiga Svarta havet och Kaukasus. De hycklande NATO-länderna kan säkerligen svälja massor av internt våld i Turkiet innan de börjar överväga att slänga ut landet ur militäralliansen, helt enkelt för att Turkiet är så strategiskt viktigt för NATO.

Turkiets ekonomi är på väg utför, i likhet med andra framväxande marknader såsom Brasilien och Kina. Den turkiska liran har tappat drygt 30 procent i värde mot dollarn de senaste 18 månaderna. Än så länge syns det dock inte så mycket i BNP-siffrorna, som inte krymper, men däremot växer långsamt med bara någon procent per år.

Humanitära kriser

Världen upplever just nu den värsta ansamlingen av humanitära kriser sedan Andra världskriget.

Kongo
Värst i absoluta tal är kriget i Kongo-Kinshasa, som tyvärr hamnat i medieskugga bakom andra kriser. Detta krig har pågått av och till sedan 1995 och mellan tre och fem miljoner människor har dödats. Omkring två och en halv miljon kongoleser har tvingats fly sina hem. De östra delarna av landet har drabbats värst.

Konflikten i Kongo ser inte ut att ha någon lösning i sikte under överskådlig framtid. Ett antal fredsavtal har ingåtts genom åren, men striderna fortsätter.

Irak och Syrien
Värst sett till antal nya flyktingar under det gångna året torde dock kriget i Syrien och Irak vara. IS/ISIS/ISIL har skapat sig en terrorstat i östra Syrien och nordvästra Irak - ett ondskans imperium. De är välbeväpnade (särskilt efter att ha erövrat en stor mängd avancerade vapen från den irakiska armén), välorganiserade, välfinansierade (bland annat efter att ha plundrat centralbanken i Mosul), fanatiska och medialt medvetna. De har nyligen utropat ett kalifat under sin ledare Abu Bakr al-Baghdadi, numera även kallad Kalif Ibrahim. Huvudstad är ar-Raqqah i Syrien. De tillämpar en extrem tolkning av Islam och ser det som en plikt att strida i "heligt krig" (jihad) mot "otrogna" (kafir), vilket förutom exempelvis kristna och jezider¹ även inkluderar alla muslimska "kättare" som inte delar deras tolkning av Islam, inklusive shiamuslimer, samt "avfällingar" (riddah), vilket inkluderar alla sekulariserade muslimer.

I Islamiska statens propaganda förhärligas jihad och de producerar effektiva propagandafilmer för att locka dit muslimska rekryter från hela världen, exempelvis "There Is No Life Without Jihad", som riktar sig till engelskspråkiga. Läs även Science of Us artikel om hur ISIS lockar nya rekryter.

Vice News har producerat ett mycket intressant reportage om Islamiska staten IS. Se det för att förstå mer av hur de tänker och vad som händer där. Intressant är hur fanatiska dessa krigare är. Jihad ses som ett stort mål i sig och de talar om att det är värt att lämna sin familj för att bedriva krig och kanske dö i strid mot "de otrogna".

Konflikterna i Syrien och nordvästra Irak får ses som ett sammanhängande krig som nu spänner över två länder och riskerar att dra in ännu fler grannländer. Redan innan det syriska inbördeskriget spillde över gränsen till Irak var det en ofattbar humanitär katastrof i Syrien - i november förra året hade uppskattningsvis 120 000 människor dött, drygt två miljoner flytt landet och omkring 6,5 miljoner var på flykt inom landet. Nu i augusti 2014 beräknas omkring hälften av Syriens 18 miljoner invånare vara på flykt och 170 000 människor har dött.

För nordvästra Irak finns inga säkra siffror på hur många som har dött i konflikten - det verkar enligt vad jag kan se hittills beräknas till mellan 2000 och 12000, men denna siffra kan nog komma att stiga om man räknar in alla flyktingar som dukat under för umbäranden och alla som avrättats. Sedan början av detta år har 1,2 miljoner människor tvingats lämna sina hem i norra Irak.

Bloggaren Morgonsur har skrivit en läsvärd artikel om varför han anser att Islamiska staten (IS) är här för att stanna. Han för fram att de inte försöker dölja att de ägnar sig åt folkmord, utan tvärtom förhärligar detta i sin propaganda. Därför är de okänsliga för omvärldens fördömanden, till skillnad från andra skurkstater runt om i världen.

IS är sannolikt den i grunden mest människofientliga statsbildning vi sett i efterkrigstiden. De får i jämförelse Pinochet att verka vara en hyvens kille, Al Qaeda att verka återhållsamma, talibanerna att kännas som progressiva rättvisekämpar och Nordkorea att likna ett trivsamt land att uppfostra sina barn i.

Morgonsur anser inte att det går att stoppa inflödet av rekryter från hela världen till IS. Islamiska statens spektakulära framgångar (som "visar att Gud är på deras sida") ger just nu en god anledning för bittra, besvikna och vilsna muslimer att resa dit och delta. Jag anser dock att detta kan komma att förändras snabbt om IS drabbas av några svidande nederlag eller motgångar (som skulle "visa att Gud inte längre tycker om dem"). Hittills har detta dock inte skett, även om IS' expansion för tillfället synes ha gått i stå då de efter att den blixtsnabba inmarschen i nordvästra Irak stött på hårdare motståndslinjer. Det gäller dock att dessa motståndslinjer håller.

Den kurdiska staten i norra Irak (Irakiska Kurdistan) har hittills bjudit motstånd, även om IS varit farligt nära huvudstaden Hewlêr (Erbil). Irakiska Kurdistan är en de facto statsbildning som verkar vara en av de mest stabila och vettiga i hela Sydvästasien. De har en demokrati som i jämförelse med grannländerna är beundransvärt välfungerande. Respekten för mänskliga rättigheter är även betydligt bättre än i grannländerna, även om mycket återstår att förbättra på detta område även här. Etniska och religiösa minoriteter (kristna, jezider, assyrier m.fl.) behandlas förhållandevis tolerant i Irakiska Kurdistan. Även ekonomin i Irakiska Kurdistan är betydligt bättre utvecklad än i övriga Irak. Att stödja Irakiska Kurdistan ekonomiskt, humanitärt och militärt i kampen mot IS torde därför vara tämligen okontroversiellt.

Värre är det med Irak (eller vad som är kvar av landet, alltså dess södra hälft), som lider av en splittrad politisk och religiös situation, terroristgrupper och en ekonomi i mycket dåligt skick. Lyckas de samla sig för att hålla fronten mot IS i norr? Den irakiska armén uppvisade en förskräckande dålig stridsmoral i början av ISIS' invasion. Kanske kan Irak få hjälp från Iran, men det skulle också i längden kunna förvärra den politiska splittringen i landet, då inblandning från det shiamuslimska Iran inte skulle ses med blida ögon av landets stora sunnimuslimska del. USA håller som bekant på att dra sig ur Irak. Vi ska inte heller glömma att Irak är en statsbildning som inte följer några naturliga eller etniska gränser och som skapats genom Sykes-Picot-avtalet 1916 och Freden i Sèvres 1920. Troligen kommer Irak förr eller senare att splittras.

Morgonsur hävdar vidare att det inte går att det inte går att strypa IS ekonomiskt, då de redan är världens rikaste terrororganisation och

De är billiga i drift, drivs av övertygelse och det kommer alltid att finnas gott om villiga bulvaner och smugglare som tryggar ett fortsatt tillräckligt inflöde av pengar, vapen och ammunition. Uppstår en brist plundrar man dessutom bara någon lämpligt stad i närheten, som vore man en här från medeltiden. Det finns alltid någon annan som kan gå hungrig så länge man tillhör en grupp skrupelfria beväpnade män i en obeväpnad omgivning.

Frågan är dock om det finns några lämpliga städer kvar att plundra i IS' omgivningar efter att de tagit Mosul och omgivande städer. Mot nordost lär det bli svårt, då kurderna där mobiliserat hårt motstånd. Västerut är det också svårt, dels eftersom Bashar al-Assads regim i Syrien fortfarande är en välbeväpnad motståndare, dels eftersom Syrien vid det här laget är tämligen utplundrat. Norrut gränsar IS mot Turkiet, som har en militär av en helt annan kaliber än vad IS hittills nedkämpat och dessutom har NATO bakom sig. Det skulle då vara söderut som de har möjligheter att plundra. Jordanien är ett land som IS talat om att överta, men de delar av Jordanien som ligger närmast är glesbefolkad öken och Jordaniens militär skulle sannolikt bjuda hårt motstånd långt innan IS' styrkor kunde ens närma sig befolkningscentra.

Därmed återstår möjligheten att gå vidare söderut i ett eventuellt sammanfallande Irak. De närmaste delarna av Irak är till stor del tättbefolkade runt floderna Eufrat och Tigris eller ekonomiskt ointressant öken i landets västra del.

IS behöver dock för tillfället konsolidera sina landvinningar i Irak innan de går vidare i sitt krig. Annars finns risken att de gapar efter för mycket och tappar kontrollen om de expanderar vidare söderut i de folkrika delarna av Irak med bland annat femmiljonersstaden Bagdad. Frågan är om IS hinner att konsolidera sitt område i nordvästra Irak och sedan expandera vidare söderut innan omgivningen hunnit organisera motståndet.

En faktor som Morgonsur inte nämner är tillgången på livsmedel. Irak importerar mer än 80 procent av sina livsmedel och den inhemska produktionen lär till följd av kriget falla kraftigt i nordvästra delen av landet. Å andra sidan har en stor del av traktens befolkning också flytt iväg. Syriens jordbruk har också drabbats hårt av krig och torka och landet importerar omkring hälften av sin mat. Risken är överhängande att IS drabbas av en svältkatastrof, vilket skulle demoralisera både befolkningen och trupperna.

En annan viktig faktor är tillgången på vatten. Turkiet kontrollerar genom Atatürk-dammen vattenflödet i Eufrat, den flod som förser större delen av IS med vatten. I juni stängde Turkiet ner vattenflödet i Eufrat till bara en liten rännil jämfört med vad det brukar vara. IS har protesterat starkt och hotat med att "befria" Istanbul om inte Turkiet släpper på vattnet igen. Detta får dock ses som ett ganska tomt hot, då IS för tillfället inte har någon realistisk möjlighet att hota Turkiet på allvar. Håller Turkiet på att försöka svälta ut IS genom att strypa vattnet? Det ser onekligen ut så. Det skulle isåfall leda till en humanitär katastrof utan like, men kanske ser Turkiet detta grymma vattenvapen som den enda utvägen för att besegra IS.

Militärt finns idag inga realistiska möjligheter att besegra IS, då som Morgonsur påpekar viljan saknas i de länder som har tillräcklig militär kapacitet. Visserligen flygbombar USA IS' trupper, men det stoppar bara upp dem. För att besegra IS krävs trupper på marken, vilket ingen vill skicka in. Det går inte heller att bara fängsla IS' trupper, utan det krävs lika hård behandling mot dem som de själva ger andra, d.v.s. att masslakta dem. Detta är ingen stat villig att göra.

Den största risken som jag ser det är dock att IS faller samman av sig självt i en kris orsakad av brist på vatten och livsmedel. När detta sker och vad som händer därefter är dock svårt att sia om. Tusentals desillusionerade jihadister kan även fungerande centralorganisation ställa till med mycket.

Övriga kriser
Vi ska slutligen inte glömma att det pågår inbördeskrig och stora humanitära kriser även i Sydsudan (250 000 flyktingar utanför landet, 800 000 inom landet), Somalia (1,1 miljoner flyktingar utanför landet, 1,1 miljoner inom landet), Centralafrikanska republiken (200 000 flyktingar inom landet) och Ukraina (300 000 flyktingar). Ingen av dessa ser heller ut att vara på väg mot någon snar lösning.

Vi kan alltså räkna med att inom överskådlig tid ha en värld med fortsatt rekordstora humanitära kriser och de följder det ger i form av flyktingströmmar.

---

1. Jezider kallas i svenska medias rapportering av någon anledning (troligen slapp översättning) oftast för det svengelska "yazidier".

Sydafrika nästa efter Turkiet

Nu börjar det hända saker - Sydafrikas centralbank höjer räntan för första gången sedan sommaren 2008, med 0,5 procentenheter till 5,5 procent. Dessutom helt överraskande, inga analytiker förutspådde detta, utan väntade sig oförändrad styrränta. Den sydafrikanska valutan rand försvagades åter efter beskedet.

Detta kommer mindre än 24 timmar efter att Turkiet chockhöjde räntan, vilket hade en viss effekt i omkring 15 timmar, fram tills den turkiska liran åter var tillbaks på samma punkt som innan räntehöjningen och nu är ännu svagare.

Sydafrika tillhör enligt de faktorer som ZeroHedge såg på igår de mest sårbara länderna, strax efter Turkiet och strax före Indien och Indonesien. Även den indiska valutan rupee har försvagats idag och närmar sig nivån innan Indiens räntehöjning igår.

Sydafrikas svagheter är för det första att man liksom Turkiet har ett underskott i bytesbalansen sedan 2003, vilket snabbt blivit värre 2011-2013. För det andra har landet haft ett ganska stort underskott i statsfinanserna de senaste fyra åren. BNP växer inte särskilt snabbt - bara runt 2 procent per år. Ingen "tillväxtmarknad" precis. valutan har försvagats de senaste två och ett halvt åren.

Så nu väntar vi på att Indiens rupee och Indonesiens rupiah ska försvagas ännu mer. Det ser alltså ut som om en valutakris kan bli vad som sätter igång nästa finanskris. Minns ni 1998?

Men det här gäller ju bara några avlägsna länder, eller hur? Ingen risk att Sverige drabbas i dagens globaliserade ekonomi, va?

Turkiets chockhöjning - global men kortvarig effekt

Igår kväll skrev jag om hur Turkiets centralbank chockhöjde styrräntan från 4,5 till 10,0 procent. Detta gjorde att den turkiska liran förstärktes från 2,25 lira/dollar till som lägst 2,16. Nu har den dock nästan återtagit sin gamla nivå, då den närmar sig 2,14 lira/dollar. Den viktigaste nivån är dock de 2,38 lira/dollar som noterades som sämst häromdagen. Skulle den nivån åter passeras ser det illa ut med förtroendet för Turkiets ekonomi och i förlängningen för övriga tillväxtländer.

Turkiets räntehöjning gav en global effekt då den japanska yenen försvagades och aktiemarknaderna steg. Även den sydafrikanska valutan rand förstärktes snabbt, men har redan idag åter försvagats till sämre än de nivåer som rådde igår. Den indiska valutan rupee hade redan stärkts igår av Indiens mer måttliga räntehöjning. Argentinas peso påverkades däremot inte särskilt, då landet har sina alldeles egna orsaker till dåligt förtroende.

Nu är det ikväll dags för nytt besked från den amerikanska centralbanken Federal Reserve, vilket lär avgöra fortsättningen. Kommer Fed att trappa ner på tillgångsköpen? Isåfall blir det också utför för "tillväxtmarknaderna". Annars kan vi kanske får se några dagars stabiliseringspaus på de finansiella marknaderna innan verkligheten åter gör sig påmind. Låt mig gissa att Fed kommer att vara mycket försiktiga i sitt uttalande ikväll och vänta lite med att trappa ner tillgångsköpen - de vill inte störa redan oroliga marknader mer än nödvändigt.

Vad vi ser är att de globala finansmarknaderna behöver ständigt återkommande "fixar" för att hålla sig uppe.

Turkiet chockhöjer räntan

Marknaderna hade förväntat sig att den turkiska centralbanken skulle höja styrräntan med runt 2 procentenheter på ett extrainsatt möte idag, men det blev istället en verklig chockhöjning. Styrräntan höjdes med 5,5 procentenheter till 10 procent. Utlåningsräntan höjdes med 4,25 procentenheter till 12 procent. Detta har i alla fall för tillfället varit tillräckligt för att abrupt vända den turkiska lirans fallande trend. Frågan är bara vad denna brutala höjning av räntan får för effekt på den turkiska ekonomin. Som jag skrev nyligen så är Turkiet på väg mot en ekonomisk baksmälla. Många företag har stora lån från utlandet, som blev farliga när valutan föll i värde. Nu har centralbanken bromsat upp valutafallet, men till priset av betydligt högre inhemskt ränteläge. Frågan är vilket som är värst.

Den som är tillräckligt gammal minns förstås hur vår svenska Riksbank chockhöjde räntan hösten 1992 i ett försök att försvara kronkursen. Detta misslyckades till slut, kronan fick släppas fri och föll därefter. Kommer det turkiska försöket att bromsa upp valutafallet också att misslyckas till slut? Lite tidigt att uttala sig om, men risken verkar definitivt inte försumbar.

Hos ZeroHedge läser jag också om en undersökning av vilka som är de mest riskfyllda "tillväxtmarknaderna" utifrån ett antal indikatorer. Turkiet är absolut värst sett till högt underskott i bytesbalansen i kombination med liten valutareserv i förhållande till mängden kortfristiga utlandslån. Sydafrika, Indien och Indonesien ligger också ganska dåligt till enligt dessa indikatorer.

Turkiet går mot ekonomisk baksmälla

Något som inte har nämnts särskilt mycket i svenska medier är den ekonomiska situationen för Turkiet. Landet brukar utmålas som en "tillväxtmarknad", men tillväxten bygger på en lika bräcklig grund som den som exempelvis Spanien och Grekland hade innan deras kriser.

Turkiet har visserligen en ganska hög BNP-tillväxt (över 4 procent per år), men den är betydligt lägre än för något år sedan och förväntas sjunka ytterligare. Denna höga tillväxt har till stor del skett på lånade pengar. Landet har under 2000-talet skaffat sig allt större underskott i bytesbalansen och det ligger för närvarande på nästan 8 procent av BNP. Detta har gjort att utlandsskulden har stigit kraftigt - den ligger nu runt 350 miljarder dollar eller runt 25 procent av årlig BNP.

Europeiska banker står för en stor del av utlåningen till Turkiet. Inte oväntat är det grannlandet Greklands banker som har den överlägset största exponeringen (i förhållande till storleken) mot Turkiet - lån till Turkiet står för över 5 procent av de grekiska bankernas tillgångar.

Den turkiska liran har tappat i värde under lång tid, men den senaste tiden har valutans fall accelererat. Landet har inte oväntat också en hög inflationstakt (över 7 procent per år), men trots valutafall och hög inflation beslöt centralbanken vid sitt senaste räntebeslut igår att inte höja styrräntan över de 7,75 procent där den står idag. Troligen ligger det politiska överväganden bakom detta - det ska hållas lokalval i slutet av mars och presidentval i augusti.

Ekonomer bedömer att Turkiet skulle behöva höja sin styrränta med en procentenhet för att stoppa lirans fall, men regeringen är ovillig att se detta innan valen. Regeringspartiet AKP har setat vid makten sedan 2002 och vill ogärna lämna ifrån sig makten.

Turkiet har dock en ganska låg statsskuld på endast 36 procent av årlig BNP och ett underskott i statsfinanserna som ligger under 3 procent av BNP. Detta är emellertid något som vi sett kan ändras snabbt vid en ekonomisk baksmälla.

Förutom att den turkiska ekonomins beroende av utländska lån och investeringar så finns ett stort problem i form av den korruptionsskandal som blommat ut den senaste tiden. Hundratals poliser har avskedats, liksom flera chefer på landets finansinspektion, telekommunikationsmyndighet och den statliga televisionen. Många andra har gripits för att ha tagit emot miljontals dollar i mutor för statliga kontrakt. Tio ministrar har avgått eller avsatts - många på grund av familjeband till skandalen.

En orsak till att statliga kontrakt varit så attraktiva är den byggboom som varit i Turkiet de senaste åren. Både statliga och privata bygginvesteringar har trefaldigats från 2003 till 2013. Större delen av turkiska statens investeringar har gått till byggande, med många stora projekt såsom ny flygplats för Istanbul och en ny bro över Bosporen. Nu riskerar flera av byggbolagen som är inblandade i mutskandalerna att få svårigheter att få tillgång till krediter. Eftersom byggprojekten ofta är så stora behövs mer krediter än vad det lokala banksystemet kan erbjuda, så byggföretagen måste skaffa utländsk finansiering. Sedan 2009 har turkiska företags skulder i utländsk valuta fördubblats till 170 miljarder dollar eller lite över 20 procent av årlig BNP. Detta kommer att ställa till det vid en fallande valutakurs.

Vi känner igen mönstret från andra länder som råkat i kris de senaste åren - snabb lånefinansierad tillväxt och byggboom kombinerat med ett underskott i bytesbalansen. Baksmällan efter den turkiska boomen lär komma att likna vad vi sett i andra länder. Ännu en liten bricka i den globala kreditbubblan är på väg att falla.

Slutspel i Syrien

Det verkar vara på väg mot något slags slutspel i det syriska inbördeskriget. Strider pågår om de två viktigaste städerna Damaskus och Aleppo. Genom desertörer blir rebellgrupperna allt starkare. Samtidigt har regimen fortfarande ett militärt övertag med sina mängder av stridsvagnar och helikoptrar. Sprängdådet mot säkerhetstjänstens högkvarter nyligen verkar dock ha utlöst en våg av militärer som deserterat.

Många människor är på flykt, men samtidigt har flera grannländer stängt gränsövergångarna, vilket tvingar flyktingarna att ta omvägar genom oländiga berg.

Att läget i Syrien nu har urartat såpass mycket kan delvis förklaras av att de har en hög andel "arga unga män". Som de flesta länder i området har de en befolkningspyramid som verkligen ser ut som en pyramid. Lägg till det att enligt den officiella statistiken så är 48 procent av 18-29-åringarna arbetslösa, så har man en perfekt grogrund för uppror - många arbetslösa missnöjda unga män.

Den Syriska regimen har nu erkänt att man har kemiska vapen, vilket troligen är en markering mot USA och andra som kan vilja ingripa. Utrikesministeriets talesperson sade att de kemiska vapnen inte kommer att användas i inbördeskriget, men däremot kan de användas mot "utländsk aggression". Det främsta hotet från de kemiska vapnen är dock att de skulle kunna hamna på villovägar vid ett okontrollerat maktövertagande i Syrien. Det ligger därför i USA:s, Israels med flera länders intressen att den syriska regimen lämnar över makten under kontrollerade former. Skräckscenariot för Israel vore om kemiska vapen hamnade hos Hizbollah i Libanon. Israel säger att man skulle ingripa om det vore på väg att hända, men frågan är vilka praktiska möjligheter de har att ge sig in i Syrien. Israel har en stark militär, men hur skickar man in dem i ett sönderfallande land för att hitta och förstöra eller hämta de kemiska vapnen? Det skulle krävas en fullskalig militär invasion för att göra det. Ett israeliskt ingripande skulle också skada deras relationer till övriga grannländer.

Risken är nu stor att det etniskt splittrade Syrien faller samman till en situation liknande den i Libanon, där olika områden hålls av olika grupper utan någon stark central regering. Det verkar osannolikt att al-Assad-regimen skulle kunna återta kontrollen över hela landet, trots sin militära överlägsenhet.

Det ser snarare ut som om Syriens president Bashar al-Assad planerar för att sätta upp en alawitisk ministat i provinserna Latakia och Tartus i nordvästra Syrien. Alawiterna är en gren av Shiamuslimer som utgör omkring 12 procent av Syriens befolkning på 22 miljoner och till större delen bor i provinserna Latakia och Tartus, som utgör Syriens kust mot Medelhavet. Många alawiter flyr nu från Damaskus via Bekaa-dalen i Libanon, som kontrolleras av al-Assads allierade Hizbollah. De kan inte fly genom Syrien, eftersom rebellerna håller delar av korridoren mellan Damaskus och Tartus. Omkring 15000 alawiter beräknas ha flytt genom Libanon den senaste veckan.

Spekulationerna om försöken att sätta upp en alawitisk stat i kustremsan mellan Libanon och Turkiet verkar bekräftas av att regimen har genomfört vad som ser ut som etniska rensningar i gränszonen österut därifrån. Massakrer har genomförts där för att driva ut alla som inte är alawiter (mestadels kristna och sunnimuslimer). Taktiken verkar vara att förstöra sunnidominerade städer och byar på gränsen till alawiternas hemland.

Om det verkligen är så att al-Assad har planer för ett "alawistan" och om taktiken isåfall lyckas återstår att se. De libanesiska drusernas ledare Walid Jumblatt har uppmanat såväl druser som alawiter i Syrien att revoltera mot al-Assad. Han har också kritiserat sina allierade i Ryssland för deras stöd till al-Assad-regimen. Det är dock tveksamt om alawiterna kommer att revoltera mot al-Assad, då de snarare kan se hans militärmakt som en garant för säkerhet mot hämndattacker från övriga landet. Ryssland kan komma att fortsätta stödja al-Assad även om hans makt reduceras till en ministat i nordväst, då ryssarnas främsta intresse i området är djuphamnen i Tartus. Ryssarnas stöd lär också göra att alawiterna fortsätter att se al-Assad som en stark figur att ty sig till.

Hur det går för övriga delar av Syrien kan man undra. I söder kan druserna komma att karva sig ett eget litet område utanför centralregeringens kontroll. I norr finns kurder som utgör 9 procent av landets befolkning och som säkert inte skulle ha något emot att skaka av sig centralregeringens ok. Även Syriens arabiska befolkning är splittrad genom att de talar tre dialekter som är sinsemellan mycket olika. Trots att de flesta har det gemensamt att de är sunnimuslimer kan de mycket väl splittras i en västlig del i remsan Aleppo-Homs-Damaskus och en östlig del runt Eufrat-dalen. De kristna, som mest bor i gränstrakterna mellan alawiter och sunnimuslimer samt i de större städerna, kan bli svårt trängda mellan alawiter och sunnimuslimer. Inte heller de mindre minoriteterna (syrianer, imamiter, ismailiter, turkmener, armenier med flera) kommer att få det lätt, för vem skyddar dem?

Om Syrien splittras blir det också problem med energiinfrastrukturen. Den mesta oljan finns i östra delen av landet och raffinaderier finns i Homs i den västra sunnimuslimska delen samt i Baniyas vid kusten i Tartusprovinsen. Större delen av Syriens elektricitet genereras i fossilbränsledrivna kraftverk (med bränsle mest från östra delarna av landet), samt runt 18 procent från vattenkraft (mest i Eufrat och dess biflöden i östra delen av landet). Den som har makten över östra Syrien har alltså ett starkt trumfkort i form av energitillgångarna. För en eventuell alawitisk ministat vid kusten skulle detta bli ett enormt problem. Troligtvis kan alltså en viktig prioritet för al-Assad bli att behålla eller åter skaffa sig kontroll över oljefält och vattenkraft. Samtidigt har den som behärskar kustremsan också ett starkt kort på hand genom att det är där som största delen av exporten och importen sker, inte bara av olja och oljeprodukter, utan av alla varor.

Förutom den uppenbara risken för att den syriska regimens enorma vapenlager sprids vind för våg i området (som tunga libyska vapen spreds till rebeller i Mali) finns det andra risker för omgivande länder. I Libanon är oroliga för hur konflikten i Syrien ska påverka dem. Shiamuslimska Hizbollah har en stark maktposition i Libanon och dess regering, men förlorar med al-Assad en av sina viktigaste allierade och finansiärer - om nu inte al-Assad blir kvar i ett fäste i nordvästra Syrien. Redan nu är dock al-Assad försvagad och bryr sig knappast om att ekonomiskt stödja Hizbollah. Ett försvagat Hizbollah leder till en förändrad maktbalans i Libanon och då kan andra grupper där försöka kapa åt sig en bit av makten. Både Libanon och Turkiet har också alawitiska minoriteter som kan påverkas av utvecklingen i Syrien.

Irans maktsfär kommer att försvagas om al-Assad-regimen faller. Då blir det ännu viktigare för Iran att försöka få mer kontroll i Irak. Om Irans maktsfär försvagas kan det dock leda till att USA och EU inte längre ser det som lika viktigt att upprätthålla hot och sanktioner mot ett Iran vars inflytande i området krymper.

Läs även vad jag skrev i november om Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien.

Vart går EU?

Dagens EU-möte slutade i en halvmesyr, men Merkel är ändå nöjd.

Tio timmars förhandlingar, avslutade under natten till fredagen, slutade med att de 17 euroländerna och sex andra EU-länder (Sverige och Storbritannien var ett par av de länder som inte godkände förslaget i natt) enades om ta fram ett mellanstatligt avtal för ökad budgetdisciplin.

Sverige hade genom EU-nämnden fått grönt ljus för fördragsändring. Nu blev det bara ett mellanstatligt avtal i stället fördragsändringar (efter nej från Storbritannien), men Sverige är tydligen med på detta. Enligt Reuters måste fortfarande Riksdagen säga ja (liksom Ungerns och Tjeckiens parlament) vilket i och för sig bara är en formsak. De riktiga viktiga besluten tas inte längre av våra folkvalda, utan av EU-nomenklaturan. Riksdagen har sedan bara att godkänna.

Det blev tydligen också ett beslut om tidigareläggande av den permanenta räddningsfonden för euroländerna (ESM). Det är dock fortfarande för lite och för sent. Även beslutet om automatiska sanktioner mot EU-medlemmar som bryter mot stabilitetspakten kommer alldeles för sent - man skulle ha tänkt på det för tio år sedan. Det skulle dock inte politiskt ha gått då, eftersom EU:s största medlemsstater Tyskland och Frankrike flitigt har brutit mot budget- och statsskuldsreglerna.

I SvD:s artikel nämns "EU:s valde ordförande Herman van Rompuy". Van Rompuy är knappast vald och definitivt inte folkvald, men istället som de flesta EU-bossar utsedd. Förvirrande information, alltså.

Vad beslutet (eller icke-beslutet) från EU:s toppar visar är hur enigheten inom EU är på väg att spricka. Trots att det arbetas på åtgärder för att få ihop unionen och talas om att fördjupa samarbetet till en fiskal union så visar verkligheten något helt annat.

Det finansiella lapptäcket håller också på att bli mer komplicerat genom det förslag som nu finns om stöd genom IMF. Bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gick emot det i EU-nämnden. Heder åt dem för att ha gått emot detta vansinne!

– Lånet till den internationella valutafonden uppgår till 200 miljarder euro. Det anmärkningsvärda är att bara vi gick emot att ett antal miljarder ska ösas in till euroländerna utan att man vet hur många miljarder det handlar om. Det fanns ingen summa, inget underlag och inga villkor men ändå gav man detta mandat. Det är oansvarigt att använda skattebetalarnas pengar till det, säger Jonas Sjöstedt (V) till TT.

– Det här riskerar att bli pengar man förlorar om euron bryter ihop.

Avtalet om budgetdisciplin är som jag ser det betydligt mindre viktigt (i grunden är det en sund idé). Det som framförallt måste stoppas är dock att svenska skattebetalare ska slänga sina pengar i ett svart hål genom lån till IMF som vidarebefordras till PIIGS-länderna.

Samtidigt som EU alltså brottas med gigantiska interna problem som är så allvarliga att både eurozonen och EU självt riskerar att falla sönder så talar man fortfarande inte bara om fördjupning utan även om utvidgning.

EU-ländernas ledare och Kroatien skrev på fredagen under landets anslutningsfördrag om medlemskap i EU. Röstar de kroatiska medborgarna ja i en kommande folkomröstning kan landet bli EU:s 28:e medlem den 1 juli 2013.

Detta är helt absurt! Det var inte länge sedan Kroatien under stora våndor lämnade den jugoslaviska unionen och nu ska man alltså in i en union som är på väg att falla sönder. Nigel Farage berättar nedan hur han ser på hur EU mutar in Kroatien i unionen.

Den politiska debatten om EU-inträdet verkar vara närmast obefintlig i Kroatien.

Samtidigt noterar jag att EU-ledarna skjutit upp beslutet om att ge Serbien kandidatstatus i EU. Det är nog bäst för Serbien om det hela skjuts upp så länge att EU börjar falla samman på allvar och de slipper EU-medlemskap.

Turkiet vill fortfarande också bli EU-medlem och känner sig förolämpade över dröjsmålen i förhandlingarna (som startade redan 2005).

Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien

Arabförbundets utrikesministrar träffades idag i Kairo för att diskutera sanktioner mot Syrien. Man har nu gett Syrien ett ultimatum till imorgon fredag, sedan vidtas sanktioner mot flyg och landets centralbank. Samtidigt har USA:s hangarfartyg George H.W. Bush lämnat Hormuzsundet vid Persiska viken och parkerat sig utanför Syrien. USA:s ambassad uppmanar också amerikanska medborgare i Syrien att lämna landet omedelbart. Det talas även om att inrätta en flygförbudszon över Syrien.

Albawaba news, which cites Kuwait's al Rai daily, reports that Arab jet fighters, and possibly Turkish warplanes, backed by American logistic support will implement a no fly zone in Syria's skies, after the Arab League will issue a decision, under its Charter, calling for the protection of Syrian civilians.

Fokus ligger just nu på Syrien, men det är del av ett större maktspel och det är knappast humanitära skäl som drivit Arabförbundet och kanske USA till att nu agera mot Syrien.

Syrien styrs av Bashar al-Assads regim, en minoritetsgrupp som har dominerat Syriens styre sedan 1970 då den nuvarande presidentens far gjorde en kupp. För att förstå mer om situationen i Syrien måste man se på landets demografi. Religiöst så är 87 procent av befolkningen muslimer, 3 procent druser och 10 procent kristna. Av muslimerna är 74 procent sunnimuslimer och resten olika grenar av shiamuslimer - alawiter, imamiter och ismailiter. Den största etniska gruppen är araber med 85 procent, sedan finns 9 procent kurder, 3 procent druser, samt mindre grupper av turkmener, syrianer, armenier, adygéer med flera. Stora delar av landet är ofruktbara och glest bebodda och större delen av befolkningen finns i nordvästra hörnet, samt runt Damaskus i södra hörnet.

De styrande alawiterna är alltså en minoritet som mest bor i kustremsan. Eftersom de är shiamuslimer har de lätt för att ha nära relationer med Iran. Majoriteten av befolkningen är dock sunnimuslimer och här har alltså Saudiarabien och de flesta andra arabländer som domineras av sunnimuslimer ett intresse av att fälla den shiamuslimska al-Assad-regimen. Det ligger förstås även i deras intresse att på detta vis försvaga rivalen Irans inflytande i regionen. Syrien är politiskt isolerade i arabvärlden och även Turkiet, som för några år sedan hade mer vänskapliga relationer till Syrien, har nu vänt emot dem. Den enda vän som Syrien nu har är Iran (om man inte räknar vapenleverantören Ryssland).

Syrien har alltid sett Libanon som en historisk del av Syrien och ofta blandat sig i landets komplicerade politiska spel. När Syrien nu har fullt upp med interna problem kan det bli svårare för den shiitiska Hizbollah-milisen i Libanon att få stöd utifrån, även om de fortfarande har Iran på sin sida. Därmed kan alltså maktbalansen ändras även i Libanon, vilket kan leda till att andra grupper försöker kapa åt sig en bit av kakan om Hizbollah försvagas.

Ännu finns dock få tecken på att Syriens regim skulle förlora greppet om det egna landet. Militären är stark och trots en del desertörer är den fortfarande i huvudsak enad, och mot den kan en obeväpnad eller illa beväpnad civilbefolkning inte göra mycket. Syrien har också egen olja om än inte jättemycket, men är ändå en nettoexportör. Dessutom har man två egna raffinaderier i Banias och Homs. Landets militär kan alltså inte försvagas genom något oljeimportembargo. Däremot kan man tänka sig att man vid ett eventuellt ingripande utifrån kommer att försöka stänga ner oljeindustrin för att försvaga landet.

Cornucopia påpekar att Syrien har ryskt strategiskt luftvärn av typ S-400 vilket såklart försvårar ett militärt ingripande utifrån och försök att införa en flygförbudszon. Israel har troligen inte så mycket att vinna på att blanda sig i vad som händer i Syrien, eftersom de genom sin kontroll av Golanhöjderna redan har gränsen säkrad. Snarare är det USA, Saudiarabien och Turkiet som kommer att ingripa.

Öster om Syrien ligger Irak, där USA planerar tillbakadragande av trupperna. Iran vill självklart passa på att skaffa sig inflytande där i det maktvakuum som då uppstår, men även ärkerivalen Saudiarabien vill det, och i viss mån även Turkiet, som framförallt är intresserade av de kurddominerade delarna i norr. Saudiarabien vill framförallt förhindra att shiitiska Iran stärker sin roll i Irak. Saudiarabien har redan problemet med missnöjda shiamuslimer i grannlandet Bahrain och vid sin egen nordöstra kuststräcka runt oljehamnarna. Framförallt vill man förhindra att Iran ska skaffa sig en sammanhängande inflytandesfär via Irak och Syrien ända ut till Medelhavet (genom Hizbollah i Libanon). Al-Assad-regimen i Syrien har således en nyckelroll i maktspelet i Mellanöstern och därför blir landet nu viktigt för omvärlden trots små oljetillgångar. Skulle regimen i Syrien mot förmodan sitta kvar och Iran även lyckas stärka sitt inflytande i Irak förändras läget även för Israel, men som det ser ut nu så agerar övriga aktörer på ett sätt som gynnar Israels intressen och därmed behöver de som jag ser det inte blanda sig i.

Troligen känner sig varken Saudiarabien eller Iran särskilt frestade att ingripa militärt i Irak. Det är helt enkelt inte värt kostnaden att skicka in trupper i detta getingbo. De agerar istället genom att stödja olika grupper i Irak.

Det har på senaste tiden åter talats om ett eventuellt israeliskt anfall mot iranska kärnanläggningar, men frågan är hur sannolikt detta är, med tanke på de svåröverskådliga konsekvenserna. Vid en attack mot Iran öppnas möjligheten att de som hämnd kan få för sig att stänga Hormuz-sundet, där större delen av Persiska vikens oljeexport passerar.

En militär insats mot Iran är också utesluten annat än i liten skala. Iran är som ett närmast ointagligt fort, som domineras av Zagros-bergen. Dessa berg är omöjliga att inta, vilket Saddam Hussein bittert fick erfara under 1980-talet. Landet är stort som hela Västeuropa och har 70 miljoner invånare. I norr skyddas det av Elburz-bergen, som även löper längs Kaspiska havet. Visst kan man flygbomba, men att kontrollera detta land skulle kräva landstyrkor i en omfattning som ingen stormakt har råd med. Den enda chansen för främmande makter är att sätta igång revolter bland Irans minoritetsfolk. Endast 53% av landets befolkning har persiska som modersmål och skulle baluchier i öster, azerier i norr och kurder i väster göra uppror samtidigt blir Iran kraftigt försvagat och måste ägna sig åt att stabilisera sitt eget territorium istället för att kunna utöka sitt inflytande i andra länder. Iran har dock en oerhört stark statsmakt och regimen verkar inte visa något som helst tecken på att släppa järngreppet om folket och så länge de håller greppet även om ytterområdena sitter de starkt.

Iran har en stark militär delvis tack vare att Ryssland har sålt avancerade vapensystem till dem. Allvarligast för USA är Sunburn-missilerna, som är gjorda för att slå mot fartyg. Sunburn har aldrig använts i strid, så vi vet inte hur bra eller dåligt amerikanska stridsfartyg skulle klara sig mot dem. Sunburn har en aktionsradie på runt 150 kilometer och kan bära en kraftig sprängladdning. Den flyger i dubbla ljudhastigheten och har ett avancerat flygmönster då den flyger nära vattenytan och när den närmar sig målet gör snabba undanmanövrar för att förvilla eventuella motmedel. Om en amerikansk flottstyrka skulle lyckas detektera en inkommande Sunburn-missil skulle de bara ha några sekunder på sig för att skjuta ner den och det är en öppen fråga ifall de klarar av det. En missil räcker för att sänka ett stort stridsskepp. Det som USA:s flotta kan göra är att med hjälp av AWACS-plan försöka hålla koll på potentiella missilavfyrare och oskadliggöra dem innan de får chansen att skjuta - inte helt lätt. Problemet vad gäller Irans Sunburn-missiler är att Persiska viken är ett långsmalt innanhav (bara 350 km på bredaste stället) med bara ett smalt utlopp i Hormuz-sundet. På nordsidan av viken finns Irans berg, där det är lätt att gömma olika kustförsvar såsom mobila missilramper.

Iran har som bekant ett kärnkraftsprogram som i förlängningen kan bli ett kärnvapenprogram, men mycket återstår innan man har kapacitet att avfyra kärnvapen mot sina fiender. Frågan är om man ens på allvar planerar detta, eller om man bara vill hålla sina fiender på halster. Kärnkraftverket beräknas sätta igång någon gång nästa år. Vad gäller kärnvapen så har Iran ännu inte ens utfört något underjordiskt prov (till skillnad mot Nordkorea). Även om man skulle komma så långt så återstår en hel del arbete innan Iran kan ha en kärnvapenstridsspets som kan avfyras med en missil. För överskådlig framöver är hotet från Iran inte att de skulle kunna avfyra kärnvapen, utan istället att de stödjer olika shiamuslimska rörelser eller regimer i grannländerna.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma ryssarnas fulspel i området, då de glatt beväpnar olika regimer som kan betala med oljepengar. I och för sig är väl inte USA så mycket bättre när de beväpnar Saudiarabien.

Israel i hetvattnet

Dagens hetaste nyhet har väl ingen missat - Israels bordning av fartygskonvojen "Ship to Gaza" som med diverse svenska kändisar ombord fraktade en hjälpsändning till Gaza.

Man kan tycka vad man vill om Israel, men att de idag begått ett folkrättsbrott står helt klart. Israelerna hade ingen rätt att borda fartygen på internationellt vatten. Rimligtvis hade människorna på fartygen därmed också självförsvarsrätt, vilken de på ett av fartygen enligt den israeliska militären utövade med "klubbor, metallstänger och knivar". Detta besvarades med skjutvapen från militärerna, varvid ett antal människor dödades. Angående det folkrättsliga läget, läs folkrättsexperten Ove Bring i SvD, Jakob Heidbrinks blogg, Mark Klambergs blogg samt sjörättsprofessor Hugo Tiberg i GP.

Vissa passar på att komma med osmakliga kommentarer i sammanhanget, t.ex. MUF-ordföranden Niklas Wykman, vars politiska karriär snart torde få ett brådstörtat slut om han inte går ut omedelbart och gör offentlig avbön. Dick Erixon verkar i sin enkelspårighet inte heller ha förstått vad havsrättskonventionen säger och sätter rubriken "Gaza-aktivister attackerade israeliska soldater". Med den logiken får besättningen på en båt i Indiska oceanen inte heller försvara sig om man skulle bli utsatt för bordningsförsök från somaliska pirater. Skärpning, Erixon!

Turkiet har sett till att det blir extramöte i FN:s säkerhetsråd med anledning av dagens incident och kallar händelsen för "statsterrorism". Det ser alltså ut att bli en rejäl kris med en massa internationella förvecklingar.

Nu frågar man sig varför Israel gjorde som de gjorde. Jag kan se två huvudalternativ. Antingen gjorde någon i militärledningen en jätteblunder och har isåfall troligen just förpassats till en mångårig straffkommendering på någon undanskymd plats, eller så var det planerat att utföra bordningen på internationellt vatten. Att det skulle vara ett misstag låter osannolikt. Ville man bara kontrollera att inga vapendelar smugglades in hade man kunnat vänta tills skeppen korsade över gränsen för Gazas territorialvatten - nu befann de sig omkring tre gånger längre ut. Och hade det varit ett misstag hade det varit lätt för Israel att hänga ut lämplig befälhavare offentligt, beklaga misstaget och någorlunda rädda sina relationer till andra länder.

Men om det nu var ett överlagt dåd från Israels sida kan man fråga sig om orsaken. Ville man nu provocera fram en självförsvarsattack från folket ombord på "Ship to Gaza"? Även om man inte hade lyckats provocera fram en attack skulle Israel säkert ändå ha fått skarp kritik för en bordning på internationellt vatten. Så varför tog Israels ledning ett beslut som bäddade för internationell proteststorm och motvilja? Jag kan komma på några alternativ.

• Man ville mycket kraftigt markera att inga utländska aktivister ska blanda sig i Gaza-situationen. Men varför då dra på sig en massa motvilja även från sina vänner? Det hade väl då räckt med att vänta till strax innanför territorialvattengränsen.
• Man ville få en ursäkt att bryta alliansen med Turkiet, som kanske blivit politiskt obekväm. Nu kanske man lyckas provocera Turkiet till att bryta alliansen.
• Man vill avleda uppmärksamheten från andra pågående händelser.

Om det var det sistnämnda alternativet kan man fråga sig vad det är som Israel vill avleda uppmärksamheten från. Det finns vissa utvecklingar av situationen i Mellanöstern som jag kan förstå om Israel vill att de hamnar i medieskugga. I söndags skrev brittiska Sunday Times om att Israel placerat ut ubåtar beväpnade med kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler utanför Irans kust. Dessa missiler kan i princip nå mål över hela Iran.

Det pågår också ett "kallt krig" mellan Israel å ena sidan och Hizbollah, Syrien och Iran å den andra, läs t.ex. i Haaretz. Är det något på gång där?

I fredags antogs också en FN-resolution som uppmanar Israel att skriva på ickespridningsavtalet för kärnvapen och tillåta IAEA att inspektera dess kärnanläggningar. Inte oväntat är premiärminister Netanyahu starkt kritisk till resolutionen.

Lite lösa trådar och spekulationer blev det, men vi får väl förhoppningsvis lite mer klarhet i saker framöver.

[Andra bloggar om israel, palestina, turkiet, politik, kärnvapen, folkrätt]